Armband med telefonnummer

Här har vi en lugn valborgsmässoafton. Barnet sover, Pappsen är i garaget och Lillan och jag hänger i soffan. Pappsen och jag hade tänkt grilla men vädret var inget vidare så vi gjorde hemmagjorda kycklingnuggets istället. Det blev också gott!

Förra året tipsade jag om dessa söta armband från ForLife.

20140318-195710.jpg

ForLife är ett projekt för Fas 3:or och de säljer enkla och smarta produkter till förmån för cancerforskning. De har hittills samlat in över 120 000 kronor!

Nu har det kommit in nya modeller, bland annat som man kan få sitt telefonnummer på. Jättebra att ha på sina barn om de skulle springa bort, och toppen att de samlar in pengar till cancerforskning. Det är verkligen en hemsk sjukdom som vi väl alla är rädda för och som också skördar många offer. Fruktansvärt.

Här kan du följa insamlingen och även skänka ett bidrag.

Vill du köpa ett eget armband så gör du det här.

Hoppas att du har en fin Valborg! Var rädd om dig, njut av livet och tillbringa tid med dem som du tycker om!

IMG_5849

Jobbiga, underbara du!

Barn är ju faktiskt underbara.

Om man nån gång säger nåt annat så får man en mammamaffia på sig. Det är inte okej att vilja ha egentid eller att säga att barn är jobbiga! Då får man skylla sig själv som har skaffat barn, eller hur? Jag ser de åsikterna hela tiden i flöden på Instagram, Facebook och, inte minst, på Familjeliv.

Det där är lite tossigt, tycker jag. Att skaffa barn är jobbigt. Barn ska vara jobbiga. Det är mer konstigt med de mammor på Familjeliv som hävdar att deras barn aldrig är krävande (eller att man i alla fall inte får säga det högt*) och att de aldrig känner att de behöver en stund i lugn och ro. Det får man ju ändå när barnen har flyttat hemifrån, raljerar de framför datorn och sen klappar de sig nöjt på magen och tar en svälj kaffe till. Där fick de till det.

Men lika självklart som att barn kan vara jobbiga – lika självklart är det att de är fantastiska, underbara, sagolika och det allra finaste som finns. Det tycker alla mammor, även om man inte alltid säger det i anslutning till att man suckar.

Igår bakade Barnet och jag syltkakor. Det är en bra kaka att göra tillsammans med små barn. Även om jag många gånger får bita ihop när vi bakar tillsammans så blir jag samtidigt fascinerad över hur smarta och läraktiga de är. Hur de tar efter oss vuxna, drar slutsatser och försöker själva.

baka3

Jaha, mamma lägger en kaka på vågen. Då hjälper jag till att lägga resten där också! Bra, va?

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det - mycket sylt!

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det – mycket!

När vi sen serverar våra kakor till Pappsen och barnens Farfar är vi så stolta att det nästan pyser ur öronen på oss. I alla fall på mig. För Barnet är det bara en självklarhet.

Precis som det ska vara.

Bara det är också lite underbart.

baka

Söta och bakade med mycket kärlek. Han har provsmakat dem till fulländning.

* Självklart ska man inte säga till barnet att man tycker att själva barnet är jobbigt. Man får säga ”Jag tycker att det är jobbigt när du ligger och skriker och sparkar så där…”

Hur var du på skolgymnastiken?

Pappsen har börjat att springa. Oväntat men sant.

Och jag är avundsjuk. Jag vill också vara sportig!

Visserligen avskydde jag skolgymnastiken.  Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är i skolan och inser att vi ska ha gympa!

Inte för att jag inte gillar att röra på mig, men jag var hopplös på bollsporter! Jag bävade alltid för att vi skulle sparka fotboll eller nåt.

Delvis beror det förstås på att jag var dålig på det, men jag tror också att det berodde på en rädsla för att stå i centrum, släppa på integriteten och ge sig hän. Och eftersom jag aldrig vågade prova på riktigt, utan promenerade omkring där jag trodde att det var minst risk för bollen att komma, så blev jag aldrig bättre heller!

Numera förväntas det ändå sällan att man ska vara med på några gymnastiska övningar. Det man har störst risk att råka ut för i sociala sammanhang är kanske bowling.

Och det är betydligt bättre! Särskilt nu när jag är vuxen.

Nu när jag inte skäms så mycket över att vara i centrum skulle jag nog tycka att det vore riktigt kul. Det är ju trevligt att umgås genom att göra saker tillsammans. Nog låter det skoj att gå ut med kompisar, dricka lite vin och bowla medan man fnittrar åt de fula skorna? Till exempel. Strax innan jag blev gravid med Lillan var vi faktiskt ett tjejgäng som var ute och åt middag och sen drog vidare och spelade biljard. Det var också kul.

Och det skulle vara skönt att komma ifrån hemmet själv nån gång! Hur mysigt det än är med en 1,5-månaders baby så blir det inte många tillfällen till att göra saker på egen hand. Jag lyckas på sin höjd stjäla åt mig en dusch.

Men så är ju tiden med en nyfödd. Kanske kan jag börja med en kvällspromenad så får det väl eskalera till bowling sen…

Då kanske jag äntligen kommer över mardrömmen om grabbarna som ropar argt efter mig när jag missar bollen?

Vilken typ var du på skolgymnastiken? Kastade du dig svettig efter bollen? Eller var du som jag – bättre på att undvika den?

  
Än så länge mest mys med den här lilla tjejen.

Dagens trädgård

IMG_4735

Det är mycket på gång i trädgården nu. Pappsen gräver, klipper häckar, tar bort buskar och stenar och kanske nån rabatt här och där.

Jag planterar och rensar.

