vad är du då?

Jag har funderat lite på det där vad man fyller upp sin kyl med. Jag kan tänka mig att det är lite olika vilka varor man absolut måste ha hemma.

Pappsen och jag dricker till exempel en massa vatten med citron i. När vi handlar brukar vi köpa tre flaskor realemon och ändå står vi ofta utan!

Jag är ju också för snål för att köpa bröd, men det är absolut inte alltid vi har hembakt bröd heller. Istället sätter vi i oss stora mängder med knäckebröd! Det kan bli både till frukost, mellanmål och kvällsmacka. Och till lunch om det är riktigt illa… Men det är ju så gott! Favoritpålägg är kokt ägg och majonnäs, keso och gräslök, köttbullar och majonnäs eller bara ost och gurka. Så knäckebröd och majonnäs är också sånt som vi alltid handlar men som ändå alltid tar slut. Senast igår konstaterade vi att vi borde börja köpa två burkar med majonnäs åt gången.

Alltså, om jag är vad jag äter så är jag en flaska realemon, ett packe knäckebröd och en burk med majonnäs.

Och du då? Vad är du?

Jag har ju lyckan att ha mycket odlade hallon i trädgården. Visst är det en del jobb med hallonsnår, men bären blir ju mycket större och finare än de man plockar i skogen! Vi har många olika sorter också, så säsongen blir ganska lång. Snart är hösthallonen mogna!

  Jag har en del i frysen också som jag sparat till morgonfilen och till bakning. Senast jag bakade muffins provade jag kombinationen hallon och vit choklad och det blev riktigt gott!

Muffins med hallon och vit choklad, 16 st små

100 g smält smör
2 dl socker
3 ägg
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2,5 dl vetemjöl
100 g hackad vit choklad
2-3 dl hallon

Sätt ugnen på 200 grader.

Smält smöret och låt svalna något.

Vispa ägg och socker pösigt. 

Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker och rör ner i äggsmeten.

Häll i det smälta smöret och blanda.

Rör ner hackad choklad.

Häll smeten i formar och lägg ner några hallon i varje. (Frysta eller färska.)

Grädda i mitten av ugnen i 15-20 minuter.

Lycka till nu!

Det är svårt att känna att jag har nåt intressant att säga i dessa tider. IS fortsätter med sitt fruktansvärda vansinne, folk flyr för sina liv och jag känner att jag vill berätta att jag bakar muffins, liksom.

Men bloggen är ju lite av en fristad också, så är det ju tänkt.

Nu på kvällarna när barnen har lagt sig har jag fixat i trädgården också. Jag har blivit en sån nörd. När Pappsen är i garaget, barnen sover, mörkret faller och kylan kommer krypandes så borde jag väl sätta mig i soffan och titta på Idol, som vanligt folk? Istället smyger jag ut i trädgården och kantskär rabatter. Jag kan liksom inte hålla mig borta. Pappsen hörde ett mystiskt ljud häromkvällen och gick ut från garaget och tittade. När han såg en spade glänsa i mörkret brast han ut i skratt och jämförde mig med Jack Nicholson. Han sa att en trädgård har samma effekt på mig som det där hotellet har på Jack Nicholson i The Shining.

Vilken trevlig jämförelse.
Bara arbete och ingen lek gör Lina till en tråkig flicka

  Många kanter är det som ska fixas!

Fast egentligen är vi sjuka hela familjen nu. Lillan har sin första förkylning och hon är verkligen rejält snuvig. Barnet börjar må bättre men Pappsen och jag är halvvissna.

En tur till svampskogen idag resulterade i nässelutslag hos Barnet. Jag vet inte om det var själva infektionen som utlöste det men på väg hem i bilen började det klia jättemycket på honom, så jag trodde att nån insekt hade krupit in under kläderna. Jag stannade och tittade och såg några utslag men ingen insekt. När vi kom hem hade han massor av små röda prickar och var lite svullen om både läppar och ögon. Stackarn! Jag baddade honom med potatismjöl och lite senare ville han bada och på några timmar hade det mesta släppt. Själv fick jag ett migränliknande anfall och gick och la mig med Lillan, men det släppte också sitt värsta grepp sen. Men det håller mig borta från rabatterna ikväll!

Nu ska Pappsen och jag försöka ta en lugn kväll och koppla av i höstmörkret.

PS. Mitt bästa muffinsrecept kommer.
Foto från http://www.theguardian.com

Ibland är jag dålig på att vara social. Det är enklast att bara träffa familjen där man slipper göra sig till, man är som man är och det behöver inte vara så knussligt.

