Känner igen mig!

Jag brukar alltid lyssna på musik eller radio i bilen. När man har långt att åka till jobbet blir det så mycket trevligare när man har något bra att lyssna på. Extra trevligt blir det om jag har låtar som jag kan sjunga med i!

Det är lätt att man kommer i stämning om det kommer en bra låt. En gång kom jag tidigt till jobbet och satt kvar på parkeringen och sjöng med.

Jag sjöng med stor inlevelse, gjorde miner och vickade på huvudet. När jag gjorde nåt kast med huvudet till vänster såg jag att det satt en person i bilen bredvid och stirrade på mig.

Då skärper man anletsdragen rätt kvickt…

Som den här populära polismannen. Det ser så härligt ut och jag tror att det är fler än jag som känner igen sig.

Den sjungande polisen

Har du nån särskild låt som du går igång på?

Själv kan jag inte gå ur bilen om jag sjunger med till Fading like a flower med Roxette. Jag kan köra den om och om i sex mil och ändå inte slita mig från den…

Pappaskämt #26

pappaskämt3

Det finns ett skämt som är väldigt roligt.

Det tycker i alla fall Pappa-skämtaren.

Pappaskämtaren har handlat och jag har bett honom att köpa hem nåt viktigt, säg vetemjöl eftersom jag står mitt i baket.

”Kom du ihåg mjöl?” frågar jag ivrigt när han kommer hem.

”Nej! Det glömde jag!” ropar han och tar sig för pannan.

Så svarar han varje gång vare sig han glömt eller inte.

”Men alltså, på riktigt. Kom du ihåg mjöl eller inte?” envisas jag.

”Jag glömde! Tyvärr!” säger Pappsen.

”På riktigt?” frågar jag.

”På riktigt.” säger Pappsen.

”På heder och samvete.” säger han när jag har spänt ögonen i honom.

”Jaja, det får gå ändå. Jag kanske kan använda rågsikt.” suckar jag.

Men den här gången var Pappsen en lurifax.

”Jag kom ihåg mjöl.” säger Pappsen och tar fram vetemjölet.

Och ju mer viktigt det var att köpa, desto ihärdigare hävdar han att han har glömt det. 

Sen tror han att jag ska bli glad när jag inser att det var ett skämt. Suck.

Småbarns-idyll?

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Pappsen har börjat att jobba igen efter semestern och det är inte alltid enkelt att vara hemma med två små barn. Och vädret underlättar inte heller.

Jag och barnen tänkte gå ut på morgonen och plocka hallon till frukostfilen, men Barnet vände i dörren när han kände hur kallt det var. Jag tog på mig långbyxor och långärmat men frös ändå, och fingrarna var stelfrusna när jag kom in. Mitt i sommaren! Nä, nu börjar det faktiskt att bli tråkigt. Barnet har till och med slutat tjata om att åka och bada och jag vet inte om det är skönt eller sorgligt? Idag har han mest suttit och tittat på Byggare Bob.

Tanken var att jag skulle städa och röja idag, och att jag skulle börja få fason på Lillans mat- och sovtider. Det skulle bli ordning på torpet nu när jag var ensam hemma! Så blev det inte alls. Lillan är så väldigt lättdistraherad nu, både när hon ska äta och när hon ska sova och Barnet lyckades störa henne vid varje tillfälle.

Fast, till skillnad mot före sommaren, så gjorde han det inte med flit. Då var han fortfarande så till sig över sitt lillasyskon att han inte kunde behärska sig i närheten av henne. När jag satt med henne i soffan for han runt som en vettvilling runt oss tills han råkade slå emot henne eller tills jag blev arg. Men hur mycket jag än sa åt honom så lyssnade han inte, han var så i gasen. ”Försiktig” var ett ord som han inte verkade förstå. Det var jättesvårt att veta hur jag skulle hantera syskonen utan att väcka avundsjuka och känna att jag räckte till för båda.

Nu är han mycket mer hänsynsfull och förstående, och det märks att de båda tycker om varandra. Han tar med henne i sina lekar, pysslar med henne, vinkar till henne, pratar med henne och leker att han matar henne. Och hon är själaglad över hans uppmärksamhet!

