De senaste dagarna har jag legat med på toppbloggs topplista i kategorin humor. Det är ingen jättestor sajt, på de större sidorna ligger jag betydligt längre ner, men jättekul! Får se hur länge till jag kan bita mig kvar. Tack för att du läser!
(Lite skryt har ingen mått dåligt av) 🙂
Pappsen är en mycket frusen man. När vi har gått och lagt oss på kvällarna tycker han inte alls om att jag vill värma fötterna mot hans ben. Han har gått så långt som att kalla mina fötter för ett par frysta fläskkotletter som ihärdigt hasar mot hans knäveck. Men då tar jag förstås väldigt illa vid mig. ”Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag mådde illa i 20 veckor när vi väntade Bäbisen – och du kan inte ens värma mina fötter!” Då faller han till föga, Pappsen, och lindar sina ben runt mina frusna tår.
Samma visa när vi sitter i soffan framför tv:n. ”Gör mig en kopp te.” säger jag. Men Pappsen bara tittar frågande på mig utan att resa sig. ”Men Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag har fött ditt barn – och du tycker inte ens att jag är värd en kopp te!” Då linkar han snällt mot vattenkokaren i alla fall.
(Jag brukar också flika in ”Ja, men amma du då!” lite då och då där jag finner det lämpligt, men det har inte alls gått hem. Det är som att han inte tar det på allvar.)
Men vänta! Nu traskar han visst mot sängen, Pappsen, med de varma och goa knävecken. Då tar jag mina frysta fläskkotletterna och smyger efter.
När pappor, eller förresten karlar överlag, kommer i grupp kan de verkligen ge utlopp för sitt speciella sinne för humor. Det gäller till exempel på mansdominerade arbetsplatser. De tävlar om att ställa till spratt för varandra, det ena värre än det andra. Omklädningsskåp spikas igen, skor tejpas fast i golvet och man gömmer varandras saker. Inget ont om vare sig mitt eller Pappsens jobb, men skulle sånt förekomma på min (kvinnodominerade) arbetsplats skulle cheferna kalla till krismöte!
Det kan väl vara helt okej att liva upp stämningen på jobbet lite. Problemen uppstår först när man tar med sig jargongen hem och tror att man är rolig.
Igår stod jag i duschen när Pappsen borstade tänderna. Duschen var igenimmad så jag kunde rita några söta hjärtan åt Pappsen på väggarna. ”Fint.” sa Pappsen. Sen tog han iskallt vatten i handflatorna och kastade in över mig. Och så skrattade han så mycket åt sin lilla lustighet att han frustade ut tandkräm över hela duschen.
När han fick se allt lödder blev han förstås bara ännu mer uppåt och tyckte att han fått till ett riktigt lyckat skämt.
Vilken romantiker.
Så den pajasen får bli utan uppvaktning på alla hjärtans dag.
Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen om mammor som skryter om sina barn
(Glasögonmammor). Men man är ju verkligen intresserad av hur andra barn utvecklas och vad som är normalt för åldern. Och får man chansen att prata om sitt eget barn är det riktigt svårt att lägga band på sig. Jag brukar tänka att jag bara ska lufta 5 % av mina höga tankar om Bäbisen, men det är förmodligen för mycket.
Nej, det är verkligen svårt att hålla sig på en lagom nivå när man träffar andra mammor och deras bebisar. Och så lätt hänt att glömma bort att lyssna på den andra mamman.
”Min bebis har börjat att le…” börjar en mamma.
”Ja, det här Bäbisen med!!! Han har lett i flera veckor! Mest ler han på skötbordet! Ibland ler han när man klär av honom. Han verkar kittlig på halsen! Kan han vara kittlig under fötterna? …. etc etc etc.”
Men det känns också dumt när man lyckas vara tyst och lyssnar klart på den andra mamman och hon halkar in på något sidospår. Ska man sen efter flera minuter deklarera ”Ja… jag vill bara säga att Bäbisen har förstås också börjat att le.”
Fast när Bäbisen gör nåt som de andra barnen inte kan än så pöser man av stolthet, skrytet dryper från munnen och kinderna hettar (men man tror att man ser sval och behärskad ut).
Och hur håller man minen i schack när det visar sig att andra barn ligger före? ”Nämen. Vad roligt… det var ju hemskt duktigt. Nja, Bäbisen har väl inte riktigt börjat rulla runt än. Han har ju så fullt upp med att… titta i taket. Han är så nyfiken på taket!” säger man och klistrar på ett leende.
