Barnmorskebesök och vinterkräksjuka

Jag trodde i det längsta att jag skulle klara mig från vinterkräksjukan som Barnet och Pappsen har haft, men igår på kvällen slog den till.

Jag är ändå glad att jag hann ta mig till barnmorskan innan det bröt ut. Där såg allt fint ut. Jag har rejäla järndepåer så hb-värdet håller sig fortfarande bra. Det började på 134 och igår hade jag 121. Blodtrycket är normalt och magen ligger precis enligt kurvan i storlek. Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta första gången. Hjärtljuden låg på 144, ungefär samma som för Barnet… Allt känns ju bra med både mig och bebisen men det är ändå skönt att få det bekräftat så långt det går!

Nu håller jag tummarna för att jag inte smittade barnmorskan med vinterkräksjuka och inte heller någon på jobbet eftersom jag jobbade igår. Jag får lite dåligt samvete över att jag var på jobbet när vi hade magsjuka hemma men samtidigt var Barnet smittfri och Pappsen främst orkeslös. Jag mådde bra och trodde att jag skulle hålla mig frisk. Nu smittar det ju inte så mycket innan det brutit ut, så förhoppningsvis klarar alla sig.

Jag är lite nyfiken på hur ni resonerar kring det här med att vara hemma vid magsjuka.

På 1177 står det att barn på förskola ska vara symtomfria i två dygn innan de går tillbaka och vuxna i minst ett dygn innan man börjar jobba igen. Bland vanligt folk hör jag kommentarer som att ”Idag får ni vara snälla mot mig för jag har varit magsjuk och kräkts hela natten.” men det finns också de som menar att hela familjen ska stanna hemma tills sista person varit symtomfri i två dagar.

Här hemma går vi efter att den som är sjuk ska hålla sig borta från folk 48 timmar efter sista symtom. De andra får vistas bland folk, dock inte bland små barn, äldre och andra som är mer utsatta eller känsliga.

Hur resonerar ni?

IMG_4796.JPG
Dagens vän, en avslagen Coca-Cola. (Jag vet att man numera säger att sockret är sämre för magen än vad fosforsyran är för att lugna pH-balansen, men det bryr jag mig inte om. Det känns bra.) 😊

Projekt övervåning

Jag har inte skrivit om renoveringen på ett tag. Det betyder inte att vi inte jobbar på. Sen i våras har vi jobbat med övervåningen. Hela familjen ska flytta upp innan bebisen kommer, så innan dess vill vi ha ett rum till Barnet och ett sovrum till oss färdigt. Dessutom vill vi göra iordning hallen på övervåningen så att det blir som ett vardagsrum.

Det innebär att vi på två år kommer att ha gått igenom kök, vardagsrum och hall på nedervåningen och två sovrum och en hall på övervåningen. Det är i mesta laget med tanke på att vi är arbetande småbarnsföräldrar, men samtidigt är det skönt att gå igenom huset så att man vet att det inte finns mögel eller så nånstans.

Hittills har vi bara stött på ett problem, en fuktskada i köket. .

IMG_0793.JPG
Det var nån vattenledning under diskbänken som hade läckt. Nu rev vi ju upp köksgolvet innan vi ens flyttat in så det var enkelt att reda ut med försäkringsbolagen vems bolag som skulle stå för kostnaden. Det kommit en besiktningsman som gjorde en fuktskadekontroll men det var bara golvet och isoleringen som hade drabbats. Så allt har flutit på bra ändå.

Ibland glömmer man hur det såg ut innan. Då är det roligt att se tillbaka. Här är till exempel köket.

FöreIMG_4771.JPG

IMG_4772.JPG

Efter

IMG_4773.JPG

IMG_4774.JPG
Och här kommer lite glimtar från övervåningen. Jag lägger gärna ut före- och efterbilder sen när det är färdigt.

I Barnets rum har vi bytt tak, golv och tapetserat. Inredningen är inte helt topp, men jag skyller det på att vi inte kan använda rummet så mycket än.

IMG_4781.JPG
I rummet där Pappsen, jag och bebisen ska sova har vi bytt golv, målat tak och tapetserat.

IMG_4777.JPG
Men det stora projektet är hallen. Pappsen har börjat byta golv och satt ett par rader tak. Han har också satt en mörk panel som fondvägg.

IMG_4776.JPG
Det kommer att bli jättefint och jag längtar så tills vi kan använda hela huset ordentligt! Sen hoppas jag att vi kan njuta lite innan nästa projekt drar igång.

Världens bästa komplimang

Han är så go Barnet! Jag längtar verkligen efter att äntligen få mycket mer tid tillsammans med honom!

De här dagarna som han har varit sjuk har vi börjat titta på Emil i Lönneberga tillsammans. Jättemysigt! (Blir ni också avundsjuka på livet som skildras där? Arbetsamt och hårt, men inte lika uppskruvat som nu och familjen på en gård arbetade tillsammans nära hemmet och gjorde saker från grunden.)

Idag såg vi avsnittet där Ida gör en krans till sin mamma ”Blev jag vacker nu?” frågar Alma.
”Nja, inte så värst…” eller nåt sånt svarar Ida och Alma skrattar.