Idag när jag ammade henne visade han sin uppskattning bland annat genom att slå ett par klossar mot varandra och sjunga en egenkomponerad sång för henne. Lillan som knappt kan äta om kylskåpet surrar just nu! Nä, det gick åt skogen med rutiner idag, kan man säga. Till slut fick jag ta barnen och åka hemifrån för det blev bara stökigare ju längre vi var hemma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som inte var bra idag, men det räcker så. Eller, jag kan tillägga att jag har nackspärr också.

Fast vi kom ut och plockade bär idag i trädgården. Det började lite gemytligt med Lillan nöjd i sittern och Barnet som hjälpte mig att plocka. Sen kom odören av liksvamp, det måste ha legat nån mitt inne i buskarna och ruttnat men jag hittade den inte. Barnet ledsnade förstås rätt snart och tog hinkarna till sandlådan istället. Jag plockade en stor skål med röda vinbär och övergick till de svarta. Barnet började, som alltid när det blir tråkigt eller nåt går emot honom, längta efter ”paaapppaaa!

Sen lekte han bra ett tag tills jag hörde ett:

”Oj då!”

Då hade han provat att hälla över mina röda vinbär i en sandig liten bytta. Den var såklart alldeles för liten så bären svämmade över och rann ut både i sandlådan och i gräsmattan. Vi blev nog ungefär lika besvikna både han och jag, tror jag!

Till slut hade vi passerat lunchdags med en hel timme och istället för att känna mig som en duktig mamma som plockat bär med barnen fick jag gå före med mina hinkar och skämmas medan han släntrade bakom och ropade efter ”paaappaaaa!

Grannarna måste tro att jag är världens sämsta mamma så mycket som den pojken ropar på sin pappa när vi är ute!

Men Lillan var ganska nöjd och när Barnet fått tio kalla köttbullar till lunch gav jag mig själv en liten klapp på axeln, jag menar, han kunde ju fått gå utan mat helt – det hade ju varit mycket värre.

Nu när vi alla är hemma och barnen sover känns det bra igen.

Och tittar man bara på dagens foton hade jag kunnat lura vem som helst till att tro att vi haft en toppendag i våran småbarnsidyll.

DSC_1102

Matilda


DSC_1112

Sockerärtor


DSC_1114

Broccoli-plantorna blir stora!


DSC_1117

Tomaterna i växthuset börjar att bli röda.


DSC_1111

Det börjar komma bönor.


DSC_1106

Barnet hjälper till att plocka.


DSC_1107

Det är inte svårt att plocka när det finns så mycket vinbär.


DSC_1109

Till slut gav jag mig med detta.

Vid mitt staket

DSC_1098 DSC_1095

Jag är så väldigt glad över att vi har ett staket. Det är lite typiskt eftersom jag inte gillade det från början. Jag insåg ju att vi behövde ha något som förhindrade att våra barn rymde ut på vägen, men trodde inte ett staket skulle se så snyggt ut.

Nu tycker jag att det är jättefint! Det ramar in, och istället för att stänga ute – som jag tänkte mig det först – tycker jag mer att det hälsar välkommen. Här bor vi, varsågod och kliv på. Det blir en tydligare entré.

DSC_1097

Mest förtjust är jag förstås eftersom jag fått ännu ett ställe att odla på. Växter mot staket är ju fantastiskt vacker!

Från början satte jag tulpaner, påskliljor och krokus. Sen fyllde jag på med förgätmigej, malva, prästkrage, pioner, stora blåklockor och jättevallmo.

IMG_6715

Sen såg jag den här bilden.

Då blev jag helt såld på att ha en ros på insidan av staketet, även om jag aldrig kommer att få det så magnifikt som på bilden.

Men nu har jag ändå en egen Stanwell perpertual som snart påbörjar sitt andra blomningsflor. Snart ska den få en roskompis. Rosor som kryper fram mellan spjälorna på ett staket är ju oslagbart! Särskilt när de doftar mycket så att doften välkomnar en hem. IMG_6716

DSC_1091

Ännu liten och ny, men den har växt mycket nu i blomningspausen.

Jag har också funderat på om jag på nåt sätt kan få till en rosenpergola över grinden, men för tillfället nöjer jag mig med en kruka med luktärtor bredvid den. Även de doftar ju fantastiskt och när de står precis vid grinden behöver man ju inte ens ta en omväg för att sniffa på dem. Jag längtar så mycket efter att de ska börja blomma!

