Osmidigt efter yoga

Publicerad den 21 februari, 2013 av Lina

I våras gick jag på gravidyoga. Jag hade inga fördomar om yogautövare innan dess, men väl där visade det sig att det var en skara extrema antroposofer.

De ville föda hemma eftersom de inte hade någon tilltro till sjukvården. Eller egentligen ville de föda i havet men det låg för långt bort. Någon hade hört att delfiner brukade dyka upp och assistera vid förlossningar och det tyckte de lät käckt.

Denna kurs skulle jobbet stå för och jag har försökt fixa med det sen dess! Mitt i all röra med flytt och Bäbis kunde jag inte hitta fakturan. Jag som annars har stenkoll på mina papper, ordentligt sorterade i en Viktig Pärm. Jag ringde och bad om ett kvitto. Men den sura tanten i andra änden blev extra avig när jag sa att jag tappat bort räkningen. Det kändes väldigt krångligt att skicka ett kvitto, tyckte hon. ”Ja, vi får väl se!” avslutade tanten i andra änden och lät plötsligt glad så jag förstod att hon inte skulle försöka.

När över en månad gått ringde jag igen. Hem kom nåt konstigt papper som inte verkade särskilt användbart. Vid det laget hade jag ändå hittat räkningen (i Pärmen förstås!) och kunde skicka in den och utdrag på betalningen till jobbet. Det räckte inte, sa chefen, så jag kompletterade med det konstiga pappret.

Efter ett par månader mejlade chefen. ”Nej, det här kan tolkas som att du har hyrt lokal för att bedriva spa!” (???) ”Om du inte vet vad som gäller för friskvård så får du läsa på.” Jag har faktiskt koll men chefen verkar tro att jag blivit helt inkompetent sen jag blev mamma. (Helt taget ur luften, förstås!)

För flera veckor sen ringde jag självaste yogafröken som skulle skicka ett mer specifikt kvitto. Det kom inte fram förrän nu! Att det tog så lång tid var nog för att mitt namn inte stämde. Det hjälpte nog inte heller att även adressen var fel. Jag var tvungen att få iväg det idag och fick riva i hela huset efter en bläckpenna. Till slut hittade jag faktiskt en i mitt pennskrin från gymnasiet (över tio år gammal). Efter mycket kämpande kunde jag rista in adressen med den. Det såg lite ut som om ett barn varit framme och bläcket tog slut på sista bokstaven. Undrar om kvittot är användbart nu när jag själv har klottrat i uppgifterna? Om inte annat kommer nog chefen att tycka att jag är duktig som gjort så fina ändringar helt själv!

Då tittar jag på kuvertet. Jag har vänt det åt fel håll så adressen står upp-och-ner!! Nu kommer chefen inte att tycka att jag är inkompentent längre… Nu tror hon väl att jag tappat vettet fullkomligt!

I såna lägen önskar jag att Bäbisen var större. Då hade jag skyllt på honom.

Nu blir jag arg – varför ska jag dra tyngsta lasset?

Publicerad den 19 februari, 2013 av Lina

Nu börjar jag bli lite trött på det här! Jag vill egentligen inte hänga ut nån i min blogg men nu måste jag avreagera mig. Varför ska jag jämt dra tyngsta lasset med Bäbisen fast vi är hemma båda två? Jag hade faktiskt trott att jag skulle få lite mer hjälp!

Om Bäbisen skriker, ska man då bara se besvärad – ja rentav förskräckt ut! – utan att göra någonting? Bara sitta och stirra på Bäbisen med nästan skräckslagen min. Och om jag inte får tyst på Bäbisen – hur trevligt är det då att inget säga utan bara lämna rummet? Nä, pip upp på övervåningen istället! Bäbisen och jag ska inte störa!

Och inte så att det är något viktigare som tar tiden heller. Nä, om man inte räknar att ligga i soffan och halvsova eller att sitta vid fönstret och idogt stirra ut på ingenting. Kanske en förlossningsdepression? Det kan ju faktiskt drabba andra än mamman! Men då ska jag säga att det var på precis samma sätt innan Bäbisen kom. Bara låg och slöade hela dagarna!

Kanske skulle en promenad med barnvagnen pigga upp? Men istället ska det suras, helst ska man låtsas sova så att man slipper gå ut alls, annars försöka vända hem efter bara några meter. Om man inte öppnar dörren till garaget förstås. Då ska det jäktas! Då är det tunnelseende och benen rusar som trumpinnar för att försöka smita in innan dörren stängs. Då går det minsann bra att lägga på ett kol!

