Kategoriarkiv: Mammatankar

Vad svarar man på ”Säg nåt kul!”?

Publicerad den av

4

”Säg nåt kul!”

Är det bara jag som får prestationsångest av uppmaningen som ofta kommer när man sätter sig i fikarummet eller när det varit tyst ett tag i samtalet?

Jag vet inte riktigt vad man förväntar sig av mig? Jag har själv aldrig sagt så till någon så jag vet inte vad man brukar svara. Oftast hasplar jag bara ur mig:

”Eh…jo, men… Jag var på IKEA i helgen.”

Borde jag berätta en rolig historia istället? En om Bellman? Eller nåt kortare?

Världens vigaste man, kröp in i arslet och försvann.

Nä, det känns uttjatat.

Ska jag berätta nåt roligt om mig själv?

En gång rapade jag upp en hel skiva champinjon. Den landade på capricciosan igen.

Fast varför ska jag fläka ut mig? Personen som ställde uppmaningen kanske kan tåla lite?

Du ser ut som en ballong i ansiktet när du gör så där.

Eller så kanske man inte får säga?

Det kanske inte behöver vara så roligt egentligen, det kanske räcker att det är intressant?

Visste du att en snigel kan sova oavbrutet i tre år?

Ja, sånt tycker jag bättre om. Jag älskar fakta!

När man gör reklam för klockor ställer man ofta visarna på 10 över 10 för då ser klockan glad ut och man vill köpa den.

Piloter som måste använda katapultstol blir cirka tre centimeter kortare efteråt.

Eller nåt som inte direkt kommer som nån överraskning för oss småbarnsföräldrar.

Under en bebis första år ser hen till att föräldrarna förlorar i genomsnitt 400-750 timmars sömn.

Nu är jag laddad! Nu slipper jag känna mig tagen på sängen nästa gång!

Och då slår det mig att de personer som brukar be mig att säga nåt kul kanske själva har en massa roliga saker som de vill få tillfälle att säga? De kanske sitter på en hel arsenal med såna här fakta och så frågar jag aldrig tillbaka! 

Snopet.




Rättvist mellan barnen

Publicerad den av

8

Ett svenskt barn i 3-5-årsåldern har i genomsnitt över 500 leksaker.

Det förfasas man gravt över innan man har barn, men sen fyller det på utan att man riktigt märker det.

Ändå har Pappsen och jag försökt att inte köpa så mycket leksaker, det blir ändå. Nu närmar sig Lillans första jul och när jag försöker komma ihåg vad vi köpte till Barnet första året så kommer jag inte på någonting. För så enkelt var det ju – vi köpte inte något alls. Vi tyckte inte att det spelade någon roll när man är så liten och inte förstår och ändå får paket av andra släktingar.

Om vi ska vara helt rättvisa borde vi kanske inte köpa något till Lillan i år heller. Nu känns det ändå som att vi gärna vill det, men det blir nog sånt som hon behöver, som vi skulle ha köpt oavsett om det var jul eller inte.

Jag har till exempel tänkt att köpa en sparbössa till henne hela hösten, så det kunde bli en prima julklapp

sparbössa

Sparbössa i form av en kossa kan ju passa en liten tjej på landet. Foto från http://www.doppresent.se

Lillan är ju ofta mer förnöjsam än vad Barnet var när han var i hennes ålder, delvis beror det nog på att de har olika personligheter, men hennes förutsättningar är också mycket bättre. Pappsen och jag har haft ett barn att ”öva” på innan, så vi är mer rutinerade och Barnet hjälper också väldigt mycket till med att underhålla henne – storasyskonet blir ju den stora idolen!

Fast 500 leksaker som man kan sno gör väl också sitt till…

DSC_0117

Vi funderar en del kring rättvise-tänk här hemma. Vi vill inte att något barn ska komma i skymundan, särskilt det stora barnet behöver ju en massa uppmärksamhet när det har fått konkurrens av ett småsyskon. Men Barnet är ändå ganska bra på att ta fokus.

BAJS!

Publicerad den av

6

”Vill du ha ett glas med mjölk?”

”Näe, jag vill ha ett glas med BAJS!”

 

”Vad lastar du för nåt? Är det grus?”

”Näe, jag lastar BAJS!”

 

eller helt sonika (med fnitter i rösten):

”Mamma, du är lite BAJSIG!”

