Till er som blir trötta på folk som tar bilder på lyxiga middagar, som dessutom alltid är snyggt komponerade på tallriken… Varsågoda! Här kommer en bild på Pappsens tallrik.
HAHA! Jag vet inte om det bara är jag som ser humor i detta men jag tycker att det är grymt kul! Jag vet inte om det är berget av rostad lök, bristen på finess eller vad det är!
Oavsett, håll till godo!
Jag har tyvärr inte tid till nåt långt inlägg!
Senaste dagarna har vi haft fullt upp med att fira våran blivande två-åring (som blivit rejält uppvaktad) och imorgon börjar jobb och förskola igen.
Jag bävar förstås för jobbstarten, åtta veckors ledighet har verkligen fått mig att slappna av ordentligt och jobbet känns väldigt avlägset. Jag känner mig inkompetent!
Men jag håller tummarna för att Barnet får en toppendag på förskolan (det är ju ändå hans födelsedag imorgon!) och att jag klarar jobbet någorlunda.
Hoppas att ni haft en riktigt bra helg!
Så sitter man här vid datorn en sväng efter middag, disk, blöjor och läggning. Och snart är det dags att tömma tvättmaskinen på ännu en tvätt.
På ett sätt har vi det bra idag, vi mammor. Vi är mycket mer jämställda mot när våra mammor hade småbarn. Utbudet av snabblagade middagar är stort och de allra flesta av oss har tillgång till moderniteter som tvättmaskin och diskmaskin som inte alltid varit självklart.
Samtidigt är kraven på oss enorma! Vi ska ha yrkesliv och karriär, husen ska helst vara nyrenoverade och våra barn ska ha tillgång till en uppsjö av aktiviteter! Vi är ständigt uppkopplade och på sociala medier är det lätt att jämföra sig med andra som såklart både är smalare och snyggare, har fler väninnor och som alltid verkar ha energi över till att renovera möbler och baka sju sorters kakor.
Det är inte utan att man släpper en liten suck där man sitter i sina fläckiga mysbyxor. (Ja, jag må tala för mig själv.)
Men nu är det dags att boosta oss!
I höst har du möjlighet att gå på Mammaboosten the Show! Det är en show med humor, sång och energi som är till för att sprida glädje och vardagsglamour till Sveriges alla mammor.
Petra Mede är konferencier, Andreas Lundstedt står för musiken och Tomas Järvheden bjuder på humor och skratt.
Showen kommer till Malmö, Göteborg och Stockholm i november.
Klicka gärna här för att läsa mer.
Och som ett STORT TACK för att just du läser min blogg får du 100 kr rabatt om du beställer biljetten genom att klicka på den stad där du vill se showen!
En biljett för dig som bloggläsare kostar då 425-530 kr istället för ordinarie pris 530-635 kr.
Du vet känslan när någon du äter tillsammans med börjar stryka sig runt munnen när du pratar. Genast blir du övertygad om att det i själva verket är DU som sitter med matbitar fladdrandes runt läppen!
Osäkert börjar du diskret att stryka dig själv i mungipan. Lite i den ena. Och så i den andra. Vem vet vart det sitter och om du fått bort det?
Nu börjar personen du pratar med att torka sig ännu mer runt sin egen mun.
Du vet inte om det beror på att den personen också tror att den har mat runt munnen eller om den automatiskt torkar sig i mungipan för att du har en halv potat hängandes på hakan.
Såklart vågar du inget riskera utan gnider allt mer hårdhänt runt ett allt större område runt munnen. Fast ändå diskret (tror du.)
När matstunden slutligen är över går du snabbt mot toaletten samtidigt som du verkligen gör allt för att få bort eventuella matrester. Att behöva komma på sin spegelbild med mat runt munnen vore alltför pinsamt.
Och när nån annan går omkring med mat runt munnen är det så fruktansvärt skämsigt att bara se på stackaren att man ofta inte ens vågar påpeka något.
Fast egentligen? Varför? Vi äter ju med munnen. Mat runt munnen borde väl vara helt naturligt? Det är ju inte som att du har förolämpat någon eller så.
Och ännu värre är det om någon tittar på dig och sen börjar stryka sig under näsan! Fast det är väl samma sak där? Snor i näsan har vi väl alla? Klart att det vill titta ut ibland.
Så varför skäms vi så enormt över detta?
Det får bli min lilla kvällsfundering… Kom gärna med svar!
