Kategoriarkiv: Mammatankar

Kalla fötter som mamma

Publicerad den av

5

DSC_1192 - Kopia

Pappsen är en mycket frusen man. När vi har gått och lagt oss på kvällarna tycker han inte alls om att jag vill värma fötterna mot hans ben. Han har gått så långt som att kalla mina fötter för ett par frysta fläskkotletter som ihärdigt hasar mot hans knäveck. Men då tar jag förstås väldigt illa vid mig. ”Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag mådde illa i 20 veckor när vi väntade Bäbisen – och du kan inte ens värma mina fötter!” Då faller han till föga, Pappsen, och lindar sina ben runt mina frusna tår.

Samma visa när vi sitter i soffan framför tv:n. ”Gör mig en kopp te.” säger jag. Men Pappsen bara tittar frågande på mig utan att resa sig. ”Men Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag har fött ditt barn – och du tycker inte ens att jag är värd en kopp te!” Då linkar han snällt mot vattenkokaren i alla fall.

(Jag brukar också flika in ”Ja, men amma du då!” lite då och då där jag finner det lämpligt, men det har inte alls gått hem. Det är som att han inte tar det på allvar.)

Men vänta! Nu traskar han visst mot sängen, Pappsen, med de varma och goa knävecken. Då tar jag mina frysta fläskkotletterna och smyger efter.

Stort kliv in i tantträsket

Publicerad den av

10

Idag lyckades jag uppfylla det sista kriteriet för att bli tant på riktigt. Korsord har länge varit en favoritsysselsättning, ”Ring så spelar vi” är ett utmärkt program och kaffekoppen på eftermiddagen vill jag inte vara utan. Men ändå har jag inte riktigt känt att jag tagit steget in i tantvärlden.

Men idag hände det!

När jag skulle baka ut mina bullar fick jag en stark ingivelse, kastade mig på telefonen till mamma och frågade ”Hur bakar du ut dina bullar??” Jag kände helt plötsligt inte alls för att göra snäckor som jag alltid annars gjort. Jag ville göra såna där krusiduller (knutar) som farmor och mormor alltid bjöd på när jag var liten. På den tiden gjorde mamma fortfarande snäckor. Det var en dag på senare år som hon helt plötsligt bjöd på knutar. ”Nä, såna här har jag alltid gjort!” försökte mamma. Och nu är det alltså min tur…redan!

Ja, men det är väl inte så att tanter alltid gör knutar och tvärtom, tänker vän av ordning. Nej, förstås inte! Det finns alltid nåt konstigt unikum som går sin egen väg.

Och som om det inte vore nog bakade jag bullarna med vaniljsocker – utan kanel! Det vet väl åtminstone alla – att unga kvinnor bakar bullar med kanel medan kvinnor som är tanter kör med vaniljsocker.

Eller… äsch, jag vet inte. Kanske är jag ute och cyklar ändå. Kanske kan jag klara mig från tantträsket ett tag till? Men goda bullar blev det!

”Visst blev bullarna goda?” frågade jag Pappsen.

”Ja, fast det är ju pensionärsbullar!!” deklarerade Pappsen bestämt.

Jaha. Så då var det kört ändå.

DSC_1190

Ny bloggadress! lillalina.com

Publicerad den av

5

DSCN0989

Är man riktigt uppmärksam kan man se att min bloggadress nu har ändrats till lillalina.com (istället för enblommailandet.wordpress.com)

Man ska komma in på bloggen via båda adresserna, men skriver man enblommailandet.wordpress.com så kommer adressen automatiskt att ändras till lillalina.com

Det är lite enklare att skriva, lättare att komma ihåg och ser snyggare ut. Det säger inte så mycket om innehållet men samtidigt kanske jag ändå kommer att glida in på olika innehåll om jag har kvar bloggen länge. (Lilla Lina kan ju också vara en liten pensionärs syn på tillvaron. Bara ett exempel.)

Så småningom har jag även tänkt att ändra bloggens titel till lilla lina, men det berör mest andra wordpress-bloggare.

Utan rosor på alla hjärtans dag

Publicerad den av

11

DSCN0984

När pappor, eller förresten karlar överlag, kommer i grupp kan de verkligen ge utlopp för sitt speciella sinne för humor. Det gäller till exempel på mansdominerade arbetsplatser. De tävlar om att ställa till spratt för varandra, det ena värre än det andra. Omklädningsskåp spikas igen, skor tejpas fast i golvet och man gömmer varandras saker. Inget ont om vare sig mitt eller Pappsens jobb, men skulle sånt förekomma på min (kvinnodominerade) arbetsplats skulle cheferna kalla till krismöte!

Det kan väl vara helt okej att liva upp stämningen på jobbet lite. Problemen uppstår först när man tar med sig jargongen hem och tror att man är rolig.