Jag blev nyfiken på vad Barnet skulle svara så jag frågade honom ”Tycker du att din mamma är vacker?”
Han satt i mitt knä, var trött och inne i filmen, så jag räknade med ett slentrianmässigt ”Mmm…”
Istället vänder han upp ansiktet, ger mig ett stort leende och med glittrande ögon stryker han mig över håret.

Åh, vad mitt mammahjärta svällde!

Sjukdag och dagistankar

Idag är hela familjen hemma. Barnet har haft en ordentlig magsjuka. Han började kräkas på fredagsnatten och kräktes i princip allt han fick i sig till och med söndag morgon. Allt han fick behålla var när vi matade honom teskedsvis med vätska. Själv jobbade jag hela lördagen och det bar emot med varje cell i kroppen att behöva lämna honom när han mådde så dåligt, men Pappsen skötte honom såklart galant.

Idag är Barnet fortfarande trött och verkar må lite illa när han äter. Jag vabbar idag och är ledig imorgon sen får vi se hur mycket han har piggnat till.

Och i nattas började Pappsen att kräkas så även han är hemma. Jag håller tummarna för att jag håller mig frisk denna gång. Jag ska till barnmorskan på onsdag och det vill jag ju inte skjuta upp!

Det är lite drygt två månader kvar innan jag går på mammaledighet så det är hög tid att bestämma hur Barnet ska gå på dagis när jag går hem. Innan han började på dagis hade jag aldrig kunnat drömma om att jag inte tvärsäkert skulle ha honom hemma när nästa barn kom. Nu har jag väl nästan bestämt mig för att han får vara där ett par dagar i veckan. Jag VILL ju verkligen ha all tid tillsammans med honom som jag kan, men samtidig är han ett väldigt aktivt och socialt barn som trivs väldigt bra på sitt dagis. När jag hämtar honom där efter en lång dag vill jag bara vara hemma i lugn och ro med honom, Barnet däremot blir alltid besviken om vi inte åker och hälsar på någon direkt när vi kommer hem… Han kräver mycket aktivitet och sällskap min lille kille och det är inte helt lätt att ge honom det om vi bara går här hemma i vårat hus ute på vischan.

Jag tänker att jag kan hinna sköta hushållet, sova eller bara vara med nya bebisen medan han är på dagis. Är han hemma kanske det blir att jag sätter honom framför tv:n alldeles för mycket medan jag ska göra dessa saker och då känns det ändå bättre med dagis.

Jag tänker till och med att jag ska ha honom lite på dagis de veckor jag är hemma innan nästa barn kommer. Dels för att det inte ska bli för långt uppehåll för honom och dels för att det inte ska bli som att jag lämnar bort honom just för att bebisen kommit. Sen ska jag erkänna att det skulle kännas ganska skönt att kunna städa eller storhandla i lugn och ro också, även om jag får lite dåligt samvete av att känna så.

Man är ständigt jagad av det dåliga samvetet som förälder, men jag tror ändå att denna lösning är den bästa för oss. Så länge han fortsätter att trivas så bra på dagis och jag har honom färre än 15 timmar i veckan så känns det ändå okej. Vi börjar så här så får vi se sen hur vi tycker att det funkar.

IMG_0631.JPG

IMG_0343.JPG

IMG_0598.JPG
Tittar på gamla foton där Barnet och jag är tillsammans. Så liten och fin han var. ❤️

Ständigt utskrattad

Det är inte lätt att dela livet med en person som skrattar åt allt. Det är inte humor egentligen, bara ett ospecifikt flabbande.

Jag har sagt åt Pappsen många gånger att jag vill borsta tänderna ifred. Jag blir fortfarande lite illamående när jag borstar och då mår jag bäst av att ha lugnt omkring mig, inte nån som frustar och harklar och täpper till handfatet likt en gaffeltruck.

Efter många månader har han faktiskt börjat lyssna på mig! Men igår tabbade jag mig och började borsta tänderna när Pappsen var i badrummet. Medan Pappsen ovigt böjde sig över handfatet kände jag hur illamåendet växte. Till slut fick jag kväljningar och eftersom Pappsen stod fastkilad vid handfatet fick jag hosta upp löddret i handflatorna.

När Pappsen hörde mina kväljningar vänder han sig snabbt om. Medlidande? Äntligen.

Men hela Pappsen uttrycker…

…ren och skär glädje.

Han bister ut i ett stort garv.

”Skrattar du åt din gravida sambo när hon får kväljningar?” frågar jag besviket.

”Men det lät så roligt!”säger Pappsen och fortsätter att flina.

Åh, snälla när är det männens tur att börja föda barn?!

Detta är faktiskt värre än att han skrattar åt sina egna fisar.

Först till kassan eller först in i affären?

Jag blir ju inte så ofta arg. Men det är absolut inte så att jag aldrig blir arg.

En sak som man kan tycka är en petitess men som gör mig kanske orimligt upprörd är när man inte följer oskrivna lagar vid köer. Folk som tränger sig eller står och knuffas gör mig till exempel jättesur.