Okej, det är jag som är mamman. Det är klart att det kanske är lite lättare för mig att ta hand om en Bäbis, jag har det liksom i mig.

Men det har ändå gått så lång tid nu och det är som att Rut inte har fattat det här riktigt. Att det faktiskt finns ett barn i huset som behöver våran tröst och omsorg. Fast för all del har hon låtit Bäbisen klappa henne lite nu sista dagarna, och då ler hon lite i mjugg. Så kanske kommer det en ljusning trots allt.

För jag tycker att man kan kräva att alla i hushållet ska hjälpa till!

Kalla fötter som mamma

Publicerad den 18 februari, 2013 av Lina

Pappsen är en mycket frusen man. När vi har gått och lagt oss på kvällarna tycker han inte alls om att jag vill värma fötterna mot hans ben. Han har gått så långt som att kalla mina fötter för ett par frysta fläskkotletter som ihärdigt hasar mot hans knäveck. Men då tar jag förstås väldigt illa vid mig. ”Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag mådde illa i 20 veckor när vi väntade Bäbisen – och du kan inte ens värma mina fötter!” Då faller han till föga, Pappsen, och lindar sina ben runt mina frusna tår.

Samma visa när vi sitter i soffan framför tv:n. ”Gör mig en kopp te.” säger jag. Men Pappsen bara tittar frågande på mig utan att resa sig. ”Men Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag har fött ditt barn – och du tycker inte ens att jag är värd en kopp te!” Då linkar han snällt mot vattenkokaren i alla fall.

(Jag brukar också flika in ”Ja, men amma du då!” lite då och då där jag finner det lämpligt, men det har inte alls gått hem. Det är som att han inte tar det på allvar.)

Men vänta! Nu traskar han visst mot sängen, Pappsen, med de varma och goa knävecken. Då tar jag mina frysta fläskkotletterna och smyger efter.

Utan rosor på alla hjärtans dag

Publicerad den 14 februari, 2013 av Lina

När pappor, eller förresten karlar överlag, kommer i grupp kan de verkligen ge utlopp för sitt speciella sinne för humor. Det gäller till exempel på mansdominerade arbetsplatser. De tävlar om att ställa till spratt för varandra, det ena värre än det andra. Omklädningsskåp spikas igen, skor tejpas fast i golvet och man gömmer varandras saker. Inget ont om vare sig mitt eller Pappsens jobb, men skulle sånt förekomma på min (kvinnodominerade) arbetsplats skulle cheferna kalla till krismöte!

Det kan väl vara helt okej att liva upp stämningen på jobbet lite. Problemen uppstår först när man tar med sig jargongen hem och tror att man är rolig.

Igår stod jag i duschen när Pappsen borstade tänderna. Duschen var igenimmad så jag kunde rita några söta hjärtan åt Pappsen på väggarna. ”Fint.” sa Pappsen. Sen tog han iskallt vatten i handflatorna och kastade in över mig. Och så skrattade han så mycket åt sin lilla lustighet att han frustade ut tandkräm över hela duschen.

När han fick se allt lödder blev han förstås bara ännu mer uppåt och tyckte att han fått till ett riktigt lyckat skämt.

Vilken romantiker.

Så den pajasen får bli utan uppvaktning på alla hjärtans dag.

Mitt egna lilla mammaskryt

Publicerad den 12 februari, 2013 av Lina

Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen om mammor som skryter om sina barn
(Glasögonmammor). Men man är ju verkligen intresserad av hur andra barn utvecklas och vad som är normalt för åldern. Och får man chansen att prata om sitt eget barn är det riktigt svårt att lägga band på sig. Jag brukar tänka att jag bara ska lufta 5 % av mina höga tankar om Bäbisen, men det är förmodligen för mycket.

Nej, det är verkligen svårt att hålla sig på en lagom nivå när man träffar andra mammor och deras bebisar. Och så lätt hänt att glömma bort att lyssna på den andra mamman.

”Min bebis har börjat att le…” börjar en mamma.

”Ja, det här Bäbisen med!!! Han har lett i flera veckor! Mest ler han på skötbordet! Ibland ler han när man klär av honom. Han verkar kittlig på halsen! Kan han vara kittlig under fötterna? …. etc etc etc.”

Men det känns också dumt när man lyckas vara tyst och lyssnar klart på den andra mamman och hon halkar in på något sidospår. Ska man sen efter flera minuter deklarera ”Ja… jag vill bara säga att Bäbisen har förstås också börjat att le.”

