Alla som har katt vet hur mysiga de är att gosa med. Lagom stora, mjuka och lena. Här tog Pappsen ett foto på mig tillsammans med Matilda.
Så fint!
När han hade knäppt bilden kunde jag inte hålla mig i schack längre. Ni vet, man vill ju egentligen bara krama katten så hårt man kan!
Och då tog han ett kort till, Pappsen! Men man ser att Matilda också tycker att vi har en trevlig stund.
Vi är ett fint par, Matilda och jag!
De senaste dagarna har jag legat med på toppbloggs topplista i kategorin humor. Det är ingen jättestor sajt, på de större sidorna ligger jag betydligt längre ner, men jättekul! Får se hur länge till jag kan bita mig kvar. Tack för att du läser!
(Lite skryt har ingen mått dåligt av) 🙂
I våras gick jag på gravidyoga. Jag hade inga fördomar om yogautövare innan dess, men väl där visade det sig att det var en skara extrema antroposofer.
De ville föda hemma eftersom de inte hade någon tilltro till sjukvården. Eller egentligen ville de föda i havet men det låg för långt bort. Någon hade hört att delfiner brukade dyka upp och assistera vid förlossningar och det tyckte de lät käckt.
Denna kurs skulle jobbet stå för och jag har försökt fixa med det sen dess! Mitt i all röra med flytt och Bäbis kunde jag inte hitta fakturan. Jag som annars har stenkoll på mina papper, ordentligt sorterade i en Viktig Pärm. Jag ringde och bad om ett kvitto. Men den sura tanten i andra änden blev extra avig när jag sa att jag tappat bort räkningen. Det kändes väldigt krångligt att skicka ett kvitto, tyckte hon. ”Ja, vi får väl se!” avslutade tanten i andra änden och lät plötsligt glad så jag förstod att hon inte skulle försöka.
När över en månad gått ringde jag igen. Hem kom nåt konstigt papper som inte verkade särskilt användbart. Vid det laget hade jag ändå hittat räkningen (i Pärmen förstås!) och kunde skicka in den och utdrag på betalningen till jobbet. Det räckte inte, sa chefen, så jag kompletterade med det konstiga pappret.
Efter ett par månader mejlade chefen. ”Nej, det här kan tolkas som att du har hyrt lokal för att bedriva spa!” (???) ”Om du inte vet vad som gäller för friskvård så får du läsa på.” Jag har faktiskt koll men chefen verkar tro att jag blivit helt inkompetent sen jag blev mamma. (Helt taget ur luften, förstås!)
För flera veckor sen ringde jag självaste yogafröken som skulle skicka ett mer specifikt kvitto. Det kom inte fram förrän nu! Att det tog så lång tid var nog för att mitt namn inte stämde. Det hjälpte nog inte heller att även adressen var fel. Jag var tvungen att få iväg det idag och fick riva i hela huset efter en bläckpenna. Till slut hittade jag faktiskt en i mitt pennskrin från gymnasiet (över tio år gammal). Efter mycket kämpande kunde jag rista in adressen med den. Det såg lite ut som om ett barn varit framme och bläcket tog slut på sista bokstaven. Undrar om kvittot är användbart nu när jag själv har klottrat i uppgifterna? Om inte annat kommer nog chefen att tycka att jag är duktig som gjort så fina ändringar helt själv!
Då tittar jag på kuvertet. Jag har vänt det åt fel håll så adressen står upp-och-ner!! Nu kommer chefen inte att tycka att jag är inkompentent längre… Nu tror hon väl att jag tappat vettet fullkomligt!
I såna lägen önskar jag att Bäbisen var större. Då hade jag skyllt på honom.
Karlar är ena riktiga velpellar. Det är väldigt svårt att ta beslut, åtminstone om saker som gäller hushållet.
”Vad ska vi äta ikväll, tycker du?”
”Ja… mat vore väl gott?” Och till råga på allt så ler de belåtet åt sitt lilla skämt utan en tanke på att komma med ett vettigt svar.
Eller
”Vad vill du ha för te?”
”Ja… den som lever får te!” (belåtet leende)
Nu börjar jag bli lite trött på det här! Jag vill egentligen inte hänga ut nån i min blogg men nu måste jag avreagera mig. Varför ska jag jämt dra tyngsta lasset med Bäbisen fast vi är hemma båda två? Jag hade faktiskt trott att jag skulle få lite mer hjälp!
Om Bäbisen skriker, ska man då bara se besvärad – ja rentav förskräckt ut! – utan att göra någonting? Bara sitta och stirra på Bäbisen med nästan skräckslagen min. Och om jag inte får tyst på Bäbisen – hur trevligt är det då att inget säga utan bara lämna rummet? Nä, pip upp på övervåningen istället! Bäbisen och jag ska inte störa!
Och inte så att det är något viktigare som tar tiden heller. Nä, om man inte räknar att ligga i soffan och halvsova eller att sitta vid fönstret och idogt stirra ut på ingenting. Kanske en förlossningsdepression? Det kan ju faktiskt drabba andra än mamman! Men då ska jag säga att det var på precis samma sätt innan Bäbisen kom. Bara låg och slöade hela dagarna!
Kanske skulle en promenad med barnvagnen pigga upp? Men istället ska det suras, helst ska man låtsas sova så att man slipper gå ut alls, annars försöka vända hem efter bara några meter. Om man inte öppnar dörren till garaget förstås. Då ska det jäktas! Då är det tunnelseende och benen rusar som trumpinnar för att försöka smita in innan dörren stängs. Då går det minsann bra att lägga på ett kol!
