Kategoriarkiv: Mammatankar

Ett stilla lunk

Publicerad den av

4

Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.

Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!

Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.

Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.

Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…

 

Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns. 
 

Vad faller vi för egentligen?

Publicerad den av

8

Trots mina klumpiga raggningsförsök tidigare i livet så blev jag ju, kors i taket, stadgad ändå. Jag vet inte helt säkert vad det var Pappsen föll för.

Jag tänker lite på det där, vad män och kvinnor faller för hos varandra. Vi kvinnor har väl en tendens att gilla män som är bra på det de gör. Sparka fotboll, spela gitarr, meka bil… det kan vara lite vad som helst. Ja, inte som att man blir knäsvag av att se någon läsa ut en bok snabbt kanske, men nåt lite manligt som de gör med självsäkerhet.

Om männen fungerar likadant, vad för kvinnligt ska vi göra då för att få hjärtan att hoppa? Rulla köttbullar fort?

Nä, jag tror inte det. I ett parförhållande kan det visserligen leda till den där vanten som hamnar på ryggen, som jag skrev om en annan gång, men det är ett annat fenomen, tror jag.


Män verkar snarare tycka att det är attraktivt med kvinnor som är bra på mansdominerade områden, i alla fall lantis-killarna som jag är omgiven av. Tjejer som hoppar upp i en stor lastbil, kör rally och såna saker, det verkar få karlarnas pulser att skena.

Där har jag alltid legat risigt till, även när jag var ung och fräsch. Det är garanterat inget hjärta som har slagit extra fort av att se mig skutta förbi på fel växel i min gamla Skoda felicia. Men jag gjorde klart för Pappsen på ett tidigt stadium att om han ville ha någon som var bra på allt som han var bra på, som att skruva i garaget, dricka öl och hantera verktyg, ja då var det kanske enklast att han flyttade ihop med någon av sina kompisar. Och så blev det ju inte utan istället sitter vi här åtta år senare med två barn och kompletterar varandra ganska bra.

Och det jag egentligen föll för hos Pappsen var att han hade ett ganska mjukt sätt. Att han hade lätt för att säga trevliga saker och inte körde med någon macho-stil. Han var liksom hygglig.

Kommer du ihåg vad det var som fick dig att falla för din partner?

Gnällspikar, hyacinter och snögubbe utan stjärt

Publicerad den av

4

Jag blir så trött på folk som gnäller på människor som hjälper andra. Min känsla är att de som gnäller om vem man hjälper ofta inte ägnar sig åt så mycket välgörenhet själv. Det är väl upp till var och en vad man vill ägna sig åt och fritt fram för alla andra att försöka förbättra något annat? Det är väl inte de som hjälper till som gör att världen ser ut som den gör? Under mitt liv hittills har jag aldrig märkt så mycket missnöje och löje riktat mot hjälparbete som det är idag. Har jag missat det förut eller ser det annorlunda ut idag?

Efter den sucken har jag bara lite smått och gott som jag hade tänkt lufta egentligen.

Kasta inte bort dina gamla hyacinter. Om du har en trädgård kan du bara klippa bort blomstänglarna och låta dem stå kvar i krukan och vattna nån gång ibland. När bladen börjar vissna ner slutar man att vattna dem och låter dem vila torrt och svalt och gärna mörkt. Plantera ut på vårkanten och sen blommar de år två. Sägs det. Jag provar första gången i år. Självklart sprang jag runt i trädgården i december och grävde ner hyacinter i trädgården också, innan snön hade kommit och marken inte var frusen. Det ska bli spännande att se om det funkade!

DSC_0298

Och så provade jag äntligen att äta tofu häromdan. Jag har alltid tyckt att det låter så gott och med mitt intresse för vegetarisk mat är det lite konstigt att jag inte kommit till skott tidigare. (Eller så beror det på att jag aldrig hittar det i affären. Nu beställde jag på nätet.) Det var gott! Inte så gott som jag trodde, men absolut helt okej. Nu tycker jag att många vegetariska produkter inte är så mycket billigare än kött, vilket bara är ett tecken på att kött är på tok för billigt!

