Fem veckor har gått fort!

Matilda är, om inte helt återställd, så åtminstone ordentligt på bättringsvägen! Hon piggade på sig ganska snart efter att hon fått i sig antibiotika och när vi, med hjälp av sprutorna, lyckades få i henne konvalescens-maten. Det är verkligen en tyngd som lättade från våra axlar, vi hade ju ställt in oss på att hon skulle lämna oss! Matilda är den enda katt vi sökt veterinärvård för som inte har behövt avlivas, så vi är liksom lite vana vid att det slutar olyckligt.

IMG_5190Igår när Matilda självmant gick till matskålen blev jag så glad att jag var tvungen att ta en bild och skicka till Pappsen!

Så nu tuffar det på här hemma i väntan på förlossningen. Jag var hos barnmorskan igår och åtminstone vid en första mätning låg blodtrycket lite högt, så jag fick en extra tid nästa vecka och skulle mäta blodtrycket själv nån gång däremellan. Jag undrade vad man skulle göra om det blev högre, och då skulle jag förlösas, tyckte barnmorskan. Fast jag skulle inte gå och oroa mig, tyckte hon.

Fast graviditet och oro går ju lite hand i hand. Trots att man har bebisen i sin kropp så har man så liten inblick i hur den mår. Det enda livstecken man får är ett par buffar och sparkar ibland, man vill ju att bebisen ska komma ut så att man kan se att den mår bra!

Men nu närmar det sig ju hur som helst. Mina fem veckor som jag skulle vara ledig innan det beräknade datumen har strax passerat och det har gått väldigt fort! Det var många som förutspådde att jag skulle bli rastlös och börja klättra på väggarna här hemma, men… då känner man mig inte så bra.

Visst vill jag gärna ha full rulle på jobbet och många järn i elden, men jag saknar inte jobbet när jag inte är där. Hemma kan jag ha både mycket och lite att göra utan att det går någon nöd på mig. Jag tycker om att vara hemma. Nu har jag ju Barnet som sysselsätter mig men innan han kom hade jag inga problem med att vara hemma själv heller. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och med att fixa med hushållet eller i trädgården.

IMG_5192Jag har inte svårt för att slappna av med bok, te och nåt gott att äta. Så här såg det ut igår när jag bänkade mig i soffan medan Barnet var hos sin Moster.

En del av mig vill jobba, utvecklas och göra karriär, men en annan del skulle gärna hoppa av tåget och vara hemma och ta hand om hem och familj istället. Nu med småbarn väger förstås hemmet allra tyngst. Pappsen skulle nog kunna försörja mig, men jag är sån att jag gärna vill klara mig själv om jag kan. Det ger både frihet och trygghet.

Så innan jag blir hemmafru får jag se till att börja försörja mig på bloggen eller att vinna storkovan på lotto. Med andra ord – jag kommer med all sannolikhet att jobba och streta på ett tag till.

Få se nu, hur många är har jag kvar till pension?

IMG_5194Och mellan slapparstunderna kan jag ibland åstadkomma något också. Idag blev det bondbröd.

Detta inlägg görs i samarbete med Lottoland.

Nu får Matilda behandling

Den här gången blev det lite mer resultat hos veterinären. Nu hade Matilda 40,4 i feber, bleka slemhinnor och möjligen förstorade njurar. Åtminstone slemhinnorna tror jag kan ha att göra med att hon inte fått i sig näring, men jag är lite glad över febern för då förstod veterinärerna i alla fall att hon är sjuk. Vi hade redan innan bestämt att det skulle tas blodstatus och lever- och njurstatus och så fick hon en omgång med dropp igen. Den här gången lämnades vi inte ensamma med droppet…

Däremot blev vi ensamma ett tag medan vi väntade på besked om blodproverna och då gick Matilda till ett hörn av rummet och krafsade. Jag förstod ju vad som skulle komma men det var inte mycket att göra åt saken, hon behövde ju göra ifrån sig. A cat´s gotta do what a cat´s gotta do.