Igår stod jag i duschen när Pappsen borstade tänderna. Duschen var igenimmad så jag kunde rita några söta hjärtan åt Pappsen på väggarna. ”Fint.” sa Pappsen. Sen tog han iskallt vatten i handflatorna och kastade in över mig. Och så skrattade han så mycket åt sin lilla lustighet att han frustade ut tandkräm över hela duschen.

När han fick se allt lödder blev han förstås bara ännu mer uppåt och tyckte att han fått till ett riktigt lyckat skämt.

Vilken romantiker.

Så den pajasen får bli utan uppvaktning på alla hjärtans dag.

Mitt egna lilla mammaskryt

Publicerad den av

9

DSC_0781 - Kopia (2)

Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen om mammor som skryter om sina barn
(Glasögonmammor). Men man är ju verkligen intresserad av hur andra barn utvecklas och vad som är normalt för åldern. Och får man chansen att prata om sitt eget barn är det riktigt svårt att lägga band på sig. Jag brukar tänka att jag bara ska lufta 5 % av mina höga tankar om Bäbisen, men det är förmodligen för mycket.

Nej, det är verkligen svårt att hålla sig på en lagom nivå när man träffar andra mammor och deras bebisar. Och så lätt hänt att glömma bort att lyssna på den andra mamman.

”Min bebis har börjat att le…” börjar en mamma.

”Ja, det här Bäbisen med!!! Han har lett i flera veckor! Mest ler han på skötbordet! Ibland ler han när man klär av honom. Han verkar kittlig på halsen! Kan han vara kittlig under fötterna? …. etc etc etc.”

Men det känns också dumt när man lyckas vara tyst och lyssnar klart på den andra mamman och hon halkar in på något sidospår. Ska man sen efter flera minuter deklarera ”Ja… jag vill bara säga att Bäbisen har förstås också börjat att le.”

Fast när Bäbisen gör nåt som de andra barnen inte kan än så pöser man av stolthet, skrytet dryper från munnen och kinderna hettar (men man tror att man ser sval och behärskad ut).

Och hur håller man minen i schack när det visar sig att andra barn ligger före? ”Nämen. Vad roligt… det var ju hemskt duktigt. Nja, Bäbisen har väl inte riktigt börjat rulla runt än. Han har ju så fullt upp med att… titta i taket. Han är så nyfiken på taket!” säger man och klistrar på ett leende.

Och ska man visa nåt som Bäbisen kan är han aldrig medgörlig. ”Han brukar inte bara ligga och stirra, i vanliga fall skrattar han och tjoar så pass! Men jag ska visa en sak! Se, han kan stå på alla fyra nu!” säger man och lägger honom på mage. Men istället för att visa upp sina färdigheter ligger han platt som en pannkaka och suger på filten.  Och medan andra bebisar är som änglar är Bäbisen ofta gnällig och klagar under våra mammabarn-träffar.

Fast hur gnällig han än har varit, och hur efter den andra bebisen i utveckling han än är, så tar jag ändå alltid upp honom i famnen när den andra mamman har gått. Sen borrar jag in ansiktet i den mjuka lilla magen och sjunger en ramsa som jag själv har hittat på:

”Jagälskardig jagälskardig jagälskardig jagälskardig förduärden finastefinastefinaste i hela världen!!!”

Pappsens projekt

Publicerad den av

4

Börjar bli lite nervös inför renoveringen nu. Är mycket som ska hinnas med och det ska bli klart på en inte alltför lång tid. Pappsen ska fixa så gott han kan. Vet ju hur det kan bli med det där. Det är svårt att få till det som man har tänkt sig och i värsta fall blir det aldrig av. Det har inte behövts renoveras nåt där vi bor nu så Pappsen har inte fått träna sig på ett tag heller.

Eller vänta nu… Pappsen hade ju ett projekt borta vid trädkojan. Han hölls ju där och snickrade i somras. Kanske skulle gå ut och se hur det blev när det blev klart. Att få se projektet färdigt i all sin prakt och glans kommer nog att lugna mig. Nog kan han slutföra saker ändå, Pappsen.

 

DSC_1132

Aj då.

Bäst att hålla ryggen fri

Publicerad den av

4

DSC_1163

Jag fick brev från Swedbanks försäkring i veckan. Jag tecknade sjukförsäkring när vi var på banken och pratade ränta. Både lång och kort sjukförsäkring. Och tänka sig, det blev beviljat! De verkade inte tycka att jag var nån högriskkund. Och jag kan väl hålla med dem, jag brukar alltid vara vid god vigör. Pigg och frisk som vilket nöt som helst, som man brukar säga.

Fast det är klart, den långa sjukförsäkringen gällde med klausul (gällde inte allt). Orsaken var mina ryggproblem.

