Lilla tanten

Ja, så går det när jag kommer iväg till biblioteket. Varje liten stund som jag får över sitter jag med näsan i en bok och hinner inte ägna mig alls åt bloggen.

Pappsen sa det när vi nyss hade flyttat ihop, att det bästa han visste var att se mig sitta och läsa. Det var fint sagt, tyckte jag. Att se mig uppkrupen i soffan med en filt om benen och en tekopp i handen, försjunken i en bok, det älskade han. Och det är ju tur, för det är väl något som jag kommer att kunna åstadkomma även i ganska hög ålder!

Dessutom har febern vaknat igen. Rosfebern. Jag öppnade en trädgårdsbok den tjugonde januari och så kom det över mig igen. Nu sitter jag igen och slår i böcker och googlar och läser på om blomningstider, härdighet, upprätta eller bågböjda grenar, starka och svaga dofter, om det är stor risk för svartfläcksjuka eller om blomman blir ful vid regn. Och samtidigt försöker jag att intala mig att jag inte borde plantera någon ny ros alls i år innan jag ser hur de jag planterat hittills tar sig istället!

Jag har hunnit börja med lite hederligt trädgårdsarbete också. Barnet och jag har klippt ner lite perenner (eller timmerstockar, enligt Barnet) och jag har beskärt vinbärsbuskarna och ryckt bort lite ogräs. Det var en solig och fin dag här, vintergäcken blommade och jag fick vårkänslor. Sen kom det snö igen.

Så nu vet ni att jag lever och har hälsan. Nu blir det tekoppen, Mons Kallentoft och pläden igen. Det är tur att Pappsen uppskattar tanten inom mig.

En präktig tur till biblioteket

Idag gick vi till biblioteket. Det var Barnet, Lillan och jag.

Jag har inte varit där på en herrans massa år, vad jag minns, och det skäms jag för. Mitt drömjobb var faktiskt länge att bli bibliotekarie och jag har ju också en halvfärdig utbildning som det. Jag har inte helt gett upp drömmen heller utan tänker att jag ska göra ett gott intryck på blivande kollegor.

Men jag vet inte vad som händer när jag känner mig pressad att göra bra ifrån mig. Jag, som i vanliga fall är oansenlig och lite blygsam, förvandlas till en bullrig och skrävlig rektorstyp. Istället för att vara tyst och stilla måste jag liksom göra en stor affär av allt.

”Hur är de här böckerna sorterade?” frågar jag myndigt direkt när jag kliver in.

För att inte avslöja att jag har ett fult linne utan BH under har jag knäppt täckjackan upp till hakan. Det får mina kinder att pressas upp en aning.

”Eh..” säger kvinnan bakom disken.

”Ja, är de sorterade efter titel?” frågar jag barskt.

Som om någon bok i något bibliotek någonsin var det. Som om det vore mycket lättare att hitta alla Astrid Lindgrens böcker om man fick gissa titel istället för att de bara stod på samma ställe.

”Eh… nej, de är sorterade efter författare.” svarar bibliotekarien.

”Ah, gott.” säger jag.

Sen svänger jag mig med lite författarnamn också för att visa min kunnighet.

”Då kanske jag kan hitta några böcker av Barbro Lindgren då. Hon är bra.”

Jag bläddrar bland böckerna.

”Den här har vi hemma. Den här har vi läst. Den här har vi hemma.” rapar jag. Ja, inte är vi bortkomna bara för att vi så sällan besöker biblioteket, inte.

När vi så plockat ut ett antal böcker till barnen gör jag klart för alla och envar att det är mammas tur att leta.

Med viktig min marscherar jag hylla upp och hylla ner.

”Den här har jag läst. Jaha, Maryan Keys. De har jag läst.” skrävlar jag. ”Kristin Hannah, har jag läst den?”

” Ja, det har jag.” fortsätter jag snabbt, fast jag inte har det. Jag vill inte förstöra den här imagen som jag tror mig ha skapat.

”Men nu ska vi se.” säger jag och stannar vid Mons Kallentoft.

Det börjar bli varmt i täckjackan.

”Här har vi nog nån bok som jag har missat.” säger jag.