Fast när Bäbisen gör nåt som de andra barnen inte kan än så pöser man av stolthet, skrytet dryper från munnen och kinderna hettar (men man tror att man ser sval och behärskad ut).

Och hur håller man minen i schack när det visar sig att andra barn ligger före? ”Nämen. Vad roligt… det var ju hemskt duktigt. Nja, Bäbisen har väl inte riktigt börjat rulla runt än. Han har ju så fullt upp med att… titta i taket. Han är så nyfiken på taket!” säger man och klistrar på ett leende.

Och ska man visa nåt som Bäbisen kan är han aldrig medgörlig. ”Han brukar inte bara ligga och stirra, i vanliga fall skrattar han och tjoar så pass! Men jag ska visa en sak! Se, han kan stå på alla fyra nu!” säger man och lägger honom på mage. Men istället för att visa upp sina färdigheter ligger han platt som en pannkaka och suger på filten. Och medan andra bebisar är som änglar är Bäbisen ofta gnällig och klagar under våra mammabarn-träffar.

Fast hur gnällig han än har varit, och hur efter den andra bebisen i utveckling han än är, så tar jag ändå alltid upp honom i famnen när den andra mamman har gått. Sen borrar jag in ansiktet i den mjuka lilla magen och sjunger en ramsa som jag själv har hittat på:

”Jagälskardig jagälskardig jagälskardig jagälskardig förduärden finastefinastefinaste i hela världen!!!”

Otäck typ i skogen

Publicerad den 5 februari, 2013 av Lina

Idag följde Rut med mig och hämtade posten. Nu när det varit så kallt har hon annars stannat halvvägs och suttit och jamat ihåligt tills Bäbisen och jag har kommit tillbaks.

Det är ett trevligt sällskap. Ivrigt småpratandes tar vi oss fram över stock och sten, sen kommer jag på mig, blir stel och ser mig om. De förstår väl att jag pratar med katten? Om någon tittar på mig tror de väl inte att jag går och pratar och fnittrar för mig själv? De måste väl ändå se att det är med katten?

Det är som i höstas när katterna, Bäbisen och jag gick på promenad i skogen. Katterna hade sprungit iväg gömt sig bakom en stor sten. Jag gick längs vägen och pratade högt och ljudligt med dem, och jag tror att jag skällde lite. Sen råkar jag vända mig om och ser att det går en man en bit bakom mig. För att visa att jag inte är ensam utan väntar in någon stannar jag genast och vänder mig helt om. För att verka trevlig tittar jag dessutom stint på honom ända tills han kommer fram. (Först efteråt förstår jag att det bara fick mig att verka creepy.) Mannen vägrar möta min blick utan tittar åt alla andra håll. När han går förbi säger jag ändå ”Hej!” och ler rart. ”Hej.” säger han och skyndar förbi. ”Ja, jag är ute och går med katterna jag!” säger jag och nickar allvarligt. ”Eh.. med katterna?” säger han och snabbar på stegen. ”Ja visst, med katterna. Och barnvagnen då.” förtydligar jag, nickar och ler stort. ”Eh, okej…” säger han förskräckt och skyndar förbi.

Jaha, ja det är möjligt att han tyckte att jag verkade lite konstig. Men vilken tur då att jag hade barnvagnen med mig! Då måste han väl ändå förstått att jag inte är helt tom i kolan, någon har ju ändå velat göra mig till mamma.

Fast så slår det mig – med mitt uppträdande trodde han nog att jag for runt i skogen med en tom barnvagn!

Hu, det är ju just såna som mig som man inte vill möta när man är ute och går ensam i skogen!

Jisses! Här står ju en (tom?) barnvagn!

Mammor med tjocka glasögon

Publicerad den 4 februari, 2013 av Lina

Kan vara på sin plats att klargöra att allt i det här inlägget, tro det eller ej, är helt sant.

Vi bär alla våra glasögon. En del har tjockare glas än andra bara. Och många mammor har verkligen JÄTTEtjocka glasögon på sig. Dessa mammor kan dyka upp där man minst anar det men ofta hägrar de på Familjeliv där de ligger i vassen och lurpassar på intet ont anande stackars vanliga mammor.

”Är min dotter normal?” frågar någon. ”Hon är 3,5 månad och har inte börjat skratta än.”

En glasögonmamma hugger direkt. ” MIN dotter skrattade när hon var en månad! Man måste ju stimulera dem!”

En annan Glasögonmamma ger sig in i tråden.

”MIN dotter skrattade glatt redan när hon kom ut! Sen gick hon runt på förlossningen och tog alla i hand!” (Okej, det här sista kanske jag överdrev.)

