Mammaledig!

Nu har jag faktiskt gått på min efterlängtade mammaledighet! Jag ska inte jobba på cirka ett år, fast det har jag svårt att förstå!

Jag skulle jobbat imorgon också men jag avslutade mitt jobb med att vara sjuk både idag och imorgon…. Rätt så trist! Det känns inte som att man har förtjänat att vara ledig när man inte jobbar in i det sista. Dessutom var morgondagen ett extra insatt pass som jag var rätt missnöjd över. Jag hade begärt föräldraledigt från och med måndagen så mina chefer var ju i sin fulla rätt att utnyttja mig även under helgen, fast det kändes ändå rätt surt att de satte in en extra lördag just där. Det finns nog ingen på jobbet som jag inte muttrat lite över detta om, inklusive mina chefer, så när jag nu är sjuk på lördagen gör dessutom att jag är livrädd att ses som en simulant!

Överlag så har jag väldigt svårt för att sjukanmäla mig. Jag får så dåligt samvete! I nattas hade jag riktigt ont i magen, hade frossa och fick springa på toaletten. På morgonen var jag utmattad, fick fortfarande springa på toaletten och jag gjorde även en halvhjärtad kräkning. Ändå tänkte jag att jag måste gå, det var ju min sista vardag! Jag hade skrivit ett hej då-kort till kollegorna och skulle bjuda på fika.

”Jag får mörka att jag är sjuk.” tänkte jag innan jag tog mitt förnuft till fånga.

Ganska snart mådde jag ändå ganska bra så då kändes det fel att stanna hemma imorgon också. Nu bestämde jag mig ändå för det ifall det är något som smittar.

Tanken med mammaledigheten nu i början är ju att jag ska få tid tillsammans med Barnet, vila upp mig och gärna få en del saker gjorda som jag får svårt att hinna sen när bebisen kommit, och den saken ändras ju inte för att jag avslutar med att vara sjuk. Jag får helt enkelt spara mina kakor och mitt kort och åka in till jobbet och sägs hej då nån annan dag istället.

Nu ska jag varva ner och ställa in mig på att det snart kommer en bebis till familjen.

Fast redan på söndag väntas en ny familjemedlem till huset…

Gravid och vikt

Snart borde jag nog ta av mig min ring. Oftast kan jag ta av den men om jag är varm så sitter den fast.

När jag promenerat från bilen och sen upp och ner för trapporna på jobbet för att byta om så är det rent omöjligt att ta av sig ringen! Nu har jag fått jobba med den nån timme varje morgon och det gillar jag inte riktigt, med alla bakterier som vi labbar med.

Förra graviditeten tog jag av mig ringen i vecka 25, nu är jag i vecka 34 så jag har inte svullnat upp lika mycket denna gång.

Jag minns inte riktigt vad jag gick upp förra gången men gissar att det var mellan 16 och 20 kilo, och det mesta gick jag upp i början. Den här gången har jag glömt bort vad min ursprungsvikt var men jag tror att jag inte ökat så mycket mer än tolv kilo.

Det där spelar mig egentligen inte så stor roll. Jag tycker att det är fint med gravida kvinnor – oavsett kroppsform och vikt eller storlek på magen. Men förra gången fick jag en del kommentarer om min viktökning, och framför allt var det många som dristade sig till fråga hur mycket jag hade gått upp egentligen. Jag tror att många ser på gravidkroppen som en kropp för sig. Att det inte är kvinnans vanliga kropp utan bara en slags tillfällig, och då tänker man att det inte är så farligt att kommentera den heller.

Fast om jag ska tala för mig själv så känns min gravida kropp väldigt mycket som min kropp. Och jag var så stolt över min kropp förra gången. Redan tidigt i graviditeten ökade jag, till min förtjusning, med ett kilo i veckan. Jag tyckte att varje kilo var ett tecken på att graviditeten gick framåt och att Barnet därinne mådde bra. Jag hade längtat så länge efter att gå med mage och jag kände mig som en prinsessa när den äntligen kom!

Jag har aldrig haft så stora problem med min vikt så jag har inte riktigt förstått hur man kan känna sig när man får kommentarer om att man är stor. Från att ha burit min mage med stolthet kände jag mig bara stor och klumpig. Jag kände att jag klampade fram som en elefant! Det var tråkigt så jag är ändå glad över att jag slipper kommentarerna denna gång.

Sen tror jag inte att man kan påverka så hemskt mycket hur många kilo man går upp under en graviditet eller hur lätt de släpper efter förlossningen. Förra gången var jag betydligt mer noggrann med vad jag åt. Jag hade länge avsmak för chips och snabbmat, aktade mig för sötsaker och motionerade skapligt mycket, ändå kom ju kilona i rask takt.

