Vilse i pannkakan 3

IMG_7273-0

Jag har jobbat på ganska många ställen, en del har varit bra och andra har varit dåliga.

Men mitt värsta ställe var nog när jag städade på sjukhuset. Inte för att jag hade nåt emot att skura toaletter och skrapa matrester från golvet, inte alls.

Jag var 19 år, hade ett sabbatsår och hade själv ringt och frågat om jag fick börja jobba där när det behövdes. Jag var blyg och försynt och ville bara göra ett bra jobb. De anställde mig, men mottagandet var svalt. All annan personal hade jobbat där väldigt länge och de flesta verkade inte vilja ha in nån ny ung tjej i gruppen. Det fanns tre som var snälla mot mig, de flesta andra var väl neutrala, andra ohövliga och vissa gick efter mig och bara letade fel som de kunde rapportera till cheferna. Och fann de inga fel så hittade de på.

Och cheferna? Ja, det var elakast av dem alla.

Min första dag fick jag städa långvården ihop med en av dem. Vi städade flera enkelrum och sen kom vi till en flersal. Jag småpratade lite med tanterna i rummet och tänkte inte på att det fanns två handfat istället för ett.

”Har du städat det här handfatet?” frågade chefen.

”Nej, det har jag inte.” svarade jag och trodde att hon mest frågade för att se om hon skulle ta det.

Istället följde en prakt-utskällning. Jag fick minsann veta hut och hon präntade in vikten av att inte missa något och hur man städade ordentligt. Tanterna ryggade tillbaka, men jag höll god min, nickade och försökte att inte visa att jag tog illa upp.

Sen fick jag städa själv. Tre avdelningar skulle ta sex timmar men jag, på min första dag, städade dem grundligt och ordentligt på 6,5 timme.

Det gav chef nummer två tillfälle att skälla på mig. Jag sa att jag bara behövde få betalt för sex timmar, men så kunde man inte göra, suckade hon. Jag fick lova bot och bättring istället.

Urlakad och ledsen gick jag hem. Fast jag gärna tog på mig all skuld när något gick fel så kände jag ändå att de hade varit väl hårda mot mig. Men jag tänkte att de nog skulle vara snällare nästa dag.

Nästa morgon mötte chef nummer två mig.

”Jo, jag hörde att du missade ett handfat igår.” sa hon.

”Nu kommer det”, tänkte jag. ”Nu ber hon om ursäkt å sin kompanjons vägnar. Hon kände nog att det blev för hårt.”

Ja, jag var naiv.

Det var ju dags för utskällning igen.

Och så gick dagarna. Jag slet och stressade, kom långt före arbetstid för att hinna, tog aldrig lunch och hoppade oftast över morgonfikat. Som tack fick jag lite lön och mycket ovett. Mitt mantra var enkelt:

Bit ihop.

Tänk då den lycka när jag förstod varför jag hade så svårt att hinna städa en avdelning på två timmar, fast jag jobbade så hårt!

En avdelning hade två parallella korridorer och mellan dem låg sköljrum och andra gemensamma utrymmen, med en dörr från vardera korridor.

För mig med min brist på lokalsinne var det bara ett gytter av dörrar och korridorer! Först städade jag ena korridoren och alla gemensamma utrymmen. Sen tog jag andra korridoren, gick in i dörren från andra hållet och städade alla gemensamma utrymmen en gång till! Det hade alltid hunnit komma nya sopor och mera disk så det väldigt lång tid innan polletten trillade ner för mig.

Men vilken lättnad det var!

Och när jag jobbat ett tag kom cheferna med ett nytt tips om hur man bäst städar en toalett.

”Torka bara av kranen och töm soppåsen så ser det städat ut.”

Jaha, så noga var det, ja.

Vilse i pannkakan 2

IMG_7273-0Jo, det här med att börja på nytt jobb är inte enkelt för den som inte har något lokalsinne. Inte bara att hitta på arbetsplatsen utan också att hitta till och från jobbet!

Innan jag börjat på ett nytt jobb har jag ofta fått provköra vägen tillsammans med en guide både en och två gånger före dagen D, så att jag verkligen skulle kunna hitta rätt på första morgonen. När jag började på vårdcentral hade jag långt att åka, sju mil enkel resa, varav en skaplig bit på slingrig grusväg. Ändå såg jag till att provåka minst två gånger. Och första morgonen gick det bra. Jag hittade och kom i tid!

Det var verkligen en lättnad och glad i hågen susade jag fram hemåt efter min första arbetsdag. Med lång resväg längtade jag efter att få komma hem och pusta ut innan det var dags att ge sig av igen tidigt nästa morgon.

Så jag susade fram.

Och susade fram…

Till slut anade jag oråd och ringde min sambo.

Lättad och full av hemlängtan hade jag missat att svänga av och pipit iväg flera mil för långt!  Det var inte ens nån idé att vända tillbaka…

Och inte nån idé att försöka förklara en ny väg för mig heller, mitt arma beläte, då hade jag bara vimsat bort mig ännu mer – det förstod ju min sambo.

