Långa näsor

Pappsen och jag har varit utan varmvatten i ett år! Sen vi flyttade in, tror vi. Har man spolat kranen länge har det inte ens blivit ljummet!

Jag som vill att duschvattnet ska vara så varmt att det bränner har fasat för att kliva in i duschen. Och när jag väl tagit mig i kragen har jag knappt kunnat tvätta mig, bara frusit fast i ett hörn och klivit ur ungefär lika oren som jag klev in.

I ett år!!

Det är väl bara att ringa rörmokaren? tänker ni.

Men Pappsen och jag har bitit ihop. Vi har anat en jätteutgift och försökt att blunda. Tänk om vi skulle behöva byta ut bergvärmepumpen!? Så snart efter att vi flyttat in! Nä… den näsan ville vi inte stå med.

Kalla duschar är bra för hyn, tänkte jag.

Men så stod vi inte ut längre!

Fast nu funkar det ju inte riktigt som i Stockholm där man bara ringer en rörjour . Här på vischan känner man rörmokaren väl och väntar några veckor tills man ändå ses med att säga ”Förrsten, vi har nåt problem med varmvattnet, du kan väl svänga förbi när du har en sekund över?

Det innebär att det kan ta ytterligare några veckor innan rörmokaren väl dyker upp.

Sen kom han då, rörmokarn. Pappsen och jag laddade för en lång session med dåliga besked och saftig nota.

Rörmokarn kände lite och tittade lite. Sen skrattade han och tog bort en blandningsventil som suttit kvar sen det var vedeldning i kåken. Den har öst på med kallvatten i varmvattnet vilket inte behövs nu när vi bara kör på bergvärme.

Eh, ja det var ju en lättnad! Äntligen kan vi duscha varmt igen! Men så snopet ändå att vi väntat så länge. Så många kalla duschar och sånt slöseri med el och vatten…

Det blev lång näsa ändå, i slutändan, kan man säga.

20140606-134841-49721315.jpg

Blev ni lurade igår då?

hemnet

Det känns som att det var lite lamt med aprilskämt i år. Själv blev jag blev inte riktigt lurad. Kanske borde jag lagt upp ett aprilskämt här men jag har tagit två års uppehåll med aprilskämt nu.

Den första april för två år sen var jag ledig och hade gott om tid på mig att luras.

Då letade vi fortfarande hus. Vi hade gått på en del visningar vid det laget, men inte hittat rätt. Men nu skickar jag varsitt meddelande till mina bröder om att vi äntligen blivit husägare och berättar vilket hus vi slagit till på. Jag låtsades att vi köpt ett hus mitt inne i samhället som legat ute jättelänge utan att någon nappat.

Det var nu så att det inte alls var något fel på huset, det var ett rart litet hus men absolut inte ett sånt som vi var ute efter. Jag tyckte att det var ganska uppenbart så trodde egentligen inte att jag skulle lyckas lura någon av dem.

Mycket riktigt svarar lillebrorsan direkt att han fattar att det är ett aprilskämt.

Efter ett tag svarar också min storebror.

”Vad fick ni ge?”

Jag får lite fjärilar i magen och undrar hur långt jag ska gå men bestämmer mig för att ange ett rimligt, men ändå högt, pris. Skriver att det är i högsta laget och egentligen inte det hus vi varit ute efter men nu orkar vi inte leta längre.

Han har fler frågor och jag svarar men sen kan jag inte hålla mig längre så efter ett tag skriver jag ”April april!”

Då blir det alldeles tyst i telefonen och jag misstänker att han inte tyckte att det var så kul att bli skojad med.

Vad jag inte visste var att storebrorsan just då var hos ett par i familjen som ville sälja huset som jag skämtade om.

När jag skickade meddelandet till honom berättade han för dem att deras mammas hus äntligen blivit sålt. De blev förstås jätteglada och följde förmodligen sms-konversationen med stort intresse.

Tills jag skickade att det var ett skämt…

Som att deras hus skulle vara så absurt att köpa att man till och med skämtade och gjorde narr över det.

Usch, så menade jag ju inte!

Förlåt!

Jag ska aldrig mer skämta om ett hus!

 

Min moraliserande mojäng

Jag förstår inte varför jag har blivit sån här för? Det var jag ju inte innan mammaledigheten.

Förr hade jag stenkoll på vad jag hade sagt och till vem! (tror jag.)

Nu när det inte händer så mycket om dagarna borde det väl vara lättare att ha koll? När jag bara har 3-4 historier att berätta för 3-4 umgängeskretsar borde väl saken vara biff?

