Idag står det tvätta barnvagnar på agendan. Grannarnas hankatter tävlar om att märka revir på våran trappa och nu på sista tiden har de spetsat in sig på barnvagnarna som står där. Jag gillar ju katter, men inte kattkiss, särskilt inte i sitsarna på barnvagnarna.

Lillan har fått leka med mina glasögon när jag har försökt somna om på morgonen och nu har hon äntligen haft sönder dem. Ja, jag blev besviken först men med tanke på att jag aldrig har gillat dem så var det egentligen i grevens tid.

Stressat en morgon åkte vi till optikern, jag, Lillan och barnens Morfar. Jag hittade inget annat än en lerig overall till Lillan, som hon dessutom smörjt in med banan till stora kräksliknande fläckar, men det fick duga. Barnvagnen var nerstänkt med lera och hade den sedvanliga uppsättningen av trädgårdsredskap under sig (men vet aldrig när man går förbi något som kräver hacka, spade eller sekatör.) Först när jag lastat in barnvagnen i bilen insåg jag att det var kattkiss på hjulen, men jag hann bara med en snabb avtorkning som jag hoppades skulle göra susen.

Motala var kallt och blåsigt. ”Som de har förstört här.” sa Morfar när vi gick över torget. ”Tänk, förr var det parkering överallt.” Morfar sköt iväg en bondsnytning på torget, inte för att markera sin besvikelse, utan bara för att han behövde snyta sig just där och just då.

”Ja, det är helt uppåt väggarna.” sa jag.

Inne hos optikern kände jag mig inte helt otippat som kusinen från landet med mitt smutsiga barn och med min leriga vagn. Jag fick ta av mig linserna direkt, men sen blev det en del väntestunder. Jag klev där som en blind höna, med en trött och gnällig Lillan, en Morfar som klagade över priserna och med den alltmer påträngande lukten av kattkiss som spred sig i rummet. När det blev min tur att få hjälp med bågar försökte jag därför raska på en del och provade bara några från den billigaste hyllan. Expediten försökte ibland leta upp några tuffare bågar från hyllan bredvid, men hejdades varje gång av ett bröl från Morfar.

Eftersom det gick ganska fort minns jag inte riktigt hur bågarna jag valde såg ut, men jag tror att det var ungefär så här.

Det ska bli så skönt att få hämta hem dem så att jag kan få vila ögonen från att ha linser från morgon till kväll! Och jag är spänd på att se hur de såg ut på!

Och när vi så äntligen var klara hos optikern var det skönt att få ta kisse-vagnen och gå tillbaka till bilen igen. Bredvid parkeringen lekte en hord med skrikande och stojande dagisbarn.

”Det finns inget värre ljud.” sa Morfar och medan en uppiffad stadstjej förstrött tittade på medan vi lastade in oss i bilen gjorde Morfar en sista bondsnytning innan vi skumpade tillbaka till vischan.

Dit där vi hör hemma.