Första dagen i nya huset!

Idag fick vi tillträde till nya huset! Tjoho, så kul! Jättekonstigt att vi äntligen har vårat alldeles egna hus! Och skönt!

Vi var hos mäklaren imorse och gjorde klart köpet. Och vi skötte oss väldigt bra, undertecknade allt på precis rätt ställen. Jag kände mig så nöjd att jag nästan började leta efter en skål med små gummidjur och bokmärken som jag skulle få välja bland. Jag hittade ingen men mäklaren önskade oss i alla fall trevlig helg. Lite tidigt tyckte jag eftersom det bara är måndag, men jag låtsades som att det regnade.

Sen kom svärfar med tårta för att gratulera oss till köpet.

DSC_1229 (2)

Katterna har också fått bekanta sig med huset. De följde med mig och barnvagnen. Rut kände sig rätt framåt men Matilda var nära att vända hem flera gånger.

20130228_121059

Väl på plats var Rut riktigt hemtam. Efter ett tag kunde jag inte hitta henne i trädgården men till slut hörde jag att det jamade uppe i pergolan.

20130228_124735

Sen slank hon in genom dörren och utforskade själva huset också. Rut har alltid älskat trappor som man kan kika fram genom. Det har hon saknat!

ruttrapp

Stackars Matilda låg gömd under häcken hela tiden och vågade inte komma fram. Vi fick inte med henne hem utan får ta en vända till huset nu ikväll och se om vi hittar henne.

Sen var det dags att börja med renoveringen av köket! Rörmokaren kom och kopplade ur vattnet (så fint att han kunde komma fast det är lördag, tänkte jag) och Pappsen började montera ner de gamla skåpen.

Det här är våran före-bild. Får se hur lång tid det tar innan vi kan åstadkomma en efter-bild…

DSC_1249

Ett oväntat besök

Igår var vi på IKEA och beställde nya köket. Lyxigt! Det var en del folk för att vara en vardag och det verkar som att alla köper nytt kök nu! Det tog tid innan vi fått hjälp och eftersom vi hade en tid att passa blev det stressigt.

När Pappsen var i kassan passade jag på att springa i förväg och byta blöja på Bäbisen. Det kändes jäktigt och Bäbisen var inte direkt samarbetsvillig. Då händer nåt som jag verkligen avskyr! Någon drar tag i dörren och rycker hårt och hektiskt flera gånger innan den ger upp och går till nästa toalett.

Hallå! Kan man inte göra det med lite finess? Om man inte ser om det är rött, kan man inte titta genom dörrspringan och kolla om det ändå ser låst ut innan man känner på låset? Och om man verkligen inte kan avgöra om det är låst eller inte, ta lite försiktigt i dörrhandtaget – men snabbt som ögat avbryta om man märker att det är låst. Inte gå fram som nån slags stridsmaskin.

Jag är en mycket lugn och fridsam människa men ibland är stubinen kort. Jag är precis klar med Bäbisens blöja och far ut med honom i famnen, ser Pappsen en bit bort och med en arg min låtsas jag tokrycka i ett dörrhandtag och pekar frågande på de andra dörrarna. Pappsen förstår att jag undrar vilken toalett stridsmaskinen gått in i och pekar på dörren bredvid.

”NU SKA HON FÅ IGEN!” mimar jag och rycker resolut tag i dörrhandtaget med full kraft.

Och den arma människan har inte låst dörren!

Men jag tror att budskapet gick hem..

CA390114_toa

Ganska tydlig skylt men saknar ändå instruktion om att inte rycka i dörrhandtaget.

Tankar om tankar

passat

Igår åkte Pappsen och jag och handlade. Vi fick ta varsin bil eftersom Pappsen skulle bli kvar i stan. I vanlig ordning var det slut på bränsle i båda bilarna.

Jag gillar inte riktigt att tanka. Jag måste alltid tanka på samma mack och komma in från samma håll. Inte så att jag är dålig på att tanka eller så utan det har med mitt lokalsinne att göra. Där centrum för lokalsinne borde sitta i min hjärna har jag bara en kal fläck. Eftersom jag inte kan tänka avstånd eller vända på saker inne i huvudet har jag lite svårt för att lista ut på vilken sida tanklocket sitter och hur jag då måste ställa bilen.

Idag stod det en bil i vägen så jag kom in från fel håll! Men tänker ändå att det här ska nog gå bra – och parkerar glatt med tanklocket utåt. Pappsen skrattar och gestikulerar och jag försöker svänga runt. Kommer inte runt. Backar. Kör fram. Backar. Kör fram. Backar. Kommer runt. Och står nu nöjd och glad på andra sidan. Men vad nu?? Tanklocket är fortfarande åt fel håll!

