Ojoj, ibland blir man trött! Någon måste ha spillt sirap på köksgolvet igår! Ja, okej JAG spillde sirap på köksgolvet igår. Nu har jag fått byta strumpor två gånger bara idag!
Väldigt irriterande!
”Men varför inte bara…” tänker ni.
Och jag vet! Jag har gjort det nu. Men ibland tänker man liksom bara inte.
Nu ska jag väl slippa byta strumpor en tredje gång i alla fall.
Bra, Mammsen! Det är ordning med dig!
Det finns mycket oflyt man kan drabbas av när man går där i mataffären.
* Du har glömt inköpslistan hemma och kan för ditt liv inte komma på det där som var så viktigt.
* När du tror att du är färdig kommer du på det där viktiga som förstås ligger precis vid ingången.
* Det där viktiga du skulle ha är slut.
* Det kan också vara så att just din favoritprodukt är borttagen ur sortimentet. (Vart har min orientaliska soppa tagit vägen till exempel? Va?)
* Eller så har du glömt plånboken hemma.
Och detta är ändå bara småpotatis om man jämför med följande scenario:
Du strosar nöjt runt i mataffären när du får se en gammal bekant. Ajajaj, hälsa eller dyka ner i inköpslistan och låtsas som om du inte ser?
Du bestämmer dig för att hälsa och även småprata i några minuter.
”Hur är det med dig då” ”Men vad roligt.” ”Jaså, gör du?” ”Det var kul!” ”Ha det så bra, då!” ”Hälsa!” ”Tack, tack.”
Belåten med dig själv fortsätter du sen mot äggen. Men! Vad skådar ditt norra öga? Din gamla bekant styr kosan åt precis samma håll! Du svänger raskt av mot mjölken istället och tänker att du kan hämta äggen sen. I värsta fall får du klara dig utan.
Men just bakom kröken ser du den gamla nunan igen! I sista sekunden finner du dig och tittar intresserat bort mot brödet istället.
Sen fortsätter det i samma visa! Om och om igen stöter ni ihop, oavsett om du skyndar på eller försöker dra benen efter dig. Ideligen dyker det bekanta plytet upp mellan hyllorna och du vet snart inte vart du ska ta vägen eller åt vilket håll du ska titta.
Som tur var hinner du i alla fall byta kö i rödaste rappet och när din bekanta går förbi dig på vägen ut tittar du nånstans bort i fjärran medan du packar dina varor.
Pust!
Det där skötte du ändå ganska bra. Största felet var nog att du hälsade från första början men man kan alltid lära sig av sina misstag.
Men den här då? Är det nån som har sett den på länge?
Jag har sett på mello. Ensam i tv-soffan. Jag har jobbat på dagen, Barnet sover och Pappsen är på galej.
”Usch!” säger ni. ”Stackare, vad tråkigt!”
Jag säger:
”Det känns toppen!”
Ikväll tyckte jag att alla låtar var bra! Jag vet inte om det är för att jag slapp Pappsen som sitter och matar mig i högerörat om hur dåliga alla bidrag är eller om det helt enkelt bara vara var en ovanligt bra lördag.
Och så här mol allena visar det sig att jag suttit och förälskat mig! Oväntat, men inte desto mindre roligt.
Vem är det då som har fått mina känslor att spira?
”Martin Stenmarck!” ropar ni kanske. ”En svärmorsdröm!”
Men nej nej.
”Nån av grabbarna i Panetoz då? Där fanns ju flera goa killar att välja bland!”
Men icke!
Det var den här människan som fick mitt hjärta att banka lite extra.
Jag kan erkänna att det började som ett visst agg förra lördagen. Lite barnslig, lite för nervös, en aning trist, tyckte jag.
Hon ler ju inte ens när hon inte pratar! Är inte det tjejens jobb, tänkte jag. Att stå bredvid och vara lugn och vacker och le från öra till öra så att den manliga programledaren uppfattas som extra rolig?
Och i samma veva slog det mig, så underbart att hon inte står och ler hela tiden! Vad roligt att en manlig och kvinnlig programledare är på så samma plan och inte har fått olika roller.
