Bamsemiss och mögliga ostar

IMG_6214-2

Vi har haft en så skön helg! Försommaren har verkligen visat sig från sin bästa sida! Igår var vi på Kolmården med min familj. Det var trevligt. Visst funderar man på hur djuren har det, men jag har ändå fått för mig att Kolmården är en ganska vettig anläggning. Dessutom arbetar de ju med att upplysa och belysa problem för vilda djur och med att skydda utrotningshotade arter, så jag tänker att på det stora hela kanske det jämnar ut sig…

Barnet var nöjd med det mesta men väldigt ledsen över att han inte fick träffa Bamse. Vi hade nog trott att Bamse skulle spatsera omkring där på Bamses värld och inte bara träffas efter nån föreställning nån viss tid som vi inte hade koll på. Barnet planerade på morgonen att han skulle krama Bamse och att han skulle ge honom sin napp, när vi sen drog en trött kille tillbaka till parkeringen med oförrättat ärende grät han i högan sky ”Ville träffa Baaamse!” Stackars liten.

IMG_6207

Dagen till ära laddat upp med Bamse-kepsen och Bamse-strumporna.

Idag har vi nästan bara grejat i trädgården. Nu njuter jag verkligen av att få fixa där, inte bara av att slappa i den. Potatisen har kommit upp och idag satte jag ärtor, morötter, dill och rödbetor på landet. I växthuset finns sallad och dill, bönorna som jag förodlat har precis börjat titta upp och tomaterna växer.

IMG_6246IMG_6247-2

IMG_6249-1

IMG_6248-0

I ett par veckor har jag slagit vad om mig själv om när mina Allium ska slå ut, och nu har de äntligen gjort det!

IMG_6266

Enda smolket i bägaren är min ostleverans. Vi fick ett ostogram från jobbet i julklapp. Som gravid trånade och trånade jag efter mögelostarna som jag skulle beställa hem när jag fött bebisen. Jag längtade så och beställde leverans för ostarna till den 22/5, alltså i fredags, men inga ostar kom… Enligt ostaffären är de skickade i torsdags och enligt posten ska de komma fram på måndag. Jag gissar att de inte varit kylförvarade och att de helt enkelt är förstörda nu.

Hur ska man göra? Ska jag sitta under min sten och tänka att jag får skylla mig själv som bor på landet? Eller ska jag tänka att om jag beställt leverans ett visst datum och har ”betalat” för det så ska jag minsann ha mina ostar i ätbart skick? Jag gillar inte sånt här…

Mellan hägg och syren

IMG_6178Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…

Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.

Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.

Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?

Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.

Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.

IMG_6177Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.

IMG_6169

Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.

Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…

*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.

Ragnar

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

En kall och regnig dag

Ragnar dog en kall och regnig tisdag i maj.     

  

Det var Barnets katt och trots en del problem i början så artade han sig till att bli en mycket fin familjekatt. 

Hej då, Ragnar. Vi saknar dig.

  

Skomakarpäron

IMG_6098

Vårat hus är inte så gammalt men på tomten ligger också ett litet torp. Där bodde en skomakare en gång i tiden. Torpet är gammalt, golvet är nött och nertrampat och den gamla vedspisen är väl använd.

Det är ganska häftigt, tycker jag, att ha ett stycke historia hemma hos sig. Jag ser framför mig hur frun stod krum över spisen och försökte få upp eld medan småbarnen kröp omkring på golvet och skomakaren satt och arbetade på sina skor. Men vad vet jag, kanske hade han vare sig fru eller barn? Jag skulle gärna vilja veta mer om torpet och de som en gång bott där.

I trädgården har vi två gamla päronträd. De är stora och mossiga och fanns där innan de tidigare ägarna köpte tomten och byggde boningshuset. Därför kallade de träden för skomakarpäron.

Frukten är rutten innan den faller till marken, men de ger skön skugga på sommaren och är enastående vackra när de blommar.” sa de.

Nu har de då inte blommat nämnvärt under de två första vårar som vi bott här. Dessutom tar de plats för bergskörsbärsträden som är planterade mellan dem, och som väl är tänkta att ta över när man fäller päronträden. De skuggar min nya ros också, så nog har jag tänkt att det snart kan vara läge att ta bort dem, om de ändå är så gamla att de knappt orkar blomma och innan körsbärsträden är så stora att de växer in i varandra.