Så hur skulle vi lösa det här? Jag fick rådet att stanna längs vägen och sitta och vänta i bilen. Sen kom min sambo på sin fyrhjuling så att han kunde leda mig hem med hjälp av den. Han åkte före och visade vägen och jag höll hårt i ratten på min lilla bil och körde strax bakom.

Jaha ja. Hem kom vi, men det blev inte så mycket kvar av den kvällen.

Luktärt och solhattar

Vi har många insekter i våran trädgård. Jag tror att de tidigare ägarna var måna om de små liven i trädgården, de har till exempel Satt upp massor av fågelholkar, så jag tror att det finns en tanke att hjälpa även pollinerarna. 

I min soligaste rabatt växer till exempel vita solhattar, phlox och rosenstavar som alla lockar till sig fjärilar. Kungsmynta har frösått sig själv där nu och jag har kompletterat med några röda solhattar också. Så just nu är fjärilarna riktigt glada! Särskilt de röda solhattarna förälskade de sig i! Åtminstone nässelfjärilarna.

   
 

Pärlomorsfjärilen föredrar den vita.

 

Tidigare blommade mycket lavendel och nu blommar också kransveronikan som humlorna gillar. 

  
Senare blommor höstsilveraxen som också brukar dra till sig många insekter med sin söta doft.

  
Det har också kommit upp kanadensiskt gullris i min vilda hörna vid entrén och där flockas diverse blomflugor och andra insekter. 

Det känns bra att kunna mata insekterna!

Nu blommar också mina luktärtor som bäst! De är fantastiska blommor, doftar bättre än den skönaste ros, tror jag. Första gången jag odlade i kruka fick jag dåligt resultat men nu har jag lärt mig; stor och djup kruka, kogödsel i jorden, mycket vatten, mycket näring och plocka många blommor! Om blomman går i frö slutar den att blomma så man får se till att plocka bort vissna blommor om man inte hunnit plocka in dem som buketter redan.

   
   
De blev jättefina vid grinden och doften är härligt välkomnande!

Den nya flugan

Jag har nästan insektsfobi. 

Eller jag är inte rädd för getingar, spindlar och sånt men jag avskyr när det till exempel landar flugor på maten. Så här års brukar jag alltid lägga en bit hushållspapper över dricksglaset så att jag vet att det inte smugit runt nån fluga och snablat där tills jag ska dricka igen. För sätter det sig en fluga på kanten på glaset måste jag hälla ut vattnet, ställa glaset i diskmaskinen och hämta ett nytt. Och sätter det sig en fluga på smörgåsen måste jag nypa av den biten och kasta bort.

Jag har varit så stolt över min fina broccoli på landet men nu har det kommit larver på dem. De sitter så gröna och fylliga men väl dolda att jag missade dem först. Jag hade sköljt broccolin jättenoga innan jag kokade dem tillsammans med morötter och bönor från landet. Det var så himla gott och jag åt och smaskade glatt innan jag hittade en liten mystisk sträng på tallriken. Jag inspekterade den noga och kom fram till att det var en urkokt larv. Jag tittade i kastrullen och såg en till. 

Fy så äcklad jag blev och jag klarade inte av att äta upp! Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var broccolin de satt på. Nu har jag gått igenom alla plantor med pincett men de är så svåra att se så broccolin har tappat lite av sin tjusning.

Larvigt egentligen.

Men jag försöker bota min skräck genom att tänka att större delen av världens befolkning äter insekter, så nog klarar jag att äta lite larvkokt broccoli ibland.

Dessutom är det billigt och miljövänligt med insekter, och så är de ju ofta rätt fettsnåla. Om jag kunde komma över spärren och börja äta flugor och myror skulle vi i princip kunna bli självförsörjande. Vi har ju så gott om dem här på landet! Smälla flugor och sen rakt ner i kastrullen bara, tänk så praktiskt! Närproducerat och allt och så slipper man fundera på hur de har slaktats och fötts upp. Jag har ju slaktat dem själv och fött upp dem i soptunnan, eller om de kommer från kobajsarna i hagen kanske. Ligger det nåt djur och ruttnar vid vägkanten kanske lyckan är gjord och man får tag i spyflugor också, en lite mer rejäl munsbit.

Nä, usch. Jag är absolut positiv till att folk börjar äta insekter även här, vilket ju faktiskt börjar bli trendigt, men jag undrar om jag någonsin kommer att fixa det.

  
http://cafe.se/ata-insekter-ar-hetaste-mattrenden-sa-fort-man-kommer-over-sparren-ar-det-inga-problem/

Skulle DU kunna äta insekter eller har du ätit nåt annat konstigt?

Vilse i pannkakan 1


Jag har så svårt för det här med att vända på saker och ting i huvudet, se vägar framför mig, lokalsinne och så. Vägen från min lilla by har jag kört på 1000-tals gånger och borde kunna redogöra för minsta sväng, ändå vet jag inte vart saker ligger i förhållande till varandra. Vilket hus som kommer före och efter, och om jag ska ta in på nån avtagsväg får jag varje gång fundera:

Har jag missat den? Jag har nog missat den. Nähä, där kom den.”