Fast ofta behöver det ju inte vara så tillgjort när man träffar kompisar heller. Vi är några tjejer som träffas och nu hade vi sagt att vi skulle sänka ribban så det inte skulle kännas så jobbigt att bjuda hem. Jag gick ut hårt med att vara prestigelös förra gången – bjöd på knäckebröd och rå falukorv, flugorna surrade och leksakerna låg så tätt på golvet att till och med jag retade mig.

Idag sågs vi igen och då blev vi bjudna på en fantastiskt vällagad och god lunch. Inte för att det gör mig något, som småbarnsmamma är det oerhört trevligt att bli bortskämd med god mat, men det fick mig att minnas en annan överenskommelse.

Vi var tre tjejer som umgicks mycket för en herrans massa år sen. En dag sa en av de andra tjejerna att:

”Nu får det vara nog! Vi kan inte hålla inne fisar för varandra längre!”

Vi andra var inte sena med att instämma och även den gången var det jag som gick ut hårt med att släppa den första brakaren. Och så brakades det på, till både höger och till vänster. Det gick inte en träff utan att det kom allt från små pruttar till rena rama brakskitarna.

Men så en dag ifrågasatte jag varför det bara var jag som släppte väder. Från de andra kom det ju inte så mycket som en fjärt.

Nej, se de andra hade ångrat sig direkt. Det tyckte att det kanske inte var så lämpligt ändå.

”Men hålls du.” sa de sjangtilt.

Haha, fast det gjorde jag faktiskt inte. I fortsättningen höll även jag igen.

Jag har jobbat på ganska många ställen, en del har varit bra och andra har varit dåliga.

Men mitt värsta ställe var nog när jag städade på sjukhuset. Inte för att jag hade nåt emot att skura toaletter och skrapa matrester från golvet, inte alls.

Jag var 19 år, hade ett sabbatsår och hade själv ringt och frågat om jag fick börja jobba där när det behövdes. Jag var blyg och försynt och ville bara göra ett bra jobb. De anställde mig, men mottagandet var svalt. All annan personal hade jobbat där väldigt länge och de flesta verkade inte vilja ha in nån ny ung tjej i gruppen. Det fanns tre som var snälla mot mig, de flesta andra var väl neutrala, andra ohövliga och vissa gick efter mig och bara letade fel som de kunde rapportera till cheferna. Och fann de inga fel så hittade de på.

Och cheferna? Ja, det var elakast av dem alla.

Min första dag fick jag städa långvården ihop med en av dem. Vi städade flera enkelrum och sen kom vi till en flersal. Jag småpratade lite med tanterna i rummet och tänkte inte på att det fanns två handfat istället för ett.

”Har du städat det här handfatet?” frågade chefen.

”Nej, det har jag inte.” svarade jag och trodde att hon mest frågade för att se om hon skulle ta det.

Istället följde en prakt-utskällning. Jag fick minsann veta hut och hon präntade in vikten av att inte missa något och hur man städade ordentligt. Tanterna ryggade tillbaka, men jag höll god min, nickade och försökte att inte visa att jag tog illa upp.

Sen fick jag städa själv. Tre avdelningar skulle ta sex timmar men jag, på min första dag, städade dem grundligt och ordentligt på 6,5 timme.

Det gav chef nummer två tillfälle att skälla på mig. Jag sa att jag bara behövde få betalt för sex timmar, men så kunde man inte göra, suckade hon. Jag fick lova bot och bättring istället.

Urlakad och ledsen gick jag hem. Fast jag gärna tog på mig all skuld när något gick fel så kände jag ändå att de hade varit väl hårda mot mig. Men jag tänkte att de nog skulle vara snällare nästa dag.

Nästa morgon mötte chef nummer två mig.

”Jo, jag hörde att du missade ett handfat igår.” sa hon.

”Nu kommer det”, tänkte jag. ”Nu ber hon om ursäkt å sin kompanjons vägnar. Hon kände nog att det blev för hårt.”

Ja, jag var naiv.

Det var ju dags för utskällning igen.

Och så gick dagarna. Jag slet och stressade, kom långt före arbetstid för att hinna, tog aldrig lunch och hoppade oftast över morgonfikat. Som tack fick jag lite lön och mycket ovett. Mitt mantra var enkelt:

Bit ihop.

Tänk då den lycka när jag förstod varför jag hade så svårt att hinna städa en avdelning på två timmar, fast jag jobbade så hårt!

En avdelning hade två parallella korridorer och mellan dem låg sköljrum och andra gemensamma utrymmen, med en dörr från vardera korridor.

För mig med min brist på lokalsinne var det bara ett gytter av dörrar och korridorer! Först städade jag ena korridoren och alla gemensamma utrymmen. Sen tog jag andra korridoren, gick in i dörren från andra hållet och städade alla gemensamma utrymmen en gång till! Det hade alltid hunnit komma nya sopor och mera disk så det väldigt lång tid innan polletten trillade ner för mig.

