Det är så mycket på jobbet! När jag är på datan kan jag inte så mycket så då blir det inte så stressigt för mig, bara för mina kollegor. När jag är på labbet är det däremot helt uppåt väggarna.

Vi har infört en massa nya metoder och apparater som ska modernisera, men allt funkar inte som det är tänkt. Istället får vi göra på det gamla sättet, fast med material som är anpassat till nya metoder, vilket gör att allt är mycket omständigare och krångligare än vad det var förut!

Cheferna hade hoppats att vi skulle klara oss på färre personal, men i verkligheten behöver vi vara ännu fler, särskilt som provmängderna hela tiden ökar.

Folk blir trötta, de går in i väggen eller säger upp sig och så blir belastningen ännu högre på de som är kvar.

Det är helt enkelt ingen bra period att jobba kortare dagar på!

När jag hämtar på förskolan slutar jag halv tre, men inte ens om jag jobbade full dag skulle jag ha en chans att hinna allt som borde göras.

Det känns inte roligt när jag sitter med högar av prover som behöver tas om hand och jag måste be nån redan överbelastad kollega att ta över. Jag vet att de jobbar över var och varannan dag och inte orkar så mycket längre.

Plikttrogen som jag är får jag dåligt samvete och funderar på om jag borde ringa dagis och säga att jag måste stanna kvar.

Men jag vet ju att det inte är bara idag som det är kaos. Erbjuder jag mig att stanna nu så kommer det att förväntas att jag gör det jämt, alla dagar är ju så här.

Och när jag småspringer mot bilen, äntligen på väg från jobbet, känner jag att jag gör rätt.

Vem ska hamna i kläm för arbetssituationen på mitt jobb? Jag? Kollegorna? Cheferna?

Ja, i alla fall inte du, min lilla 1,5-åring. Du är oskyldig. Du sitter på förskolan och undrar vart mamma är, för fast jag slutar tidigt får du en arbetsdag på nio timmar. Lilleman. Jag kan inte lämna dig en sekund längre än så.

Vi tog en promenad när vi kom hem. När vi kom in igen var du så trött så du ville bara ligga i min famn och titta och tänka och gosa. Du tittade upp på mig ibland och skrattade, för vi tyckte båda att det var så skönt att vara hemma tillsammans.

Våran tid tillsammans är så viktig, Särskilt nu när du är så liten

På jobbet är jag utbytbar.

Jag måste lämna över ibland. Jag måste springa iväg för att finnas där för dig.

Som mamma kan jag inte ersättas.

Långt ner i djup – pi – di – pi – di- pi en fisk jag såg…

och det var DU!

Idag har vi firat persiskt nyår på jobbet! I firandet välkomnar man solen och våren.

Jag älskar att jag har ett jobb där vi kommer från så många kulturer och att alla delar med sig av sina traditioner!

Jag firade med att äta persiskt ris och lammfärsspett, grillade tomater, tzatziki och bröd  tillsammans med ett glatt gäng.

Gott! Och jag är mätt än!

Så välkommen tillbaka våren!

Och Gott Nytt År!

(Eller Norooz Mobarak!)

Ja, och så måste jag bara reposta den här dikten av Ulrika. Usch, så träffande för mig, nu när Barnet börjat förstå att Mammsen lämnar och blir borta ganska många timmar. Jag har lämnat honom gråtande i några dagar…