Det skulle kunna vara så att det finns någon på mackområdet som inte sett min tabbe. Om det inte vore för Pappsen förstås! Han står vid pumpen och skrattar så högt och så vilt att han slår sig för knäna samtidigt som han gestikulerar så stort han kan. Men jag förstår ändå inte hur jag ska göra!

När jag kört runt pumparna (och backat och kört fram och backat och… krånglat) fyra gånger och mackägaren ställt sig i dörröppningen och kliat sig bekymrat i huvudet är jag nära att ge upp. Jag är på väg att gå ur bilen och låta Pappsen parkera, men känner att jag inte vill visa mig till allmän beskådan. Som genom ett under lyckas jag faktiskt komma rätt sen. Och så sitter jag med hettande kinder och försöker sjunka ner genom sätet medan Pappsen, fortfarande gapskrattandes, tankar åt mig.

Men när Pappsen går in och betalar (jag har redan gjort en rivstart och gett mig iväg) tar han mig ändå i försvar.
”Det blir så förvirrande för henne, vi har ju två bilar och tanklocket är på olika sidor på dem.”

Ha! Som om jag nånsin skulle köra Pappsens bil! Jag gillar inte riktigt att köra andra bilar. Jag måste alltid köra samma bil och ha sätet inställt på precis samma sätt. Inte så att jag är dålig på att köra bil eller så utan det har med mitt sinne för dragläge att göra. Där centrum för dragläge borde sitta i min hjärna har jag bara en  kal fläck.

Men det är en annan historia.

Förföljd av elefanter

Pellefant

Jag och Bäbisen brukar lyssna på barnvisor tillsammans på dagarna. Det håller oss glada och nöjda. De flesta visor är riktigt trevliga, men det finns en som går oss riktigt på nerverna! Så tjatig och jobbig!

Eller till en början så gillade vi den faktiskt. Vi älskade den till och med! ”En elefant balanserade”… Jag har gått många vändor här framför B och sjungit med till den. Glatt marscherande (som på en tråd), med ivrigt svängande armar och med en rytmisk ansiktsmimik. Bäbisen är en underbar publik! Han släpper mig inte med blicken och skrattar på precis rätt ställen! Sparkar med högra foten i takt och märker inte ens att en dregelsträng stilla rinner från en stril ur ena mungipan. Yr av hans beundran har jag kört den om och om igen. Tills jag märkt att den inte går att stänga av! Den bara fortsätter i huvudet, om och om igen.

”En elefant balanserade” har ackompanjerat allt jag gör. Jag lagar mat nynnandes till den, blir det en tyst sekund på tv så basunerar jag ut den och den mal runt i huvudet när jag försöker sova. Som en virus!

Det har räckt att höra några sekunder på den och sen har jag haft den i huvudet i flera dagar! Så nu är den bannlyst från huset! Den får inte spelas här hemma nån mer gång! Och sakta har den äntligen varit på väg att försvinna. Vilken lättnad!

Så vad händer då när man intet ont anande knäpper på radion. Vad får vi höra??

Jo, då har man gjort en reklamlåt av den! ”Ut ur näsan for en snorbacill…! (sjunger de verkligen så??) Om och om igen! Jag kan inte vara den enda barnförälder som blir tokig så fort jag hör den! (Det är ju inte direkt så stor variation – hur många elefanter/dagiskompisar går de och hämtar de egentligen??)

Ni var inte så värst populära från början och så gör ni så här! Försäkringskassan… fy skäms!

…en elefant balanserade tralalala la lala lala la…!

Svårt att hålla sig i schack

Alla som har katt vet hur mysiga de är att gosa med. Lagom stora, mjuka och lena. Här tog Pappsen ett foto på mig tillsammans med Matilda.

sköldpaddsfärgad katt

Så fint!

När han hade knäppt bilden kunde jag inte hålla mig i schack längre. Ni vet, man vill ju egentligen bara krama katten så hårt man kan!

Och då tog han ett kort till, Pappsen! Men man ser att Matilda också tycker att vi har en trevlig stund.

Sköldpaddsfärgad kattSköldpaddsfärgad katt

Vi är ett fint par, Matilda och jag!

Osmidigt efter yoga

osmidig efter yoga

I våras gick jag på gravidyoga. Jag hade inga fördomar om yogautövare innan dess, men väl där visade det sig att det var en skara extrema antroposofer.

De ville föda hemma eftersom de inte hade någon tilltro till sjukvården. Eller egentligen ville de föda i havet men det låg för långt bort. Någon hade hört att delfiner brukade dyka upp och assistera vid förlossningar och det tyckte de lät käckt.