Lillans dop


I helgen hade vi dop för Lillan. Det blev så bra.

Först kände jag att jag kanske inte var så högtidlig i kyrkan som man borde vara, när jag hade en trött Lillan och en rastlös storebror att tänka på, men sen tänkte jag att det var skönt att det inte var så strikt heller.


Det fick bli lite som det blev under dopet. Vaktmästaren hade missat tiden så porten var låst, men som tur var fanns en sidoingång öppen. Barnens mormor och extra-morfar kom tidigt för att smycka dopfunten med blommor och de fick också möblera kapellet, ställa ut stolar och bära bord. Prästen kånkade på psalmböcker och kom inte åt kannan man häller dopvatten från utan hittade istället en vacker mugg.

För våran del gjorde det ingenting. Både prästen och kantorn är så rutinerade och kompetenta kvinnor så de löste det hela galant. Möjligen var det lite tråkigt att det inte blev någon klockringning för Lillan. Hon, som enligt mig är en av de mest fantastiska flickor som fötts till denna jord, är värd fanfarer och klockspel från alla världens kyrkor, känner jag. Och det är ju mäktigt med en kyrkklocka som slår över bygden för just mitt barn, men kantorn spelade en passande trall på pianot istället och det gick också bra.

Sen somnade min lilla tös medan vi avslutade med barfotavisan. Det var så sött. 

Vi hade fikat hemma. Tyvärr blir det lite begränsade platser, så vi hade ett litet dop, till och med mindre än när Barnet döptes eftersom vi blir fler och fler i familjen. Men det var perfekt väder! Ingen sol som gör uterummet outhärdligt hett, men ändå så varmt att barnen kunde springa ute och leka av sig.  Jag tycker så mycket om när bärbuskarna är mogna och barnen kan strosa och äta bär och proväta morötter från landet. Det är idyll för mig.

Både Pappsen och jag är glada att vi är omgivna av så fina människor som hjälpte till att göra dopet så trevligt. Jag kände mig också lite ödmjuk över tidigare generationer. Det var så roligt att få ta fram bestick och porslin efter min farmor och mormor, det var ju ändå deras barnbarnsbarn som döptes. Jag fick också tillfälle att använda min och mina syskons hackefors-porslin igen, det är en så fin gåva från mamma.

Det är inte så vanligt att jag sitter och putsar silver på kvällarna.

Nu njuter vi här hemma av lite lugn och ro, ett städat hem och fina blommor innan Pappsen börjar jobba igen.

Blommorna från dopfunten.

 

Fler blommor från vårat sommardop.

 

Lillan och jag pysslade med dopinbjudningar i våras.

 

Rosor och lavendel

 Rosor och lavendel är fina vänner. Nu blommar de som bäst i trädgården och jag har passat på att dekorera även inomhus med dem. Så här fint blev det med blommor i mina gamla flaskor för matolja.

Rosor och lavendel passar också bra att torka så idag har jag tagit in små buketter som jag hoppas kan torka fint lagom till Lillans dop i helgen.  

IMG_6834
 Jag plockade även en liten bukett som jag satte på ytterdörren.

 Vi får se om det blir fint när det torkat eller om det bara kommer att se skräpigt ut. Det var svårt att hitta rosor som var lagom utslagna.

Är jag inte alltför stressad får jag ta in nytt på dopdagen, annars får jag passa på att njuta just nu.

Hejdå, napparna!

Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.

Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.

Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!

Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.

Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.

Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.

Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!

Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!

Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!

Och det är vi med. Våran fina lilla kille!

Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )

Sätter kaffet i halsen

Jag har ju varit inne på att köpa en ny bikini till sommaren. Som småbarnsmamma på landet shoppar jag mer på nätet än i stan, så jag började med att kolla sajter där jag ofta handlar kläder. Jag brukar vara nöjd med sidorna, jag har inte tidigare reagerat på någon särskild bild men nu när jag klickade in på Nelly höll jag på att sätta kaffet i halsen. Jag tyckte att flera av bikinibilderna var så retuscherade att man nästan inte såg om det var en levande människa eller en docka på bilden.

  Foto från http://www.nelly.com

Jag gillar inte alls den här utvecklingen. Nu har det ju gått så långt att även vanliga människor retuscherar foton på sig själva innan de lägger ut selfies på Instagram. Jag vill inte att det ska vara så när mina barn växer upp. Jag vill inte att mina barn ska känna att de behöver retuschera bilder på sig själva innan de kan visa dem för folk.