Och igår blev jag riktigt arg. Jag skulle hämta ut ett paket i en liten affär. Vi var tre kvinnor i butiken, en äldre dam som fick hjälp av kassörskan att välja vara, en som gick och valde varor och så jag. Eftersom jag bara skulle hämta paketet ställde jag mig direkt i kassan. När den andra kvinnan hade valt klart gick hon också fram till kassan och jag fick känslan av att hon inte tyckte att jag borde stå framför henne. Jag funderade men kom fram till att jag hade rätt att stå först eftersom jag varit färdig före henne. Jag hade ju dessutom bara ett litet snabbt ärende! När den äldre damen och expediten kom till kassan backade jag såklart undan och lät damen betala. Sen sa jag:

”Hej! Jag skulle hämta ut ett pak…”

Expediten tittar inte på mig utan vänder sig till kvinnan bakom mig.

”Nu var det ju så att det var en före här!” säger hon och medan jag hasplar ur mig en ursäkt kliver den andra kvinnan fram, även hon utan en blick på mig.

Jag kände mig så dum! Och jag vet att det inte borde göra mig arg, jag fick bara vänta ett par minuter extra och vad spelar väl det för roll? Men att bli behandlad som en osnuten och dryg person som anses ha trängt sig gör mig just… jättearg!

Jag är ju så noga med att vara artig i köer! Om jag kommer till en kö samtidigt som en annan person låter jag alltid den andra personen ställa sig först, och står någon bakom mig med bara nån enstaka vara säger jag också alltid åt dem att gå före mig. Och det gör jag gärna!

Men att alltid förväntas lämna sin plats åt andra retar mig. Jag storhandlar ofta och titt som tätt kommer det personer och frågar om de får gå före, trots att jag har ett barn med mig som snart tappar tålamodet.

Och sist jag var i en smyckesaffär hände mig samma sak som igår. Jag tittade ut ett smycke, tog en nummerlapp och ställde mig vid kassan. Efter ett tag kom ett par fram. De var visserligen inne i affären före mig, men jag var färdig före dem.

Expediten ropar mitt nummer och tittar på paret. När hon förstår att jag har numret före dem blir hon vilsen. Jag ser på henne att hon hellre vill hjälpa paret.

”Men du hade kanske inte bestämt dig riktigt!?” säger hon.

En bit utanför affären vallar Pappsen runt med Barnet som är trött och ledsen. Jag känner inte för att stiga åt sidan.

”Jo, jag var färdig.” svarar jag.

Expediten försöker igen:

”Fast du kanske ändå känner att du vill titta runt lite till!”

”Nej, faktiskt inte.” säger jag medan jag hör Barnet gråta.

Till sin stora ovilja får hon expediera mig.

Jag blev arg den gången också utan att våga säga nåt.

Nu undrar jag två saker!

Har jag för lite pondus? Om jag vore en reslig person med mycket auktoritet, gärna en man – skulle folk behandla mig på samma sätt då?

Eller är det helt enkelt jag som har missuppfattat hur man beter sig i små affärer? Är det först in i affären och inte först till kassan som räknas?

Tips på tapas och snygg vattenkaraff

Pappsen och jag tycker om att bjuda på middag. Vi trivs med att ha gäster – jag gillar att laga mat och Pappsen gillar att prata.

Nu har vi inte riktigt så mycket tid över att vi bjuder hem så ofta som vi vill, men vi försöker att bättra oss.

Senast vi bjöd på mat gjorde vi det ganska enkelt för oss med plockmat, det är samtidigt trevlig mat att äta och om man inte är riktigt vet vad gästerna tycker om så kan man ändå vara ganska säker på att det finns nåt som de gillar.

Den här gången bjöd vi på räkor, hemmagjord aioli, vitlöksbröd, pommes, kycklingspett, paprikor fyllda med créme cheese, parmaskinka, ölkorv, blåmögelost och oliver.

IMG_4598.JPG

IMG_4594.JPG

IMG_4600.JPG

IMG_4597.JPG

IMG_4608.JPG

IMG_4601.JPG

IMG_4603.JPG

IMG_4602-0.JPG

Det var gott och fast man gör lite av varje så blir man riktigt mätt ändå.

Fast nåt som Pappsen och jag ofta glömmer när vi bjuder på mat är att köpa dricka. Till vardags dricker vi alltid kranvatten och när jag planerar menyer missar jag ofta att skriva upp dricka på inköpslistan så det får vi alltid panikhandla i sista stund.

Men nu har jag fått hem en snygg vattenkaraff så att vi kan bjuda på kranvatten med stil!

IMG_0354.JPG

Det är så roligt med saker som har en personlig text, och visst är den snygg? Jag har fått den från Gravyrbutiken.se. Så hädanefter kommer jag att servera mitt kranvatten med stolthet!

Jag tänkte lägga upp recept på de fyllda paprikorna eftersom jag själv letade efter bra recept när jag skulle göra dem, men inte hittade något som var som jag tänkt mig. Men det kommer i ett senare inlägg!