Har inte blivit så mycket tid över till fotorundor den senaste tiden. Här är min senaste. Den skedde i bilen på väg till Göteborg, genom en alltmer igenisad bakruta. Pappsen rattade på i 90 km/h så svårt att få motiven rätt. Men landskapet var vackert. Och jag fick några skapliga bilder.
Författararkiv: Lina
Daimkaka
Igår var syrran och hennes barn här så då passade jag på att svänga ihop en daimkaka. Den blev inte alls dum!
Och inte svår att göra:
Sätt ugnen på 175-200 grader.
Smält 200 gram smör i en kastrull. Bryt ner 200 gram mörk choklad och rör tills den också smält.
Vispa 4 ägg och 2 ½ dl strösocker.
Blanda 2 dl vetemjöl med 1 tsk vaniljsocker och 1 tsk bakpulver.
Rör ner mjölblandningen i äggsmeten. Blanda sedan i chokladsmöret.
Lägg bakplåtspapper i en ugnsform, häll i smeten och strö över cirka 1 dl daimkulor (eller grovhackad daim).
Grädda mitt i ugnen i 10-15 minuter. Kakan får gärna vara lite kladdig. (Jag vet att min var torr Jenny, men jag hade den inne i en kvart.)
Skär i bitar när den svalnat. Blir många kakor! Servera med vispad grädde eller glass. (Eller som den är.)
”Gott!” sa Pappsen och tog fem (5) bitar före maten.
När vi fikat sprang syrrans barn ut och lekte. Så fint att kunna stå i köksfönstret och titta ut på barnen när de leker i skogen. Jag kommer att sakna det här huset.
Ett lyckat samtal
Jag fick tag på jobbet sen häromdan så nu är jag mammaledig en månad till, så skönt!!! Det där med att dela lika på föräldradagarna var mycket mer viktigt innan jag själv blev mamma. Nu vill jag bara suga ut så mycket jag kan ur den här karamellen.
Chefen frågade förstås om allt var bra. ”Ja NU är det bra. Nu när han inte skriker så mycket.” svarade jag som alltid. Jag verkar ha nån form av tourettes som gör att jag måste tala om för alla att han har skrikit mycket. Sen underlåter jag alltid att säga att det är för att han har haft så ont i magen, det tror jag att folk ska räkna ut själva. Fast istället de brukar titta på mig som ”Snälla nån, förstod hon inte att bebisar skriker?” Jag måste sluta med det.
Sen bad hon om B:s sista siffror. Som jag förstås kan! Men i det läget kom jag bara ihåg att det var något på 13. ”Men Gud, det kan jag ju egentligen… men det är nåt på 13 i alla fall… jag borde kunna det men det är i alla fall nåt med 13…” rabblade jag medan jag rotade runt efter B:s kort från BVC. För att lätta upp stämningen passade jag på att säga att jag inte alltid kan mitt eget personnummer när folk frågar. Hoppsan, kommer detta att användas mot mig i kommande lönesamtal?? (”Vasa!? Löneförhöjning? Du som inte ens vet vad du har för personnummer! Nej, här ska det till en rejäl sänkning!”) Till slut fick vi lägga på så lovade jag att skicka ett mejl när jag hittat kortet. När jag sen loggat in på försäkringskassan för att läsa personnummret skrev jag ett kortfattat mejl. Jag valde att inte kommentera avsaknaden av 13.
På det stora hela tyckte jag ändå att det var ett lyckat samtal. B skrek nämligen bara en enda (1) gång.
Egentid?
Not so very much. Här är mitt glada sällskap i duschen.
En blomma i landet
Jag skrev nyss att jag döpte min blogg till ”en blomma på landet”. Där smög det sig in ett litet faktafel. Försökte med det namnet först men namnet fick bara innehålla tecken mellan a och z. Ja, men det GÖR det ju!! tänkte jag och försökte femton (15) gånger till. Visst finns det något som heter amningshjärna? Och är det det jag lidit av i hela mitt liv?
Havregrynsgrötsmamman
Jaha, här är jag då. Med en mammaledighet som nalkar sig sitt slut (mindre än hälften kvar!) och varför då inte starta en blogg.
Så var det bara att välja ett lämpligt namn. Caffe-latte-mamman dök upp från ingenstans. Men har jag druckit en enda caffe latte under min mammaledighet? Knappast.Eller suttit en massa på café? Inte mycket. Vad är karakteristiskt för mig då? Jag har förstås börjat äta mycket havregrynsgröt nu när jag inte hinner/orkar laga mat. Havregrynsgröts-mamman… Varför inte? Men så tänkte jag – tänk om någon läser min blogg? Och tänk om denne någon ser mig komma lafsandes. Kanske trött, kanske lite slok-örad. Och så tänker den ”Där går havregrynsgröts-mamman.”
Nä, det är för träffande. Och förresten ska väl min blogg inte specifikt handla om min mammaroll. Så mitt i husköp (på landet) med massor av rabatter (och blommor) får det istället bli ”en blomma på landet”.
Antal gånger jag försökt få tag på chefen och skjuta upp jobbstarten medan jag skrivit detta = tre (3)






