Ja, en olycka kommer sällan ensam.

Min systemkamera funkar inte som den ska och jag tänkte köpa nya grejer till den när skattepengarna kommer, och nöja mig med mobilbilder så länge.

Nu har bärbara datorn pajat, den som jag brukar blogga på. Eftersom jag har svårt för att skriva och redigera foton på mobilen tänkte jag sparka liv i stationära datorn men då funkade inte den heller! Inte ens Pappsen och hans allt hårdare smällar på hårddisken fick liv i den.

Nu hoppas jag bara att jag får igång bärbara datorn så jag kan rädda de foton jag ännu inte hunnit göra backup på.

Fast lite handikappad blir jag i bloggandet.

Så att ni vet. Men jag ska se till att få ur mig några inlägg då och då i alla fall. 🙂

Det finns vissa som hävdar att jag har tunnelseende när jag kör bil!

Det är befängt! Att jag inte är så bra på dragläge, backning och såna saker kan jag raskt erkänna, men jag är i alla fall en mycket observant bilförare. Ögonen spanar stadigt av vägbana och ytterkanter, ständigt beredd och risksökande.

Igår sålde Pappsen en av ful-bilarna. Jag var ombedd att hämta honom vid macken om det blev affär men när han ringde sa han att han skulle börja promenera hemåt.

Barnet och jag for snällt ut i andra ful-bilen för att hämta upp vår glade Papps. ”Pappa!” ropade vi när vi körde. ”Nä, ingen Pappa.” svarade vi medan vi spanade efter honom. ”Pappa!” fortsatte vi utan resultat.

Pappsen gick längs landsvägen när han såg oss komma. Eftersom jag inte saktade in började han vifta med armarna. När jag åkte förbi tänkte han att jag skämtade och snart skulle komma tillbaka.

Vi var vid macken när han ringde. Då trodde han fortfarande att jag på något vis skämtade….

Och ja, vad ska jag säga? Jag blev faktiskt lite rädd för mig själv. Okej om jag hade suttit och tänkt på annat men nu tittade jag ju verkligen efter honom och där stod han vid vägkanten och viftade och ändå såg jag honom inte!

Och jag är glad att inte Pappsen klev ut i vägbanan som han nästan tänkte men när han såg mig ratta bilen i full fart samtidigt som jag satt och hojtade så vågade han inte riktigt det.

Puh!

Nu är i alla fall fin-bilen tillbaka så nu tar jag nya tag med den!

Det är ganska vanligt att man vill trycka om man ser en knapp. Särskilt om det står ”tryck ej”. Ja, det kanske det inte brukar stå? Men i alla fall.

Sån är inte jag! På mig kliar det inte nåt i fingrarna om jag ser en knapp eller en spak. Och står det ”rör ej” så aktar jag mig väldigt noga för att råka snudda något.

När vi var på visning på det här huset blev jag väldigt fascinerad över att det var radio i duschen! Häftigt, tyckte jag. Lyxigt att kunna lyssna på radio i duschen!

Nu har vi bott över ett år i huset och först idag tryckte jag på radio-knappen!

Jag har liksom tänkt att den nog inte funkar eftersom jag aldrig har lyssnat på den.

Döm om min förvåning när P4 skrålade ut i duschkabinen när jag kom där med mitt ganska likgiltiga finger!

Nästa år ska jag kolla om munstyckens på sidorna går att använda.

Man ska ju bejaka sin nyfikenhet.