Jag var och storhandlade häromdan. När jag packade insåg jag att jag behövde en kasse till och räckte fram ett par kronor till kassörskan. Det var mest tänkt som en vacker gest men hon tog girigt emot dem.

Ja, jag säger då det!

Det påminner mig om Turkiet! En av dagarna var jag inne på hotellets Minimarket för att handla. Det var trevligt att strosa runt bland varorna, om än lite otympligt, för jag hade Bäbisen på ena armen och hans badring och kundkorgen runt den andra. Men när jag kom till kassan hade jag fortfarande inte hittat några soppåsar!

”Excuse me, do you have any bags?” frågade jag tjejen i kassan.

”You mean like these?” frågade hon och pekade på påsarna i kassan.

”I mean like for waste.” försökte jag.

”Oh, sorry we don´t.” ursäktade sig tjejen.

”But you can have extra of these.” fortsatte hon rart.

”Well, then I can take two maybe.” deklarerade jag stolpigt.

Tjejen packade varorna utan tecken på att ge mig någon extra påse så jag skämdes och tänkte att jag missförstått henne. Och där hade jag stått som en snålvarg och krävt TVÅ påsar. Usch, så genant!

Men sen log hon stort och la en hel bibba med påsar i kassen!

Sen blinkade hon och la ner en hel bibba till!

Jag blev så till mig av vänligheten att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

”Thank you, thank you! It is so friendly of you!” svallade jag och med ett stort och barnsligt leende baxade jag mig ut ur affären samtidigt som jag då och då gjorde en menande nickning. Man vill ju liksom göra ett gott intryck på så snälla människor, så att de känner att man själv är en trevlig och förståndig människa.

Det var en bit att gå till lägenheten och fast jag hade riktigt mycket att kånka på så valsade jag fram medan jag småflinade för mig själv. Tänk vilken trevlig berättelse att dra för Pappsen!

”Titta här, Pappsen!” ropade jag när jag närmade mig verandan. ”Titta vad jag har fått!” sa jag ivrigt.

Men Pappsen han bara tog sig för pannan.

”Vad håller du på med?” frågade han.

Jag förstod inte alls vad han menade och blev lite besviken när jag inte fick berätta min historia. Men när jag försökte fortsätta avbröt han mig genom att helt taktlöst rycka ett par gånger i kundkorgen.

”Har du släpat med dig korgen ända hit!” utropade han förfärat.

Jaha, ja. Där satt den kvar, fortfarande inklämd mellan axeln och badringen.

Mitt uppspelta jag förvandlades till en våt liten fläck som ynkligt kröp in i soffhörnet och skämdes medan Pappsen gick tillbaka med kundkorgen.

”Fast det där förklarar han fint.” intalade jag mig.

Sen kom Pappsen tillbaka.

Han sa att han helt enkelt bara hade lagt ett finger mot pannan, vispat runt några gånger och sen skakat sorgset på huvudet.

En koko-gest alltså!!! En vink om att jag inte skulle ha alla hästar hemma!

Kassörskan hade nickat deltagande.

Tack för den Pappsen!

Sen så gick jag inte till Minimarket nåt mer.