Den här gången äter jag vad jag kommer över. Jag ger efter för mitt nyfunna sötsug och jag rör mig på tok för lite. Ändå går jag upp mindre i vikt. Säkert var det mycket vätska förra gången, men sen behöver man ju en del fettreserver inför förlossning och amning också. Det är bara som det ska vara.

2015/01/img_4367.jpg
Fast nu när den ska av så har jag visst suttit här och svullnat upp… Det får bli tvål och vatten och sen får jag gömma undan ringen för ett tag. 💛

Byxlös

Det känns som att vi ligger lite efter nu. Vi är nog till exempel de enda i trakten som har adventsljusstakarna kvar uppe. Vi har inte ens haft vett att släcka dem!

Tänk, jag har längtat i över ett år på att ha så mycket tid över att man bara kan gå och strosa på Rusta! Det är min dröm det…

Både Pappsen och jag tycker att det är tokigt att man ska jobba så mycket och att allt i samhället ska snurra så fort. (Jag jobbar ju bara 75%, men restid och promenad från parkeringen på jobbet är lite i mesta laget). Fast det där är ju egentligen upp till sig själv att bestämma. Vi ska försöka bli bättre på att skifta ner nu. Jag har planerat att vara mammaledig i ett år till att börja med och förhoppningsvis kan Pappsen vara hemma nån dag i veckan tillsammans med oss. Sen får vi se hur vi lägger upp det, och jag får fundera på hur jag kan lösa det med jobb så att det känns som att jag hinner med barnen ordentligt också. Jag tror att vi är fler och fler som tänker så, spännande att se om det leder till nån förändring i samhället!

Nu är åtminstone övervåningen färdigtapetserad! Målaren hade en liten remsa kvar som skulle upp. Han skulle komma häromkvällen, men i vanlig ordning hade Pappsen glömt att berätta det för mig. Pappsen själv var ute på jourjobb, Barnet och jag hade ätit middag och bänkat oss i soffan.

Det känns som att alla kläder skaver nu så jeansen hade jag kastat av mig i badrummet. Snart låg jag under en filt och sov medan Barnet tittade på barnprogram.

”Hallå! Hallå!”

Det lät som att rösten i hallen hade ropat ganska länge. Och den fortsatte.

”Hallå?”

Jag satte mig förvånat upp, byxlös och med korvandedräkt.

”Hallå?”

Säkert Pappsens Farfar! tänkte jag och blev irriterad. Jag snodde en filt runt benen och lufsade surt ut i hallen, framåtböjd med stor-magen. Där blängde jag mig yrvaket omkring.

”Eh… hej! Har inte Pappsen sagt att vi skulle komma?”

I hallen stod Målaren och hans söta flickvän.

”Åh… eh… jag ska bara ta på mig ett par… bättre… byxor.” mumlade jag och kastade mig in på badrummet.

Jag har ofta tänkt att jag ska vara den där människan som alltid är välklädd och snygg oavsett när det ringer på dörren. Men det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte typen som tar på mig mascara för att gå till Ica, och är jag hemma får man vara glad om jag ens har borstat håret. När jag var yngre kunde jag springa och fixa till mig lite när någon aviserat att den snart skulle hälsa på men nu springer jag och plockar undan leksaker och disk istället, så det här verkar ju bara gå utför…

Men nu ska jag ta tag i de där adventsljusstakarna… Hårbotten får vänta lite till.

2015/01/img_0380.jpg
Fast lite mysigt tycker jag allt att det är fortfarande….

Förresten har Underbara Clara skrivit ett intressant inlägg om det här med att vi jobbar så mycket.

Läs gärna: Jag hatar arbetslinjen

Åttonde månaden!

Nu har jag gått in i åttonde månaden! Det känns som att det går mot slutet av graviditeten ändå. Fast… så länge som jag har räknat ner är det många som tror att jag har ännu mindre kvar. Jag har ju inte minst räknat dagarna som det är kvar att jobba, inte bara inför mig själv (som jag kanske borde ha gjort) utan även inför jobbarkompisarna. Det har blivit så tjatigt att det är många som har försökt säga hej då flera gånger redan. Därför är det faktiskt lite genant att jag har nästan tre veckor kvar att jobba… Folk önskade mig ju lycka till och sa hej då redan före jul!

Jag längtar ju så mycket efter min mammaledighet. Jag har ett jätteroligt jobb och jag har verkligen haft ett långt och lyxigt jullov, men jag är trött, det är jobbigt att pendla och nu börjar pusslet med kvällar, helger och dagishämtningar igen.