Ryggproblem? tänkte jag först. Jag har väl ändå inga problem med ryggen! Men så kom jag på vad de var ute efter. Under deras grundliga intervju hade jag uppgett att jag hade lite ont i ryggen under min graviditet. Det får ju tre av fyra gravida kvinnor och eftersom jag inte hade mer ont än att jag kunde jobba på som vanligt så hade jag inte i min vildaste fantasi trott att det skulle påverka min försäkring. Men Swedbank, de drog öronen åt sig!

På grund av mitt  invalida stycke till rygg kunde inte försäkringen gälla om jag i framtiden får några besvär från ryggen.

Inklusive halsryggen.

Eller besvär från huvudet.

Eller från nacken.

Eller skuldrorna.

Eller från axlarna.

Den gäller inte heller besvär från armarna.

Eller från sätesområdet.

Eller från benen.

 

Hur tänkte de där egentligen??

 

Ja, de måste ju tänkt att jag får ha hur ont i magen jag vill!

Halleluja! Känslan är berusande.

Mormors goda knäckebröd

Publicerad den av

4

DSC_1103

Det här frö-knäckebrödet har mamma bjudit mig på ett par gånger och det är så väldigt gott! Enda nackdelen är att man nästan inte kan sluta äta av det.

½ dl linfrö
1 dl solrosfrö
1 dl pumpakärnor
1 dl sesamfrö
½ dl rapsolja
2 dl maizena redning
2 dl kokande vatten

Blanda ihop alla torra ingredienser och häll på kokande vatten och olja.
Bred ut på bakplåtspapper. Strö över flingsalt.

Grädda i 150 grader i 60 – 90 minuter

Nytt namn på min blogg?

Publicerad den av

8

20120720_212148

Nu har jag haft min blogg i en månad! Jätteskoj! Men jag funderar redan på att byta namn på den. ”En blomma i landet” känns lite missvisande, som om jag vore trädgårdsmästare tänker jag. Blir ju mest min vardag ur en mammas perspektiv som jag skriver om. Och ibland ett recept.

Men det är svårt att hitta ett bra namn. Jag vill ha nåt enkelt som är lätt att komma ihåg och som känns ”jag”. Jag har några förslag – rösta! (Sno det helst inte för att starta en egen blogg 🙂 ). Du får gärna kommentera hur du tänker eller komma med andra förslag. Men jag lovar inte att ta det förslag som vinner.

Så får vi se om jag lyckad byta adress sen utan att hela bloggen försvinner. Men jag förvarnar innan det är dags.

Otäck typ i skogen

Publicerad den av

6

Idag följde Rut med mig och hämtade posten. Nu när det varit så kallt har hon annars stannat halvvägs och suttit och jamat ihåligt tills Bäbisen och jag har kommit tillbaks.

Det är ett trevligt sällskap. Ivrigt småpratandes tar vi oss fram över stock och sten, sen kommer jag på mig, blir stel och ser mig om. De förstår väl att jag pratar med katten? Om någon tittar på mig tror de väl inte att jag går och pratar och fnittrar för mig själv? De måste väl ändå se att det är med katten?

Det är som i höstas när katterna, Bäbisen och jag gick på promenad i skogen. Katterna hade sprungit iväg gömt sig bakom en stor sten. Jag gick längs vägen och pratade högt och ljudligt med dem, och jag tror att jag skällde lite. Sen råkar jag vända mig om och ser att det går en man en bit bakom mig. För att visa att jag inte är ensam utan väntar in någon stannar jag genast och vänder mig helt om. För att verka trevlig tittar jag dessutom stint på honom ända tills han kommer fram. (Först efteråt förstår jag att det bara fick mig att verka creepy.) Mannen vägrar möta min blick utan tittar åt alla andra håll. När han går förbi säger jag ändå ”Hej!” och ler rart. ”Hej.” säger han och skyndar förbi. ”Ja, jag är ute och går med katterna jag!” säger jag och nickar allvarligt. ”Eh.. med katterna?” säger han och snabbar på stegen. ”Ja visst, med katterna. Och barnvagnen då.” förtydligar jag, nickar och ler stort. ”Eh, okej…” säger han förskräckt och skyndar förbi.

Jaha, ja det är möjligt att han tyckte att jag verkade lite konstig. Men vilken tur då att jag hade barnvagnen med mig! Då måste han väl ändå förstått att jag inte är helt tom i kolan, någon har ju ändå velat göra mig till mamma.

Fast så slår det mig – med mitt uppträdande trodde han nog att jag for runt i skogen med en tom barnvagn!

Hu, det är ju just såna som mig som man inte vill möta när man är ute och går ensam i skogen!

20121029_154350

Jisses! Här står ju en (tom?) barnvagn!