Men så i år! Skomakarpäronen står i full blom! De är översållade av vita blommor och verkligen vackra där de står!

IMG_6095IMG_6094

Just när jag började ge upp hoppet om dem visar de sig från sin bästa sida, som ett jublande livstecken. Nu har jag alls inte mage att fälla de magnifika gamla träden.

Jag skänker en tanke till den som en gång har planterat dem och låter dem stå några år till. Mina skomakarpäron.

Doktor Hår!

Det känns som att jag har varit för slapp mot Barnet ett tag nu. Vi har inte tränat på så mycket vettigt, mest lallat omkring och kollat på Barnkanalen. Biss och Kajs, det är grejer det!

Så vid frukostbordet tänkte jag testa honom på saker som han borde kunna.

”Vad heter du?” frågade jag.

Jo då, den satte han förstås. Så jag fortsatte:

”Hur gammal är du?”

Innan han kom in i barnkanal-träsket kunde han enkelt svaret, men nu såg han ut som ett frågetecken.

”Hur många år är du?” försökte jag igen.

Fortfarande inget vettigt svar.

”Du är två år!” sa jag frejdigt och satte upp ett par fingrar i luften.

Nu såg jag på Barnets min att det gick upp ett ljus, det här var bekant!

Skönt!

Han vispar till med ett finger i luften, lägger huvudet lätt på sned och ropar:

”Doktor Hår!” medan han plirar med ögonen.

  
”Men som tur är känner jag en doktor som säkert kan hjälpa mig – Doktor Hår!”

Hjälp, mitt barn gör en perfekt imitation av bajskorven Kajs! Mindre barnkanal och mera hårdträning framöver…

Vattenblänk i trädgården

Det är verkligen en hektisk period i trädgården nu. Och jag tycker om det! Både Pappsen och jag sa till varandra i söndags att de bästa dagarna är de som vi är ute i trädgården hela dagen. Pappsen har tagit bort det sista av en stor ful buske på framsidan och jag har rensat ogräs och flyttat på rosor.

 Jag har köpt en nya ros också, en Stanwell Perpetual. 

 Foto från http://gardener.blogg.se/2012/june/ros-stanwell-perpetual.html

 Jag såg en bild av den på internet i söndags, åkte och köpte den i måndags och planterade den igår. Det är det som är så roligt med trädgård. Att man har en sådan iver och att det bara kliar i fingrarna att få hugga i och jobba, förnya och förbättra. Jag kan inte gå från bilen och in i huset utan att jag landar nånstans på vägen och får jord under naglarna. Idag när jag skulle gå ut för att lasta barnvagnen i bilen började det med att jag fyllde upp vattentunnan nere i gräsmattan och sen när jag kom in igen hade barnvagnen aldrig blivit lastad.

Just nu blommar kabbelekan där nere. Det är så fint.

DSC_1052

Jag gillar vatten i trädgården. Det ger både liv och ro på samma gång. Visst skulle jag vilja ha en riktig damm nån dag, men så länge vi har småbarn nöjer vi oss med enklare former av vatten i trädgården på ställen som vi har uppsikt över.

Här är några foton från tidigare somrar som jag gottar mig åt innan trädgården har hunnit slå ut i full blom.

Så här såg det ut förra året när azalean blommade och vi precis hade grävt igen den gamla tråkiga ”dammen” till en mer barnvänlig vattensamling. 

20140531-213638-77798484.jpg

Ett litet fågelbad är enkelt men kan var nog så trevligt att vila ögonen på.

20140507-123956.jpg

Jag tyckte så mycket om min lilla fontängroda som vi brukade ha i ett kärl med stenar i på trappan. Men efter många års skvalande sa den upp sig förra året.

20140507-124052.jpg

På ren chansning kastade jag en näckros från en gammal damm i ekfatet förra sommaren. Den överlevde och var förföriskt vacker när den blommade.

20140630-130709-47229779.jpg20140708-205525-75325415.jpg20140708-205524-75324464.jpg

Till min stora glädje lever den fortfarande! Den har redan flera blad som är uppe vid ytan, så jag ser med glädje fram emot årets blomning! Och jag håller tummarna för att den nya rosen tar sig och blir lika fin som på bilden!