När hon sen gick på händerna och klappade med fötterna gjorde mitt hjärta volter!
Nour El-Rafais!
Jag ser verkligen fram mot vårat nästa möte!
Så fort Pappsen är hemma själv en kväll så ska det skåp-ätas. Inte ett kex går säkert.
Ni vet när man jobbar kväll och orkar slita vidare enbart till visionen av chipspåsen man ska ligga i soffan och äta när man kommer hem.
Men när man kommer hem ser man direkt på Pappsen att han gjort något. Svansen slokar och öronen hänger.
”Jag var så sugen… Det gick inte att stå emot.” erkänner Pappsen när man hittar den tomma chipspåsen i soporna.
Det är så frustrerande!
Men idag är det Pappsen som jobbar kväll…
Så nu sitter jag i soffan med putmage och rapar ost.
Jag har vansinnesätit en påse cheezballz!
Egentligen hade jag väl tänkt att dra ner lite på okynnesätandet, men vad gör man inte för att få hämnas?
Mohahaha.
Med nöd och näppe lyckades jag göra ett avbrott i ätandet och fota mitt trevliga sällskap i soffan.
Nu är jag hemma efter min första dag i datagruppen!
Jag får nog lov att säga att jag är nöjd med dagen och att jag inte känner mig så skrämd längre! Jag är väl inte dummare än nån annan, som min mamma sa, så förr eller senare kommer jag säkert att lära mig det.
Det var också första gången som jag steg upp i ottan tillsammans med Barnet, lämnade in honom hos barnvakt och hade en tid att passa till jobbet. Bra träning inför dagis, tänkte jag.
Fast uppladdningen var väl inte den bästa. Halv två vaknade jag av en mus som sprang och pep i sovrummet och Matilda som sladdade efter och slog mot den. Jag satte mig förskräckt upp i sängen, Barnet vaknade och grät och Pappsen klev upp och skällde på Matilda som for ut genom kattluckan igen. Men musen lämnade hon kvar.
Sen bedrev Pappsen musjakt i ett par timmar. Den här gången innefattade jakten ett gäng spikar som bändes bort för att kunna stänga in musen i tvättstugen och ett resultatlöst rivande i krukskåpet efter de där begagnade råttfällorna. Det innefattade också ett Barn som var vaken från och till under flera timmar och som efter att ha sprungit runt i hallen och skrattat klockan tre på natten till slut fick en vällingflaska och somnade om.
Efter det drömde jag ett flertal stressade drömmar som alla handlade om att jag missade tiden men ändå råkade jag gå upp 20 minuter innan klockan ringde för jag trodde att den nog redan hade ringt.
”Så bra nu hinner jag klippa Barnets naglar”, tänkte jag. Barnet värjde sig, jag kliade mig i huvudet med saxen och klippte bort halva huvudet. Eller åtminstone en ganska stor hårslinga.
Sen gick det lite bättre.
Räknar man bort fikarast så fick jag ihop en arbetsdag på tre timmar, ganska lagom! Det kändes glassigt att gå i privata kläder, smutta på en kopp kaffe och knappa lite på datorn. Jätteskönt att inte behöva springa ner i källaren och byta om och slippa fundera på om man har nån MRSA under naglarna när man kommer hem. Sen var det förstås som vanligt att jag nickade förståndigt när min kollega förklarade, men sen när jag själv skulle testa var jag helt tom i bollen och fick fråga om tre gånger. Men som sagt, det känns inte hopplöst. Det här lär jag mig med tiden!
Och Barnet var glad över att få leka med kusinerna och mysa med moster. Han var bara ledsen en gång och det var när jag lämnade honom. Han ville springa och leka med trakorerna och blev inte glad när Mammsen envisades med att pussa honom hejdå. Jaja.
När jag hämtade honom fick jag till och med äta pannkaksrester från deras lunch. ”Men inte ska väl jag…” tänkte jag medan jag hets-åt tre pannkakor.
Nu väntar en ledig torsdag och sen två jobbdagar på labbet.
Först på onsdag blir jag datamänniska igen.