Ändå sitter jag glad i hågen och tjatar om samma historia för samma personer varje gång vi ses!

”Jo ni förstår, när vi hade köpt huset och skulle träffa de förra ägarna…” börjar jag.

Och alla lyssnar artigt och ler chevalereskt. Eftersom jag är en sån miserabel historiaberättare så borde jag ju ana ugglar redan när jag märker att folk hänger med i min historia, och om de dessutom förstår att jag har kommit till slutklämmen, utan att jag måste slå ut med händerna och osäkert säga ”Jaaa…?” så borde jag väl genast inse min blunder?

Istället sitter jag glad och nöjd över min prestation och det slår mig inte förrän långt senare att jag ju redan berättat EXAKT samma historia på EXAKT samma sätt VARJE gång vi setts det senaste halvåret!

Usch, skjut mig eller nåt!

Eller uppfinn en mojäng som ger mig en elektrisk stöt när jag börja smyga in på ett område som jag redan har varit på några gånger, och som blir starkare om jag ändå inte fattar vinken.

”Jo, ni förstår…”

bbbzzzt!

”…när vi hade köpt huset…”

bbbzzzt! bbbzzzt!

”…och skulle träffa…”

BBBZZZZTTT!!!

Vänta, jag ska bara stänga av den här mojängen.

”…skulle träffa de förra ägarna… då åt jag TVÅ bitar äppelpaj och sen så spillde jag kaffe på mig.”

20131229-200556.jpg

Tänk att den här anekdoten gick så väl hem. Den borde jag berätta oftare!

Renoveringen fortgår!

Så att ni inte ska tro att Pappsen och jag bara fjantar runt hela dagarna utan att få nåt gjort så tänkte jag visa lite nytt från renoveringen.

Vi har kommit lite längre med hallen nu. Det är väl bara nån dörrkarm kvar som ska målas och lite annat fix.

Så här såg hallen ut när vi flyttade in, mörk och tråkig och på bilderna full av utslagna möbler från köket.

DSC_1267 DSC_1303

Just nu ser det ut så här när man kommer in. Nytt golv, nytt tak, spotlights i taket och nya lister. Dörrar och fönster är vitmålade och vi har också rivit bort garderoben/hatthyllan som mest skymde och var i vägen.

image

Pappsen är i full färd med trappan nu. Det ska in spotlights (såklart!) och väggen vitmålas. Taket ska vitlackeras så småningom.

20131103-115950.jpg

Vi är också igång med lite snabba uppfräschningar i tvättstugan. Där har även jag dragit ett strå till stacken.

Så här såg det ut före. Det syns knappt men väggarna är vita med bruna prickar. Jag vill inte gärna skriva vad Pappsen kallade tapeten.

DSC_1279

Nu är handtagen bytta och väggar och dörrar är vita. Katterna har fått en kattlucka och det har kommit till en dörrmatta. Dörrmattan är mitt lilla bidrag.

wpid-20131102_101732.jpg

”Ojoj, den gjorde verkligen hela rummet!” tyckte Bäbisens Morfar när jag visade honom igår. Han var så översvallande imponerad av dörrmattan att han nästan lät teatralisk. Jag tyckte lite synd om Pappsen som lagt ner så många timmar, men samtidigt är jag benägen att hålla med.

Nu ska vi ha fler möbler till hallen. Vi var inne och beställde hatthylla, skoställ och byrå i veckan.

20131103-121444.jpg

Bäbisen som aldrig brukar kunna sova borta sov i våra famnar hela tiden! Mysigt men väldigt tungt och otympligt att kånka runt på honom. När vi kom ut såg Pappsen att de hade barnvagnar till utlåning vid ingången.

”Då kunde han ju sovit i en sån!” utbrast Pappsen.

”Ha! Såg du inte det? Det var det första jag såg när vi gick in!” skröt jag.

20131103-120002.jpg

Kul att kunna knäppa honom på näsan nån gång ibland.

Projekt hall

Minns ni att Pappsen håller på med projekt hall? Redan i somras målade han fönster och dörrar vita och påbörjade vitmålning av trappan.

Och så här muntert såg det ju ut när jag kom hem från jobbet i veckan.

wpid-bild-10.JPG

Nu har det faktiskt börjat att arta sig!

Han har satt upp nytt tak med spotlights.

image

Och nytt golv kommer på plats!

imageimage

Nu är det väggar kvar som ska bredspacklas och om det blir tillräckligt bra så ska de målas vita.

Skönt att hallen inte ser ut som en mörk grotta längre, även om det är en del jobb kvar!