Annars är det rätt okej vinterdagar här hemma. Jag springer mellan barnen och känner mig lite otillräcklig och hinner inte med hushållet, så inget nytt. (Herregud, hur gör folk som har många barn?!) Idag hann vi i alla fall komma ut och göra en snögubbe. Han fick inga kläder, inte ens en keps. Nog har Pappsen en del kepor men den ena är honom kärare en den andra så det är inget vi vågar låna. Och så blev han utan rumpa också, snögubben. Barnet ville prompt att vi skulle göra en rumpa på honom men innan vi kom på hur vi skulle göra började barnen panikfrysa så där som barn gör så vi fick gå in. Rumphugget.

DSC_0297

Årets första bastubad

Publicerad den av

6

Det fanns flera saker som gjorde att vi föll för huset när vi köpte det.

Badtunna.

Pergola.

Pool (ful plastpool men vaddå).

Bastu.

Växthus.

Sen visade det sig att det mesta kanske inte var så mycket att hänga i julgranen. En del hade passerat bäst-före-datum och krävde mer underhållning än vad det var värt som nöje. Badtunnan och poolen är minnen blott och pergolan står med på ”göra-om-listan”.

Men växthuset använder jag och bastu badar vi lite nu och då!

Bastun kräver ingen underhållning, mer än när vi ska använda den, och blir lite kvällslyx när barnen sover. Enda projektet vi har för bastun framöver är att byta ut trädörren mot en i glas. Som småbarnsföräldrar är det smidigt med sånt som finns inne i huset så att man har nära till barnen om de vaknar.

Årets första pass i bastun blev i helgen. Det känns skönt att sitta med en hårinpackning och svettas och bara vara. Dessutom blir det lite passiv träning för blodkärlen och det är ungefär all träning som erbjuds mina kärl nu, så det är inte fy skam.

Pappsen är den som brukar propsa på att vi ska basta men väl i bastun är han den som storknar först. Mycket prat och lite verkstad. Men ingen av oss har så mycket krut i oss att vi springer ut och rullar oss i snön efterå. Fast nån gång kanske man borde våga… Kanske nästa gång??

Hej då långkallingar!

Publicerad den av

5

Gosh gosh gosh… Imorgon börjar Pappsen att jobba igen efter all ledighet. Jag bävar! Vi har haft det så bra hela familjen tillsammans, vi har klarat av att varva ner (gäller mest Pappsen, jag har inte så stora problem med det) och vara hemma tillsammans, leka med lego, vara ute och åka spark och snowracer och sjunga sånger och läsa sagor. TV:n eller paddan har inte behövt rycka ut som barnvakt när jag söver Lillan eller står framför spisen och det känns så bra!

Nu är det åter till vardagen och att ensam behöva klä på två barn och sig själv full vinterutrustning när man ska utanför dörren, att parera hungriga barn med matlagning och att försöka städa i smyg samtidigt som man leker att man är Taurus och jagar barnen.

Men, jaja, nu går vi ju mot våren och samtidigt är det skönt att kunna planera upp dagarna som jag vill utan att ta hänsyn till Pappsens agenda. Fast vi kommer att sakna att ha hans långkalsonger med häng traskandes här hemma… Vi har ju haft så fina dagar. Vi är glada att vi haft dem tillsammans.

DSC_0227DSC_0236DSC_0277

Nu är det matlåde-träsket som gäller igen. 😉

Sämsta raggningsförsöken!

Publicerad den av

6

Det där med att flirta är ju inte enkelt. Nu är jag så gammal och stadgad att jag inte ens vet hur man gör längre (jag har provat på Pappsen), men det var inte alls så lätt när man var ung heller.

Åtminstone om jag verkligen var intresserad av någon och ville göra ett gott intryck visste jag inte ut eller in.