Möjligen var jag kvacklig som yngre, men efter att ha börjat min yrkesbana som städerska, för att sen övergå till att jobba på äldreboenden och i hemtjänst innan jag landade på laboratorium så ska det mycket till för att få mig att rynka på näsan.

Matildas prestation gjorde det.

Det var en hiskelig diarré med en stank som inte var av denna värld. Hulkande och med plasthandskar fick jag städa upp efter henne men lukten bet sig kvar rätt ordentligt i rummet. Fast det var ändå positivt att hon gjorde ifrån sig där för då fick vi till ännu ett symptom på henne.

Blodproverna visade inget alarmerande, inte förhöjda vita blodkroppar som man kunde tänka sig. Lite avvikande värden på lever- och njurprover och låga trombocyter, men inget som man kunde dra någon slutsats av.

Vi fick ändå recept på antibiotika som hon ska äta i 10 dagar och så fick vi med sprutor som ska underlätta våran tvångsmatning.DSC_0034

Jag hoppas att hon piggar på sig och kommer igång med maten innan förlossningen. Jag är rädd att de som ska ta hand om Barnet under förlossningen får nog att göra, förutom att tvångsmata en katt och kämpa med antibiotika-tabletter morgon och kväll…

Det är ju en vecka kvar till BF, även om både Pappsen och jag har varit inställda på att bebisen ska komma tidigare. Men kanske blir det ett mars-barn trots allt?

Svårt att tänka på annat än Matilda

Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.

Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.

Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.

De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.

Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.

Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.

Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.

Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.

Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.

Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.

Oro för Matilda

Det kanske är bäst att jag uppdaterar lite här så att folk inte tror att jag ligger på förlossningen…

Nä, det är lugnt med magen, inga tecken på att det närmar sig. Men jag har lite fullt upp med att bara vara nu. Dels är det ingen dans på rosor att vara höggravid och jag börjar längta till att förlossningen ska sätta igång så att jag slipper otympligheten och gravidkrämporna. Sen är man ju inte så pigg efter förlossningen heller men det är man ju inte oavsett när man föder.

Jag vill bara att allt ska kännas förberett och färdigt till bebisens ankomst men det blir det aldrig. Jag tänker att det ska vara plockat och städat innan vi åker in, men det är hopplöst. Det är en stor skillnad att ha ett barn hemma redan, som vänder upp och ner på leksakskorgen så fort vi har plockat i ordning. Och det är mycket ”Mamma, mamma, mamma” nu. ”Inte sova, mamma!” ”Inte sitta, mamma!” ”Inte kissa, mamma!”

Barnet vill helst se mig igång hela tiden, nära honom. Och när jag sätter mig i soffan så blir det genast en hög med kuddar och filtar bakom ryggen på mig och sen får jag inte luta mig bakåt, för då förstör jag ”kojan”. Eller också sätter sig Barnet bakom mig och så vill han att jag ska titta efter honom och bli jätteförvånad när jag märker att han är bakom min rygg. Fast jag ”upptäcker” det för 14:e gången på raken. Såklart lyder jag inte hans minsta vink men det är ändå lite påfrestande att bli ropad på hela tiden när man känner sig utmattad och bara vill ha en lugn sekund. Fast jag älskar honom till månen och tillbaka (och ännu mer) och är väldigt glad över att vi har den här tiden tillsammans.

Den nya katten, Ragnar, skräpar ner värre än vad Barnet gör. Han springer ut och in i kattluckan och drar med sig mängder med grus i sina stora tassar och i pälsen. Jag dammsuger varje dag, men bara efter några timmar är det som en grushög på golven igen. Det gör mig tokig och jag börjar nästan hålla med Pappsen om att en robotdammsugare är en bra idé. Då måste vi ha undanplockat på golven också…

