Författararkiv: Lina

Utan rosor på alla hjärtans dag

Publicerad den av

11

DSCN0984

När pappor, eller förresten karlar överlag, kommer i grupp kan de verkligen ge utlopp för sitt speciella sinne för humor. Det gäller till exempel på mansdominerade arbetsplatser. De tävlar om att ställa till spratt för varandra, det ena värre än det andra. Omklädningsskåp spikas igen, skor tejpas fast i golvet och man gömmer varandras saker. Inget ont om vare sig mitt eller Pappsens jobb, men skulle sånt förekomma på min (kvinnodominerade) arbetsplats skulle cheferna kalla till krismöte!

Det kan väl vara helt okej att liva upp stämningen på jobbet lite. Problemen uppstår först när man tar med sig jargongen hem och tror att man är rolig.

Igår stod jag i duschen när Pappsen borstade tänderna. Duschen var igenimmad så jag kunde rita några söta hjärtan åt Pappsen på väggarna. ”Fint.” sa Pappsen. Sen tog han iskallt vatten i handflatorna och kastade in över mig. Och så skrattade han så mycket åt sin lilla lustighet att han frustade ut tandkräm över hela duschen.

När han fick se allt lödder blev han förstås bara ännu mer uppåt och tyckte att han fått till ett riktigt lyckat skämt.

Vilken romantiker.

Så den pajasen får bli utan uppvaktning på alla hjärtans dag.

Mitt egna lilla mammaskryt

Publicerad den av

9

DSC_0781 - Kopia (2)

Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen om mammor som skryter om sina barn
(Glasögonmammor). Men man är ju verkligen intresserad av hur andra barn utvecklas och vad som är normalt för åldern. Och får man chansen att prata om sitt eget barn är det riktigt svårt att lägga band på sig. Jag brukar tänka att jag bara ska lufta 5 % av mina höga tankar om Bäbisen, men det är förmodligen för mycket.

Nej, det är verkligen svårt att hålla sig på en lagom nivå när man träffar andra mammor och deras bebisar. Och så lätt hänt att glömma bort att lyssna på den andra mamman.

”Min bebis har börjat att le…” börjar en mamma.

”Ja, det här Bäbisen med!!! Han har lett i flera veckor! Mest ler han på skötbordet! Ibland ler han när man klär av honom. Han verkar kittlig på halsen! Kan han vara kittlig under fötterna? …. etc etc etc.”

Men det känns också dumt när man lyckas vara tyst och lyssnar klart på den andra mamman och hon halkar in på något sidospår. Ska man sen efter flera minuter deklarera ”Ja… jag vill bara säga att Bäbisen har förstås också börjat att le.”

Fast när Bäbisen gör nåt som de andra barnen inte kan än så pöser man av stolthet, skrytet dryper från munnen och kinderna hettar (men man tror att man ser sval och behärskad ut).

Och hur håller man minen i schack när det visar sig att andra barn ligger före? ”Nämen. Vad roligt… det var ju hemskt duktigt. Nja, Bäbisen har väl inte riktigt börjat rulla runt än. Han har ju så fullt upp med att… titta i taket. Han är så nyfiken på taket!” säger man och klistrar på ett leende.

Och ska man visa nåt som Bäbisen kan är han aldrig medgörlig. ”Han brukar inte bara ligga och stirra, i vanliga fall skrattar han och tjoar så pass! Men jag ska visa en sak! Se, han kan stå på alla fyra nu!” säger man och lägger honom på mage. Men istället för att visa upp sina färdigheter ligger han platt som en pannkaka och suger på filten.  Och medan andra bebisar är som änglar är Bäbisen ofta gnällig och klagar under våra mammabarn-träffar.

Fast hur gnällig han än har varit, och hur efter den andra bebisen i utveckling han än är, så tar jag ändå alltid upp honom i famnen när den andra mamman har gått. Sen borrar jag in ansiktet i den mjuka lilla magen och sjunger en ramsa som jag själv har hittat på:

”Jagälskardig jagälskardig jagälskardig jagälskardig förduärden finastefinastefinaste i hela världen!!!”

Pappsens projekt

Publicerad den av

4

Börjar bli lite nervös inför renoveringen nu. Är mycket som ska hinnas med och det ska bli klart på en inte alltför lång tid. Pappsen ska fixa så gott han kan. Vet ju hur det kan bli med det där. Det är svårt att få till det som man har tänkt sig och i värsta fall blir det aldrig av. Det har inte behövts renoveras nåt där vi bor nu så Pappsen har inte fått träna sig på ett tag heller.

Eller vänta nu… Pappsen hade ju ett projekt borta vid trädkojan. Han hölls ju där och snickrade i somras. Kanske skulle gå ut och se hur det blev när det blev klart. Att få se projektet färdigt i all sin prakt och glans kommer nog att lugna mig. Nog kan han slutföra saker ändå, Pappsen.

 

DSC_1132

Aj då.