Okej, det är jag som är mamman. Det är klart att det kanske är lite lättare för mig att ta hand om en Bäbis, jag har det liksom i mig.
Men det har ändå gått så lång tid nu och det är som att Rut inte har fattat det här riktigt. Att det faktiskt finns ett barn i huset som behöver våran tröst och omsorg. Fast för all del har hon låtit Bäbisen klappa henne lite nu sista dagarna, och då ler hon lite i mjugg. Så kanske kommer det en ljusning trots allt.
För jag tycker att man kan kräva att alla i hushållet ska hjälpa till!
Pappsen är en mycket frusen man. När vi har gått och lagt oss på kvällarna tycker han inte alls om att jag vill värma fötterna mot hans ben. Han har gått så långt som att kalla mina fötter för ett par frysta fläskkotletter som ihärdigt hasar mot hans knäveck. Men då tar jag förstås väldigt illa vid mig. ”Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag mådde illa i 20 veckor när vi väntade Bäbisen – och du kan inte ens värma mina fötter!” Då faller han till föga, Pappsen, och lindar sina ben runt mina frusna tår.
Samma visa när vi sitter i soffan framför tv:n. ”Gör mig en kopp te.” säger jag. Men Pappsen bara tittar frågande på mig utan att resa sig. ”Men Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag har fött ditt barn – och du tycker inte ens att jag är värd en kopp te!” Då linkar han snällt mot vattenkokaren i alla fall.
(Jag brukar också flika in ”Ja, men amma du då!” lite då och då där jag finner det lämpligt, men det har inte alls gått hem. Det är som att han inte tar det på allvar.)
Men vänta! Nu traskar han visst mot sängen, Pappsen, med de varma och goa knävecken. Då tar jag mina frysta fläskkotletterna och smyger efter.
Idag lyckades jag uppfylla det sista kriteriet för att bli tant på riktigt. Korsord har länge varit en favoritsysselsättning, ”Ring så spelar vi” är ett utmärkt program och kaffekoppen på eftermiddagen vill jag inte vara utan. Men ändå har jag inte riktigt känt att jag tagit steget in i tantvärlden.
Men idag hände det!
När jag skulle baka ut mina bullar fick jag en stark ingivelse, kastade mig på telefonen till mamma och frågade ”Hur bakar du ut dina bullar??” Jag kände helt plötsligt inte alls för att göra snäckor som jag alltid annars gjort. Jag ville göra såna där krusiduller (knutar) som farmor och mormor alltid bjöd på när jag var liten. På den tiden gjorde mamma fortfarande snäckor. Det var en dag på senare år som hon helt plötsligt bjöd på knutar. ”Nä, såna här har jag alltid gjort!” försökte mamma. Och nu är det alltså min tur…redan!
Ja, men det är väl inte så att tanter alltid gör knutar och tvärtom, tänker vän av ordning. Nej, förstås inte! Det finns alltid nåt konstigt unikum som går sin egen väg.
Och som om det inte vore nog bakade jag bullarna med vaniljsocker – utan kanel! Det vet väl åtminstone alla – att unga kvinnor bakar bullar med kanel medan kvinnor som är tanter kör med vaniljsocker.
Eller… äsch, jag vet inte. Kanske är jag ute och cyklar ändå. Kanske kan jag klara mig från tantträsket ett tag till? Men goda bullar blev det!
”Visst blev bullarna goda?” frågade jag Pappsen.
”Ja, fast det är ju pensionärsbullar!!” deklarerade Pappsen bestämt.
Jaha. Så då var det kört ändå.
Är man riktigt uppmärksam kan man se att min bloggadress nu har ändrats till lillalina.com (istället för enblommailandet.wordpress.com)
Man ska komma in på bloggen via båda adresserna, men skriver man enblommailandet.wordpress.com så kommer adressen automatiskt att ändras till lillalina.com
Det är lite enklare att skriva, lättare att komma ihåg och ser snyggare ut. Det säger inte så mycket om innehållet men samtidigt kanske jag ändå kommer att glida in på olika innehåll om jag har kvar bloggen länge. (Lilla Lina kan ju också vara en liten pensionärs syn på tillvaron. Bara ett exempel.)
Så småningom har jag även tänkt att ändra bloggens titel till lilla lina, men det berör mest andra wordpress-bloggare.
Jag ville väldigt gärna baka något med jordnötssmör i, kände jag. Jordnötssmör är ju så gott! Det fick bli dessa kakor, så härligt när det både är sött och salt! De gick dessutom både snabbt och enkelt att göra.
Kakor med jordnötssmör och choklad, ca 35 stycken.
100 gram smör
1 dl jordnötssmör
1 dl socker
1 dl farinsocker
1 ägg
2 ½ dl vetemjöl
1 krm salt
½ tsk bikarbonat
½ tsk bakpulver
1 – 2 dl hackad mörk choklad
Sätt ugnen på 200 grader.
Blanda socker och farinsocker med rumstempererat smör och jordnötssmör. Rör i ägget.
Blanda mjöl, bikarbonat, bakpulver och salt i en skål för sig och vänd sedan ner det i jordnötsblandningen.
Hacka chokladen grovt och blanda i.
Klicka ut smeten på bakplåtspapper och forma till små runda kakor.
Grädda i ungefär 8 minuter.
En uppmaning inför helgen:
Drick inte i smyg!
Du blir så hemlighetsfull då.
LillaLina 