”MIN 3-åring lägger pussel på 50 bitar!” läste syrran förskräckt på en annan tråd.

”Bara 50??? MIN dotter lägger pussel på 100 bitar, och då har hon inte ens fyllt 3 år!”

Dessa mammor finns även IRL (i det verkliga livet). Till exempel i fikarummet när jag berättade om ett 1-årskalas jag varit på och sa att det är så mysigt för nu har barnet börjat att prata – han säger både mamma, pappa och titta!

”VAFALLS!” hör jag från andra sidan av rummet. ”Ett år och pratar inte mer än så? När MIN son fyllde 1 år gick han själv runt på gårdsplanen och hälsade alla gästerna välkomna!”

Eller vad sägs om ”MIN dotter är så vältränad. Bara 2 år och redan magrutor!”

Ja… man kan i alla fall ha lite roligt åt dem, Glasögon-mammorna. (Fast mest är de förstås bara jobbiga.)

Har jag förresten sagt att MIN Bäbis nästan kryper nu? Och om man lyssnar riktigt noga när han skriker hör man att han egentligen bara försöker ropa ”Mammsen! Jag älskar dig!” Han är så duktig och framåt, MIN Bäbis!

Ha! Det här måste jag berätta om på Familjeliv!

Stora Barn – Stora Bekymmer

Publicerad den 1 februari, 2013 av Lina

Det är inte lätt att få tid över att skriva inlägg, jag prover nämligen på livet som tvåbarns-mor! Just nu har jag en Stor Bäbis och en Liten Bäbis att ta hand om. Ojojoj, hur kunde jag tycka att det var jobbigt med en?

De säger att ju större bebisarna blir, desto mer kan de roa sig på egen hand. Men jag vet inte jag. Inte för att klaga – den Stora Bäbisen är söt på alla vis – men han är så gnällig! Och är han sur går det inte att distrahera honom med något annat (Var inte ledsen… titta där! Ser du fågeln?) Det gick några gånger men sen genomskådade han det och nu kör han sin klagolåt ända tills han får all min sympati. Visst – ibland kan Bäbisarna roa varandra men om nån blir ledsen är det som om de eggar upp varandra. Det blir ett himla daltande.

Det är väl som de säger, små Bäbisar – små bekymmer och stora Bäbisar – stora bekymmer.

Så jag längtar verkligen efter att den Stora Bäbisen ska bli frisk från sin förkylning. Då kanske han blir gamla vanliga Pappsen igen.

Lite roar småbarn?

Publicerad den 31 januari, 2013 av Lina

Denna eftermiddag har Bäbisen verkligen klätt bra i den här tröjan. Det kunde också ha stått ”När jag är vaken vill jag ha ALL uppmärksamhet och ändå blir jag inte nöjd. Och sova vägrar jag.” utan att man hade kunnat klandra honom för att komma med osanning.

Man får bära och vagga, sjunga och vyssja, prata och vissla… Dra i speldosan, dansa lite, slå takten med babygymet och göra grimaser… Hundra saker på samma gång för att hålla Bäbisen någorlunda tillfreds.

Men så oroar man sig för att man gör för mycket saker. Tänk om det blir överstimulans?

Jag har ju så svårt för att somna på kvällen när jag har varit för överstimulerad.

Goda råd?

Publicerad den 28 januari, 2013 av Lina

Det vanligaste rådet man får som nybliven mamma är ”Ta vara på tiden!” Det är ett fint råd, men kan också kännas som ett hån om man har en bebis med magont och man bär och bär och räknar ner veckorna tills de första tre månaderna har gått.

Det näst vanligaste rådet är ”Var rädda om varandra!” Folk verkar tro att småbarnsår och sömnlöshet gör att man grälar mer än nånsin.

Så är det nu inte! Det har aldrig varit så smidigt att lösa irritationer som med en Bäbis i huset. Det är så enkelt när man kan ta allt via B. Dessutom blir budskapet mycket tydligare när man alltid säger allt minst två gånger.

”Jaa, visst måste Pappsen raka sig? Bäbisen tycker att Pappsen måste raka sig! Jaa, det tycker han. Bäbisen ser snart inte skillnad på Pappsen och katterna. Nää, det gör inte Bäbisen.”

Pappsen?

Pappsen går och rakar sig.

Och i motsatt riktning.

”Vad tror du, Bäbisen? Kan Mammsen hämta babysittern? Ja, kan Mammsen det?”

Tystnad.

”Kan Mammsen hämta babysittern, tror du? Tänk vad bra om Mammsen kunde komma med babysittern.”