Bäst att hålla ryggen fri

Publicerad den av

4

DSC_1163

Jag fick brev från Swedbanks försäkring i veckan. Jag tecknade sjukförsäkring när vi var på banken och pratade ränta. Både lång och kort sjukförsäkring. Och tänka sig, det blev beviljat! De verkade inte tycka att jag var nån högriskkund. Och jag kan väl hålla med dem, jag brukar alltid vara vid god vigör. Pigg och frisk som vilket nöt som helst, som man brukar säga.

Fast det är klart, den långa sjukförsäkringen gällde med klausul (gällde inte allt). Orsaken var mina ryggproblem.

Ryggproblem? tänkte jag först. Jag har väl ändå inga problem med ryggen! Men så kom jag på vad de var ute efter. Under deras grundliga intervju hade jag uppgett att jag hade lite ont i ryggen under min graviditet. Det får ju tre av fyra gravida kvinnor och eftersom jag inte hade mer ont än att jag kunde jobba på som vanligt så hade jag inte i min vildaste fantasi trott att det skulle påverka min försäkring. Men Swedbank, de drog öronen åt sig!

På grund av mitt  invalida stycke till rygg kunde inte försäkringen gälla om jag i framtiden får några besvär från ryggen.

Inklusive halsryggen.

Eller besvär från huvudet.

Eller från nacken.

Eller skuldrorna.

Eller från axlarna.

Den gäller inte heller besvär från armarna.

Eller från sätesområdet.

Eller från benen.

 

Hur tänkte de där egentligen??

 

Ja, de måste ju tänkt att jag får ha hur ont i magen jag vill!

Halleluja! Känslan är berusande.

Mormors goda knäckebröd

Publicerad den av

4

DSC_1103

Det här frö-knäckebrödet har mamma bjudit mig på ett par gånger och det är så väldigt gott! Enda nackdelen är att man nästan inte kan sluta äta av det.

½ dl linfrö
1 dl solrosfrö
1 dl pumpakärnor
1 dl sesamfrö
½ dl rapsolja
2 dl maizena redning
2 dl kokande vatten

Blanda ihop alla torra ingredienser och häll på kokande vatten och olja.
Bred ut på bakplåtspapper. Strö över flingsalt.

Grädda i 150 grader i 60 – 90 minuter

Nytt namn på min blogg?

Publicerad den av

8

20120720_212148

Nu har jag haft min blogg i en månad! Jätteskoj! Men jag funderar redan på att byta namn på den. ”En blomma i landet” känns lite missvisande, som om jag vore trädgårdsmästare tänker jag. Blir ju mest min vardag ur en mammas perspektiv som jag skriver om. Och ibland ett recept.

Men det är svårt att hitta ett bra namn. Jag vill ha nåt enkelt som är lätt att komma ihåg och som känns ”jag”. Jag har några förslag – rösta! (Sno det helst inte för att starta en egen blogg 🙂 ). Du får gärna kommentera hur du tänker eller komma med andra förslag. Men jag lovar inte att ta det förslag som vinner.

Så får vi se om jag lyckad byta adress sen utan att hela bloggen försvinner. Men jag förvarnar innan det är dags.

Pappaskämt #1

Publicerad den av

2

DSC_1143

Karlar i allmänhet och pappor i synnerhet har en kuslig förmåga att dra dåliga vitsar. De verkar känna sig tvungna att dra nån liten lustighet och göra sig roliga över det mesta båda nu och då. Men den enda som egentligen tycker att det är riktigt roligt är pappan själv.

Tänkte lägga upp ett och annat typiskt pappaskämt här. (Tyvärr kan det inte bli så roliga skämt – då är det ju inget pappaskämt.)

Här kommer Pappsens ”bästa” skämt.

När Pappsen har ringt och beställt pizza och jag frågar hur lång tid det ska ta.

”15 minuter – en kvart!” svarar Pappsen (på sydeuropeisk brytning).¨

VARENDA GÅNG.

Kul, Pappsen. Kul.

Morotsbiffar

Publicerad den av

4

DSC_1100

Vi mammor försöker alltid dra in på utgifterna. Men när du står där i affären och ska köpa kött, och du börjar snegla på de importerade kotletterna, eller tänker att den där Kajsa, hon vet nog en del om höns hon med, tänk gärna lite på att Sverige har den strängaste djurskyddslagen i hela världen. Och det måste väl vara värt något? Vi är ju väldigt måna om djur och natur i Sverige, även om det säkert finns brister här med. Vill du spara in pengar kanske du istället kan återanvända bakplåtspappret, inte duscha så ofta, brygga kaffe på sumpen… ja du kommer säkert på många fler bra idéer. Eller också kan du helt enkelt strunta i köttet och äta nåt vegetariskt ibland.

Igår lagade vi till exempel morotsbiffar här hemma. Billigt och nyttigt. Och det är riktigt gott!

Blanda 1 msk potatismjöl och 3  msk ströbröd med två ägg. Låt stå några minuter.

