Nu förstår jag bättre

Det är svårt att veta hur nån annan känner.

Själv vill jag mena att jag sällan klagar då jag har ont och är jag sjuk så biter jag ihop!

Pappsen ömkar sig ofta. Men vem är jag att döma? Kanske han också biter ihop bara att han ofta har riktigt ont och kanske är just pågående förkylning värsta i mannaminne?

Igår när Pappsen skulle resa sig ur soffan föll han ner i fosterställning och ylade. Han såg ut att lida otrolig smärta!

Jag blev orolig. Brast ett blodkärl i huvet? Hade han en svår hjärtattack?

”Vad händer?” frågade jag Pappsen.

Pappsen fortsatte att jämra sig men så när den värsta smärtan verkat avta svarade han ynkligt:

”Mitt ben hade somnat.”

Jag tror att jag har lite lättare att bedöma Pappsens smärttröskel nu…

20140622-070417-25457788.jpg
Gaaah! Is there a doctor in the building? Det kändes lite i halsen när jag svalde!

Somrig bål med jordgubbar och vaniljvodka

20140621-133632-48992407.jpg
Vi hade en toppendag igår! En massa god mat och fantastiskt sällskap. Det är mysigt att fira midsommar tillsammans med barnfamiljer.

Jag tänkte lägga ut ett par av recepten från gårdagen.

Här är min favoritbål som är så somrig och god!

Midsommarbål
2 citroner
0,5 liter jordgubbar (gärna färska men frysta går bra)
3 dl vaniljvodka
3-4 dl outspädd rabarbersaft
1,5 liter fruktsoda eller mineralvatten
Is

Skär citronerna i bitar och dela jordgubbarna.
Häll över vodka och saft. Hit går det bra att förbereda. Innan servering häller du i fruktsoda eller mineralvatten. (Egentligen ska det nog vara mineralvatten men det glömde jag i år och körde på fruktsoda istället, förstås så blev det en sötare variant men ändå gott.) Lägg i mycket isbitar!

20140621-133713-49033924.jpg

I den alkoholfria varianten skippade jag bara vaniljvodkan.

Glad midsommar!

Pappsen och jag sitter i uterummet och har just tagit oss sillunch med en liten nubbe. Så gott! Barnet sover middag.

Snart vankas vänner med deras barn hit på jordgubbar och sen grillning!

Härliga midsommar!

20140620-124435-45875411.jpg

20140620-124437-45877023.jpg

20140620-124433-45873818.jpg

Under ytan

Jag är en mycket lugn och sansad person. Ändå är jag ibland rädd för att jag innerst inne är lite småtokig.

Är jag bland folk brukar jag skärpa till mig. Annars pågår en febril tankeverksamhet med många historier som berättas för mig själv. Jag brukar tillföra både gester och mimik till mina historier och ibland glömmer jag bort att folk kan se mig.

När jag går mellan jobbet och parkeringen har jag nästan tio minuter på mig att spekulera fritt. Det är ett typiskt tillfälle där jag går helt i min egen värld, fast ändå omgiven av människor. Många är gångerna som jag kommit på mig själv med att berätta en underhållande historia i huvudet och antingen skrattat högt eller råkat görs konstiga grimaser till historien.

Idag gick jag och tänkte på att det bara är en jobbdag kvar till semester. Ändå känns det inte så där magiskt som det gjorde innan mammaledigheten. Inte som då när den stundande semestern var ofattbar och så sanslöst efterlängtad.

Jag kände att jag ville spegla den känslan med en gest.

”Aaaah, semester!” mimade jag och lät munnen förbli vidöppen. Sen for jag ut med armarna, la huvudet bakåt och fläkte upp överläppen i ett grin samtidigt som jag viftade med armarna och och ryckte med huvudet i lättsam takt.

Det var en bra gest – den sammanfattade semesterkänslan på pricken! Nöjd med mig själv gjorde jag den några gånger på raken.

Sen ser jag tanterna som står i grupp och tittar bekymrat på mig. Jag försöker se skärpt men lite stressad ut. Drar en hand genom håret och skyndar förbi.

20140618-203829-74309740.jpg

20140618-203828-74308995.jpg

20140618-203828-74308223.jpg

20140618-203922-74362498.jpg
Ja, lite tossig är man kanske… men håll med om att det var en bra gest!

Duschar ni tillsammans?

Pappsen och jag duschar inte tillsammans.

Det har inte riktigt blivit så. Det blir trångt och jag vill att vattnet ska vara mycket varmare än vad Pappsen vill. Pappsen snor bara duschvattnet också eftersom han är mycket längre. Ja, och så finns det många fler anledningar men det hade jag glömt ikväll.

