Fina september!

Idag är en sån här dag som jag dricker en massa vatten. Jag tror jag drack närmare tre liter på morgonen (och jag har i normala fall svårt att få i mig ett glas) och ändå var jag törstig hela tiden. Jag antar att det har med amningen att göra. Lillan har inte kommit igång så bra med maten, vi håller på med smakportioner än. Hon tycker om mat men har inte kommit på riktigt hur man äter från sked. Eftersom jag vill fortsätta amma ett tag till så har jag legat lite lågt med maten också, så vi har en del träning framför oss. Men vi var på BVC i veckan och hennes viktkurva pekar lika friskt uppåt som den gjort hela tiden så det är ändå skönt att veta att mjölken räcker till för henne.

Annars är det trädgårdssysslor idag. Pappsen och Barnet klipper gräset och jag går och påtar. Jag har äntligen slängt mina sommarblommor. De var fina när de blommade men nu har jag varit trött på dem sen i augusti!

IMG_7135

IMG_6833

Jag hade ”plättar i luften” i blomlådorna och dem sparade jag. Några kanske får komma med om jag gör något höstarrangemang och några gjorde jag om till krukväxter. De hade blivit riktigt stora nu!

IMG_7340

Men i trädgården är det fortfarande mycket som blommar! Jag tycker verkligen om hösten! Den är så kravlös, men behöver inte vattna var och varannan dag och ändå håller det sig fint. Kärleksörten blommar som bäst nu.

Kärleksört

Kärleksört

Höstsilveraxen tycker jag mer om för varje år. Den har ett så snyggt mörkt bladverk och så de vita blommorna som kontrast. Överlag tycker jag mer och mer om vita blommor. De lyser upp så vackert i våran ganska skuggiga trädgård.

Höstsilverax

Höstsilverax

Men i min ”glada” rabatt framför huset vill jag ha mera färg. På hösten är det mest gula och lila färger där, just nu regerar strålrudbeckian.

Strålrudbeckia

Strålrudbeckia

Och mina rosor då? undrar vän av ordning. Dom har jag väl inte glömt?

Nej då, jag är glad att ni frågar, då får jag tillfälle att visa upp hur det står till med mina rosor så här i september. En del har slutat blomma för året, men flera är fortfarande fina.

Framför bänken blommar Nina Weibull som en röd färgklick.

IMG_7331

Nina Weibull

Jag har inte berättat att jag köpt en liten the Fairy. Den gör sig inte så fin på kort men den är söt i verkligheten. Den passar bra mot stenarna i rabatten och så har jag satt ner lammöron som bakgrund till den.

IMG_7292

The Fairy

Bonican är också ny för året och den blommar och blommar i lavendelrabatten. Den doftar en del också!

IMG_7334

Bonica

Leonardo da Vinci som jag köpte i somras är verkligen vacker!

IMG_7329

Leonardo da Vinci

Jag tycker också jättemycket om min Winchester Cathedral. Den hade ett ganska långt uppehåll med blomningen under sensommaren, men nu har det kommit igång igen!

Winchester Cathedral

Winchester Cathedral

Den ros som förmodligen kommer att hålla igång längst med blomningen är Stanwell perpetual vid staketet.

IMG_7337

Stanwell perpetual

Jag har också provat med ros-sticklingar från min mosters trädgård. Sticklingarna av Henri Martin blev tyvärr sjuka och dog men ett par sticklingar av Prairie Dawn håller sig fortfarande vid liv.

Och så har jag fått fin kvällsläsning av min omtänksamma kusin.

IMG_7342Mycket passande!

Vilse i pannkakan 1


Jag har så svårt för det här med att vända på saker och ting i huvudet, se vägar framför mig, lokalsinne och så. Vägen från min lilla by har jag kört på 1000-tals gånger och borde kunna redogöra för minsta sväng, ändå vet jag inte vart saker ligger i förhållande till varandra. Vilket hus som kommer före och efter, och om jag ska ta in på nån avtagsväg får jag varje gång fundera:

Har jag missat den? Jag har nog missat den. Nähä, där kom den.”

 Jag skulle klassa det mer som ett funktionshinder än som ”dåligt lokalsinne” för det är verkligen ett handikapp!

Jag hade tänkt att komma med några exempel, men är rädd för att det kan bli ett för långt inlägg, så jag kör flera kortare istället. En del kanske väldigt korta, men så får det vara.

Många gånger har lokalsinnet ställt till det för mig när jag har börjat på nya jobb. Att komma till en helt ny lokal och förväntas hitta är rent hopplöst och stressande, särskilt om man är ung och osäker redan från början.