Jag väljer två böcker.

”Nu blir de ju inte i kronologisk ordning… jag ser mig om i mjugg för att se om jag har någon imponerad åskådare ”men det får gå ändå.” fortsätter jag besviket när jag inser att jag inte har det.

Sen gör jag en stor affär av att ta mig till disken. Jag bär mer eller mindre fram en bok i taget, men avbryter ibland för att, helt planlöst och under mycket stånk och stön, flytta runt Lillan lite i bilbarnstolen.

Jag har redan hunnit berätta för alla att jag inte varit på biblioteket på åratal, men nu säger jag det igen. Under högtidliga former lämnar jag också fram mitt gamla inplastade lånekort från 90-talet som jag har letat fram.

”Ojojoj,” skrattar bibliotekarien. ”Nä, de här gamla korten har vi inte registrerade i databasen. Vi har bytt kort flera gånger sen dess. Då har du verkligen inte varit här på länge.”

Jag skrattar förmätet, nöjd över reaktionen.

”Då är det ingen idé att vi letar efter dig i datan då. Då har du inget kort registrerat nu?”

”Nähähä” gnäggar jag. ”Det behövs inte!”

Hon söker på mitt personnummer ändå.

”Eh…” säger hon, och jag ser att hon skäms lite å mina vägnar. ”Du har faktiskt TVÅ nya kort registrerade här. Ska jag ta bort ett?”

Det lägger lite sordin på stämningen vi har byggt upp och jag funderar på om jag ska säga att det kanske är min syster som har varit här och uppgett mina siffror. Hon kom hem med ett papper från biblioteket en gång. Jag bestämmer mig för att låta bli.

Som genom ett under låter jag också bli att upprepa hur varmt jag tycker att det har blivit, som man annars gör i liknande situationer (Oj, vad varmt det är. Är det inte väldigt varmt här inne? Är det bara jag eller är det väldigt varmt här inne? fast det är uppenbart att man bara skäms.) Nej, jag sitter högröd, svettas ymnigt och lider under tystnad.

Den här svettningen i kombination med att jag inte har någon deo på mig är sannerligen förödande. Nu när jag sitter ner skaver täckjackan en del i de upptryckta kinderna också.

När hon frågar om jag verkligen kommer att komma ihåg pin-koden, samtidigt som hon skyndsamt sträcker sig efter ett papper, dunkar jag bara med ett flottigt finger mot pannan, som för att visa att här inne, här finns det minsann kapacitet.

När jag så äntligen får mitt lånekort packar jag ner böckerna i en påse som jag inte kan betala för.

Jag ler lite lustigt medan jag tar på mig toppluvan. Sen föser jag Barnet framför mig och går.

Jag hoppas att mina blivande kollegor blev nöjda.

 

 

 

Bonden har ont i nacken

Så här när barnen sover pöser mammahjärtat som vanligt över. Nog för att man känner sig som en urvriden trasa efter en dag, men ändå. Nu när de sover. Så fina de är. Så duktiga. Så stolt jag är.

Barnet leker så bra, och allra helst vill han leka med sin mamma. Det bästa han vet är när vi leker rollekar med dockor eller figurer. Han är Pippi och jag är Annika, eller han är Bonden och jag är Fruen. Och så har vi några bifigurer också. Krokodilen som bits, Hunden som bajsar, Kossan som rymmer och Veterinären. Veterinären är allt-i-allo.

Jag kommer ju ihåg hur inne man blev i den där fantasivärlden när man själv var liten, att man kunde leka hur länge som helst. Antingen var det syrran och jag med barbiedockorna eller lillebrorsan och jag med legofigurerna.

Jag är stolt över att Barnet tycker om sociala spel och inte bara att brumma runt runt med en traktor. Och ändå… jag skäms… men jag tycker inte alltid att det är superkul att ligga på golvet och bli rädd för krokodilen för sjuttielfte gången eller att skälla på hunden för att han har bajsat inne på McDonalds IGEN. Jag har haft ont i nacken och ryggen i en period så då har jag känt mig lite ursäktad och sagt att ”Mamma tycker att det är jättekul att leka med dig, men just nu har jag så ont i nacken så jag kan inte ligga på golvet.”

