Varje år åker min syster och jag och plockar lupiner. Det har vi gjort i många år nu.
Från början var det bara vi två, men efterhand som vi fått barn har den lilla skaran som varje försommar ger sig ut för att plocka sina vackra buketter växt till sig.
Det är en fin tradition som vi har skapat och det blir så trevligt vid trappan hemma.
Jodå, jag ÄR på gång till tandläkaren. Men det är som alltid svårt att få till en tid som passar. Det här med tider, telefoner och småbarnsliv klickar inte riktigt.
Jag gick med min känsla av hål ett tag innan jag till min lättnad fick en kallelse till tandläkaren! Jag hade fått tid i början av maj.
Det hade kunnat lösa sig väldigt smidigt, alltså. Men eftersom det är långt mellan tandläkaren och jobbet och jag arbetade den dagen så jag ringde för att höra om det fanns en ledig tid strax därpå. Jag hade redan fixat barnvakt.
Tyvärr hade den vänliga kvinnan i telefonen inte nån ledig tid på en hel månad! Jag som inte hade schema så långt fram chansade vackert på en tid. Det var ju ”bara” att ringa igen om tiden inte passade, menade kvinnan rart.
Såklart jobbade jag den dagen!
Eftersom det är så stressigt på jobbet vill jag inte ringa därifrån men nästa lediga dag ringde jag i god tid innan jag skulle till Ikano-huset för att shoppa med Barnet och Barnets Mormor. Jag ville inte riskera att behöva ta samtalet på mobilen för jag har en telefon som jag inte hör vad folk säger i och det går jämnt ut för folk hör inte mig så bra heller. Fast ändå skulle de inte hinna ringa upp mig innan jag skulle vara framme!
Där var Barnet dessutom mer vild än tam. Han sprang som en tok, kände på alla kläder och ville inte foga sig. Mormor och jag försökte turas om att passa honom så att åtminstone nån av oss skulle kunna shoppa men det blev ändå bara stressigt. Och när jag mitt i röran kom på att tandläkaren skulle ringa hade jag förstås redan missat samtalet!!
När de ringde upp igen hade jag äntligen fått Barnet att sitta i vagnen där han högljutt skorrade ut sitt missnöje för alla välordnade föräldrar och deras lugna barn som strosade runt bland barnkläderna på Kappahl.
Den här gången var den vänliga kvinnan i telefonen utbytt mot en ganska vred Donna. Först var hon sur för att jag hördes så dåligt och när samtalet bröts för att jag inte hade täckning blev hon ännu mera uppretad. Ilsket ringde hon upp ännu en gång medan jag svettigt försökte hitta mottagning. Barnet var både rastlös och ganska arg.
Jag behöver väl inte ens säga att jag glömt schemat hemma? Och det vågade jag knappast berätta för donnan! Nä, hu! Kuvat tackade jag för tiden jag fick tack tack, då kan jag hela dagen. Tack tack tack och jag vågade inte stjäla mer av hennes tid genom att berätta att det ibland känns som att hela tandborsten försvinner in i käken när jag borstar.
Så nu väntar jag till slutet av juni.
Det är den vimsiga småbarnsmammans lott. Att bita ihop för att inte verka ännu mer besvärlig för sin välordnade omgivning.
Och förresten så gör inte tanden ont längre.
Kanske har Barnet och hans blöta pussar helat mig? Det gör i alla fall gott i det vimsiga mammahjärtat.
Jag har haft ont i en tand!
Det började med att jag kände ett hål i den. Sen blev hålet större och sen började det att göra ont!
Jag har aldrig behövt laga en tand och tycker inte att jag borde ha hunnit få ett bamsehål sen sist jag var hos tandläkaren, men vem vet?
Lite orolig är jag. Jag berättade om mitt bekymmer för Pappsen.
”Nä… Inte behöver det vara ett hål”, säger Pappsen lugnande.
Sen ser han fundersam ut och fortsätter.
”Det kan vara tandlossning.”
Jag skulle vilja säga att jag har bra tålamod, är ordentlig och gör saker noga.
