Det går så snabbt det där. Hur snabbt man växlar mellan att känna sig som en bra eller dålig mamma.

Igår satt Barnet och jag och tittade ut på regnet. Resolut tog jag på honom stövlar och regnbrallor och tänkte att ”Lite regn stoppar inte oss”. Sen gav vi oss ut på trädgårdsäventyr. Jag känner mig alltid som en bra mamma när jag är ute och leker i regnet. Som en frilufts-mamma som gör allt för sitt barns bästa. Det är nästan så att jag hoppas att nån granne ska höra oss.

Vi började i hallon-landet. Barnet strosade glatt runt snåren och tryckte munnen full.

Jag känner mig alltid som en bra mamma när vi äter bär i trädgården. Som en natur-mamma som valt ett liv på landet framför stressen i stan och jag riktigt känner hur antioxidanterna pyser runt.

Vi fortsatte till vinbärs- och krusbärsbuskarna.

Stämningen var idyllisk och regnet störde inte det minsta.

Jag fortsatte mamma-lyckan med att knöla ner regnbrallekillen i gungan och ta fart och sen tog vi sandlådan.

Ungefär där började lyckan att naggas i kanten. Regnet ökade i styrka och jag kände mig tvungen att söka skydd under ett träd.

Nu började jag så smått att fråga Barnet om vi inte skulle gå in och leka istället. Jag känner mig alltid som en dålig mamma när jag frågar Barnet såna saker. Som att jag är en mes-mamma som inte själv kan ta några beslut.

Men nu fullkomligt vräkte det ner! Det var så att mina linser sköljdes ur ögonen. Nu gjorde Mes-mamman Matilda sällskap under hustaket men Barnet… han lekte som aldrig förr. Han ruskade bara på huvudet när jag frågade om vi skulle gå in. Sanden var ju perfekt att lasta nu när den blivit blöt!

Ser ni hur det vräker ner?

Sen kom åskan. Den dånade över våra huvuden och nu fick det väl ändå vara nog?! Dessutom måste jag skynda mig att dra ur modemet så att jag inte blir utan internet igen.

Men Barnet vägrade. Jag trilskades och försökte få med honom frivilligt men det gick inte! Jag fick helt enkelt ta ett grabbatag om min ilskna tvååring och dra honom ur sandlådan. Regnet piskade, åskan mullrade, Barnet var dyngsur, hal, sandig och arg. Han skrek och fäktade medan jag släpade och drog honom genom hela trädgården.

Jag känner mig alltid som en dålig mamma när jag mordhåller ett gallskrikande barn. Som en diktatormamma som bara tänker på sig själv och inte kan hantera en konflikt. Medan jag kastade in honom i hallen och snabbt stängde dörren bakom oss hoppades jag innerligt att ingen granne hade hört våran trädgårdslek…