”Vi kan duscha ihop idag,” sa jag.

Och eftersom jag vet att Pappsen finner det mycket mer naturligt att själv bli bortklemad med och uppassad på, än att själv passa upp så la jag till:

”Och så kan jag schamponera ditt hår.”

(”Och då kanske du schamponerar mitt också”, tänkte jag för mig själv.)

Men när det blev dags för dusch så syntes Pappsen inte till. Han var ute och grävde vid parkeringen. Jag duschade själv och först när jag var renskrubbad och nästan klar dök hans smutsiga anlete upp i dörröppningen. Han hade noga avpassat tiden så att jag precis skulle hinna tvätta håret på honom innan jag klev ur. Nu såg han fram emot att få bli masserad i hårbotten samtidigt som den värsta smutsen stänkte av honom och de svarta drivorna av strumpludd kunde få skölja mellan tårna på hans schamponerare.

Jag klev ur.

Pappsen och jag duschar inte tillsammans.

Härlig lördag!

Jag skulle kunna fylla en hel blogg med hur mycket jag uppskattar livet på landet och hur glad jag blir över naturen och blommorna!

Dagen började med att vi tittade på kalvarna som betar utanför fönstret i vardagsrummet.

20140614-194059-70859472.jpg
Sen tog vi en promenad med vagnen. Jag plockade en bukett med sommarblommor och Barnet åt smultron.

20140614-194247-70967728.jpg

20140614-194249-70969422.jpg

20140614-194251-70971357.jpg
Vi fortsatte med att leka i trädgården. Barnet letade efter fler smultron bland prästkragarna.

20140614-194617-71177608.jpg

20140614-194615-71175332.jpg

Vi har dessutom hunnit med att umgås med flera från våra familjer.

Härliga lördag!

Idag fyller också en av mina allra mest trogna bloggläsare år! Grattis på födelsedagen, mamma!

20140614-194944-71384758.jpg

Stolpskott till felanmälare, fyrkantigt system och vimsig tekniker

Jo, precis som Pappsen skrev så har vi fått tillbaka bredbandet! Vi har nämligen varit utan internet och hemtelefon i en vecka nu!

Först gick båda datorerna sönder samtidigt så jag har bara kunnat knappra blogginlägg på mobilen – och sen försvann alltså uppkopplingen!

(Vad har jag gjort blogg-Gudarna för ont? Har jag gjort för många syftningsfel, använt för mycket talspråk eller bara lagt upp för fula bilder?)

Pappsen tvingade mig att felanmäla. Jag som hatar att ringa såna samtal! Det kommer bara frågor som jag inte kan svara på!

”Inte då!” sa Pappsen oförståndigt.

Jag hade nästan ingen täckning på mobilen hemma så jag ringde när jag åkte i bilen. Jag fick prata med en röst-igenkänningsmaskin och till en början gick frågorna över förväntan. Jag sa både ”felanmälan” och ”bredband” på rätt ställen men sen när den mycket ledande frågan ”Gäller det mobilt bredband” kom, då gick jag i fällan och svarade klart och tydligt ”JA”.

Så när jag äntligen blev framkopplad och berättade att åskan slagit ner i vårat modem skjutsade killen raskt ut mig i kö igen.

Nästa gång kopplades jag fram precis när jag var som djupast inne i skogen och mobilen var närmast lealös. Jag hörde knappt ett ord av vad killen sa men lyckades ändå förstå att han pratade engelska. Hjälpsamt stolpade jag mig fram på svengelska ett tag innan jag insåg mitt misstag.

Men jag var inte helt borttappad.
”Hemtelefonen har också gått sönder!” meddelade jag förnumstigt.

”Jo, det blir så när man har bredbandstelefoni.” sa killen artigt.

Då kom nästa kluriga fråga: ”Lyser modemet?”

Efter mycket velande och tvekande förstod han att jag inte kunde svara så istället för att bara skicka ett nytt modem blev han tvungen att sända ut en tekniker.

”Grannen råkade ut för samma sak och honom ska ni till på onsdag. Vi bor ju rätt avsides så det kanske går att ta oss samtidigt?” föreslog jag.

Men se det gick inte! Inte för att det inte fanns tid, utan för att det helt enkelt inte funkar så. Nä, om inte både grannen och jag tog bort våra felanmälningar och sen la in en ny tillsammans förstås…

De skulle skicka ut en tekniker punktligt klockan 15.30 på fredagen men han skulle ringa till mig innan och kolla av tiden. Jag stressade hela dagen på jobbet för att hinna hem till våran avtalade tid!