För det tycker jag!
Men när det gäller pyssliga saker som till exempel att sy så passar det mig inte så bra! Fort ska det gå, och resultatet blir därefter! Hackigt och snett, med sömmar som vindlar sig fram och trådar som släpper eftersom jag ofta hamnar utanför tyget när jag syr sådär jättefort med maskinen som jag alltid råkar göra. Och om maskinen fastnar, som den ofta gör några gånger för mig, då sliter jag bryskt i tyget tills det lossnar och en bit sitter kvar i maskinen. Sen fortsätter jag bara. Det är inte så hankigt, tycker jag.
Nu skulle jag ändå sy upp gardiner här i våras. Det blev ett stort projekt.
Jag mätte ena dagen.
Drog några blyertsstreck andra dagen.
På tredje dagen klippte jag av gardinerna.
Sen lånade jag hem symaskinen en vecka senare.
Den funkade inte.
Så jag provade igen en vecka senare.
Men den funkade inte då heller.
Under tiden låg gardinerna i en skrynklig hög på golvet.
Där låg de till sig ytterligare nån vecka innan jag kom till stan och köpte fållband!
Det var ett väldigt smidigt sätt att korta av gardiner på!
Egentligen behöver man inte ens klippa av gardinen utan viker den bara, lägger fållbandet mellan tyget och stryker tills det fäster.
Nu hade jag ju redan klippt och med så här tunna gardiner blir det nog ändå bäst resultat.
Ja, jag har ganska bråttom när jag klipper också så den uppmärksamme kanske kan se att det är lite hackigt. Trots det blev det ändå ganska fint i slutändan!
Jag är en sån som alltid har gamla bananer liggandes.
”Får jag slänga de här?” frågar Pappsen alldeles för ofta.
Men det får han inte!
”Jag ska göra smoothies på dem!” brukar jag hävda.
Nu blir det inte så ofta nån smoothie utan när bananflugorna blir för svåra slänger vi dem i alla fall.
Fast jag tycker väldigt mycket om banansmak och sist jag hade mörka bananer gjorde jag dessa muffins!
Det var jätteenkelt och de blev väldigt goda! Perfekt när man inte vill slänga sina gamla bananer!
Bananmuffins med choklad
100 g rumsvarmt smör
2 ägg
2 dl socker
2 bananer
4 dl mjöl
1 msk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
100 g mörk choklad
Rör ihop smör och socker. Rör i ägg och mosad banan.
Blanda ihop alla torra ingredienser och vänd ner det i smeten.
Vänd till sist ner grovt hackad choklad.
Fördela i formar. Jag gjorde 12 stycken i vanliga formar.
Grädda i 200 grader i cirka 20 minuter.
Nä, jag har inte skrivit på ett tag. Vi har ständigt fullt upp och jag har varit sjuk och somnat på soffan så fort jag fått en ledig stund. Bara vanlig förkylning men när man ska passa en lillkille när man är trött och sjuk så tar det på krafterna. Han har lite svårt att roa sig själv dessutom.
Och så har Matilda varit sjuk.
Jag fick ta henne till veterinären i tisdags med höga infektionsvärden, men nu knaprar hon antibiotika och är på bättringsvägen. Och när jag stått utan dator har det varit ännu svårare att få till ett inlägg.
Vi har försökt med nytt batteri men det verkar inte hjälpa. Däremot har vi precis monterat nytt objektiv till kameran så snart kanske jag kan få till lite käckare bilder igen!
Det blir en dyr månad med alla extrautgifter… Därför blir det inget picknickbord, slog Pappsen fast igår när jag ville beställa ett. Ett sånt snickrar han lekande lätt ihop själv, menade han nu.
Jag tänkte också beställa en ny flagga till Barnets sandlåde-båt, men även där fick jag avslag. Snåltarmen har slagit till ordentligt på Pappsen och det är väl bra. Oftast sträcker sig tarmen bara runt saker som jag vill ha men om han bara snickrar ihop ett bord och syr en liten flagga så är jag mer än nöjd.