När jag var på mitt första jobb inom äldrevården hade jag ett riktigt sjå med att inte villa bort mig!

Allra första gången jag var där hittade jag inte ens ut! Det var ändå bara en lång korridor med ett trapphus i mitten och en korridor som vek av mot fikarummet på ett ställe, så någon direkt labyrint var det inte tal om.

Men jag gick korridoren upp och ner, upp och ner utan att hitta trappan. Jag vek av mot fikarummet och fick vända tillbaks igen, och då visste jag inte från vilket håll jag hade kommit och så tog jag förmodligen samma sväng tillbaks igen.

De första vändorna hälsade jag glatt på personalen som jag passerade gång på gång, men till slut gick jag med blicken stadigt riktad framåt och försökte se ut som att jag visste vad jag höll på med… Jag var bara 16-17 år så jag hade inte vett nog att be om hjälp.

Till slut genomskådade personalen mig så klart och så kom de och ledde ut mig.

Så, ja det var ju ett bra första intryck…

Jag var där i perioder under flera år och det tog nog ett par år innan jag säkert klarade av att hitta vägen till fikarummet!

 

Fotomiss

Idag var vi på IKEA. 

Vi skulle handla inför Barnets 3-årsdag. Barnet och jag levde om inne på barnavdelningen. Det fanns en dyna som såg ut som en nyckelpiga som man kunde sitta på. Barnet hoppade upp på den men studsade genast iväg och ramlade i golvet.

”Så här gör man.” sa jag och satte mig på den. Även jag for iväg som en projektil och landade nånstans mellan de små tälten.

Pappsen tog sig för pannan.

För att upprätta mitt anseende såg jag till att vara den som fotade av artikelbeskrivningen.

Jag må vara en virrpanna men jag vet ändå att man gör så nuförtiden för att kunna se…

   
…kunna se….

 
eh… lagerplats?

Öppen hylla och bullar med nutella

Jag är inne i en fas när jag verkligen känner mig som en trött småbarnsmamma. Barnet har inte varit på förskola på många veckor och vill ha mycket tid och uppmärksamhet och Lillan vill ha sitt. Jag hinner inte tänka en tanke klart på dagarna, känns det som. Och hela tiden undrar jag hur de som har fler barn hinner med?

Jag hinner nog det jag ska ändå. Det mesta kan Barnet vara med på och resten får jag göra på kvällen när barnen sover. 

Idag bakade Barnet och jag bullar med nutella i. Det blev väldigt gott! Till en sats bullar hade vi 150 gram smör, cirka 1,5 dl nutella och en nypa salt som fyllning.

   
 
Och en annan kväll bortsåg jag från röran i resten av huset och möblerade om min lilla öppna hylla i köket. 

  
    
    
 

Det är skönt att slå på tunnelseendet ibland. 

Skördetiden!

Jag tycker verkligen att den här tiden är så underbar! Skördetiden! När man får lön för mödan man lagt ner i trädgården under året, mitt matintresse som förenas med mitt trädgårdsintresse – inte underligt att jag trivs så bra!

Visst är det härligt att inte behöva springa till affären så fort man behöver något?

DSC_1126

Nyskördat!

Det blommar i trädgården också!

Vi var i blomaffären igår och jag köpte röda solhattar som jag har längtat efter. Jag provade att köpa en Leonardo da Vinci, en rabattros, också. Jag hoppas att den överlever vintern.

IMG_6976

Solhattar och rosor. En påse vintersallat till det tomma utrymmet i potatislandet fick också följa med.

IMG_6990

Leonardo da Vinci.

IMG_6991

Inte det ståtligaste exemplaret så här på rean, men det är en väldigt vacker ros med hårt packade kronblad.

IMG_6989

Röda solhattar

DSC_1131

Vita hade jag sedan tidigare.

DSC_1127

Heidetrum fortsätter snällt att blomma.

DSC_1130

Nina Weibull har slagit ut.

DSC_1141

Det känns som att jag har skrivit flera gånger att Lillan varit gnällig. Har jag skrivit hur underbar hon är 99.9% av tiden? Det hör till ovanligheterna att man inte möts av ett stort leende när man tittar på den lilla tjejen.

Jo, jag har det bra nu.

Vetebröd med chokladfyllning

Nu är vi inne på andra veckan som Pappsen jobbar och jag tycker ändå att det går bra. Jag har försökt att inte göra så mycket aktiviteter utan bara komma in i rutiner med barnen.