 

Barnet är helt inne i bajs-åldern! Det verkar som att det går en epidemi på förskolan där det mest fascinerande som finns just nu är ordet bajs. Det har pågått i några månader och min strategi har varit att inte göra nån stor sak av det, utan mest vänta på att det ska klinga av. Oftast brukar det göra det. Det känns som att hur man än hanterar barns olika faser, om man låter saker bero eller säger till på skarpen varje gång så ger det samma resultat, barn slutar med det när de känner sig klara med det. Överlag. Det finns ju så klart vissa saker som man inte kan acceptera att barn gör, som att de slåss och så, men annars försöker jag att välja mina strider. Om jag går omkring och ropar ”NEJ!” här hemma hela dagarna tror jag inte att han lyssnar på mig till slut ändå. Men det är svårt det där med barnuppfostring, riktigt svårt. Jag är inte konsekvent heller utan provar olika vägar hela tiden. Man är ju bara människa.

Jag har ändå från början klargjort att jag inte tycker att det är trevligt när man säger bajs (och att man inte får kalla andra personer för bajs), men med det sagt tror jag att det är enklast att se det roliga i det. Det kan ju bli en del dråpliga situationer, jag minns till exempel när ett av syskonbarnen var med på fik för ett antal år sedan och satt och hojtade:

”BAJSA I STAN! BAJSA I STAN!” under större delen av fikastunden. Det lät förstås inte så trevligt, med samtidigt var det väldigt komiskt!

Nu tänkte jag att jag skulle möta upp Barnets stora intresse genom att köpa en bok om bajs till honom. Kanske kan det få hans lystmäte stillat?

Eller kanske är han omättlig… men vi kan i alla fall få några trevliga lässtunder tillsammans under tiden.

bajsboken

Någon som har läst? Är den bra eller finns det någon annan man borde köpa?

 

Önskelista julen 2015

Publicerad den av

5

Julen närmar sig! Den har blivit så speciell igen. Det fanns några mellanår när man aldrig riktigt fick den där känslan i kroppen som man saknade från barndomens jular, men nu när man själv har barn så kommer känslan lite tillbaka. Man får uppleva glädjen i pepparkaksbak, julgran, pyssel och pynt på nytt med ett barns glädje. Det är så roligt! Och följa den olidliga väntan på tomten och på paket.

Eftersom jag själv längtar så mycket efter julen har jag hunnit prata en del om den med Barnet, om att den närmar sig. Det är kanske lite dumt, för det går inte en dag utan att han frågar om tomten kommer nu och om det inte är julafton snart. Det blir en lång väntan för en treåring!

Igår plitade vi i alla fall ner hans önskelista.

Han önskade sig bland annat tröska med hjul, tröska med band, traktor med hjul, traktor med band, timmerlastbil, timmerflak och en piltavla. Han har själv kommit på att han önskar sig en Pippi-docka också och det är bra för det vet jag redan att han kommer att få!

Själv försökte jag smyga in saker som gardiner och påslakanset också, men det avspisades raskt.

Däremot gick han med på målarpenslar. Jag tycker att det är roligt med saker som man kan leka med tillsammans (alltså saker som jag gillar att göra också) som att rita och måla eller bygga med lego. Lego är ju superkul för alla åldrar, och det är roligt när man kan göra saker ihop hela familjen. Jag längtar efter att kunna spela spel med barnen också, eller göra pyssel och baka utan att det blir helt kaos och man mest får bita ihop.

Det finns säkert mycket pyssel man kan göra med en treåring, bara att jag har dålig fantasi. Jag är tacksam för tips!

 

DSC_0133

Idag satte sig båda barnen med legobitarna. Kul när båda barnen kan leka med samma sak!

DSC_0135

Barnet leker att legobitarna är timmer som han lastar i ett hus.

DSC_0128

Och Lillan undersöker bitarna. Men hon saboterar mest, tycker Barnet.

 

Varför älskar alla Pippi idag?

Publicerad den av

6

Barnet är så förtjust i Pippi Långstrump! Han har precis fått en ny Pippi-film, ”Pippi på rymmen” (eller ”Pippi i rymden” som han envisas med att säga), och den skulle han nog kunna se från morgon till kväll om han själv fick bestämma!

Det känns som att alla ungar älskar Pippi idag. Hon är tuff, modig, stark och självsäker. En fantastisk liten flicka! Fast när jag var liten tyckte jag att hon var lite väl kavat. Jag föredrog den lite mer försynta Annika, och också Madicken.

Kanske känner barn idag igen sig mer i Pippi? Varje generation med barn blir ju mer ”kaxig” än den förra. Det är säkert till stor förskräckelse för många som menar att dagens föräldrar inte kan uppfostra sina ungar, men samtidigt tycker jag att det är fint att barn får en allt större roll i samhället. Barn FÅR ta plats idag. Det är en liten skillnad mot när min generation var liten och en stor skillnad mot när mina föräldrar var små.