Medan jag for där som en skållad råtta visade det sig att teknikern ringt Pappsen klockan åtta(!) på morgonen. Då stod han redan utanför huset, ryckte i dörren och undrade varför ingen var hemma. Eftersom det var låst hade Pappsen fått guida honom i letande av extranyckel och sen fick teknikern gå in själv i huset.

Så vad ska man säga? Det löste sig ju till slut (trots ett stolpskott till felanmälare, ett fyrkantigt system och en vimsig tekniker.)

20140613-204739-74859437.jpg

”Shaa,” sa stolpskottet. ”Och shå är hemtelefonen trashig ockshå…”

Sorry Pappsen!

Pappsen är en fin människa. En snäll man.

Trots det finns det saker som jag retar mig på.

Nåt som jag ofta klagar på är att han är så dålig på att svara på sms! För visst är det trist när man bemödar sig med att skriva ett mess och sen får man inget svar?!

Dålig stil, Pappsen!

Fast… när jag tittar på våran meddelande-historik så börjar jag i undra om det inte är jag som är dålig på att svara…

20140613-163159-59519200.jpg
Sorry, Pappsen!

Jag lovar att hitta nåt annat som jag kan beklaga mig över.

Jo, det där gamla körkortet

wonderbaumJo, jag fick ju mitt körkort trots allt, då för tolv år sedan, trots att jag hade en sån stygg körskollärare.

Inte för att han tyckte att jag hade kämpat bra och var redo. Nej, han ville fortsatte att mjölka ur mig lektioner under ständig förolämpning, men en dag fick jag köra med en annan lärare och han bokade uppkörningstid direkt.

Min egen lärare blev mäkta förargad men kunde inget göra.

Jag hade min sista lektion precis innan uppkörningen. Den gick ganska bra, ja förutom då att jag varje gång han sa höger svängde vänster och varje gång han sa vänster så svängde jag höger.

Läraren skakade uppgivet på huvudet. När jag gick mot uppkörningsbilen tog han ändå tillfället i akt att ropa ut en sista hälsning till mig.

”Det är ett under om du klarar det!” gastade han bakom min rygg.

Stärkt av hans varma ord satte jag mig i bilen bredvid en mustaschprydd liten farbror.

Mitt första dilemma var när jag skulle vända med hjälp av en T-korsning. Osäker och med självförtroendet i botten fick jag hjärnsläpp, försökte gira runt fast jag förstod att det inte skulle funka, blev tvungen att backa tillbaka, råkade köra upp på trottoaren och touchade ett villastaket.

Där nånstans trodde jag att det var kört.

Den mustaschprydde mannen stirrade mållöst genom vindrutan. Han rörde inte en min. Jag greppade ratten och viskade ”Förlåt, förlåt, förlåt…” om och om igen medan jag väntade på att han skulle kasta mig ur bilen och själv köra tillbaka.

När han inget gjorde släppte pressen, jag gjorde min vändning och brummade vidare ut på motorvägen. Efter att länge ha legat bakom en traktor passade jag på att köra om när det började komma heldragna vita linjer. Sen la jag mig på en maklig takt av 80 km/h.

”Är det en väl avpassad hastighet med tanke på dagsljus, väglag och trafik tycker du?” frågade mustaschmannen.

Jag log nervöst och brakade på lite. Det var ju kört ändå, tänkte jag.

Men det var en vänlig farbror så när jag skulle parkera tog han mig till en ödslig kyrkogårdsparkering där jag fick ställa mig på valfri plats. Möjligen fick jag lite hybris av alla lediga platser så jag kom snett, men sen blev det bara några småturer tillbaks till stan och så var det klart!

Jag väntade bistert på beskedet, och jag tror att mustaschmannen överraskade både sig själv och mig när han bockade i rutan för ”GODKÄND” på pappret.

Men mest överrumplad av oss alla blev min körskollärare.

Han trampade fram och tillbaks utanför bilen medan jag pratade klart med mustaschmannen. När han spänt frågade hur det hade gått vågade jag fortfarande inte lita på beskedet.

”Jag vet inte, fast han bockade i godkänt…?” svarade jag.

Den annars så surskalliga läraren gjorde ett vilt skutt av glädje, gav mig 20 kronors rabatt på uppkörningen och vinkade frenetiskt hej då.

Jag tror sällan att han har varit så glad över att slippa en elev…

Och jag har sällan varit så glad över att slippa ifrån en lärare!