Barnet är verkligen både i en bra och en dålig fas nu. Hemma är han oftast rätt lätt att ha att göra med, han är snäll och gullig mot Lillan och mig. Han tänker mycket, leker bra och man börjar ha riktigt utbyte av att vara tillsammans med honom. Vi har trevligt.

Inför andra slår han oftast på en annan sida. Antingen blir han lite blyg och då tvär och butter eller också blir han helt i gasen och högljudd och överaktiv. Som mamma är man ju stolt över sina barn och vill visa upp dem från deras bästa sida, men den tiden kommer väl tillbaka snart. Jag antar att alla föräldrar går igenom perioder där de känner att deras barn inte riktigt kommer till sin rätt.

Visst kan han ha överaktiva eller bistra dagar hemma också. Inför Lillans dop skulle jag prova att göra vetekransar för första gången. Pappsen var iväg hela dagen, jag var trött och hade huvudvärk och ville egentligen bara ha en lugn och tyst stund, men Lillan var gnällig och Barnet var glad men som ett yrväder precis hela tiden. Han pratade och spexade oavbrutet, ville hjälpa till med allt i baket och när kransarna äntligen var klara var jag helt matt. Äntligen skulle jag få pusta ut i snurrstolen i uterummet för några minuter. Jag sjönk ner, drog en lättnadens suck och sen kom Barnet farandes… Han kastade en kork i skrevet på mig, tag ett grabbatag i armstödet och sprang runt, runt med stolen de snabbaste han kunde medan han tjoade:

”Du har snopp! Du har snopp!”

Haha, jag kunde inget annat än att skratta. Som småbarnsmamma är det hopplöst att försöka ta igen sig!

Men kransarna blev bra! Inte så snygga, för det där har jag inte fått in nån snits på än, men saftiga och goda!

Jag gjorde degen som vanligt vetebröd men provade att ha smör, vaniljsocker, kakao och chokladknappar i som fyllning. Enda felet var nog att jag hade i för få chokladknappar, annars var det riktigt smarrigt (för en chokladälskare som jag.)

Så det är ett hett tips! Såklart går det lika bra att baka ut degen som vanliga bullar också.

Till en sats vetedeg blir fyllningen cirka:

125 gram rumsvarmt smör
0.5 dl kakao
4 msk vaniljsocker
100 gram chokladknappar

Jag valde att inte ha något extra socker i fyllningen. Jag tänkte att det blev sött nog ändå med ganska mycket vaniljsocker, choklad och pärlsocker. Vill man kan man ta strösocker i fyllningen också.

IMG_6603

IMG_6608Jag fick feeling och klippte upp kransen lite väl snitsigt. Det visade sig att den lättare blev torr och bränd i sina eleganta spetsar då.

IMG_6607IMG_6606

Jag gjorde två kransar av en sats deg och det blev stora kransar. Jag fick dela dem på mitten för att få in dem i frysen.

IMG_6609

Men uppskurna tyckte jag att de såg helt okej ut. Lite föll de isär där jag hade vikt ut snibbarna för mycket bara.

Egentligen skulle jag haft bara nutella som fyllning men burken som stod i skafferiet var tom så jag fick raskt hitta på något annat. Nästa gång ska jag vara mindre konstnärlig med saxen och sen ge den där nutellan en chans.

 

Småbarns-idyll?

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Pappsen har börjat att jobba igen efter semestern och det är inte alltid enkelt att vara hemma med två små barn. Och vädret underlättar inte heller.

Jag och barnen tänkte gå ut på morgonen och plocka hallon till frukostfilen, men Barnet vände i dörren när han kände hur kallt det var. Jag tog på mig långbyxor och långärmat men frös ändå, och fingrarna var stelfrusna när jag kom in. Mitt i sommaren! Nä, nu börjar det faktiskt att bli tråkigt. Barnet har till och med slutat tjata om att åka och bada och jag vet inte om det är skönt eller sorgligt? Idag har han mest suttit och tittat på Byggare Bob.

Tanken var att jag skulle städa och röja idag, och att jag skulle börja få fason på Lillans mat- och sovtider. Det skulle bli ordning på torpet nu när jag var ensam hemma! Så blev det inte alls. Lillan är så väldigt lättdistraherad nu, både när hon ska äta och när hon ska sova och Barnet lyckades störa henne vid varje tillfälle.