Visst kan man komma med många pekpinnar till oss som är föräldrar idag, men det tycker jag att det är så många andra som gör. Jag känner mig jättedålig av att läsa alla artiklar om hur hemskt usla dagens föräldrar är, så det tänker jag inte ägna mig åt! Barndomen är ju så viktig och överlag tycker jag att dagens föräldrar är bra på att uppmärksamma och uppmuntra sina barn och att överösa dem med kärlek. Att låta dem vara små människor med starka viljor, en massa humör och nyfikenhet, högljudda, eller tystlåtna om de så vill – utan att försöka pressa in dem i en mall för hur man tycker att barn borde vara.

Så en stor eloge och klapp på axeln till alla mammor och pappor!

Vilken Astrid Lindgren-figur tyckte du bäst om när du var liten? Och om du har barn, har de någon favorit?

It´s a Heartache…

Publicerad den av

6

Det är verkligen inte mycket jag är ifrån barnen ännu. Tänk, när Barnet var nio månader började jag att jobba – nu är Lillan nästan åtta månader och eftersom hon fortfarande i princip helammas och bara kan sövas av mig så är jag rätt låst. Oftast tänker jag inte så mycket på det, men nu börjar det bli tråkigt att fortfarande tacka nej till allt som händer efter klockan 18 på kvällarna!

Men jag ska inte klaga, jag fick faktiskt till lite tid utan barnen häromkvällen och tog mig in till staden. Låt vara att det bara var till akuten eftersom jag hade så ont i bröstet, jag kände ändå frihetens vingar.

Jag vet inte riktigt vad bröstsmärtorna berodde på. Jag tänkte inte så mycket på det först, tänkte att det skulle dämpa sig om jag försökte varva ner och andas långsamt. Nu är det ju inte så lätt med två barn att bara gå och lägga sig på sofflocket i total tystnad och avslappning, men hur som helst höll smärtorna i sig till kvällen. Då fick jag ont i vänster underarm också, och om det var inbillning eller inte kan jag inte svara på, men till slut blev jag så orolig att jag ringde 1177 och där tyckte man att jag skulle bli skjutsad till akuten. Min snälla mamma kom och hämtade mig och så bar det iväg.

Sjukvården är toppen men jag gillar verkligen inte att åka till akuten. Det är inte ofta jag söker vård och jag kände mig mest generad, som att jag tar mig själv på jättestort allvar. Eller tänk om jag verkligen skulle få en hjärtattack, så fasligt förargligt!

Men man hittade inget på EKG och Troponin T och övriga prover man tog var också okej. Läkaren och jag trodde båda att det nog mest var kroppen som reagerade så på press och stress och så skyndade mamma och jag oss ut innan Lillan behövde ammas igen.

När jag väntade på min tur hade jag dessutom knackat på och berättat för sköterskorna att jag hade en bebis hemma som jag inte kunde vara ifrån för länge, och då lät en kille mig prata på hans tid. När jag så gick ut genom väntrummet och skulle trycka bort låset på ytterdörren ville jag vara lite artig tillbaka mot honom. Jag ropade ”Hej då!” samtidigt som jag tryckte jag på fel knapp och släckte lyset så att det blev becksvart i hela väntrummet. En snygg sorti.

Så här i efterhand tror jag mer att det bara var en muskel, ett muskelfäste eller nåt som värkte. Värken avtog men höll ändå i sig i flera dagar, och gjorde väldigt ont när jag skrattade.

Nu känns det inte något, men jag är ändå glad att jag sökte vård. Hur fånigt den än känns att ta plats så ÄR det ju så viktigt att kolla upp saker som man misstänker inte står rätt till.

PS. Jag ska aldrig mer göra narr över Pappsen och hans ångest när han är sjuk. Man blir rätt ynklig, faktiskt.

DS. Fast då räknar jag inte ”förkylning” som sjuk.

DS 2. Och inte ben som somnar heller.

Barnäppleträd

Publicerad den av

0

Vi har tagit ner rätt mycket träd i trädgården och nu är det dags att vi sätter nya träd som vi själva har valt och tycker om. Det är roligt och jag har massor av olika träd som jag gärna vill ha!

Vi har mycket fruktträd och barrträd, så jag har tankar om en del vanliga lövträd, gärna med snygg höstfärg, till exempel Katsura. Men det första träd som vi själva har köpt blev ändå ett äppelträd. Men inte vilket äppleträd som helst, utan ett som är till Barnet! Han älskar äpplen och det här är ett litet äppleträd som kallas för Barnäpple (Malus rescue). Det räknas oftast som ett prydnadsapel, det får fin vårblomning (som mamman i familjen gillar) och sen små ätbara frukter på hösten.

DSC_0005

Små och dekorativa frukter från vårat nya träd. Inte så röda som jag trodde, men kanske blir de det nästa år?

IMG_8437

Barnet är förstås med och planterar.

Idag har vi räfsat bort löv också. För en gångs skull är de inte blöta och halvförmultnade när vi räfsar, men det beror ju bara på det fina höstvädret vi haft.

DSC_0047

Man måste få ”bada” lite i löven också!