Riv 5-6 morötter fint. (alt. byt ut en eller ett par morötter mot palsternackor)

Finhacka en gul lök.

Blanda morötterna och löken med äggsmeten. (Tillsätt ev. ½ dl sesamfrön.)

Smaksätt med 0.5 -1 tsk salt och 1 krm vitpeppar.

Forma till ganska platta biffar och stek. De kan vara lite svåra att få att hålla ihop, man får hantera dem lite varsamt.

Passar bra med tzatziki men oftast gör jag en brunsås och så kokt potatis till. Inte dumt! Inte dumt alls!

Otäck typ i skogen

Publicerad den av

6

Idag följde Rut med mig och hämtade posten. Nu när det varit så kallt har hon annars stannat halvvägs och suttit och jamat ihåligt tills Bäbisen och jag har kommit tillbaks.

Det är ett trevligt sällskap. Ivrigt småpratandes tar vi oss fram över stock och sten, sen kommer jag på mig, blir stel och ser mig om. De förstår väl att jag pratar med katten? Om någon tittar på mig tror de väl inte att jag går och pratar och fnittrar för mig själv? De måste väl ändå se att det är med katten?

Det är som i höstas när katterna, Bäbisen och jag gick på promenad i skogen. Katterna hade sprungit iväg gömt sig bakom en stor sten. Jag gick längs vägen och pratade högt och ljudligt med dem, och jag tror att jag skällde lite. Sen råkar jag vända mig om och ser att det går en man en bit bakom mig. För att visa att jag inte är ensam utan väntar in någon stannar jag genast och vänder mig helt om. För att verka trevlig tittar jag dessutom stint på honom ända tills han kommer fram. (Först efteråt förstår jag att det bara fick mig att verka creepy.) Mannen vägrar möta min blick utan tittar åt alla andra håll. När han går förbi säger jag ändå ”Hej!” och ler rart. ”Hej.” säger han och skyndar förbi. ”Ja, jag är ute och går med katterna jag!” säger jag och nickar allvarligt. ”Eh.. med katterna?” säger han och snabbar på stegen. ”Ja visst, med katterna. Och barnvagnen då.” förtydligar jag, nickar och ler stort. ”Eh, okej…” säger han förskräckt och skyndar förbi.

Jaha, ja det är möjligt att han tyckte att jag verkade lite konstig. Men vilken tur då att jag hade barnvagnen med mig! Då måste han väl ändå förstått att jag inte är helt tom i kolan, någon har ju ändå velat göra mig till mamma.

Fast så slår det mig – med mitt uppträdande trodde han nog att jag for runt i skogen med en tom barnvagn!

Hu, det är ju just såna som mig som man inte vill möta när man är ute och går ensam i skogen!

20121029_154350

Jisses! Här står ju en (tom?) barnvagn!

Mammor med tjocka glasögon

Publicerad den av

11

DSC_1088

Kan vara på sin plats att klargöra att allt i det här inlägget, tro det eller ej, är helt sant.

Vi bär alla våra glasögon. En del har tjockare glas än andra bara. Och många mammor har verkligen JÄTTEtjocka glasögon på sig. Dessa mammor kan dyka upp där man minst anar det men ofta hägrar de på Familjeliv där de ligger i vassen och lurpassar på intet ont anande stackars vanliga mammor.

”Är min dotter normal?” frågar någon. ”Hon är 3,5 månad och har inte börjat skratta än.”

En glasögonmamma hugger direkt. ” MIN dotter skrattade när hon var en månad! Man måste ju stimulera dem!”

En annan Glasögonmamma ger sig in i tråden.

”MIN dotter skrattade glatt redan när hon kom ut! Sen gick hon runt på förlossningen och tog alla i hand!” (Okej, det här sista kanske jag överdrev.)

”MIN 3-åring lägger pussel på 50 bitar!” läste syrran förskräckt på en annan tråd.

”Bara 50??? MIN dotter lägger pussel på 100 bitar, och då har hon inte ens fyllt 3 år!”

Dessa mammor finns även IRL (i det verkliga livet). Till exempel i fikarummet när jag berättade om ett 1-årskalas jag varit på och sa att det är så mysigt för nu har barnet börjat att prata – han säger både mamma, pappa och titta!

”VAFALLS!” hör jag från andra sidan av rummet. ”Ett år och pratar inte mer än så? När MIN son fyllde 1 år gick han själv runt på gårdsplanen och hälsade alla gästerna välkomna!”

Eller vad sägs om ”MIN dotter är så vältränad. Bara 2 år och redan magrutor!”

Ja… man kan i alla fall ha lite roligt åt dem, Glasögon-mammorna. (Fast mest är de förstås bara jobbiga.)

Har jag förresten sagt att MIN Bäbis nästan kryper nu? Och om man lyssnar riktigt noga när han skriker hör man att han egentligen bara försöker ropa ”Mammsen! Jag älskar dig!” Han är så duktig och framåt, MIN Bäbis!

Ha! Det här måste jag berätta om på Familjeliv!