Nä men titta vilken snygg bild jag har lyckats ta på mig själv! Här står jag i all min prakt med solglasögonen på svaj.
Så himla käckt!
Om det inte vore för detta!
Jodå, UFO-glasögonen hänger sig kvar.
Mitt långrandiga mammastubb som fortfarande envisas med att titta fram!
Det där med att man inte riktigt ser varandra efter några år i ett förhållande, kan det stämma?
Pappsen och jag försöker nog att vara uppmärksamma på varandra, trots småbarnsliv och några års relation. Vi är så duktiga!
För ett tag sen skulle vi till Maxi för att handla. Ordentlig som jag är borstade jag tänderna innan vi for iväg och precis när jag var nästan klar ringde min mamma. Men efter att ha pratat en stund gav vi oss av.
Väl på Maxi kände jag mig ganska iakttagen. Det var många som passade på att spana i mig.
”Jaha, så jag är så vacker idag.” slog det mig självklart.
Pappsen och jag handlade för fulla muggar och när ännu en person sneglat på mig stötte jag till Pappsen och viskade.
”Det är många som tittar på mig idag. Du har nog en väldigt vacker flickvän ändå.”
Pappsen tittar på mig, ryggar tillbaks och utbrister:
”Vad har du gjort! Du har ju tandkräm i hela ansiktet!”
Jag kan inte fatta att han inte tittat tillräckligt noga på mig under vare sig bilfärden eller shoppingturen så att han sett det tidigare.
Kanske är vi inte så bra på att se varandra som jag trott.
Fy skäms, Pappsen.
Jag har en viktig fråga!
Varför är det så omöjligt att lyssna på meteorologer? Varför går det de säger lika obemärkt förbi som Pappsens strumpludd på mattan? (tror han)
Jag är ju verkligen intresserad av hur vädret ska bli! Jag kan bänka mig framför tv:n bara för att titta på vädret och när de så presenterar Peter Kondrup spetsar jag öronen till tusen och tänker att NU ska jag minsann lyssna!
…
Sen vaknar jag inte till förrän nyhetsmorgon är igång igen och jag hör Tilde de Paulas klämkäcka skratt.
Det är som att jag faller i trans varje gång jag hör en väderprognos.
Är det fler som lider av samma problem?
Igår var Pappsen och jag ute på lite kvällsaktivitet uppe i byn. Vi hade tänkt ta ett glas vin eller en öl så vi fick cykla upp. Som den ansvarsfulla mamma jag nu är begav jag mig in till stan för att köpa en cykelhjälm innan det var dags att bege sig.
Pappsen följde med. När jag satte hjälmen på huvudet och bad om smakråd skrattade Pappsen bara åt mig – men det struntade jag i! Han får väl tycka att jag ser töntig ut om han vill! Hjälm ska jag ha, tänkte jag och köpte den i alla fall.
Hemma ställde jag mig framför spegeln och provade hjälmen igen. Då skrattade Pappsen ännu mer!
”Sluta skratta! Jag tycker att det ser bra ut!” fräste jag.
”Ja, visst… men varför sätter du på dig hjälmen bak och fram för??” frustade han.
Jaha. Men då förstår jag inte varför man gör så snitsiga krumelurer i frigoliten, om det är inte är meningen att de ska sitta framåt!
Så här ska hjälmen sitta, menar Pappsen.
Fast jag tycker ändå att detta var mycket käckare!
‘
Men fy så här ser ut!
Det här rummet är alltid så stökigt! Och eftersom det gränsar till hallen så är det ju det första folk ser när de hälsar på.
Nä, sä här kan vi inte ha det. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och göra nåt åt saken.
Sisådärja!
Nu kan jag med gott samvete återgå till kaffekoppen.
Jag har badat Bäbisen!
Eller vänta nu?
Hur var det egentligen? Det kanske var han som badade mig?
Ja, så måste det ha varit! Han är så stor och duktig, vår lille pöjk!
Bada bada varje freda´! Nä, det är ju städa… Badar gör man ju till löning. (Fast bara om man får en feting-lön förstås!)
Idag har varit en bra dag! Jag var faktiskt ute och sprang i skogen på förmiddan! Det är verkligen kors i taket!
Det tyckte både folk och fä här omkring.
”Va i allan dar?” tuggade kalvarna när jag flåsade förbi.
