En dag när allt går snett

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.

 

Ostogram

Nu har det löst sig med osten. 

Jag skulle ju fått ett ostogram i fredags som julklapp från jobbet, men det kom inte fram förrän igår. Då hade det legat i rumstemperatur från torsdag eftermiddag till måndag eftermiddag och det kändes inte så bra. Dessutom hade jag ju velat ha dem som tilltugg på ESC.

Jag ringde igår och de lovade att kolla upp saken och återkomma senast samma dag. Jag ringde några timmar senare men då svarade de inte och sen mejlade jag dessutom (mest för att säga att jag uppgett fel hemtelefonnummer, min virrpanna, men de hade ju mobilnumtet också.) 

Idag på eftermiddan ringde jag igen (jobbig kund) men de svarade inte nu heller. Jag började känna mig ganska less, varför kan det inte bara få vara smidigt ibland? Men nu ringde de upp, bad om ursäkt och lovade att skicka ett nytt paket, med något litet extra i som plåster på såren. Skönt!

Nu har jag getost, blåmögelost, vitmögelost, kittost, lufttorkad korv, kex och jordgubbs- och balsamicomarmelad. Korven, kexen och marmeladen vågar jag äta av och ett par av de andra kan jag ha i matlagning! 

Pizza med getost till helgen kanske?

Kanske vågar jag äta lite av de andra också annars får jag väl ge bort dem till nån som inte är så känslig. Morfar? Farfar?

Det blev nog bra till slut! 

  

Bamsemiss och mögliga ostar

IMG_6214-2

Vi har haft en så skön helg! Försommaren har verkligen visat sig från sin bästa sida! Igår var vi på Kolmården med min familj. Det var trevligt. Visst funderar man på hur djuren har det, men jag har ändå fått för mig att Kolmården är en ganska vettig anläggning. Dessutom arbetar de ju med att upplysa och belysa problem för vilda djur och med att skydda utrotningshotade arter, så jag tänker att på det stora hela kanske det jämnar ut sig…

Barnet var nöjd med det mesta men väldigt ledsen över att han inte fick träffa Bamse. Vi hade nog trott att Bamse skulle spatsera omkring där på Bamses värld och inte bara träffas efter nån föreställning nån viss tid som vi inte hade koll på. Barnet planerade på morgonen att han skulle krama Bamse och att han skulle ge honom sin napp, när vi sen drog en trött kille tillbaka till parkeringen med oförrättat ärende grät han i högan sky ”Ville träffa Baaamse!” Stackars liten.

IMG_6207

Dagen till ära laddat upp med Bamse-kepsen och Bamse-strumporna.

Idag har vi nästan bara grejat i trädgården. Nu njuter jag verkligen av att få fixa där, inte bara av att slappa i den. Potatisen har kommit upp och idag satte jag ärtor, morötter, dill och rödbetor på landet. I växthuset finns sallad och dill, bönorna som jag förodlat har precis börjat titta upp och tomaterna växer.

IMG_6246IMG_6247-2

IMG_6249-1

IMG_6248-0

I ett par veckor har jag slagit vad om mig själv om när mina Allium ska slå ut, och nu har de äntligen gjort det!

IMG_6266

Enda smolket i bägaren är min ostleverans. Vi fick ett ostogram från jobbet i julklapp. Som gravid trånade och trånade jag efter mögelostarna som jag skulle beställa hem när jag fött bebisen. Jag längtade så och beställde leverans för ostarna till den 22/5, alltså i fredags, men inga ostar kom… Enligt ostaffären är de skickade i torsdags och enligt posten ska de komma fram på måndag. Jag gissar att de inte varit kylförvarade och att de helt enkelt är förstörda nu.

Hur ska man göra? Ska jag sitta under min sten och tänka att jag får skylla mig själv som bor på landet? Eller ska jag tänka att om jag beställt leverans ett visst datum och har ”betalat” för det så ska jag minsann ha mina ostar i ätbart skick? Jag gillar inte sånt här…

Mellan hägg och syren

IMG_6178Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…

Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.

Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.

Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?

Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.

Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.

IMG_6177Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.

IMG_6169

Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.

Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…

*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.

Ragnar

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

En kall och regnig dag

Ragnar dog en kall och regnig tisdag i maj.     

  

Det var Barnets katt och trots en del problem i början så artade han sig till att bli en mycket fin familjekatt. 

Hej då, Ragnar. Vi saknar dig.

  

Skomakarpäron

IMG_6098

Vårat hus är inte så gammalt men på tomten ligger också ett litet torp. Där bodde en skomakare en gång i tiden. Torpet är gammalt, golvet är nött och nertrampat och den gamla vedspisen är väl använd.

Det är ganska häftigt, tycker jag, att ha ett stycke historia hemma hos sig. Jag ser framför mig hur frun stod krum över spisen och försökte få upp eld medan småbarnen kröp omkring på golvet och skomakaren satt och arbetade på sina skor. Men vad vet jag, kanske hade han vare sig fru eller barn? Jag skulle gärna vilja veta mer om torpet och de som en gång bott där.

I trädgården har vi två gamla päronträd. De är stora och mossiga och fanns där innan de tidigare ägarna köpte tomten och byggde boningshuset. Därför kallade de träden för skomakarpäron.

Frukten är rutten innan den faller till marken, men de ger skön skugga på sommaren och är enastående vackra när de blommar.” sa de.

Nu har de då inte blommat nämnvärt under de två första vårar som vi bott här. Dessutom tar de plats för bergskörsbärsträden som är planterade mellan dem, och som väl är tänkta att ta över när man fäller päronträden. De skuggar min nya ros också, så nog har jag tänkt att det snart kan vara läge att ta bort dem, om de ändå är så gamla att de knappt orkar blomma och innan körsbärsträden är så stora att de växer in i varandra.

Men så i år! Skomakarpäronen står i full blom! De är översållade av vita blommor och verkligen vackra där de står!

IMG_6095IMG_6094

Just när jag började ge upp hoppet om dem visar de sig från sin bästa sida, som ett jublande livstecken. Nu har jag alls inte mage att fälla de magnifika gamla träden.

Jag skänker en tanke till den som en gång har planterat dem och låter dem stå några år till. Mina skomakarpäron.