Bästa köksredskapet?

Än så länge ingen bebis… Men det är ändå skönt att få vara ledig nu när solen skiner! Det nog mer vår än vinter ute nu. Underbart med blommorna som tittar fram i trädgården och fåglarna som kvittrar!

Ofta påminner vädret och årstiderna om saker man gjorde sist det var sånt väder ute. Själv kommer jag att tänka på syrrans och mitt hemmaspa förra året. Vi satt i mitt uterum med vårblommor på bordet, chokladsmask i ansiktet och grön smoothie i glasen. Syrran hade med sig jordgubbar och nutella som extra lyx. Det var härligt! Smoothiesen var fullproppad med nyttigheter och ändå riktigt god! Jag hade tänkt att göra den fler gånger men än har det inte blivit av.

IMG_3114

IMG_3115Jag tror att jag är en smoothie-människa, men det har bara inte riktigt blommat ut än….

Förr gick jag igång på kläder och hittade alltid massor som jag ville ha när jag kollade modesidor på nätet. (Jo, jag gillar kläder nu också men numera hittar jag sällan nåt som jag vill ha.) Idag går jag mer igång på rengöringsmedel och köksredskap. Eh, jo, men det är väl bra att ens intressen följer åldern?

Det finns med andra ord många köksredskap som jag skulle vilja ha, men högst upp på önskelistan står nog ändå en råsaftcentrifug eller juicemaskin!

502700Foto från http://www.culina.se

Vem vill inte vara den där reklam-fräscha mamman med snygg hy som stiger upp på morgonen och fixar färsk juice till hela familjen?

Jag vill.

Jag ska stå där i mitt välstädade kök som doftar av rengöringsmedel, pussa barnen godmorgon och stå redo med söndagsfrukosten. Och Pappsen får vara med och steka bacon förstås, så det inte ser alltför illa ut med jämställdheten.

Vad står överst på din önskelista till köket?

Eller har du redan en kökspryl som du är väldigt nöjd över?

Detta hade vi i våran goda super-smoothie!

Grön smoothie

Äppeljuice
fryst bladspenat/grönkål
fryst mango
gurka
gröna vindruvor
limesaft
färsk mynta

Lime och mynta förde tankarna till en fräsch och nyttig mojito…. Mums!

Dagen med stort BF

Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!

Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.

Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.

Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.

Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.

”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.

Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.

”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.

”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.

Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.

Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.

unnamed

Fem veckor har gått fort!

Matilda är, om inte helt återställd, så åtminstone ordentligt på bättringsvägen! Hon piggade på sig ganska snart efter att hon fått i sig antibiotika och när vi, med hjälp av sprutorna, lyckades få i henne konvalescens-maten. 

 Det är verkligen en tyngd som lättade från våra axlar, vi hade ju ställt in oss på att hon skulle lämna oss! Matilda är den enda katt vi sökt veterinärvård för som inte har behövt avlivas, så vi är liksom lite vana vid att det slutar olyckligt. IMG_5190

Igår när Matilda självmant gick till matskålen blev jag så glad att jag var tvungen att ta en bild och skicka till Pappsen! 

 Så nu tuffar det på här hemma i väntan på förlossningen. Jag var hos barnmorskan igår och åtminstone vid en första mätning låg blodtrycket lite högt, så jag fick en extra tid nästa vecka och skulle mäta blodtrycket själv nån gång däremellan. Jag undrade vad man skulle göra om det blev högre, och då skulle jag förlösas, tyckte barnmorskan. Fast jag skulle inte gå och oroa mig, tyckte hon. 

 Fast graviditet och oro går ju lite hand i hand. Trots att man har bebisen i sin kropp så har man så liten inblick i hur den mår. Det enda livstecken man får är ett par buffar och sparkar ibland, man vill ju att bebisen ska komma ut så att man kan se att den mår bra! 

Men nu närmar det sig ju hur som helst. Mina fem veckor som jag skulle vara ledig innan det beräknade datumen har strax passerat och det har gått väldigt fort! Det var många som förutspådde att jag skulle bli rastlös och börja klättra på väggarna här hemma, men… då känner man mig inte så bra. 

Visst vill jag gärna ha full rulle på jobbet och många järn i elden, men jag saknar inte jobbet när jag inte är där. Hemma kan jag ha både mycket och lite att göra utan att det går någon nöd på mig. Jag tycker om att vara hemma. Nu har jag ju Barnet som sysselsätter mig men innan han kom hade jag inga problem med att vara hemma själv heller. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och med att fixa med hushållet eller i trädgården. IMG_5192

Jag har inte svårt för att slappna av med bok, te och nåt gott att äta. Så här såg det ut igår när jag bänkade mig i soffan medan Barnet var hos sin Moster. 

 En del av mig vill jobba, utvecklas och göra karriär, men en annan del skulle gärna hoppa av tåget och vara hemma och ta hand om hem och familj istället. Nu med småbarn väger förstås hemmet allra tyngst. Pappsen skulle nog kunna försörja mig, men jag är sån att jag gärna vill klara mig själv om jag kan. Det ger både frihet och trygghet. 

 Så innan jag blir hemmafru får jag se till att börja försörja mig på bloggen eller att vinna storkovan på lotto. Med andra ord – jag kommer med all sannolikhet att jobba och streta på ett tag till. 

Få se nu, hur många är har jag kvar till pension?

  IMG_5194

Och mellan slapparstunderna kan jag ibland åstadkomma något också. Idag blev det bondbröd.