Jag jobbar bara var fjärde helg, med nån extra helg ibland. Det låter inte så mycket, jag har själv jobbat varannan helg (om inte mer) när jag jobbade inom vården. Men det funkade mycket bättre med helgjobb innan jag fick barn och när man faktiskt orkade göra saker efter jobbet! Nu tycker jag att helgarbetet går ut över både vårat familjeliv och vårat umgängesliv. Även Pappsen jobbar ju helger och kvällar och för Barnets skull har vi aldrig någon ledig vardag tillsammans heller. Vi vill ju att han ska få gå så få dagar som möjligt på förskolan.

Nu har vi till exempel fyra helger framför oss där antingen Pappsen eller jag jobbar eller Pappsen har jour. Det är ett vanligt scenario så det är tur att vi har försökt att vara sociala nu över våran julledighet! Självklart är det många familjer som har det så och det är inte mer synd om oss än om någon annan, men det ska som sagt bli skönt att få mer tid hemma och mer tid tillsammans! (Sociala med andra kanske vi inte kommer att vara det första vi är däremot. Vi får se hur det funkar att bli fyra… Fulla av förväntan är vi i alla fall!)

Idag har jag varit hos barnmorskan igen. Allt såg fortsatt bra ut. Jag hade sällskap av Barnet och Barnets Mormor under besöket så det var extra trevligt! Även Barnets Mormor hade den barnmorska jag har nu vid en av sina graviditeter. Tänk om det var när jag låg i magen? Häftigt!

Vecka 33, åttonde månaden, 80% av graviditeten avklarad. Man har bra koll med dagens gravid-appar!

image ”Vad flinar du åt?” frågar jag Pappsen när han tar kort.

”Jag skrattar bara så kanske du blir glad.” svarar Pappsen.

”Det blir jag inte. Jag blir förbannad.” väser jag.

Nä, skratta inte åt en gravid kvinna. Det kan bara tolkas på ett sätt – FEL.

 

Hemmagjord sill

imageSå! Här kommer det utlovade recept på sillen jag gjorde till jul. Om man för tillfället har tröttnat på sill så kommer det ju både påsk, midsommar och fler jular.

Att lägga in sill själv har jag sett som väldigt husmoderligt och avancerat – men så förra året när jag var ledig ganska mycket provade jag att köpa 5-minuters sill och gjorde flera olika sillar. Det var inte ett dugg svårt och blev väldigt gott!

Skärgårdssill är min stora favorit. Pappsen har inte ätit sill alls förrän han åt av min hemmagjorda förra året. Den julen lärde han sig även att äta senap och i år upptäckte han till sin förvåning att just senapssill var makalöst gott! Alltså ville jag detta år göra skärgårdssill och senapssill. Båda varianterna blev riktigt goda!

I år råkade jag köpa inläggningssill istället för 5-minuterssill så det tog lite längre tid att göra, men har man bara framförhållning så är det inte alls svårt att lägga in själva sillen heller.

Inläggningslag till en burk sill á 420 g

1/2 dl ättikssprit
1/2 dl vatten
2 dl socker
1 lagerblad
2 tsk kryddpeppar
5 st kryddnejlikor

Koka upp lagen och låt kallna. Skölj sillen i kallt vatten och skär i små bitar. Lägg dem i lagen och låt stå kallt 1-2 dygn.

Skärgårdssill

420 g sill (5-minuters eller inlagd enligt ex receptet ovan)
1 dl majonnäs
1,5 dl creme fraiché
hackad dill, ca 1/2 dl
hackad gräslök, ca 1/2 dl
80 g stenbitsrom
1 tsk pressad citron
(salt & peppar)

Senapssill

420 g sill (5-minuters eller inlagd enligt ex recept ovan)
1,5 dl creme fraiché 1 dl senap (blanda gärna olika sorter, dijon är gott att ha i)
2 msk kallt starkt kaffe
hackad dill,ca 1/2 dl
hackad gräslök, ett par msk
ev. ett par msk florsocker
(salt & peppar)

image

 

Blanda alla ingredienser till röran. Bäst blir det med färsk dill och gräslök, men man kan smaka av med extra från frysen om man inte har tillräckligt. Tillsätt också salt och peppar om det behövs och, beroende på hur söt lag man gjort till sillen och på hur söt senap man har använt, kan man tillsätta florsocker i senapssillen.

Lägg i sillbitarna och för över till en burk med lock. Låt gärna stå ett par timmar i kylen så att smakerna hinner sätta sig.

image

Yr i mössan

image

Igår avbröt jag mitt jullov och var inne och jobbade. Även Pappsen jobbade så vi hade Barnet på dagis.