Men vilken lättnad det var!

Och när jag jobbat ett tag kom cheferna med ett nytt tips om hur man bäst städar en toalett.

”Torka bara av kranen och töm soppåsen så ser det städat ut.”

Jaha, så noga var det, ja.

Jo, det här med att börja på nytt jobb är inte enkelt för den som inte har något lokalsinne. Inte bara att hitta på arbetsplatsen utan också att hitta till och från jobbet!

Innan jag börjat på ett nytt jobb har jag ofta fått provköra vägen tillsammans med en guide både en och två gånger före dagen D, så att jag verkligen skulle kunna hitta rätt på första morgonen. När jag började på vårdcentral hade jag långt att åka, sju mil enkel resa, varav en skaplig bit på slingrig grusväg. Ändå såg jag till att provåka minst två gånger. Och första morgonen gick det bra. Jag hittade och kom i tid!

Det var verkligen en lättnad och glad i hågen susade jag fram hemåt efter min första arbetsdag. Med lång resväg längtade jag efter att få komma hem och pusta ut innan det var dags att ge sig av igen tidigt nästa morgon.

Så jag susade fram.

Och susade fram…

Till slut anade jag oråd och ringde min sambo.

Lättad och full av hemlängtan hade jag missat att svänga av och pipit iväg flera mil för långt!  Det var inte ens nån idé att vända tillbaka…

Och inte nån idé att försöka förklara en ny väg för mig heller, mitt arma beläte, då hade jag bara vimsat bort mig ännu mer – det förstod ju min sambo.

Så hur skulle vi lösa det här? Jag fick rådet att stanna längs vägen och sitta och vänta i bilen. Sen kom min sambo på sin fyrhjuling så att han kunde leda mig hem med hjälp av den. Han åkte före och visade vägen och jag höll hårt i ratten på min lilla bil och körde strax bakom.

Jaha ja. Hem kom vi, men det blev inte så mycket kvar av den kvällen.

Jag har nästan insektsfobi. 

Eller jag är inte rädd för getingar, spindlar och sånt men jag avskyr när det till exempel landar flugor på maten. Så här års brukar jag alltid lägga en bit hushållspapper över dricksglaset så att jag vet att det inte smugit runt nån fluga och snablat där tills jag ska dricka igen. För sätter det sig en fluga på kanten på glaset måste jag hälla ut vattnet, ställa glaset i diskmaskinen och hämta ett nytt. Och sätter det sig en fluga på smörgåsen måste jag nypa av den biten och kasta bort.

Jag har varit så stolt över min fina broccoli på landet men nu har det kommit larver på dem. De sitter så gröna och fylliga men väl dolda att jag missade dem först. Jag hade sköljt broccolin jättenoga innan jag kokade dem tillsammans med morötter och bönor från landet. Det var så himla gott och jag åt och smaskade glatt innan jag hittade en liten mystisk sträng på tallriken. Jag inspekterade den noga och kom fram till att det var en urkokt larv. Jag tittade i kastrullen och såg en till. 

Fy så äcklad jag blev och jag klarade inte av att äta upp! Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var broccolin de satt på. Nu har jag gått igenom alla plantor med pincett men de är så svåra att se så broccolin har tappat lite av sin tjusning.

Larvigt egentligen.

Men jag försöker bota min skräck genom att tänka att större delen av världens befolkning äter insekter, så nog klarar jag att äta lite larvkokt broccoli ibland.

Dessutom är det billigt och miljövänligt med insekter, och så är de ju ofta rätt fettsnåla. Om jag kunde komma över spärren och börja äta flugor och myror skulle vi i princip kunna bli självförsörjande. Vi har ju så gott om dem här på landet! Smälla flugor och sen rakt ner i kastrullen bara, tänk så praktiskt! Närproducerat och allt och så slipper man fundera på hur de har slaktats och fötts upp. Jag har ju slaktat dem själv och fött upp dem i soptunnan, eller om de kommer från kobajsarna i hagen kanske. Ligger det nåt djur och ruttnar vid vägkanten kanske lyckan är gjord och man får tag i spyflugor också, en lite mer rejäl munsbit.

Nä, usch. Jag är absolut positiv till att folk börjar äta insekter även här, vilket ju faktiskt börjar bli trendigt, men jag undrar om jag någonsin kommer att fixa det.

  
http://cafe.se/ata-insekter-ar-hetaste-mattrenden-sa-fort-man-kommer-over-sparren-ar-det-inga-problem/

Skulle DU kunna äta insekter eller har du ätit nåt annat konstigt?