Denna kurs skulle jobbet stå för och jag har försökt fixa med det sen dess! Mitt i all röra med flytt och Bäbis kunde jag inte hitta fakturan. Jag som annars har stenkoll på mina papper, ordentligt sorterade i en Viktig Pärm. Jag ringde och bad om ett kvitto. Men den sura tanten i andra änden blev extra avig när jag sa att jag tappat bort räkningen. Det kändes väldigt krångligt att skicka ett kvitto, tyckte hon. ”Ja, vi får väl se!” avslutade tanten i andra änden och lät plötsligt glad så jag förstod att hon inte skulle försöka.

När över en månad gått ringde jag igen. Hem kom nåt konstigt papper som inte verkade särskilt användbart. Vid det laget hade jag ändå hittat räkningen (i Pärmen förstås!) och kunde skicka in den och utdrag på betalningen till jobbet. Det räckte inte, sa chefen, så jag kompletterade med  det konstiga pappret.

Efter ett par månader mejlade chefen. ”Nej, det här kan tolkas som att du har hyrt lokal för att bedriva spa!” (???) ”Om du inte vet vad som gäller för friskvård så får du läsa på.” Jag har faktiskt koll men chefen verkar tro att jag blivit helt inkompetent sen jag blev mamma. (Helt taget ur luften, förstås!)

För flera veckor sen ringde jag självaste yogafröken som skulle skicka ett mer specifikt kvitto. Det kom inte fram förrän nu! Att det tog så lång tid var nog för att mitt namn inte stämde. Det hjälpte nog inte heller att även adressen var fel. Jag var tvungen att få iväg det idag och fick riva i hela huset efter en bläckpenna. Till slut hittade jag faktiskt en i mitt pennskrin från gymnasiet (över tio år gammal). Efter mycket kämpande kunde jag rista in adressen med den. Det såg lite ut som om ett barn varit framme och bläcket tog slut på sista bokstaven. Undrar om kvittot är användbart nu när jag själv har klottrat i uppgifterna? Om inte annat kommer nog chefen att tycka att jag är duktig som gjort så fina ändringar helt själv!

Då tittar jag på kuvertet. Jag har vänt det åt fel håll så adressen står upp-och-ner!! Nu kommer chefen inte att tycka att jag är inkompentent längre… Nu tror hon väl att jag tappat vettet fullkomligt!

I såna lägen önskar jag att Bäbisen var större. Då hade jag skyllt på honom.

Nu blir jag arg – varför ska jag dra tyngsta lasset?

Nu börjar jag bli lite trött på det här! Jag vill egentligen inte hänga ut nån i min blogg men nu måste jag avreagera mig. Varför ska jag jämt dra tyngsta lasset med Bäbisen fast vi är hemma båda två? Jag hade faktiskt trott att jag skulle få lite mer hjälp!

Om Bäbisen skriker, ska man då bara se besvärad – ja rentav förskräckt ut! – utan att göra någonting? Bara sitta och stirra på Bäbisen med nästan skräckslagen min. Och om jag inte får tyst på Bäbisen – hur trevligt är det då att inget säga utan bara lämna rummet? Nä, pip upp på övervåningen istället! Bäbisen och jag ska inte störa!

Och inte så att det är något viktigare som tar tiden heller. Nä, om man inte räknar att ligga i soffan och halvsova eller att sitta vid fönstret och idogt stirra ut på ingenting. Kanske en förlossningsdepression? Det kan ju faktiskt drabba andra än mamman! Men då ska jag säga att det var på precis samma sätt innan Bäbisen kom. Bara låg och slöade hela dagarna!

Kanske skulle en promenad med barnvagnen pigga upp? Men istället ska det  suras, helst ska man låtsas sova så att man slipper gå ut alls, annars försöka vända hem efter bara några meter. Om man inte öppnar dörren till garaget förstås. Då ska det jäktas! Då är det tunnelseende och benen rusar som trumpinnar för att försöka smita in innan dörren stängs. Då går det minsann bra att lägga på ett kol!

Okej, det är jag som är mamman. Det är klart att det kanske är lite lättare för mig att ta hand om en Bäbis, jag har det liksom i mig.

Men det har ändå gått så lång tid nu och det är som att Rut inte har fattat det här riktigt. Att det faktiskt finns ett barn i huset som behöver våran tröst och omsorg. Fast för all del har hon låtit Bäbisen klappa henne lite nu sista dagarna, och då ler hon lite i mjugg. Så kanske kommer det en ljusning trots allt.

För jag tycker att man kan kräva att alla i hushållet ska hjälpa till!

bild