Och ska man visa nåt som Bäbisen kan är han aldrig medgörlig. ”Han brukar inte bara ligga och stirra, i vanliga fall skrattar han och tjoar så pass! Men jag ska visa en sak! Se, han kan stå på alla fyra nu!” säger man och lägger honom på mage. Men istället för att visa upp sina färdigheter ligger han platt som en pannkaka och suger på filten. Och medan andra bebisar är som änglar är Bäbisen ofta gnällig och klagar under våra mammabarn-träffar.
Fast hur gnällig han än har varit, och hur efter den andra bebisen i utveckling han än är, så tar jag ändå alltid upp honom i famnen när den andra mamman har gått. Sen borrar jag in ansiktet i den mjuka lilla magen och sjunger en ramsa som jag själv har hittat på:
”Jagälskardig jagälskardig jagälskardig jagälskardig förduärden finastefinastefinaste i hela världen!!!”
Börjar bli lite nervös inför renoveringen nu. Är mycket som ska hinnas med och det ska bli klart på en inte alltför lång tid. Pappsen ska fixa så gott han kan. Vet ju hur det kan bli med det där. Det är svårt att få till det som man har tänkt sig och i värsta fall blir det aldrig av. Det har inte behövts renoveras nåt där vi bor nu så Pappsen har inte fått träna sig på ett tag heller.
Eller vänta nu… Pappsen hade ju ett projekt borta vid trädkojan. Han hölls ju där och snickrade i somras. Kanske skulle gå ut och se hur det blev när det blev klart. Att få se projektet färdigt i all sin prakt och glans kommer nog att lugna mig. Nog kan han slutföra saker ändå, Pappsen.
Aj då.
Idag följde Rut med mig och hämtade posten. Nu när det varit så kallt har hon annars stannat halvvägs och suttit och jamat ihåligt tills Bäbisen och jag har kommit tillbaks.
Det är ett trevligt sällskap. Ivrigt småpratandes tar vi oss fram över stock och sten, sen kommer jag på mig, blir stel och ser mig om. De förstår väl att jag pratar med katten? Om någon tittar på mig tror de väl inte att jag går och pratar och fnittrar för mig själv? De måste väl ändå se att det är med katten?
Det är som i höstas när katterna, Bäbisen och jag gick på promenad i skogen. Katterna hade sprungit iväg gömt sig bakom en stor sten. Jag gick längs vägen och pratade högt och ljudligt med dem, och jag tror att jag skällde lite. Sen råkar jag vända mig om och ser att det går en man en bit bakom mig. För att visa att jag inte är ensam utan väntar in någon stannar jag genast och vänder mig helt om. För att verka trevlig tittar jag dessutom stint på honom ända tills han kommer fram. (Först efteråt förstår jag att det bara fick mig att verka creepy.) Mannen vägrar möta min blick utan tittar åt alla andra håll. När han går förbi säger jag ändå ”Hej!” och ler rart. ”Hej.” säger han och skyndar förbi. ”Ja, jag är ute och går med katterna jag!” säger jag och nickar allvarligt. ”Eh.. med katterna?” säger han och snabbar på stegen. ”Ja visst, med katterna. Och barnvagnen då.” förtydligar jag, nickar och ler stort. ”Eh, okej…” säger han förskräckt och skyndar förbi.
Jaha, ja det är möjligt att han tyckte att jag verkade lite konstig. Men vilken tur då att jag hade barnvagnen med mig! Då måste han väl ändå förstått att jag inte är helt tom i kolan, någon har ju ändå velat göra mig till mamma.
Fast så slår det mig – med mitt uppträdande trodde han nog att jag for runt i skogen med en tom barnvagn!
Hu, det är ju just såna som mig som man inte vill möta när man är ute och går ensam i skogen!
Jisses! Här står ju en (tom?) barnvagn!
Kan vara på sin plats att klargöra att allt i det här inlägget, tro det eller ej, är helt sant.
Vi bär alla våra glasögon. En del har tjockare glas än andra bara. Och många mammor har verkligen JÄTTEtjocka glasögon på sig. Dessa mammor kan dyka upp där man minst anar det men ofta hägrar de på Familjeliv där de ligger i vassen och lurpassar på intet ont anande stackars vanliga mammor.
”Är min dotter normal?” frågar någon. ”Hon är 3,5 månad och har inte börjat skratta än.”
En glasögonmamma hugger direkt. ” MIN dotter skrattade när hon var en månad! Man måste ju stimulera dem!”
En annan Glasögonmamma ger sig in i tråden.