Eftersom jag och Barnet har varit hemma från jobb och förskola har vi ändå haft några fina dagar tillsammans. Och häromdagen lät Barnet mig sova ut på soffan i ett par timmar.
Jag släpade mig upp klockan sex när Barnet ville upp och Pappsen åkte till jobbet. Jag drog på barntv:n och somnade i soffan. (Om man redan nu förfasas över att jag är en dålig mamma kan man sluta läsa här.)
I vanliga fall brukar jag sova så lätt att jag ändå har lite koll på Barnet men nu däckade jag helt och vaknade klockan åtta av att Barnet slamrade med disken.
(!)
Vi brukar vara noga med att slå igen diskmaskinen helt men nu måste den ha varit lite öppen. Nu kom Barnet glad i hågen in och visade mig mixerstaven. Den med så vassa knivar i botten!
Jag lyckades ta den ifrån honom (förstås under vilda protester) och kastade mig upp för att titta till köket. Barnet kom efter och visade mäkta stolt upp förödelsen.
Tallrikar och diverse pryttlar från diskmaskinen hade han ställt upp på bänkarna, blandat med den orena disken som redan stått där. Besticken hade han strött ut över hela golvet. Och ugnen, ja den stod och gick på 190 grader!
Ojojoj.
Han hade också lyckats hitta asken med mina silverskedar och den hade han fått upp och helt fint dukat med skedarna vid matbordet.
Och så säger jag att han inte kan roa sig på egen hand!
Pyttsan! Han är verkligen företagsam, Mammas lilla parvel.
Priscilla då? Ja, den var kanon! Inte mycket att rekommendera nu egentligen då sista föreställningen gått men det var en trevlig dag tillsammans med syrran! Mycket god mat hann vi också få i oss när vi inte hade fullt upp med att prata med taxichaufförerna. Jag tror att de gillar lantisar.
…om hur ”mysigt” det kan vara att duscha tillsammans med sitt barn.
Ivrigt knappandes på mobilen, fast det går så vansinnigt långsamt, sent en fredagkväll. När jag äntligen var klar stängde jag ner inlägget och fast jag inte gillar att trycka på knappar råkade jag blixtsnabbt trycka på ”radera utkast”-knappen.
Suck!
Så ni vet att jag har försökt i alla fall! Men nu ger jag upp och kryper till kojs.
Imorgon blir det Stockholm och Priscilla med Syster Yster! Woop woop!
(Och här kom Pappsen och fick feeling och la sig som en klubbad säl över mig i soffan för att ge mig en kram.
”Mysigt.”)
Det är roligt att shoppa på nätet! Skönt att kunna sitta hemma i soffan och dricka te medan man handlar. Igår köpte jag kläder till Barnet och nu letar jag efter saker till trädgården.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så vill jag göra en rabatt för barn. Men nu när jag tänker efter skulle jag nog helst ha en hel avdelning för barn i trädgården! Vem vill inte fjäska in sig för barnen, liksom? Det vore ju så kul för alla föräldrar och barn som jag tänker bjuda hem (men som jag aldrig kommer mig för med). Men jag hoppas åtminstone på att Barnets kusiner vill komma och leka mycket i sommar.
Vi har redan sandlåda och gunga, så det är kul och passar Barnet perfekt som blir två år i slutet av sommaren.
Men vore det inte fint med en gunghäst också?
Och förstås ett litet picknickbord där de kan äta rabarber doppade i socker. Vad är barndomen utan ett sånt?
Det var nog lättare att hålla i pengarna innan nät-shoppingen kom, särskilt som lantis. Men med tanke på den utmaning det innebar att handla kläder tillsammans med Barnet sist jag var i stan så tackar jag gudarna för denna möjlighet. (Vem hade trott att jag skulle bli en så mamma som får dra med sig sitt Barn när han försöker att lägga sig på golvet för att han vill åt ett annat håll? Nä, nu är det nätshopping som gäller ett tag.)
Ni som har barn (små eller vuxna) vad har era barn tyckt varit roligt att leka med ute i trädgården?
