Ut i skidspåret – svänger det här igen?

Igår fick jag till lite egentid igen. Jag tog en tur i skidspåret! Vi bor så bra att vi har en skog med motionsspår precis intill huset, så när solen sken var det bara att lämna Bäbisen, Pappsen och Bäbisens farfar som var på besök, och spänna på sig skidorna.

Det fanns inga spår gjorda så det var lite tungt att åka. Det gör egentligen inte mig så mycket men jag får lite prestationsångest när jag är först ut och kanske andra ska åka i mina spår sen.
Vi bor på en liten ort så alla skulle förstå att det var jag när de ser att spåren leder ut från vårat hus. Jag är inte så duktig på skidor heller. ”Åker hon så där tätt med skidorna igen?” ”Har hon plogat sig nerför den här lilla backen?!” ”Jaha, här ser man ett tydligt avtryck där hon har legat igen.”  Tyvärr kan jag inte svänga på skidor så jag ramlar ganska ofta och man blir förvånad när man ser avtrycken sen, så skarpa de är!

Nämen, här sitter jag visst och har lite egentid igen. Pappsen skulle lägga Bäbisen men de somnade förstås båda två. Bäst att väcka Pappsen så att vi kan dricka lite kaffe innan Bäbisen vaknar.

Nähä, för sent. Bäbisen har vaknat men Pappsen verkar sova vidare.

Nu är det jul igen

Idag har jag äntligen dammsugit. Det har behövts länge men jag har skjutit på det för jag har tyckt att det har legat så mycket verktyg i vägen.

Pappsen har börjat köpa verktyg inför renoveringen av nya huset. Jag ser det mest som ett ont måste men Pappsen blir bara gladare ju fler verktyg han kommer hem med. Det krävs visst en faslig massa verktyg när man ska renovera.

Och fast Pappsen själv har köpt allting och då borde veta precis vad som finns i kartongerna är han både ivrig och väldigt förväntansfull när han öppnar dem. ”Det är som julafton!” ropar Pappsen när han sliter i förpackningarna. Men då måste jag rätta honom. Riktigt så är det väl ändå inte? Han blev ju inte alls så där lycklig när han fick upp paketet med kalsonger i julas.

Kärlekshymn till B

Vi har det så fint nu! Att vakna av små fingrar som känner mig i ansiktet när du somnat hos mig. Och sen tjoar av glädje när jag tittar upp. Dina stora leenden när du lyckats rulla runt eller prova ett nytt ljud. Och sen tittar du på mig med strålande ögon.

Du skriker inte så mycket längre. Jag är så ledsen att du behövde skrika så mycket din första tid i livet. Och vara så ledsen. Men vi fanns där även om vi inte riktigt kunde trösta.

Vi – din mamma och din pappa.

Du lilla bebis. Så liten och mjuk. Jag älskar att andas mot din varma, lena hjässa.

Jag kommer alltid att finnas här.

Trädgårdspanik

Bäbisen sover sin förmiddagslur. Igår sov han nästan två(!) timmar detta pass. Normalt när han sover mitt på dagen kan han bara sova i en halvtimma. Så jag har stora förhoppningar nu.

Har tittat på mina trädgårdspapper. Det är en väldigt fin trädgård till huset vi har köpt och eftersom jag tillstått att jag är trädgårdsintresserad (vilket jag ju verkligen är) har de som säljer huset gjort väldigt ambitiösa ritningar över rabatter, buskar och träd så att jag ska få en bättre överblick. Men det är ju en sak att vara intresserad och en helt annan att sköta detta. Jag försökte verkligen att hålla ansiktet i schack när de visade mig papperen, men ändå ryckte det lite nervöst, fast ändå friskt och rytmiskt, i en muskel i mungipan.

Planen att mest ligga på en filt med Bäbisen i sommar och möjligen strö ut lite ringblommefrön känns nu avlägsen. Men det blir fint att strosa runt i sin egen trädgård och äta björnbär och hallon. Och det är ju faktiskt bara trettiotre (33) rabatter att rensa.

Knappt en halvtimme har gått och Bäbisen är vaken.