Fast, till skillnad mot före sommaren, så gjorde han det inte med flit. Då var han fortfarande så till sig över sitt lillasyskon att han inte kunde behärska sig i närheten av henne. När jag satt med henne i soffan for han runt som en vettvilling runt oss tills han råkade slå emot henne eller tills jag blev arg. Men hur mycket jag än sa åt honom så lyssnade han inte, han var så i gasen. ”Försiktig” var ett ord som han inte verkade förstå. Det var jättesvårt att veta hur jag skulle hantera syskonen utan att väcka avundsjuka och känna att jag räckte till för båda.

Nu är han mycket mer hänsynsfull och förstående, och det märks att de båda tycker om varandra. Han tar med henne i sina lekar, pysslar med henne, vinkar till henne, pratar med henne och leker att han matar henne. Och hon är själaglad över hans uppmärksamhet!

Idag när jag ammade henne visade han sin uppskattning bland annat genom att slå ett par klossar mot varandra och sjunga en egenkomponerad sång för henne. Lillan som knappt kan äta om kylskåpet surrar just nu! Nä, det gick åt skogen med rutiner idag, kan man säga. Till slut fick jag ta barnen och åka hemifrån för det blev bara stökigare ju längre vi var hemma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som inte var bra idag, men det räcker så. Eller, jag kan tillägga att jag har nackspärr också.

Fast vi kom ut och plockade bär idag i trädgården. Det började lite gemytligt med Lillan nöjd i sittern och Barnet som hjälpte mig att plocka. Sen kom odören av liksvamp, det måste ha legat nån mitt inne i buskarna och ruttnat men jag hittade den inte. Barnet ledsnade förstås rätt snart och tog hinkarna till sandlådan istället. Jag plockade en stor skål med röda vinbär och övergick till de svarta. Barnet började, som alltid när det blir tråkigt eller nåt går emot honom, längta efter ”paaapppaaa!

Sen lekte han bra ett tag tills jag hörde ett:

”Oj då!”

Då hade han provat att hälla över mina röda vinbär i en sandig liten bytta. Den var såklart alldeles för liten så bären svämmade över och rann ut både i sandlådan och i gräsmattan. Vi blev nog ungefär lika besvikna både han och jag, tror jag!

Till slut hade vi passerat lunchdags med en hel timme och istället för att känna mig som en duktig mamma som plockat bär med barnen fick jag gå före med mina hinkar och skämmas medan han släntrade bakom och ropade efter ”paaappaaaa!

Grannarna måste tro att jag är världens sämsta mamma så mycket som den pojken ropar på sin pappa när vi är ute!

Men Lillan var ganska nöjd och när Barnet fått tio kalla köttbullar till lunch gav jag mig själv en liten klapp på axeln, jag menar, han kunde ju fått gå utan mat helt – det hade ju varit mycket värre.

Nu när vi alla är hemma och barnen sover känns det bra igen.

Och tittar man bara på dagens foton hade jag kunnat lura vem som helst till att tro att vi haft en toppendag i våran småbarnsidyll.

DSC_1102

Matilda


DSC_1112

Sockerärtor


DSC_1114

Broccoli-plantorna blir stora!


DSC_1117

Tomaterna i växthuset börjar att bli röda.


DSC_1111

Det börjar komma bönor.


DSC_1106

Barnet hjälper till att plocka.


DSC_1107

Det är inte svårt att plocka när det finns så mycket vinbär.


DSC_1109

Till slut gav jag mig med detta.

Vid mitt staket

DSC_1098 DSC_1095

Jag är så väldigt glad över att vi har ett staket. Det är lite typiskt eftersom jag inte gillade det från början. Jag insåg ju att vi behövde ha något som förhindrade att våra barn rymde ut på vägen, men trodde inte ett staket skulle se så snyggt ut.

Nu tycker jag att det är jättefint! Det ramar in, och istället för att stänga ute – som jag tänkte mig det först – tycker jag mer att det hälsar välkommen. Här bor vi, varsågod och kliv på. Det blir en tydligare entré.

DSC_1097

Mest förtjust är jag förstås eftersom jag fått ännu ett ställe att odla på. Växter mot staket är ju fantastiskt vacker!

Från början satte jag tulpaner, påskliljor och krokus. Sen fyllde jag på med förgätmigej, malva, prästkrage, pioner, stora blåklockor och jättevallmo.

IMG_6715

Sen såg jag den här bilden.

Då blev jag helt såld på att ha en ros på insidan av staketet, även om jag aldrig kommer att få det så magnifikt som på bilden.

Men nu har jag ändå en egen Stanwell perpertual som snart påbörjar sitt andra blomningsflor. Snart ska den få en roskompis. Rosor som kryper fram mellan spjälorna på ett staket är ju oslagbart! Särskilt när de doftar mycket så att doften välkomnar en hem. IMG_6716

DSC_1091

Ännu liten och ny, men den har växt mycket nu i blomningspausen.

