Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…
Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.
Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.
Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?
Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.
Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.
Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.
Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.
Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…
*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.
LillaLina 