Barnet sover. Jag har nån halvtimme över och sätter mig i soffan för att skriva ett blogginlägg. Men jag får helt enkelt krypa till korset och säga som det är!
Jag har så mycket i huvudet nu att det är svårt att krysta fram ett inlägg. Jag har fullt upp med att bäva, förstår ni.
Dagisinskolningen kommer allt närmare, och jag känner att jag säkert har mycket att förbereda innan dess, men kommer inte riktigt på vad. Jo, de där kläderna som jag påstod att jag börjat namnmärka finns ju kvar. Visst har jag börjat, men hittills har jag bara avverkat en släpp i rymden ungefär. Och så är det det här pusslet med jobb, schema, lämning och hämtning som jag inte har koll på. Mitt schema är inte klart för den perioden än så jag vet inte hur mycket av Pappsen och mina kvällar och helger som kommer att krocka.
Men igår var jag på mitt första förädramöte på dagis (och jag var en av föräldrarna! – jättekonstigt!) så nu har jag lite mer koll på hur saker funkar ändå.
Och så ska jag få nya arbetsuppgifter på jobbet. Jag ska ingå i datagruppen. (Eller bli en himla datamänniska, som jag säger, för det inte ska låta så pretentiöst.)
Man kan välja att se det som en utmaning. Eller kanske som ett sätt för jobbet att slippa ha mig i vägen på labbet? Själv pendlar jag mellan att se det som En Mycket Stor Ynnest (5% av tiden) och Jag Lägger Mig Här Och Spelar Död Tills De Glömmer Bort Mig Och Frågar Nån Annan (95% av tiden).
Jag jobbar nästan inget i februari, när det var tänkt att jag skulle lära upp mig, så jag har bombarderat chefen med mejl om att jag inte kommer att hinna och att ”jag måste få så mycket tid som det bara är möjligt!” Det senaste skickades häromkvällen, 23.00 ”från min Iphone”. ”Om datagruppen hellre vill ha nån annan så tar ju jag inte illa upp eller så.” skrev jag där jag låg under täcket och kände mig extra ynklig.
Jag vet inte vad som väntar mig och det är mycket det som skrämmer mig. Jag har nåt scenario i huvudet där jag ligger bakom en stor dator och drar osäkert, men sen alltmer panikartat, i olika kablar och inte vet vilken som ska kopplas in var. Men nu har jag erbjudit mig att komma in några dagar extra, ett par förmiddagar som jag fått barnvakt och två dagar som Pappsen tagit ledigt. Första förmiddagen är imorgon så efter det vet jag lite mer vad som förväntas av mig!
Kommer Mammsen att klara det?
Slår hon sig själv med häpnad?
Eller åker hon ut i snön med 9-kaffet i vrångstrupen och med smörgåspaketet hårdhänt kastat efter sig?
Tja… det får bli min första ordentliga cliffhanger!
Fast det mesta går nog att lösa bara man är hängiven och har en fast hand.
Jag visste att jag glömde något när jag räknade upp mina nyvunna ålderstecken häromdan! (Är det ännu ett ålderstecken – min tilltagande glömska?)
Clemetiner har jag alltid tyckt om! Lätta att skala, söta men syrliga och lagom stora! Behändiga frukter!
Men mina äldre kolloger har alltid föredragit en (ett?) apelsin till eftermiddagsfikat! De skalar och smaskar, glufsar och slafsar och det skvätter på alla inom en radie på två meter. Själv har jag inte på något vis förstått tjusningen!
Förrän nu.
Redan runt jul åt jag några stycken som inte gick åt när jag gjorde nejlikeapelsiner, och till min förvåning så föll det mig verkligen i smaken. Och nu har det eskalerat! Barnet och jag älskar våra apelsinstunder. Ibland är apelsinerna slut och så delar vi på en clementin istället, men nog tycker jag att de är väl söta och visst är klyftorna lite små?
Nä, tacka vet jag apelsiner. Jag skalar och smaskar, glufsar och smaskar… och njuter!
Hej då ungdomen, nu tar vi sikte på medelåldern!
LillaLina 