Vi håller på att göra i ordning ett rum på övervåningen. Idag möttes vi upp efter Pappsens jobb och köpte tapeter. Vi gjorde som vi brukar. Först gör vi iordning ett rum jättefint och sen snålar vi in på tapeterna. Vi slog till på billigaste sorten som till vår glädje dessutom var nedsatta!
Sen åkte Pappsen och Barnet hem och jag tog Fulbilen och åkte och storhandlade.
När jag skulle åka in på parkeringen fick jag vänta på en bil som backade för att ställa sig tillrätta.
När man sitter i en bil, låt vara att det är i en Fulbil, är det lätt hänt att man blir lite uppblåst.
”Den arme stackaren gör omtag.” tänkte jag pompöst medan jag stod i uppförslut och slirade koppling. När bilen framför mig hamnat rakt visade jag bestämt hur skåpet skulle stå. Med högdragen min rattade resolut in och på en parkeringsplats. ”Jaha, här blev det spikrakt direkt, ja!” tänkte jag förmätet medan jag drog i handbromsen.
”Hej!” ropade ett par glada stämmor från andra bilen när jag skuttade ut.
Förvirrat såg jag mig omkring.
”Såg du inte att vi vinkade!?” utbrast de. Ett kompispar som tydligen kört andra bilen.
Eh… hrmm… nä. Jag hade ju så fullt upp med att sitta i Fulbilen och pösa åt dem. Men det sa jag inte.
Vissa saker säger man inte.
På samma sätt valde de att inte kommentera att Fulbilen visade sig stå så mycket på sniskan att man inte kunde avgöra om jag hade försökt ställa mig vågrätt eller lodrätt…
Nu har en stor del av sommaren passerat. Det gick som det brukar.
Med mina outfits, alltså.
På våren drömmer jag alltid om sommarens kläder. Jag ser framför mig hur jag strosar i solen i söta kjolar och klänningar. Ibland tuffar jag till det med sommarens trendigaste shorts, snygga sandaletter och en raffig top. Kanske har jag blommor i håret. Ja, i fantasin är jag till och med snygg i solglasögon…
Så varför slutar det alltid så här?
Helt respektlöst mot mina drömmar slänger jag bara på mig det som ligger närmast.
Det bekvämaste som ligger närmast.
Det lite noppriga och nötta som ligger närmast.
Och likt förbenat får jag skämmas när vi får oväntat besök!
(I år har jag inte hittat mina favvo-shorts från nian i alla fall, så kanske gjorde jag slag i saken och slängde dem förra året. Bra. De var inte ens snygga på 90-talet.)
Kanske har jag ibland drivit med Pappsen och hans självömkan när han blir sjuk… Han valpögon riktigt söker bekräftelse och kinden letar klappar.
Men rättvist ska sägas att han alltid, helt osjälviskt, har nåt uppmuntrande att säga till mig när inte jag mår bra!
Jag har åkt på en förkylning. Igår kväll när vi som vanligt satt oss tillrätta i soffan för att se på tv och tugga på något, säger jag besviket:
”Det är så trist att inte känna någon smak!”
Jag hade så sett fram emot pärlknäcke (Wasa frukost) med smör och ost men när jag tog första tuggan smakade det inte något!
Besviket la jag ner knäckemackan.
Men Pappsen lät sig inte nedslås.
”Men du känner ju konsistensen!” hojtade han glatt och högg belåtet in på ännu en macka.
Visst är vi många som drömmer om pengar. Vi vill betala av lånen, resa och köpa sommarhus. Men hur kommer man dit?
Ska man välja rätt jobb, spela på lotto eller gifta sig rikt?
Eller skaffa katt?
Jag läste i tidningen att Grumpy cats ägare har kunnat säga upp sig från sitt jobb som servitris. Katten med den sura minen är numera nätkändis och sen den första bilden publicerades för cirka två år sedan har katten dragit in cirka 680 miljoner kronor!
Herregud!! (Eller katten också!)
Fast jag måste erkänna att katten ser fenomenalt rolig ut, särskilt med alla fyndiga bildtexter. Ofta är katten riktigt sur och fräck! Här är ett urval.
Men ändå – 680 miljoner! Och mina fästingbollar som inte ens drar in till torrfodret!
Jag som alls inte är så noga av mig får närapå spader när jag ser sånt här!
Pappsen skulle jag nästan kalla för perfektionist – ändå är det han som är boven i dramat! Han parar alltid ihop muggarna fel!
Kanske för att retas? Men han har gjort så här i över ett år nu och jag har faktiskt aldrig sagt något!
Och nu när Barnet ritar med överstrykningspennorna så sätter Pappsen på korkarna helt uppåt väggarna fel!
Gaaah!
LillaLina 