”MIN dotter skrattade glatt redan när hon kom ut! Sen gick hon runt på förlossningen och tog alla i hand!” (Okej, det här sista kanske jag överdrev.)
”MIN 3-åring lägger pussel på 50 bitar!” läste syrran förskräckt på en annan tråd.
”Bara 50??? MIN dotter lägger pussel på 100 bitar, och då har hon inte ens fyllt 3 år!”
Dessa mammor finns även IRL (i det verkliga livet). Till exempel i fikarummet när jag berättade om ett 1-årskalas jag varit på och sa att det är så mysigt för nu har barnet börjat att prata – han säger både mamma, pappa och titta!
”VAFALLS!” hör jag från andra sidan av rummet. ”Ett år och pratar inte mer än så? När MIN son fyllde 1 år gick han själv runt på gårdsplanen och hälsade alla gästerna välkomna!”
Eller vad sägs om ”MIN dotter är så vältränad. Bara 2 år och redan magrutor!”
Ja… man kan i alla fall ha lite roligt åt dem, Glasögon-mammorna. (Fast mest är de förstås bara jobbiga.)
Har jag förresten sagt att MIN Bäbis nästan kryper nu? Och om man lyssnar riktigt noga när han skriker hör man att han egentligen bara försöker ropa ”Mammsen! Jag älskar dig!” Han är så duktig och framåt, MIN Bäbis!
Ha! Det här måste jag berätta om på Familjeliv!
Det är inte lätt att få tid över att skriva inlägg, jag prover nämligen på livet som tvåbarns-mor! Just nu har jag en Stor Bäbis och en Liten Bäbis att ta hand om. Ojojoj, hur kunde jag tycka att det var jobbigt med en?
De säger att ju större bebisarna blir, desto mer kan de roa sig på egen hand. Men jag vet inte jag. Inte för att klaga – den Stora Bäbisen är söt på alla vis – men han är så gnällig! Och är han sur går det inte att distrahera honom med något annat (Var inte ledsen… titta där! Ser du fågeln?) Det gick några gånger men sen genomskådade han det och nu kör han sin klagolåt ända tills han får all min sympati. Visst – ibland kan Bäbisarna roa varandra men om nån blir ledsen är det som om de eggar upp varandra. Det blir ett himla daltande.
Det är väl som de säger, små Bäbisar – små bekymmer och stora Bäbisar – stora bekymmer.
Så jag längtar verkligen efter att den Stora Bäbisen ska bli frisk från sin förkylning. Då kanske han blir gamla vanliga Pappsen igen.
Denna eftermiddag har Bäbisen verkligen klätt bra i den här tröjan. Det kunde också ha stått ”När jag är vaken vill jag ha ALL uppmärksamhet och ändå blir jag inte nöjd. Och sova vägrar jag.” utan att man hade kunnat klandra honom för att komma med osanning.
Man får bära och vagga, sjunga och vyssja, prata och vissla… Dra i speldosan, dansa lite, slå takten med babygymet och göra grimaser… Hundra saker på samma gång för att hålla Bäbisen någorlunda tillfreds.
Men så oroar man sig för att man gör för mycket saker. Tänk om det blir överstimulans?
Jag har ju så svårt för att somna på kvällen när jag har varit för överstimulerad.
Det vanligaste rådet man får som nybliven mamma är ”Ta vara på tiden!” Det är ett fint råd, men kan också kännas som ett hån om man har en bebis med magont och man bär och bär och räknar ner veckorna tills de första tre månaderna har gått.
Det näst vanligaste rådet är ”Var rädda om varandra!” Folk verkar tro att småbarnsår och sömnlöshet gör att man grälar mer än nånsin.
Så är det nu inte! Det har aldrig varit så smidigt att lösa irritationer som med en Bäbis i huset. Det är så enkelt när man kan ta allt via B. Dessutom blir budskapet mycket tydligare när man alltid säger allt minst två gånger.
”Jaa, visst måste Pappsen raka sig? Bäbisen tycker att Pappsen måste raka sig! Jaa, det tycker han. Bäbisen ser snart inte skillnad på Pappsen och katterna. Nää, det gör inte Bäbisen.”
Pappsen?
Pappsen går och rakar sig.
Och i motsatt riktning.
”Vad tror du, Bäbisen? Kan Mammsen hämta babysittern? Ja, kan Mammsen det?”
Tystnad.
”Kan Mammsen hämta babysittern, tror du? Tänk vad bra om Mammsen kunde komma med babysittern.”
Tystnad.
Pappsen hämtar babysittern.
LillaLina 