Jag kommer särskilt ihåg två tillfällen när jag skulle försöka imponera på killar och det inte föll i god jord…

Jag har alltid gillat dikter och när jag var yngre och hade gått om tid över brukade jag lära mig dikter utantill. Poesi är väl romantiskt?

Bland annat kunde jag den fina dikten ”Tomten” av Viktor Rydberg utantill. Vid ett tillfälle när jag var i 17-årsåldern (en sommarkväll för övrigt) tänkte jag imponera på en stackars kille och drog dikten för honom.

”Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt intill midnatts timme.
Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”

Nog försökte han börja prata om annat under tiden men se den gubben gick inte! Jag lät inte hejda mig… Usch, jag skäms verkligen!

De killar jag oftast har träffat har inte varit av den akademiska typen och jag tror inte att de har varit så imponerade över min utbildning heller. I många fall tror jag att den snarare fungerat som ett skrämselskott. Det kanske sista jag borde dragit inför killarna var nog något som fick mig att låta som en töntig plugghäst. Ändå kunde jag inte rå för det, en fest när jag kom på tu man hand med en kille som jag tyckte om började jag svamla och fnittra och helt utan anledning började jag prata om…

…den kemiska beteckningen för nitrat.

”Hihi, igår kom jag inte ihåg den kemiska beteckningen för nitrat! Nitrat! NO3-. Hihi. Hur kan man glömma det? Först kom jag inte på någonting och sen tänkte jag NO2-. Hihi, NO2-? Det är ju nitrit! Hihi, så dumt, det trodde jag aldrig skulle hända. NO2-!?”

Huvaligen… Och dessutom är jag faktiskt inte så insnöad att jag brukar prata om sånt som hör till mitt jobb eller min utbildning privat. Men självklart skrämde jag bort den där killen all världens väg!

Och ja, om någon tror att jag nöjde mig med den första versen av ”Tomten” så är man också ute och cyklar. Har man lärt sig alla elva verserna utantill så måste man ju visa det…

Jag SKÄMS när jag ser hur lång den är. Där flanerade vi i sommarkvällen och jag skaldade:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det blev inget med den killen heller, så klart, så det knepet behöver ni inte prova. Men det blev ju bra till slut ändå.

IMG_6946

Glitter i granen?

Publicerad den av

12

Jag undrar varje år när jag klär granen vad det är som gäller, ska man ha glitter eller inte? Självklart får man göra som man vill, man vad tycker ni?  Hur ser era granar ut?

I år körde vi utan glitter och med kulor i rött och guld. 

 

I år hade vi en ängel som Barnet gjort men till nästa år blir det säkert mer hemmagjort pynt. Det ska bli trevligt. Tror jag…

 Jag har en köpe-ängel också och några fina julgransdekorationer i form en häst och en bil också som barnens Mormor har köpt.  

  
  
Och här är Lillans kula.  

Än så länge trivs jag med granen men samtidigt börjar jag längta efter att få kasta ut allt pynt och köpa hem krispiga tulpaner och ställa i vaser…

God fortsättning!

Publicerad den av

6

Nu är glada julen slut slut slut… I alla fall själva firandet för våran del. Vi har träffat våra familjer i olika konstellationer i fem dagar nu och det har verkligen varit jättetrevligt. Det är så roligt att få träffa alla, äta så mycket god mat och ge ett ordentligt firande till barnen. Men till nästa år ska vi nog dra ihop det lite så att vi hinner med att bara gå hemma och skrota i myskläder, gå promenader, leka, läsa böcker eller bara ligga och titta upp i granen lite mer också. Fast Pappsen är ledig i veckan så den perioden börjar nu, hoppas jag.