Det är en hård värld där ute bakom datorskärmarna. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att barnen ska vara ledsna för att de inte får så många likes på sina foton, eller ännu värre, att de ska få elaka kommentarer för sitt utseende. Jag vill ha en tolerant värld.

Det kommer jag inte att få, det kommer alltid att finnas människor som sårar andra, men hårt retuscherade bilder från modevärlden gör knappast ungas självförtroenden bättre eller utseendehetsen mindre. Nej, fram för fler naturliga modeller och oretuscherade bilder, som till exempel denna.

Foto från http://www.swimsuitsforall.com

Jag hoppas att fler företag väljer att visa mer naturliga bilder, för så hårt som många mode- och reklambilder retuscheras idag är faktiskt sjukt.

http://youtu.be/iYhCn0jf46U

Jag har kontaktat Nelly.com och kritiserat den hårda retuscheringen. De har kontaktat den ansvariga fotostudion, som själva håller med om att detta foto var ett exempel där retuscheringen har gått för långt. De menar att detta var en ”väldigt gammal” bild och att de för länge sedan har frångått denna typ av retusch. Idag vill de istället att alla modeller ska se så naturliga ut som möjligt. Nelly vill också framföra att de aldrig formar om kroppen eller kroppsformen på sina modeller.

Jag tycker att det är lite konstigt att de använder ”väldigt gamla” foton till nya bikinis, men tycker ändå att det låter positivt.

Trevlig stadstur med dålig repris

Jag är i ett slags mellanland med klädstorlekar nu. Jag har ett par kilo kvar till min ursprungsvikt och jag tror att jag kommer att gå ner till den igen, om jag ammar ordentligt och inte äter för mycket glass i sommar. Så därför vill jag inte köpa för mycket nya kläder nu, samtidigt som mina gamla kläder inte sitter helt bra än.

I helgen var vi på bollskola med Barnet. Jag tänkte ta ett par ganska lösa shorts och en t-shirt som inte var så tight. När jag drog på mig shortsen satt de som en vakuumförpackning på kroppen.

”Jo, men jag kan nog röra mig.” tänkte jag och provade.

Jag må ha promenerat långsamt men knappen i shortsen for ut med desto högre hastighet. Och t-shirten som jag tänkt ha slimmade mot kroppen på ett föga smickrande sätt. I brådrasket fick jag slita åt mig nåt annat som åtminstone satt lite löst, så jag fick vippa runt på fotbollsplanen med volangkjol och en top med paljetter på. Men det gick ju bra, man kastar sig ju inte riktigt i gräset på liv och död på ett sånt arrangemang.

Idag åkte syrran, Lillan och jag in till stan för att ändå köpa lite nya kläder, mest för att köpa varsin ny bikini. Jag hoppas på många bad med barnen i sommar och då vill jag ha en lite förlåtande bikini.

Det kändes som ett nästintill omöjligt uppdrag men vi gick in på Triumph och jag föll för första bikinin som jag provade! Det var urplockat i storlekarna men jag hade tur och hittade en som passade! Lite dyr för en mammaledig snåljåp, men jag var jättenöjd.

Jag var riktigt i köpartagen så jag unnade mig en ny mascara för första gången på många år också. Jag har tänkt köpa ny länge men alltid snålat ur. 

Sen började Lillan bli gnällig i vagnen så vi fick bära henne en del och så gick kassarna lite fram och tillbaka i och ur vagnen medan vi bar henne. 

Vi gjorde några fler fynd, åt varsin riktigt god pasta med kyckling, grönsaker och svamp, fyndade lite till och sen åkte vi till barnens mormor.

Där visade vi upp vad vi hade köpt.

”Ja, men nu vill jag se bikinin!” tyckte Mormor.

Men påsen med bikinin fanns ingenstans… Jag hade gjort en dålig repris och ställt ifrån mig påsen nånstans och glömt bort den. 

Tänk att jag ska vara så urbota klantig! Det var likadant sist syrran och jag var i stan. Då lämnade jag en påse i en provhytt, men som tur var saknade jag den när vi lunchade och vi kunde springa tillbaka till affärerna och fråga om nån sett den. Den gången hade jag tur.