Jag var lite bekymrad över att behöva lämna honom nu när han varit hemma ganska länge. Jag var rädd att han skulle vara ledsen större delen av dagen. Som väl är har jag en snäll syster som erbjöd sig att hämta honom om det var så att han inte skulle trivas på förskolan på fredagen. Jag nämnde det för fröken men hade inget sagt till Barnet. Han ställer så lätt in sig på saker då och har svårt att acceptera att det blir annorlunda sen.

Nu var han ganska ledsen och hängde runt mitt ben när jag skulle lämna honom. Det är ju så svårt att tänka när man har ett ledset barn! Jag hade klätt av mig för att lämna in schema och kläder, nu stod jag i kapphallen, tryckte på mig mössan och försökte prata avslappnat och samlat med fröken samtidigt som jag försökte en någorlunda bra lämning.

När jag ska gå ser jag att min mössa ligger på golvet! Men… vad är det då för mössa jag har på huvudet??

Jag sliter av mig mössan och upptäcker att det är min tvåårings blåa lilla mössa med dinosaurie på! Att jag har lyckats trycka ner den på huvudet! Och stått och pratat med fröken i den… Oj då, där rämnade fasaden av en avslappnad och samlad mamma.

Sen hade Barnet en bra dag på förskolan. Normalt brukar han ändå bli glad när jag kommer men nu hade det blivit lite missförstånd. Man trodde att det var min syster som skulle hämta och Barnet hade fått höra det och sett fram emot att få bli hämtad av sin älskade moster, leka med kusinerna och deras fina leksaker. När så hans mamma skyndade sig in till sin efterlängtade parvel blev han så besviken att han knappt visste vart han skulle ta vägen! Han ville inte med hem! Moster skulle hämta!

Jag förstår att han blev besviken men det känns inget vidare när mitt eget barn blir ledset och besviket när han får se mig efter en lång dag.

Jaha, hej hej, här kommer årets sämsta mamma! Förvirrad, ogillad av sitt eget barn och tänker lämna in Barnet på dagis fast hon ska vara mammaledig sen.

Dessutom har jag svårt att vända hans besvikelse när jag ska hämta honom. Jag vill gärna locka med nåt kul att göra när vi kommer hem, men det enda som kommer upp i huvudet är att muta med pepparkakor och det vill jag inte göra (inför fröknarna.)

”Kom nu så åker vi hem och gör… nåt kul.” är allt jag lyckas haspla ur mig.

Men när vi kom hem spelade vi och sjöng barnvisor på synthen (Vipp på rumpan-affären är favoriten just nu), blåste såpbubblor och bakade hemmagjord pizza. Så visst blev det en bra kväll ändå och även Barnet var någorlunda nöjd med sin mamma.

Pizzan förresten. Jag gjorde degen kvällen innan (efter ett vanligt recpet) och lät den kalljäsa i kylen till dagen därpå. Mycket smidigt och gott! Dessutom testade jag för första gången att värma plåtarna i ugnen och sen dra över bakplåtspapperet med pizzan på när den skulle in i ugnen. Det gjorde också att bottnen blev knaprig och god!

Hoppas att ni har en bra lördagskväll!

Perspektiv på tillvaron – de strejkande syrierna

Det är ett herrans liv om de här flyktingarna som har hungerstrejkat i en buss utanför Östersund. Det är verkligen tråkigt eftersom det spär på missnöjet mot och bilden av otacksamma invandrare. Det är väl det sista vi behöver idag.

Visst kan det verka otacksamt, men det är svårt att uttala sig när man inte riktigt vet hur det har gått till och sen är det ju så svårt att sätta sig in i en så främmande situation. Jag kan inte lova att tacksamhet skulle vara min största känsla om jag hade lämnat mitt hemland och kanske min familj. Jag skulle nog vilja att det verkligen fanns möjligheter till ett nytt liv för mig på platsen som jag kom till när jag har fått lämna så mycket bakom mig.

Nu är det väl just det som de har protesterat mot – att de har blivit placerade i en liten by med 157 invånare (enligt Wikipedia) där de har känt att möjligheterna att integreras i samhället och att lära sig svenska har varit obefintliga.

Visst, jag håller med. Man ska vara tacksam. Man ska vara nöjd. Man ska inte klaga.

Fast det går kalla kårar i mig när jag läser i kommentarer på Facebook där folk kallar de asylsökande för skräp och ohyra som borde skickas tillbaka till Syrien som straff för sin otacksamhet.

Jag menar, de här personerna som retar sig så mycket på de asylsökande… de klagar väl också på saker ibland? Saker som kanske är mycket mer banala än vad detta var?

Många av de som är så arga nu – är inte det samma personer som gick i taket, rasade och startade arga grupper på Facebook när man klippte i Kalle Anka?

Och DET skulle vara en mer okej sak att protestera mot alltså?

tomte2-png