 Jag skulle klassa det mer som ett funktionshinder än som ”dåligt lokalsinne” för det är verkligen ett handikapp!

Jag hade tänkt att komma med några exempel, men är rädd för att det kan bli ett för långt inlägg, så jag kör flera kortare istället. En del kanske väldigt korta, men så får det vara.

Många gånger har lokalsinnet ställt till det för mig när jag har börjat på nya jobb. Att komma till en helt ny lokal och förväntas hitta är rent hopplöst och stressande, särskilt om man är ung och osäker redan från början.

När jag var på mitt första jobb inom äldrevården hade jag ett riktigt sjå med att inte villa bort mig!

Allra första gången jag var där hittade jag inte ens ut! Det var ändå bara en lång korridor med ett trapphus i mitten och en korridor som vek av mot fikarummet på ett ställe, så någon direkt labyrint var det inte tal om.

Men jag gick korridoren upp och ner, upp och ner utan att hitta trappan. Jag vek av mot fikarummet och fick vända tillbaks igen, och då visste jag inte från vilket håll jag hade kommit och så tog jag förmodligen samma sväng tillbaks igen.

De första vändorna hälsade jag glatt på personalen som jag passerade gång på gång, men till slut gick jag med blicken stadigt riktad framåt och försökte se ut som att jag visste vad jag höll på med… Jag var bara 16-17 år så jag hade inte vett nog att be om hjälp.

Till slut genomskådade personalen mig så klart och så kom de och ledde ut mig.

Så, ja det var ju ett bra första intryck…

Jag var där i perioder under flera år och det tog nog ett par år innan jag säkert klarade av att hitta vägen till fikarummet!

 

Marängtårta med rice krispies

IMG_7138

Den här tårtan har varit min favorit-tårta ända sen jag var liten! Min mamma brukade göra den och som jag minns brukade jag önska den när jag fyllde år.

Nu när Barnet fyllde tre år kände jag att det var dags att föra traditionen vidare i min lilla familj, så i år fick det bli hans födelsedagstårta! Och den var verkligen så god som jag mindes den! Lika god för vuxna som för barn, tror jag!

IMG_7134

Klassiskt görs den med bara grädde och chokladkräm men eftersom vi just nu har fullt med hallon i trädgården hade jag det i tårtan. Det går förstås med annan frukt eller bär också, jordgubbar, blåbär och hallon eller banan tror jag också blir jättegott!

Ingredienser:

Maräng
3 st äggvitor
2 dl strösocker
3 dl puffat ris, ex rice krispies el vårgårdaris

Chokladkräm
3 st äggulor
0.75 dl strösocker
0.75 dl vispgrädde
50 gram smör
100 gram ljus choklad

Fyllning
(chokladkräm, se ovan)
3 dl vispgrädde
hallon eller andra bär/frukt
50 gram smält choklad (ljus eller mörk) att ringla över

IMG_7119

Gör så här:

Marängen

Sätt ugnen på 150 grader.

Pensla ett bakplåtspapper med olja.

Vispa äggvitorna till hårt skum.

Vispa ner sockret, lite i taget.

Rör ner det puffade riset.

IMG_7122

Om marängen får svalna sakta så går den inte sönder lika lätt när man lossar den från pappret. Om man oljat pappret innan så fastnar den inte som den annars gör om man inte lossar den direkt.

Bred ut marängen på bakplåtspappret, ca 1-1,5 cm tjockt, lite beroende på hur stor tårta du vill ha.

Grädda i mitten av ugnen i cirka 50 minuter.

Stäng av ugnen, ställ luckan på glänt så att marängen svalnar sakta.

Chokladkräm

Blanda äggulor, socker och grädde i en kastrull. Sjud försiktigt under omrörning i några minuter, tills krämen tjocknat.

Ta av från plattan, rör ner smöret tills det smält och sedan bryter du i chokladen och rör tills även den smält.

Låt svalna.

IMG_7121

Hallon piggar upp den söta tårtan.

Montering

Vispa grädden, ej för löst.

Dela marängbotten i två delar.

Bred på chokladkrämen på ena delen.

Lägg ev. på bär eller frukt.

Bred över vispgrädden och lägg på den andra delen som lock.

Smält choklad och ringla den över tårtan.

 

IMG_7134

Låt gärna stå kallt ett tag innan servering så blir den extra gottig!

IMG_7118

Lycka till!

Fotomiss

Idag var vi på IKEA. 

Vi skulle handla inför Barnets 3-årsdag. Barnet och jag levde om inne på barnavdelningen. Det fanns en dyna som såg ut som en nyckelpiga som man kunde sitta på. Barnet hoppade upp på den men studsade genast iväg och ramlade i golvet.

”Så här gör man.” sa jag och satte mig på den. Även jag for iväg som en projektil och landade nånstans mellan de små tälten.

Pappsen tog sig för pannan.

För att upprätta mitt anseende såg jag till att vara den som fotade av artikelbeskrivningen.

Jag må vara en virrpanna men jag vet ändå att man gör så nuförtiden för att kunna se…

   
…kunna se….

 
eh… lagerplats?