Fast värst är att Matilda är sjuk. Hon är orkeslös och äter och dricker i princip inget. Det började i torsdags och då hade hon också feber. Jag försökte ringa veterinären med de hade ingen telefontid då. På fredagen tyckte jag att hon var bättre, hon åt lite, verkade piggare och hade ingen feber. (Tror jag, det var så svårt att mäta med Barnet och Ragnar i faggorna som stressade upp Matilda och jag kunde inte hålla henne riktigt stilla. Barnet ville hjälpa till men sen ville han prompt ta febern på Ragnar istället så till slut fick han sticka in termometern nånstans i pälsen på Ragnar.) Så då ringde jag inte veterinären men nu är det helt klart att hon inte mår bra. Vi har ställt in oss på att det är vingelsjuka, det är så likt hur det började med Rut. Jag ska ringa veterinären på måndag och hoppas att de kan ge ett annat besked. Vi mäktar inte med att förlora en katt till just nu, egentligen. Fina Matilda som kom in med en mus till mig häromdagen när hon tyckte att jag gett Ragnar för mycket uppmärksamhet.

Idag har vi i alla fall träffat min familj och tankat lite energi. Och nu vankas melodifestival med te och rostade mackor med jordnötssmör… Det ska bli mysigt.

image

Det finns en del päls på den här katten…

Minisemlor med vaniljkräm

Det blir helt enkelt när Barnet är på dagis som jag har tid att skriva något här, och det är han ju inte så mycket. Idag skulle han ha gått 8-12 men nu när han inte går så mycket på dagis längre verkar han ha kommit ner i varv (fast jag inte märkte att han var så rastlös innan) så han sov fortfarande klockan halv åtta. Förut har han hoppat upp ur sängen så fort han märkt att någon av oss har varit vaken och ropat ”Upp!”. Även på helgerna har han kunnat vakna runt 5.30 och kastat sig upp ur sängen.

Så idag ringde jag dagis och sa att vi blir lite sena och lät honom sova ut.

Jag saknar honom faktiskt när han är på dagis, även om jag tycker att det är skönt att kunna greja hemma i lugn och ro. Jag är så väldigt trött nu att jag inte orkar vara en så bra mamma som jag vill vara när han är hemma. Visst har vi det mysigt, vi är inne i en bra period nu, men jag orkar inte leka så mycket och igår var han inte utanför dörren på hela dagen. Jag försökte men han ville absolut inte gå ut och jag orkade inte tjata på overall och allt utan tyckte innerst inne att det var rätt skönt att bara sitta i soffan och titta på Madicken istället.

Jag tänker också att det kan vara bra att ha egentid med bebisen sen när den kommer. Kanske är det svårt att knyta an när man har ett barn redan som kräver ens uppmärksamhet och som man är rädd ska känna sig avundsjuk och undanskuffad? Jag vill ju göra allt jag kan för att Barnet ska känna sig så speciell som möjligt fortfarande och då kanske det är svårt att få den kontakten med den nya bebisen som jag vill ha? Jag vet inte, jag känner mig mest förväntansfull men också lite undrande för hur livet med två barn kommer att bli.

Så nu passar jag på att baka semlor – semmeldagen till ära!

Ofta gör jag minisemlor när jag gör egna semlor. De ser trevliga ut och det är lätt att ta en semla till!

I år har jag fyllt dem med vaniljkräm istället för med mandelmassa, och för oss som älskar vaniljkräm blir det riktigt gott! Jag har gjort det lätt för mig och gjort vaniljkräm på marsanpulver och mjölk, vill man göra lyxigare varianter går det förstås också bra.

Minisemlor med vaniljkräm 8-10 st

Bullar
20 g jäst
25 g smör
1 dl mjölk
1 msk socker
3 krm kardemumma (malen eller stött)
2 krm bakpulver
150 g vetemjöl

1 ägg

Fyllning
2 dl vaniljkräm (ganska tjock)
1 dl vispgrädde
florsocker

Smula jästen i en bunke.

Smält smör i en kastrull och häll i mjölken. Låt bli fingervarmt och blanda sedan med jästen.

Tillsätt socker, kardemumma och bakpulver. Blanda och häll sedan i mjölet.

Arbeta till en smidig deg och låt jäsa cirka 1 timme.

Knåda degen igen och forma till små runda bullar och lägg på plåt med bakplåtspapper.

Sätt ugnen på 230 grader.

Jäs bullarna i cirka 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg.

Grädda i mitten av ugnen tills de fått fin färg, cirka 10 minuter. Låt svalna på galler under en handduk.