Och sen senare när vi leker så har han såklart snappat upp så efter det har alla figurerna ont i nacken.

”Ah!” säger Bonden med Barnets tillgjort mörka röst. ”Jag har SÅ ont i nacken idag.”

och då känner jag mig lite dålig.

Eller som idag:

”Har du ont nånstans idag, mamma?”

”Nej, det har jag inte.”

”Jaaa! Då kan vi leka!”

Jag måste verkligen ta tag i den här gamla kroppen. Jag har sagt sen i somras att jag ska gå till kiropraktorn för att se om alla leder sitter som de ska efter förlossningen. Då var det mer bäckenet jag funderade över, men nu behöver väl nacken en knäck också. Jag gick till kiropraktorn för några år sen och efter ett pass där kändes det som att jag kunde vrida på huvudet ett helt varv. Vi får se om han får lika bra ordning på mig denna gång.

IMG_7842

Bonden och Fruen. Bonden påstår att det är nacken som gör ont men, ja… jag vet inte jag.

 

Lång dokumentär och kort video

Pappsen har jobbat hela dagen så vi borde väl sätta oss ihop i soffan nu när han är hemma igen och barnen sover. Frågan är bara vad vi ska titta på nu när vi sett alla avsnitt av ”Making a Murderer”? Jag vet att jag nämnt den på en av mina instagram också men det är bara för att den var så bra och för att jag inte kan sluta tänka på den. Jag sitter bara och googlar och letar mer information nu när vi tittat klart. Och googla INTE innan du tittat på alla avsnitt (ja, jag kunde själv inte hålla mig). Någon som har sett den?

Jag såg en helt annan liten video idag om samtycke också. Det finns så många saker som är viktiga att uppmärksamma och jag tycker verkligen om när man gör det med humor! Själv skrattade jag när jag såg den så jag ville dela den vidare.

 

Egentligen är jag sömnig och skulle vilja sova direkt men jag ska försöka orka med lite tv-tid med Pappsen. Inte minst för att jag alltid förser mig med något gott när jag sätter mig i soffan på kvällen och det vill man ju inte missa.

Trassligt hår och vårkänslor

Jag har fått ett så väldigt tråkigt hår efter senaste förlossningen. Efter första förlossningen tappade jag mycket av självfallet i håret, men den här gången har håret blivit mycket trassligare.

Jag har nästan aldrig haft tovigt hår förut men nu får jag en stor tova i nacken direkt om jag har håret utsläppt. Jag har provat olika schampon och balsam och inpackningar (fast bara billiga från ICA förstås) men det har inte blivit någon skillnad. Nu provar jag spray-balsam för första gången och det verkar funka bra! Så slipper jag ett moment i duschen också.

Jag valde denna för att den såg så oansenlig ut. Jag trodde det var ett tecken på att den inte luktade så mycket…

Tyvärr luktar just min spray som en hel parfymfabrik – för män. Men som tur är är inte Pappsen den svartsjuka typen, så när han kommer hem och det luktar herre redan i hallen så ropar han bara:

”Vad gott det luktar!”

Han är snäll, Pappsen.

Jag har köpt hem mina fröer i veckan också. Och nu när det töar och slaskar ute trivs jag som fisken i vattnet. Jag kan inte låta bli att skorra ”Vår på Saltkråkan” när jag kommer ut och känner den blöta friska luften och hör takdroppet.

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,

jag såg en lärka nyss och det var våren som kom…

 

Det fyller på sig i frö-lådan.

 

Denna vecka är rätt fullbokad annars (en sak per dag alltså). Imorgon ska vi till BVC, Lillan och jag. Hon vill inte bli matad längre utan kör bara med plockbitar. Ingen gröt och ingen välling, men ammar fortfarande. Vi får se vad domen från sköterskan och doktorn blir. Med tanke på att Lillan är rund som en boll så är jag inte så orolig.