Bilder kommer från http://www.jollyroom.se
Igår var jag på 30-årsfest så jag missade schlagerfinalen. Festen var toppenkul så fast jag gärna hade tittat på ESC så var det ändå värt att missa den. Jag fick träffa fina vänner och prata och dansa. Härligt! Idag mår jag prima förutom att jag sjöng med för mycket till låtarna igår så att jag har ont i halsen idag. Så går det när man hamnar i stämning.
Så tyvärr har jag ingen större koll på låtarna som tävlade igår men har förstås inte missat att Österrike och Conchita Wurst tog hem segern.
Jag har lyssnat på låten på Youtube och tycker att den är ganska bra. Bra röst och ett fint nummer.
I ett Europa där främlingsfientliga partier får allt fler anhängare och där homosexualitet och transvestiter i många länder fortfarande anses tabu är jag väldigt glad att Conchita vann. Det ger hopp och jag ser det som ett slags friskhetstecken från Europa.
Men på Facebook och Instagram haglar hatet. Vi lever i Sverige år 2014. Vi har ett öppet och tolerant samhälle, vi har Pride-festival och homoäktenskap. Men nu är folk rädda för vad detta ska ge för signaler till våra barn! Tänk om barnen som växer upp idag tror att det är normalt att se ut så, hävdar en förfärad massa.
Och det är väl fantastiskt om våra barn lär sig att alla får se ut som de vill? Jag förstår inte?
Det är en musiktävling! ropar andra. Politik och budskap om kärlek hör inte hemma här!
Men det är väl just därför vi samlas i tävlingar som OS och ESC? För att bygga broar mellan länder och för att befästa samhörighet? Det om nåt är väl politik och kärlek?
Jag blir ledsen och bekymrad när jag läser alla hemska kommentarer, där folk rent av skriver att Conchita borde dö! Vi i Sverige som redan år 2004 röstade fram våra folkkära transvestiter i After Dark på en tredje plats – hur kan detta väcka så många upprörda känslor nu?
Men ropen om mänskliga rättigheter, kärlek och allas lika värde är fler. Vi vill ha ett jämställt och tolerant Europa. Det har den här segern ändå visat.
Jag bryr mig inte om ifall låten vann för att den var bäst musikaliskt eller för att den hade en sångare som står upp för allas lika värde.
Just nu behövde vi det här.
Grattis Europa!
Karlar må klaga och sucka högljutt över att vi kvinntimmer shoppar, hänger på modesidor på nätet och inte håller i pengarna, men vem är egentligen den mest köptokiga i familjen?
Ja, inte är det kvinnan.
Och inte heller barnen.
Det är mannen som ska ha de senaste tekniska prylarna, lulllull till bilen, verktyg och allehanda mackapärer. Och då får det kosta!
”Ny duschtvål??” säger mannen och himlar med ögonen inne på Rusta. ”Har du inte redan en tvål hemma?” fortsätter han och tittar sig omkring eftersom han här känner att han var lite rolig och hoppas att nån annan i affären hört honom.
När han märker att de uppskattande blickarna från övriga shoppare uteblir suckar han ändå teatraliskt och tänker att det nog ändå kan bli en god historia att dra på nästa träff med vännerna. Frugan som inte kan hålla i pengar!
När kvinnan i all hast köpt duschtvål, tvättmedel och wettexdukar går färden till Biltema och sen väntar en lång inspektion av hyllorna på Jula. Sticksåg, strålkastastare till videokameran och fjärrstyrda eluttag är ju ett måste, enligt mannen. Och radiostyrd helikopter likaså. Ja, eller kanske inget måste men det är fränt och det väger också tungt.
Fast mannen använder ju i alla fall sina saker flitigt.
Ja, åtminstone precis i början. Då ska hela familjen engageras och lovorda sticksågen och imponeras över mannens oväntade skicklighet med den radiostyrda helikoptern.
Fast efter ett par dagar har mannen återigen hamnat i det lätt apatiska tillstånd man får av att läsa för många annonser på blocket att de nya prylarna fallit i glömska.
LillaLina 