DSC_0050

Och kasta dem i luften!

Jag gillar verkligen hösten. Den har varit så fin i år, och jag tror att den inte kommer att kännas så lång nu, det är ju faktiskt inte mycket mer än en månad kvar till första advent (29:e november)!

IMG_8446

Sista(?) buketten jag plockade in från trädgården. Men än blommar rabattrosorna!

IMG_8409

Ormbunkar när vi grillade i skogen för ett par veckor sen.

Det är så fina höstfärger på träden nu. Förhoppningsvis hinner jag ut med kameran nån dag innan de försvinner.

De fem otäckaste rollfigurerna!

Publicerad den av

13

Jag har just läst ut en deckare av Viveca Sten. Jag har inte läst något av henne tidigare men tyckte att hon skrev väldigt bra. Men jag är så lättskrämd, sista kapitlen satt jag som fastfrusen och när jag läst ut boken vågade jag inte röra mig förrän Pappsen kom hem. Jag har alltid varit mörkrädd, när  jag går in i ett mörkt rum eller om jag går ut på kvällen när det är mörkt, är jag rädd för spöken och riktigt psykiskt sjuka personer (på det viset som de framställs i otäcka filmer), särskilt kvinnor. Det blir ju extra läskigt när något tryggt eller oskyldigt framställs som ont, som kvinnor/mammor, barn eller dockor.

När jag tänker på vilka fem filmfigurer som jag varit allra mest rädd för i mitt liv, inser jag att samtliga är kvinnor.

Jag tänkte se om det gick att lägga in foton på dessa rollfigurer här, men jag insåg att jag skrämmer upp mig själv för mycket, det är trots allt just dessa som har jagat mig när jag gått hem från bussen om kvällarna eller hastigt krupit i säng, rädd för att den som ligger under sängen ska hinna rycka tag i min fot… Jag tror att de flesta är bekanta med dessa roller ändå. Annars får man Googla på eget ansvar…

Tvillingflickorna i The Shining. Det finns väl inte något med den filmen som inte är skrämmande? Kvinnan i badkaret, Jack Nicholson…. men otäckast av dem alla är de prydligt klädda flickorna, hand i hand i korridoren. Hu!

En annan film som har förföljt mig alldeles för mycket är Djurkyrkogården. Så läskig! Döda människor som kommer tillbaka som onda. En katt, ett barn och så kvinnan som gått bakom mig med en kniv i handen alldeles för ofta – mamma Rachel i sin smutsiga och trasiga kjol.

Men ännu mer vidrig än Rachel är hennes syster. Mager och krum, elakt skrattandes och svårt psykiskt sjuk, där hon sitter instängd i sitt rum när Rachel är en liten flicka. Jag törs nästan inte tänka på henne.

En otäcking som är både mamma och psykisk sjuk samtidigt blir ju riktigt skrämmande, jag tänker på ”mamman” i Psycho. Vilken fruktansvärt obehaglig rollfigur!

Och sist men alls inte minst, den lilla flickan med det långa svarta håret som hänger över ansiktet, som rör sig otäckt och till slut kryper ur tv:n. Jag kommer aldrig mer att titta på The Ring, särskilt inte den japanska versionen!

Finns det några filmer eller rollfigurer som har skrämt upp dig?

Pinsamma feltryckningar

Publicerad den av

6

Jag har ganska lång tid inställd innan ”knapp”-låset går igång på min mobil. Det är nästan fascinerande hur mycket man kan råka komma in på när mobilen ligger i fickan och man kommer emot den med jämna mellanrum. 

För nån månad sen när jag tog upp mobilen höll den på att ringa upp ett 08-nummer. Raskt tryckte jag av och hoppades att numret inte gick nånstans. Men det gjorde det! Och inte till vad som helst, strax fick jag ett sms som tackade mig för mitt samtal till Myshörnan, en linje för teledejting!

Nu får jag såna här enträgna sms. 

  
Jag blir nästan generad.

Det kan bli så tokigt ibland när man trycker fel på mobilen. Som när man skickar sms till fel person, det är också fasligt genant!

En gång var jag intresserad av en snygg kille inne i stan. Jag och mina kompisar skulle på bio och jag tog mod till mig och frågade om han ville följa med. Det ville han. Vilken lättnad!

Med bultande hjärta och svettiga fingrar skrev jag genast ett sms till min kompis:

”Tjoho, han ville med! Han lät glad att jag frågade också!”

och till min fasa skickade jag iväg messet till killen! SÅ pinsamt!! 

En annan gång i min ungdom funderade jag på om en kille jag umgicks med var homosexuell, så jag skrev ett sms om det och skulle skicka till en kompis – men skickar det istället killen!

Det var han inte, sa han…

Har ni skickat fel sms nån gång eller gjort nåt annat liknande?