Gör vaniljkrämen enligt anvisningar på förpackningen (eller hur du nu väljer att göra din kräm.)

Vispa grädden ganska lätt.

Klipp upp ett lock, lägg i vaniljkräm och spritsa över grädde. Lägg på locket och pudra över florsocker.

Daimkladdkaka

image

Igår hade jag kryddparty här hemma. Det var det sista jag hade planerat in innan förlossningen. Nu ligger dagarna framför mig som oskrivna blad, mer eller mindre. Det känns skönt!

Jag är väldigt glad att jag hann ha mitt kryddparty. Sist jag var hos barnmorskan lät det på henne som att jag kunde föda när som helst, hon var inte säker på att vi skulle ses på tiden jag hade där igår. Det stressade mig lite och jag blev rädd att jag skulle få ställa in partyt. Men gårdagen har ju passerat och än känner jag inte att bebisen är på gång.

Så igår var det fullt hus här hemma!

Jag tycker väldigt mycket om att vara värdinna och få bjuda hem folk. Nu var vi ganska många så jag hann inte prata med alla och passa upp med fika och så som jag hade tänkt mig, men jag tror att folk roade sig och försåg sig ändå. Det är bra! För nu när jag är mamma så kommer jag ofta på mig med att glömma bort att avsluta en mening, eller ännu värre, tappa fokus när andra pratar med mig! Det kommer nog att vara så några år framöver så jag hoppas att man har överseende med mig.

Till fikat igår provade jag att baka daimkladdkaka. Det var jättegott! Det är inget recept jag själv har experimenterat utan det finns överallt på internet, men jag lägger ändå ut det här som inspiration!

Daimkladdkaka

200 g smör
200 g mörk choklad
4 ägg
1,5 dl socker
2,5 dl vetemjöl
lite salt
1 st dubbeldaim (56 g)

Topping

2,5 dl vispgrädde
1 msk florsocker
1,5 msk kakao
1 st dubbeldaim (56 g)

Sätt ugnen på 200 grader.

Smält smör och choklad (i vattenbad, mikro eller på svag värme i kastrull). Låt svalna något.

Vispa ägg och socker för hand och blanda med chokladsmeten. Tillsätt en nypa salt.

Sikta ner vetemjölet och rör blanda till en jämn smet.

Hacka daimen och rör ner. Häll smeten i en smord form, gärna med avtagbara kanter.

Grädda mitt i ugnen i 15-17 minuter. Ställ kakan i frysen i en timme eller i kylen över natten.

Vispa grädden tillsammans med florsocker och kakao.

Hacka daimen och blanda hälften i grädden. Bred grädden över kakan och strö över resten av daimen.

Förvara i kyl, men låt den gärna bli lite rumsvarm innan den äts.

Jag bjöd också på min vetekrosslimpa och på potatisbröd.

Tänk om bara kvinnor fick rösta

Ofta dömer män lite hårdare än vad vi kvinnor gör. Jag vill inte dra alla män över en kant såklart, men överlag tycker jag att män har lite tuffare attityder, och är lite mindre toleranta och förstående för svaga och utsatta i samhället.

Jag undrar hur det kommer sig?

Det är också mest män som röstar på främlingsfientliga partier.

Jag är inte säker men jag tror att kvinnor har rösträtt i de flesta länder nu, Saudiarabien var väl ett av de sista länder där det infördes (men de får väl fortfarande inte köra bil.) Jag kan känna att länder där det inte är så jämställt mellan män och kvinnor också är länder som har problem med demokrati. Ofta är det just såna länder som männen här hemma i Sverige tycker att ”man ska stänga igen och sen kan de bomba ihjäl varandra bäst de vill”.

Men hur skulle Sverige se ut om inte vi kvinnor fått rösträtt? SD skulle definitivt vara ännu större och jag tror att det skulle vara ett lite ”kallare” och hårdare land. Faktiskt, ursäkta om jag trampar nån man på tån här.

Och hur skulle världen se ut om bara kvinnor fick rösta?

Vad tror du?

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article18709246.ab