Sju dagar utan deo

Jag är fortfarande lite inne i kemikalie-tänket. Eller jag tror att det är ett tänk som är här för att stanna. Förr brukade jag till exempel aldrig tvätta nya kläder innan jag började att använda dem, men nu klarar jag inte ens av att ta på mig ett par nya strumpor otvättade. Det känns som att det bara osar anti-mögel- och anti-skrynkel-medel om dem annars.

På jobbet brukade jag le lite i mjugg åt en kollega som tvättade apelsinerna i diskmedel innan han åt dem (jag menar skalet äter man ju ändå inte) men nu gör jag likadant. Jag tänker att jag får besprutningsmedel på fingrarna annars. Ja, jag vet inte…

Och deodorant, det har jag bara vid högtidliga tillfällen. Jag har inte kollat upp vilka som inte innehåller aluminium ordentligt. Även om det inte är fastställt att det ökar risken för bröstcancer så vill jag inte chansa. Jag har dessutom turen att inte svettas särskilt mycket (för det är väl knappast bristen på fysisk aktivitet som påverkar).

Att vara uppmärksam på gifter i vardagen är ju helt rätt i tiden. Det finns ett ganska stort och växande sortiment av ekologiska produkter, både mat, hudvård och kläder. Senast jag var på Åhléns såg jag till exempel ekologiska barnkläder och även på nätet finns en del sidor som inriktar sig på ekologiska och giftfria kläder till barn, exempelvis http://www.littlebloom.se.

Jag tror att det är vettigt med lite eko-tänk, om inte för våra kroppars skull så åtminstone för miljön. Man tänker så mycket mer på sånt där när man fått barn, vilken värld man vill lämna över till dem, syskonbarn och till eventuella barnbarn.

Men det blir nog bra med det där, ett litet steg i taget i rätt riktning så har man ju ändå kommit en bit på väg.

 

Och så här stod det ju faktiskt på en av mina deodoranter nu när jag tittade efter…

 

Vad längtar ni mest efter?

Jag tycker verkligen om att odla grönsaker. Visst har jag varit ganska duktig de senaste åren och haft odlingar både i växthuset och på trädgårdslandet, men jag har ”fuskat” lite och inte förodlat själv. Visserligen har jag haft turen att få en del plantor, bland annat av Barnens Farbror och Faster, men i år ska jag försöka att gå ut lite hårdare på min egen odlingsfront.  Jag tror att det kommer att bli en ganska bra vår, att Barnet kan vara med lite och inte bara gå bärsärkagång bland fröerna som han gjorde förra året.

Just nu kliar det i fingrarna, jag har skrivit listor på vad jag vill odla och på måndag styr kosan mot blomaffären för att inhandla fröer. Jag hoppas bara att entusiasmen håller i sig så att jag tar hand om allt sen. En väldigt stor del av mitt trädgårdsintresse ligger i att bläddra i trädgårdsböcker och tidningar, läsa på på nätet och skriva listor och planera. Det är inte allt som blir verklighet i praktiken sen…

Potatis, morötter, palsternacka, squash, majs, tomater, gurka, rödbetor

brytbönor, bondbönor, lök, dill, grönkål, ärtor, sallad

Det blir mycket gott enligt mina listor och jag får nog skaffa en del pallkragar om jag ska få plats med allt. Men broccoli struntar jag i i år eftersom jag fortfarande är avskräckt efter alla kållarver som invaderade plantorna förra året. Jag hoppas att grönkålen klarar sig något bättre.

augustiB

Fast jag gillade verkligen blasten på broccolin, den såg så maffig ut.

Ja, jag ser verkligen fram emot våren. Tänk krokus och tulpaner som slår ut och humlor som surrar…

Men det är inte bara trädgårdssäsongen jag ser fram emot i år. Det finns många saker! Mest längtar jag nog efter att Lillan ska ta sina första steg. Att få hålla hennes hand och gå och titta på saker tillsammans. Och att få höra hennes första ord (förutom ma-ma-ma då). Det blir många såna här ”första-gången” saker i år, och det är förstås speciellt.

Och med Barnet är det speciellt på ett annat sätt eftersom han förstår och kommer ihåg mer. Han längtar redan efter sommar och värme, glass och bad, och det ska bli så roligt att få uppleva det med honom igen!

Vad ser du mest fram emot under året?