Vi är väldigt olika med det mesta, Pappsen och jag. Jag vill ha det lummigt och med mycket växter, gärna huller om buller, det behöver inte vara så noga med allting. Jag vill skynda långsamt och går gärna och funderar och planerar innan vi gör nåt drastiskt, som att hugga ner träd eller så.

Pappsen vill ha det strikt och ordentligt. Öppet och fritt, och viktigast är förstås att det bara går att braka på med gräsklipparen. När han går igång med motorsågen får han tunnelseende och vill hugga ner allt han ser på en gång.

Idag har Pappsen trimmat och klippt gräs och jag har provat min maskros-uppdragare(?). Där har vi en olikhet till. Pappsen älskar prylar. Det gör inte jag. Jag vill göra allt med så enkla medel som möjligt. Jag gillar inte dammsugare utan föredrar att sopa (men Pappsen har gömt sopskyffeln), jag vispar gärna grädde för hand och har bara hummat i två år när Pappsen har försökt få mig att använda maskros-uppdragaren.

”Det går så bra för hand.” säger jag och river upp ännu några maskrosblad utan att få med nån rot. (Det är ju inte så noga.)

Idag har vi också satt potatis, barnens Farfar och jag.

Det är Farfar som har ansvar för potatislandet. Han har utnämnt sig själv.

IMG_4706

Fast det är jättebra med hjälp.

IMG_4726
Här har ni dagens outfit.

Tröja – från Pappsens garderob
Arbetsbyxor – nya snygga från Jula
Pannband – som Farfar har vunnit på lotto

Och så har Pappsen grävt bort den dåliga jorden från växthuset så kanske jag äntligen kan plantera där snart! Det gick sönder glas i vintras så vi har fått sätta in nya rutor och så har Farfar och jag försökt plocka bort skärvorna. Vi fick inte bort allt splitter så nu byter vi ut jorden istället.

IMG_4707

Nu blommar också bergskörsbärsträden. De är så söta.

IMG_4671

Jag ska plantera mycket fler hyacinter. Jag har varit skeptisk till hyacinter som vårblomma eftersom den är så starkt förknippad med jul, men de är verkligen fina i vårrabatten och doftar ljuvligt!

IMG_4704

Den här lila blomman är så söt, men jag vet inte vad den heter?

IMG_4694

Det händer så mycket i naturen nu. Forsythian har slagit ut.

IMG_4693Och häggen är på god väg. Jag ser skillnad för varje dag. Igår tog jag detta fotot och idag när jag kom ut hade Pappsen mejat ner den.

Jättestor skillnad…

Fast maskros-uppdragaren var bra.

Oreokaka med kolasås och chokladkräm

 Den här söta smaskiga kakan gjorde jag till förra helgen. Det känns lämpligt att baka på fredagskvällen när barnen sover, så har jag fika redo för eventuella besökare under helgen.

Kakbotten
Ca 200 gram oreo-kakor
Smält smör

Mixa kakorna i en matberedare till smulor. Häll i det smälta smöret och kör lite till så det blandas ordentligt.

Tryck ut blandningen i en form med löstagbar botten. Ställ in i frysen i 20 minuter.

Kolasås
100 gram smör
1,5 dl farinsocker
1 dl vispgrädde

Smält ihop smör och farinsocker i en kastrull. Tillsätt grädden och låt småputtra 8-10 minuter. Rör om då och då.

Häll kolasåsen över kakan och låt stå i ytterligare 20 minuter.

Chokladkräm
2,5 dl vispgrädde
350 gram mörk choklad

Bryt chokladen i bitar eller hacka grovt.

Koka upp grädden och häll i chokladen. Rör tills chokladen smält och det blivit en fin kräm.

Bred ut krämen över kakan och låt stå i kylen i ett par timmar innan servering.

Sött och krämigt! Gott med bara en kopp kaffe till!

En inte så söt docka 

Barn och katter.

Så mysigt, säger ni.

Katter och barn.

Men den kombinationen behöver inte alls vara trevlig. Inte för mamman. Igår gjorde den mig gråtfärdig och fick mig att skrika rakt ut.

Jag satt i soffan och ammade Lillan. Barnet ropar från hallen. Han vill att jag ska komma och titta.

”Mamma! Kom hit, mamma!” 

Jag svarar att jag inte kan komma, men på en 2,5-årings vis upprepar han frågan ett oräkneligt antal gånger ändå. Sen blir det tyst ganska länge innan han nöjd och glad kommer trallandes med sin dockvagn.

Fortsatt munter plockar han ur sin docka ur dockvagnen. 

Sen lyfter han ur sin gosekanin.

Jag tittar förstrött på.

Till sist tar han, väldigt högtidligt, upp något ur botten på dockvagnen. Vad är det nu han har kört runt på? Tydligen något mycket litet.

Med ett stort leende håller han fram det mot mig. En gråsvart liten boll.

”Är det, mamma?” frågar han.

Mellan sina söta små fingrar håller han… en stor och välmatad fästing!

Fy! Jag är inte så rädd för kryp men just fästingar får mig att rysa! Jag vägrar att ta i dem och har sagt till Pappsen att jag gör vad som helst bara jag slipper plocka fästingar från katterna. Jag tycker att de är vidriga!

Så tänk min förskräckelse när jag inte hinner svara innan Barnet lyfter handen och kastar fästingen på mig!

Med Lillan i famnen kan jag inte göra mycket annat än att skrika rakt ut. 

Som tur var landade fästingen på filten jag hade om oss och efter stort besvär lyckades jag lirkandes loss Lillan utan att fästingen föll ut.

Sen skrubbade jag en förvånad pojkes händer länge. Jag kan bara ana hur mycket han petade, fingrade och undersökte fästingen innan han tog den på en tur i sin dockvagn. Som en annan docka. 

Tanken gör mig närmast gråtfärdig.