Jag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”