När jag i måndags parkerade i parkeringshuset på jobbet blev det premiär för mig! Att stå i parkeringshus alltså! Under mina 12 år som körkortsinnehavare har jag annars undvikit det!

Trångt, har jag tänkt. Svårt att hitta ut, risk att krocka med andra bilar om man brakar åt fel håll.

Men eftersom jag misstänkte att min kollega hade våran kvällsplats och eftersom den vanliga parkeringen på US är tokfull så dags hade jag inte mycket annat val än att betala och stå i p-huset (ja, ni stadsbor kanske är vana vid sånt, för oss lantisar är det som ett hårt slag i magen.)

Jag blir hejdundrande nervös för såna här saker och förberedde mig dagen innan genom att läsa på om hur bommarna fungerar, ladda hem en app där jag kunde se antal lediga platser och sen sitta och bäva en halvtimme innan jag gick och la mig.

Sen präglades förstås hela dagen av min gnagande oro för parkeringshuset.

Fast det gick bra.

In alltså.

Ut var det knixigare.

”Jag kör ut samma väg som jag kom.” tänkte jag.

”Jag kör vidare fast pilarna pekar åt andra hållet.”

”Eller nej. Jag försöker backa, vända och köra runt.”

Jag körde ett varv runt mitt våningsplan och kom till min stora förvåning till samma ställe igen!

Aj då. Svetten började krypa ur armhålorna.

”Jag kör väl emot pilarna då och ser vart jag hamnar!”

Så jag kör ännu ett varv, oroligt åt fel håll, och hamnar på samma ställe återigen!

Ajajaj.

Jag börjar bli riktigt nervös, undrar om parkeringshuset har stängt och tar ett varv till för att se om de har dragit igen en vägg för bommarna eftersom jag inte kan hitta dem.

Sen provar jag att åka upp ett våningsplan och ser faktiskt ett par bommar men de lyser knallröda så jag blir rädd och tar mig snabbt ner på mitt trygga gamla våningsplan igen.

Jag letar efter ett nödnummer att ringa till för att fråga om vägen ut men eftersom jag ändå inte kan hantera vägbeskrivningar åker jag upp på nästa våningsplan igen.

Räddhågset sneglar jag mot bommarna. Ska jag göra ett försök ändå? Jag är trött, förkyld och har rungande huvudvärk och vill verkligen hem!

Oroligt men ändå bestämt, ja lite som Mr Bean, gasar jag mot de ilsket röda bommarna!

Där tvekar jag. Ska jag verkligen mata in biljetten, tänk om den bara äter upp den utan att öppnas och jag blir fast därinne över natten? Jag tänkte backa och fortsätta leta efter en annan utväg men sen tryckte jag sturskt in biljetten.

Svalde.

Och bommen öppnades!

Väldigt lättad åkte jag snabbt därifrån!

Så nu har jag åtminstone lärt mig något. Jag har haft rätt i min oro hela tiden, undvik parkeringshus så långt det bara går! Det är ett rackarns påfund!

(Nä, såklart stod inte min kollega på kvällsparkeringen.)