Det har varit några intensiva dagar. Först dop för Bäbisen och sen jobbstart!

Men det har gått bra på jobbet! Jag har gått i två dagar nu och väntat på att någon ska säga ”Har du varit borta överhuvudtaget?? Du kommer ju ihåg allt! Du är ju som ett litet under!”

Det har inte riktigt kommit än men de har väl inte vetat hur de ska formulera sig.

Och jag som har haft mardrömmar att jag skulle vara helt menlös på jobbet efter att ha varit hemma med Bäbisen i nio månader. Jag har sett framför mig att man fått ge mig den ena uppgiften enklare än den andra tills det enda som återstått varit att skura toaletterna. Och så skulle de stå där och byta uppgivna blickar med varandra medan jag gnolar och fejar. Och så skulle de viska:

”Nu tvättar hon speglarna med toaborsten igen. Jag orkar inte säga åt henne fler gånger!”

Men icke!

Jag kände mig så uppiggad av att se mig i annat än mysbyxor att jag var tvungen att föreviga mig själv på första toalettbesöket. Tänk att man skulle komma till en punkt där man tycker att landstingets kläder är snitsiga!

(Idag hade vi möte om att vi pillar för mycket med mobilerna under arbetstid. Dåligt av både arbetsmoraliska och hygienska skäl, morrade cheferna. Hade de månne hört mitt ivriga knäppande inne på toaletten?)