Nu har jag ringt till väktaren på köpcentret för han får allt från affärerna som är kvarglömt. Han skulle ringa upp om han fick in påsen, men än har han inte ringt. Och nu när jag skulle testa min nya mascara kom jag på att jag la den i Triumph-påsen…

Jaha, vad ska man säga. Jag får väl vara glad att jag fick med Lillan hem i alla fall. Och så håller jag tummarna för att väktaren ringer imorgon. Än har jag inte riktigt gett upp hoppet.

  
Annars får jag ta min gamla bikini och gömma mig i vassen i sommar.

Vad brukar du drömma om?

IMG_6595Idag har jag tänkt mycket på drömmar. Min brors flickvän skrev om drömmar på sin blogg idag, i inlägget ”Mitt apiga jag”, och jag kände så väl igen mig. Ja, jag hjälper också till med händerna när jag måste springa fort i drömmen! Jag tycker att det är roligt att drömmar som känns konstiga och speciella ändå så ofta delas av andra! Våra psyken fungerar ungefär som så många andras, och det kan ju kännas skönt.

Ändå är drömmar väldigt personliga och hjälper oss att sortera dagens händelser samtidigt som de väver in gamla minnen och försöker hjälpa oss med problem i det vakna livet. Återkommande drömmar försöker att berätta något för oss. Det är väldigt fascinerande och jag önskar att jag kunde mer om att tolka drömmar.

Jag har gett mig på att lista mina åtta vanligaste drömmar och kollat lite vad de kan betyda.

Jag drömmer ofta att jag blir jagad eller flyr från något. Jag brukar vara i mitt barndomshem och sen flyr jag ut därifrån. Jag tror egentligen inte att jag är jagad, men jag är rädd för att bli upptäckt. Jag brukar gömma mig i ett litet skogsparti en bit ifrån huset. Det kan bero på att jag flyr undan problem. Ens ålder i drömmen brukar ha betydelse och jag tror att jag är ganska ung i drömmen. Denna dröm återkommer ofta och har gjort i många, många år så förmodligen borde jag fundera närmare på denna.

Väldigt ofta är jag sen till bussen eller hinner inte packa. Drömmar där tiden inte räcker till brukar betyda att vi känner tidspress och stress även i verkliga livet.

En dröm som liknar denna är att tappa kontroll över ett fordon. Jag drömmer att jag kör en bil, den går bara fortare och fortare och jag kan inte bromsa. Det betyder att man inte har kontroll över livet, att man känner maktlöshet inför något. Detta drömde jag mycket oftare tidigare i livet.

Jag drömmer att jag har läxor som jag har glömt bort, eller att jag inser att jag ligger långt efter i skolan. Detta ska vara ett tecken på prestationsångest.

Jag drömmer att jag är i ett hus och upptäcker nya rum. Det sägs att huset är en själv och de nya rummen är nya sidor i ens personlighet. När människor drömmer detta är det ofta positiva drömmar, med en lycklig känsla i drömmen. Ibland är det lyckliga drömmar även för mig, men stora ljusa rum, fyllda av fina möbler (bara nån enstaka gång har rummet varit nästan tomt). Men ibland är det en obehaglig känsla i dessa drömmar, rummen är mörka och gamla. Jag är alltid i mitt barndomshem och sakerna jag hittar är alltid från personer som tidigare bott i huset. Ofta är något av mina syskon med mig.

Att jag plötsligt upptäcker att jag har gått ut naken eller att jag satt mig på en offentlig toalett utan väggar är obehagliga drömmar som jag brukar ha. Detta är vanligast hos kvinnor och betyder att något kränker ens integritet.

Jag drömmer ofta om smutsiga utrymmen som jag måste gå på, en toalett eller en dusch. Detta ska vara ett tecken på att man behöver reagera utåt och ta itu med negativa saker.

Jag brukar drömma att jag snabbt måste ringa ett viktigt telefonsamtal. Jag kan numret men fingrarna slinter hela tiden och jag lyckas aldrig slå numret. Detta ska handla om dålig kommunikation, oftast med sig själv. Man måste lyssna på sig själv och på sina känslor.

Fast såklart finns det ingen mall som gäller för alla. Även om två personer drömmer liknande drömmar kan den betyda olika saker för dem.

Känner du igen dig i någon av dessa drömmar? Eller vad brukar du drömma om?