Du vet känslan när någon du äter tillsammans med börjar stryka sig runt munnen när du pratar. Genast blir du övertygad om att det i själva verket är DU som sitter med matbitar fladdrandes runt läppen!

Osäkert börjar du diskret att stryka dig själv i mungipan. Lite i den ena. Och så i den andra. Vem vet vart det sitter och om du fått bort det?

Nu börjar personen du pratar med att torka sig ännu mer runt sin egen mun.

Du vet inte om det beror på att den personen också tror att den har mat runt munnen eller om den automatiskt torkar sig i mungipan för att du har en halv potat hängandes på hakan.

Såklart vågar du inget riskera utan gnider allt mer hårdhänt runt ett allt större område runt munnen. Fast ändå diskret (tror du.)

När matstunden slutligen är över går du snabbt mot toaletten samtidigt som du verkligen gör allt för att få bort eventuella matrester. Att behöva komma på sin spegelbild med mat runt munnen vore alltför pinsamt.

Och när nån annan går omkring med mat runt munnen är det så fruktansvärt skämsigt att bara se på stackaren att man ofta inte ens vågar påpeka något.

Fast egentligen? Varför? Vi äter ju med munnen. Mat runt munnen borde väl vara helt naturligt? Det är ju inte som att du har förolämpat någon eller så.

Och ännu värre är det om någon tittar på dig och sen börjar stryka sig under näsan! Fast det är väl samma sak där? Snor i näsan har vi väl alla? Klart att det vill titta ut ibland.

Så varför skäms vi så enormt över detta?

Det får bli min lilla kvällsfundering… Kom gärna med svar!