Alla som har katt vet hur mysiga de är att gosa med. Lagom stora, mjuka och lena. Här tog Pappsen ett foto på mig tillsammans med Matilda.
Så fint!
När han hade knäppt bilden kunde jag inte hålla mig i schack längre. Ni vet, man vill ju egentligen bara krama katten så hårt man kan!
Och då tog han ett kort till, Pappsen! Men man ser att Matilda också tycker att vi har en trevlig stund.
Vi är ett fint par, Matilda och jag!
Nu börjar jag bli lite trött på det här! Jag vill egentligen inte hänga ut nån i min blogg men nu måste jag avreagera mig. Varför ska jag jämt dra tyngsta lasset med Bäbisen fast vi är hemma båda två? Jag hade faktiskt trott att jag skulle få lite mer hjälp!
Om Bäbisen skriker, ska man då bara se besvärad – ja rentav förskräckt ut! – utan att göra någonting? Bara sitta och stirra på Bäbisen med nästan skräckslagen min. Och om jag inte får tyst på Bäbisen – hur trevligt är det då att inget säga utan bara lämna rummet? Nä, pip upp på övervåningen istället! Bäbisen och jag ska inte störa!
Och inte så att det är något viktigare som tar tiden heller. Nä, om man inte räknar att ligga i soffan och halvsova eller att sitta vid fönstret och idogt stirra ut på ingenting. Kanske en förlossningsdepression? Det kan ju faktiskt drabba andra än mamman! Men då ska jag säga att det var på precis samma sätt innan Bäbisen kom. Bara låg och slöade hela dagarna!
Kanske skulle en promenad med barnvagnen pigga upp? Men istället ska det suras, helst ska man låtsas sova så att man slipper gå ut alls, annars försöka vända hem efter bara några meter. Om man inte öppnar dörren till garaget förstås. Då ska det jäktas! Då är det tunnelseende och benen rusar som trumpinnar för att försöka smita in innan dörren stängs. Då går det minsann bra att lägga på ett kol!
Okej, det är jag som är mamman. Det är klart att det kanske är lite lättare för mig att ta hand om en Bäbis, jag har det liksom i mig.
Men det har ändå gått så lång tid nu och det är som att Rut inte har fattat det här riktigt. Att det faktiskt finns ett barn i huset som behöver våran tröst och omsorg. Fast för all del har hon låtit Bäbisen klappa henne lite nu sista dagarna, och då ler hon lite i mjugg. Så kanske kommer det en ljusning trots allt.
För jag tycker att man kan kräva att alla i hushållet ska hjälpa till!
Idag följde Rut med mig och hämtade posten. Nu när det varit så kallt har hon annars stannat halvvägs och suttit och jamat ihåligt tills Bäbisen och jag har kommit tillbaks.
Det är ett trevligt sällskap. Ivrigt småpratandes tar vi oss fram över stock och sten, sen kommer jag på mig, blir stel och ser mig om. De förstår väl att jag pratar med katten? Om någon tittar på mig tror de väl inte att jag går och pratar och fnittrar för mig själv? De måste väl ändå se att det är med katten?
Det är som i höstas när katterna, Bäbisen och jag gick på promenad i skogen. Katterna hade sprungit iväg gömt sig bakom en stor sten. Jag gick längs vägen och pratade högt och ljudligt med dem, och jag tror att jag skällde lite. Sen råkar jag vända mig om och ser att det går en man en bit bakom mig. För att visa att jag inte är ensam utan väntar in någon stannar jag genast och vänder mig helt om. För att verka trevlig tittar jag dessutom stint på honom ända tills han kommer fram. (Först efteråt förstår jag att det bara fick mig att verka creepy.) Mannen vägrar möta min blick utan tittar åt alla andra håll. När han går förbi säger jag ändå ”Hej!” och ler rart. ”Hej.” säger han och skyndar förbi. ”Ja, jag är ute och går med katterna jag!” säger jag och nickar allvarligt. ”Eh.. med katterna?” säger han och snabbar på stegen. ”Ja visst, med katterna. Och barnvagnen då.” förtydligar jag, nickar och ler stort. ”Eh, okej…” säger han förskräckt och skyndar förbi.
Jaha, ja det är möjligt att han tyckte att jag verkade lite konstig. Men vilken tur då att jag hade barnvagnen med mig! Då måste han väl ändå förstått att jag inte är helt tom i kolan, någon har ju ändå velat göra mig till mamma.
Fast så slår det mig – med mitt uppträdande trodde han nog att jag for runt i skogen med en tom barnvagn!
Hu, det är ju just såna som mig som man inte vill möta när man är ute och går ensam i skogen!
Jisses! Här står ju en (tom?) barnvagn!
Det vanligaste rådet man får som nybliven mamma är ”Ta vara på tiden!” Det är ett fint råd, men kan också kännas som ett hån om man har en bebis med magont och man bär och bär och räknar ner veckorna tills de första tre månaderna har gått.
Det näst vanligaste rådet är ”Var rädda om varandra!” Folk verkar tro att småbarnsår och sömnlöshet gör att man grälar mer än nånsin.
Så är det nu inte! Det har aldrig varit så smidigt att lösa irritationer som med en Bäbis i huset. Det är så enkelt när man kan ta allt via B. Dessutom blir budskapet mycket tydligare när man alltid säger allt minst två gånger.
”Jaa, visst måste Pappsen raka sig? Bäbisen tycker att Pappsen måste raka sig! Jaa, det tycker han. Bäbisen ser snart inte skillnad på Pappsen och katterna. Nää, det gör inte Bäbisen.”
Pappsen?
Pappsen går och rakar sig.
Och i motsatt riktning.
”Vad tror du, Bäbisen? Kan Mammsen hämta babysittern? Ja, kan Mammsen det?”
Tystnad.
”Kan Mammsen hämta babysittern, tror du? Tänk vad bra om Mammsen kunde komma med babysittern.”
Tystnad.
Pappsen hämtar babysittern.
Det är inte helt enkelt att få till fina foton på sina husdjur. Här har jag ändå lyckats få en ganska fin bild på Matilda när hon ligger utsträckt längs mina ben. Hon är för söt.
Not so very much. Här är mitt glada sällskap i duschen.
LillaLina 