Nu får Matilda behandling

Den här gången blev det lite mer resultat hos veterinären. Nu hade Matilda 40,4 i feber, bleka slemhinnor och möjligen förstorade njurar. Åtminstone slemhinnorna tror jag kan ha att göra med att hon inte fått i sig näring, men jag är lite glad över febern för då förstod veterinärerna i alla fall att hon är sjuk. Vi hade redan innan bestämt att det skulle tas blodstatus och lever- och njurstatus och så fick hon en omgång med dropp igen. Den här gången lämnades vi inte ensamma med droppet…

Däremot blev vi ensamma ett tag medan vi väntade på besked om blodproverna och då gick Matilda till ett hörn av rummet och krafsade. Jag förstod ju vad som skulle komma men det var inte mycket att göra åt saken, hon behövde ju göra ifrån sig. A cat´s gotta do what a cat´s gotta do.

Möjligen var jag kvacklig som yngre, men efter att ha börjat min yrkesbana som städerska, för att sen övergå till att jobba på äldreboenden och i hemtjänst innan jag landade på laboratorium så ska det mycket till för att få mig att rynka på näsan.

Matildas prestation gjorde det.

Det var en hiskelig diarré med en stank som inte var av denna värld. Hulkande och med plasthandskar fick jag städa upp efter henne men lukten bet sig kvar rätt ordentligt i rummet. Fast det var ändå positivt att hon gjorde ifrån sig där för då fick vi till ännu ett symptom på henne.

Blodproverna visade inget alarmerande, inte förhöjda vita blodkroppar som man kunde tänka sig. Lite avvikande värden på lever- och njurprover och låga trombocyter, men inget som man kunde dra någon slutsats av.

Vi fick ändå recept på antibiotika som hon ska äta i 10 dagar och så fick vi med sprutor som ska underlätta våran tvångsmatning.DSC_0034

Jag hoppas att hon piggar på sig och kommer igång med maten innan förlossningen. Jag är rädd att de som ska ta hand om Barnet under förlossningen får nog att göra, förutom att tvångsmata en katt och kämpa med antibiotika-tabletter morgon och kväll…

Det är ju en vecka kvar till BF, även om både Pappsen och jag har varit inställda på att bebisen ska komma tidigare. Men kanske blir det ett mars-barn trots allt?

Svårt att tänka på annat än Matilda

Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.

Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.

Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.

De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.

Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.

Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.

Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.

Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.

Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.

Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.

Oro för Matilda

Det kanske är bäst att jag uppdaterar lite här så att folk inte tror att jag ligger på förlossningen…

Nä, det är lugnt med magen, inga tecken på att det närmar sig. Men jag har lite fullt upp med att bara vara nu. Dels är det ingen dans på rosor att vara höggravid och jag börjar längta till att förlossningen ska sätta igång så att jag slipper otympligheten och gravidkrämporna. Sen är man ju inte så pigg efter förlossningen heller men det är man ju inte oavsett när man föder.

Jag vill bara att allt ska kännas förberett och färdigt till bebisens ankomst men det blir det aldrig. Jag tänker att det ska vara plockat och städat innan vi åker in, men det är hopplöst. Det är en stor skillnad att ha ett barn hemma redan, som vänder upp och ner på leksakskorgen så fort vi har plockat i ordning. Och det är mycket ”Mamma, mamma, mamma” nu. ”Inte sova, mamma!” ”Inte sitta, mamma!” ”Inte kissa, mamma!”

Barnet vill helst se mig igång hela tiden, nära honom. Och när jag sätter mig i soffan så blir det genast en hög med kuddar och filtar bakom ryggen på mig och sen får jag inte luta mig bakåt, för då förstör jag ”kojan”. Eller också sätter sig Barnet bakom mig och så vill han att jag ska titta efter honom och bli jätteförvånad när jag märker att han är bakom min rygg. Fast jag ”upptäcker” det för 14:e gången på raken. Såklart lyder jag inte hans minsta vink men det är ändå lite påfrestande att bli ropad på hela tiden när man känner sig utmattad och bara vill ha en lugn sekund. Fast jag älskar honom till månen och tillbaka (och ännu mer) och är väldigt glad över att vi har den här tiden tillsammans.

Den nya katten, Ragnar, skräpar ner värre än vad Barnet gör. Han springer ut och in i kattluckan och drar med sig mängder med grus i sina stora tassar och i pälsen. Jag dammsuger varje dag, men bara efter några timmar är det som en grushög på golven igen. Det gör mig tokig och jag börjar nästan hålla med Pappsen om att en robotdammsugare är en bra idé. Då måste vi ha undanplockat på golven också…

Fast värst är att Matilda är sjuk. Hon är orkeslös och äter och dricker i princip inget. Det började i torsdags och då hade hon också feber. Jag försökte ringa veterinären med de hade ingen telefontid då. På fredagen tyckte jag att hon var bättre, hon åt lite, verkade piggare och hade ingen feber. (Tror jag, det var så svårt att mäta med Barnet och Ragnar i faggorna som stressade upp Matilda och jag kunde inte hålla henne riktigt stilla. Barnet ville hjälpa till men sen ville han prompt ta febern på Ragnar istället så till slut fick han sticka in termometern nånstans i pälsen på Ragnar.) Så då ringde jag inte veterinären men nu är det helt klart att hon inte mår bra. Vi har ställt in oss på att det är vingelsjuka, det är så likt hur det började med Rut. Jag ska ringa veterinären på måndag och hoppas att de kan ge ett annat besked. Vi mäktar inte med att förlora en katt till just nu, egentligen. Fina Matilda som kom in med en mus till mig häromdagen när hon tyckte att jag gett Ragnar för mycket uppmärksamhet.

Idag har vi i alla fall träffat min familj och tankat lite energi. Och nu vankas melodifestival med te och rostade mackor med jordnötssmör… Det ska bli mysigt.

image

Det finns en del päls på den här katten…