Lurad av mataffären

Ikväll åkte Pappsen, Bäbisen och jag för att handla mat. Pappsen och Bäbisen satt kvar i bilen medan jag fixade veckans inköp. Till kvällen skulle det bli lax med pasta, citron, bladspenat och vitlök. Men så fastnade blicken på nåt rött i mejeriavdelningen. EXTRAPRIS! Creme fraiche med smak av fetaost och soltorkade tomater. Med lite kort datum bara. Jag smög raskt ner creme fraichen i korgen fast jag egentligen var ganska tveksam till hur smakerna skulle gifta sig. Men jag kände mig ändå så där pösigt belåten som man bara blir när man handlar något till nedsatt pris. Och så slipper affären slänga så mycket mat – vilket fint team vi är, Östenssons och jag. Jag kände mig nöjd hela inköpsrundan och log extra välvilligt till killen i kassan. Kanske var det just han som hade klistrat på rea-etiketten?

Väl hemma tittar jag hur mycket jag egentligen tjänat. Burken var nedsatt sex (6) kronor. Och datumet var kort, väldigt kort. Den var bäst före idag. Och jag kan inte låta bli att känna mig riktigt lurad av min nyvunna vän. Han kunde väl ha gett mig burken gratis istället.

Eller burkarna. När det ändå var rea passade jag på att köpa TVÅ burkar. Fast jag egentligen bara behövde EN. (Eller egentligen inte nån.)

Men Pappsen var nöjd. ”Är de här gamla?” ”Åh, innebär det att man får ta hur mycket som helst?!”

Men maten slank ner och nu har vi kollat Familjen Holstein-Gottorp på tv. Många skratt! Jag tycker så mycket om Johan Ulvesson.

Vetekrosslimpa

Jag skulle baka bröd häromdan men när jag förberett det mesta och skulle ta fram jästen var den slut. Rätt otippat eftersom jäst är en sån sak som jag köper varje gång jag handlar, så det brukar alltid finnas några mer eller mindre gamla paket på jästhyllan. Men istället blandade jag till en deg med bikarbonat och yoghurt. Det blev ett mycket gott bröd! Och så smidigt när det inte behöver jäsa!

3 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
1 dl rågmjöl
1 dl vetekli
1 ½ dl vetekross
1 tsk salt
3 tsk bikarbonat
1 dl mörk sirap
7 dl yoghurt eller filmjölk

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla ingredienser i en bunke. Häll i en smord brödform. Glöm inte att strö över vetekross/havregryn eller nåt så ser det mycket proffsigare ut! Grädda nederst i ugnen i 60 minuter.

”Det här brödet kan jag äta resten av året!” sa Pappsen. Ett högt betyg när det var så många som trehundrafemtiofem (355) dagar kvar på året.

Män och långkalsonger

Jag har tänkt på ett par saker. Varför älskar män sina långkalsonger så mycket? Och när de nu gör det, varför har naturen ordnat det så att de klär så illa i dem?

Pappsen har börjar bära sina långkalsonger till både vardag som fest här hemma. När han stod och gjorde sina smörgåsar passade jag på att smyga in under bänken för att föreviga eländet. Men Pappsen anade oråd och gjorde en blixtsnabb undanmanöver.

He is so tricky, Pappsen. So tricky.

Men vad är detta? Ett gyllene tillfälle till revansch.

Genom en isig ruta

Har inte blivit så mycket tid över till fotorundor den senaste tiden. Här är min senaste. Den skedde i bilen på väg till Göteborg, genom en alltmer igenisad bakruta. Pappsen rattade på i 90 km/h så svårt att få motiven rätt. Men landskapet var vackert. Och jag fick några skapliga bilder.

Daimkaka

Igår var syrran och hennes barn här så då passade jag på att svänga ihop en daimkaka. Den blev inte alls dum!

Daimkakor

Och inte svår att göra:

Sätt ugnen på 175-200 grader.

Smält 200 gram smör i en kastrull. Bryt ner 200 gram mörk choklad och rör tills den också smält.

Vispa 4 ägg och 2 ½ dl strösocker.

Blanda 2 dl vetemjöl med 1 tsk vaniljsocker och 1 tsk bakpulver.

Rör ner mjölblandningen i äggsmeten. Blanda sedan i chokladsmöret.

Lägg bakplåtspapper i en ugnsform, häll i smeten och strö över cirka 1 dl daimkulor (eller grovhackad daim).

Grädda mitt i ugnen i 10-15 minuter. Kakan får gärna vara lite kladdig. (Jag vet att min var torr Jenny, men jag hade den inne i en kvart.)

Skär i bitar när den svalnat. Blir många kakor! Servera med vispad grädde eller glass. (Eller som den är.)

”Gott!” sa Pappsen och tog fem (5) bitar före maten.

När vi fikat sprang syrrans barn ut och lekte. Så fint att kunna stå i köksfönstret och titta ut på barnen när de leker i skogen. Jag kommer att sakna det här huset.