DSC_0226

Vi startade inte riktigt med flaggan i topp inför denna jul heller. Jag gick ut med hashtaggen #jagkommerattblitjockijul på lite skoj när jag bakade något och la ut på instagram och det bet mig ju i ändalykten nästan på direkten. Hela familjen fick magsjuka helgen före jul. Barnet kräktes i tre dagar och sen tog det några dagar att få igen krafterna efter det. Jag kom mest lindrigt undan vad gällde magsjukan, men samtidigt var det ganska jobbigt att vara den som relativt sett var piggast och som fick försöka ta hand om de andra. Jag har aldrig varit så nära att svimma som natten efter att jag hade kräkts, när jag inte hade ätit något men ändå ammat och Lillan blev dålig i magen och jag fick gå upp och byta grisiga bajsblöjor på natten. Men genom att stoppa huvudet mellan knäna några gånger mellan torkningarna och sen ligga kallsvettig på golvet med Lillan och pusta ut efteråt så klarade vi oss ganska fint. Och samtidigt är det ju bara lite vanlig kräksjuka. Just i år var vi rädda att vi inte skulle hinna bli smittfria till julafton, men inte ens det hade ju varit hela världen. Så ödesmättat som det känns innan man vet om man är smittad eller inte, när man bara väntar på den där kräkningen, så kan man ju tro att man går och oroar sig för ebola eller nåt. Det här är ju ändå något som man blir frisk ifrån.

Nu när vi är pigga och lediga har den efterlängtade snön kommit. Perfekt! Så imorgon ska vi försöka leta upp nån pulkabacke och vara utomhus så mycket vi bara kan! Och nån dag ska vi försöka ta oss till stan och spatsera lite, som normalt folk gör, tänker jag, och inte bara köra på med våra projekt här hemma hela tiden.

Jag ska ägna mycket tid åt att sitta och se ut över fågelborden i trädgården också. Vi har börjat få påhälsning av många olika arter nu.

DSC_0224

Det här är några fåglar som jag inte känner igen. Jag har inget bra objektiv till såna här foton, men skulle det kunna vara en snösiska/gråsiska?

Hoppas att du har haft en fin jul!

Hur bra rustad är du inför apokalypsen?

Publicerad den av

4

Vi har ju haft strömavbrott ett par helger nu. Första helgen hade vi ett uppehåll på 28 timmar fredag-lördag och sen ett avbrott på ett par timmar på söndagen. Helgen därpå var vi utan ström i tolv timmar, fast en stor del var under natten.

Lite frustrerande är det ju när man har tänkt att göra något, det är ju mest på helgerna när båda är lediga som man planerar att hinna med bakning och andra julförberedelser. Men det är ganska nyttigt med en tankeställare också. Jag kan tycka att det är rätt så trivsamt att få känna att man lever spartanskt men att man ändå reder ut det. Vi var ganska förberedda med mycket ljus och tändstickor, och vi hade många fungerande ficklampor. Nu insåg vi att vi borde skaffa oss ett elektriskt elverk, ett trangiakök och en braskamin också, så skulle vi inte alls vara så utsatta vid längre strömavbrott. Så är det ju på landet, att man inte kan räkna med att någon ska komma till undsättning i första taget, utan man ska kunna klara sig ganska bra på egen hand.

IMG_7680

Många ljus under strömavbrottet.


kaminhuset

Men vi saknar verkligen en braskamin, både som mysfaktor och som värmekälla. Foto från http://www.kaminhusetnalden.se

Jag känner att jag skulle kunna ta det där överlevnads-tänket ganska långt om jag tillät mig. Det är ändå lite spännande att klura på hur man ska klara en eventuell katastrof.

Pappsen och jag är stora fan av tv-serien ”The Walking Dead” och jag vet inte om det finns någon som har sett den utan att känna att man borde förbereda sig inför en kommande apokalyps. Själv har jag på riktigt börjat lagra fler konservburkar sen jag började att titta. Jag brukar också gotta mig åt tanken att vi har fruktträd och grönsaksland i trädgården och bär och svampar i skogen i närheten. Grannarna har en bäck där vi nog kan ta vatten och om vi bara skaffar oss höns också så överlever vi nog ett tag fast Pappsen och jag är dåliga jägare. Ja, det är nog bra att bo på landet när världen brakar ihop, tänker jag,

Är du bra rustad inför en dag när allt brakar ihop?