”Ho kommer allri å orke!” avgjorde de.
Men runt kom jag! Fast inte berömde de mig på hemvägen för det, de bara fånglodde.
”Ho har mest promeneret.” sa de.
Det hade de väl kanske rätt i men jag var himla duktig ändå, tycker jag.
Och lilla Bäbisen har börjar knata omkring i gåstolen vi lånade inför dopet. Det är mysigt och lite konstigt när man plötsligt möter honom i hallen eller när man hör honom dadda och spela en liten trudelutt medan han drar i böckerna i bokhyllan.
Han börjar kännas stor.
Jag vill läsa efter en lång bra saga om en häst! Står den inte här nånstans?
Idag bjöd vi Bäbisens Farfar och Bäbisens Morfar på lunch. De brukar prata minnen från svunna tider. Idag berättade de om krutgubbar från förr som blev överkörda av både häst och vagn utan att säga flaskhals. De torkade helt enkelt bort det värsta blodet, lånade nål och tråd, sydde ihop sina sår och fortsatte att jobba.
Typ.
Tänk att männen var gjorda av ett sånt segt virke förr! Annat är det idag! Fast det måste ju vara samma slags män, bara födda i en annan tid…
Det får mig att undra – om dessa män varit unga nu, hade de suttit inne och spelat candy crush hela dagarna då? Eller halvlegat i soffan och kollat på Simpsons?
Det är svårt att föreställa sig.
De som var ute och slogs och söp på marknader, är det dagens gängmedlemmar då eller blev det fotbollshuliganer av dem? Och kuskarna med sina hästar och vagnar – är det 240-raggarna som drar varv på varv runt stan?
Eller hur ska man tänka?
Och hur hade man själv varit om man levt på Emil i Lönnebergas tid?
Jag har alltid haft en romantiserad bild av att jag skulle ha varit en hejdundrandes piga som slet med höskörden från morgon till kväll utan att klaga.
Men jag vet inte egentligen. Det är ju så himla olustigt när det blir varmt och klibbigt och kliar.
Lilla pigan Lina.
Nä, usch!
Jag kanske hade varit en kommandora som bara gick och letade korv hela dagarna.
Korv är ju gott ibland.
Jaha, då sitter man åter framför tvätten och glanar. Det är dags för ”Pappsens arbetskläder” igen, vilket inte är direkt barnvänligt men jag hoppas att Bäbisen klarar sig utan bestående men.
Bäbisen tycker om tvättmaskinen. Den är nästan i klass med reklamen på TV, säger han.
Vi har lite sjukstuga här hemma.
Pappsen är magsjuk. Visserligen beklagar han sig inte lika mycket som när han är förkyld men jag tycker ändå att detta är värre. Jag är så rädd för alla virus som han sprider omkring sig! Jag och Bäbisen vill verkligen inte bli sjuka!
Första dygnet lyckades jag husera honom i ett litet rum på övervåningen. ”Tänk så lämpligt att vi hade en tältsäng ståendes här!” tyckte jag.
Men Pappsen var inte lika nöjd.
”Det är som att ligga på sjukhus fast med sämre service.” deklarerade han.
Sen tog han sitt täcke och sin kudde och intog soffan i vardagsrummet.
Där har han både tv och dator men mest ligger han och surfar på telefonen.
”Jag vill ha vitt bröd.” väste han en av gångerna som jag faktiskt tittade till honom.
”Jaha, men det går nog lika bra med Carlssons fyrkant även om det inte stod på Google.” svarade jag.
Jag tror inte att det är riktigt nyttigt att ligga och googla om sina åkommor. Man kan lätt bli lite inbillningssjuk när man ska leka sin egen doktor.
Nyss satt jag i uterummet när Pappsen plötsligt stod i dörröppningen och spred sina virus.
”Jag har en personlighetsstörning!” meddelade han glatt. ”Allt stämmer precis.”
”Jaha ja” sa jag utan att titta upp.
Om Pappsen tror att det blir bättre service om jag sadlar om till mentalsjukhus så tror han fel. Jag driver det här psyket i gammeldags regi. Den enda service vi har att tillgå här är tvångströja.
Och om man ändå får för sig att klaga så blir det en hederlig gammal lobotomering.
Nä men vadå, jag lyssnar…
LillaLina 