Jag har också funderat på om jag på nåt sätt kan få till en rosenpergola över grinden, men för tillfället nöjer jag mig med en kruka med luktärtor bredvid den. Även de doftar ju fantastiskt och när de står precis vid grinden behöver man ju inte ens ta en omväg för att sniffa på dem. Jag längtar så mycket efter att de ska börja blomma!

Morgonturen i trädgården

Det är så trivsamt att pigga upp sig med en runda i trädgården på morgonen och se över vad som blommar och insupa lite energi.

Jag tyckte om min trädgård från första stund, men ändå tycker jag mer och mer om den. Även blommor som kändes lite trista i början har mer fått komma till sin rätt nu. Och när man har så många blommor så måste ju inte alla vara favoriter, de får rum ändå.

Lavendelrabatten var inte så rolig när vi hade den stora häckoxeln bakom den, men när den är borta är den mycket elegantare! Och mellan dem svävar alunroten, som jag funderat på att flytta många gånger. Jag tycker att bladverket är alldeles för mörkt. Men den är fin när den blommar.

 

Rosen New Dawn blommar vackert vid torpet.

Den doftar inte så starkt, men väldigt gott. Som en riktig ros.

 

Min nya okända ros har blivit en riktig skönhet och en ny favorit. Den blommar och blommar! Jag tyckte inte så mycket om den när den var gul, men nu har den gått över i aprikos och rosa och när knopparna är helt utblommade doftar de ganska starkt.

Den okända rosen är verkligen fin och verkar trivas bra. Jag undrar vad det kan vara för sort?

 

Vid pergolan blommar klematisen. En med riktigt stora, sammetslena blommor och en med lite flikigare blomblad.

Det är en fin plats på jorden vi har. Pappsen och jag.

 

Lillans dop


I helgen hade vi dop för Lillan. Det blev så bra.

Först kände jag att jag kanske inte var så högtidlig i kyrkan som man borde vara, när jag hade en trött Lillan och en rastlös storebror att tänka på, men sen tänkte jag att det var skönt att det inte var så strikt heller.


Det fick bli lite som det blev under dopet. Vaktmästaren hade missat tiden så porten var låst, men som tur var fanns en sidoingång öppen. Barnens mormor och extra-morfar kom tidigt för att smycka dopfunten med blommor och de fick också möblera kapellet, ställa ut stolar och bära bord. Prästen kånkade på psalmböcker och kom inte åt kannan man häller dopvatten från utan hittade istället en vacker mugg.

För våran del gjorde det ingenting. Både prästen och kantorn är så rutinerade och kompetenta kvinnor så de löste det hela galant. Möjligen var det lite tråkigt att det inte blev någon klockringning för Lillan. Hon, som enligt mig är en av de mest fantastiska flickor som fötts till denna jord, är värd fanfarer och klockspel från alla världens kyrkor, känner jag. Och det är ju mäktigt med en kyrkklocka som slår över bygden för just mitt barn, men kantorn spelade en passande trall på pianot istället och det gick också bra.

Sen somnade min lilla tös medan vi avslutade med barfotavisan. Det var så sött. 

Vi hade fikat hemma. Tyvärr blir det lite begränsade platser, så vi hade ett litet dop, till och med mindre än när Barnet döptes eftersom vi blir fler och fler i familjen. Men det var perfekt väder! Ingen sol som gör uterummet outhärdligt hett, men ändå så varmt att barnen kunde springa ute och leka av sig.  Jag tycker så mycket om när bärbuskarna är mogna och barnen kan strosa och äta bär och proväta morötter från landet. Det är idyll för mig.

Både Pappsen och jag är glada att vi är omgivna av så fina människor som hjälpte till att göra dopet så trevligt. Jag kände mig också lite ödmjuk över tidigare generationer. Det var så roligt att få ta fram bestick och porslin efter min farmor och mormor, det var ju ändå deras barnbarnsbarn som döptes. Jag fick också tillfälle att använda min och mina syskons hackefors-porslin igen, det är en så fin gåva från mamma.

Det är inte så vanligt att jag sitter och putsar silver på kvällarna.

Nu njuter vi här hemma av lite lugn och ro, ett städat hem och fina blommor innan Pappsen börjar jobba igen.

Blommorna från dopfunten.

 

Fler blommor från vårat sommardop.

 

Lillan och jag pysslade med dopinbjudningar i våras.