Mellan hägg och syren

IMG_6178Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…

Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.

Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.

Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?

Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.

Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.

IMG_6177Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.

IMG_6169

Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.

Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…

*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.

Ragnar

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

En kall och regnig dag

Ragnar dog en kall och regnig tisdag i maj.     

  

Det var Barnets katt och trots en del problem i början så artade han sig till att bli en mycket fin familjekatt. 

Hej då, Ragnar. Vi saknar dig.

  

Doktor Hår!

Det känns som att jag har varit för slapp mot Barnet ett tag nu. Vi har inte tränat på så mycket vettigt, mest lallat omkring och kollat på Barnkanalen. Biss och Kajs, det är grejer det!

Så vid frukostbordet tänkte jag testa honom på saker som han borde kunna.

”Vad heter du?” frågade jag.

Jo då, den satte han förstås. Så jag fortsatte:

”Hur gammal är du?”

Innan han kom in i barnkanal-träsket kunde han enkelt svaret, men nu såg han ut som ett frågetecken.

”Hur många år är du?” försökte jag igen.

Fortfarande inget vettigt svar.

”Du är två år!” sa jag frejdigt och satte upp ett par fingrar i luften.

Nu såg jag på Barnets min att det gick upp ett ljus, det här var bekant!

Skönt!

Han vispar till med ett finger i luften, lägger huvudet lätt på sned och ropar:

”Doktor Hår!” medan han plirar med ögonen.

  
”Men som tur är känner jag en doktor som säkert kan hjälpa mig – Doktor Hår!”

Hjälp, mitt barn gör en perfekt imitation av bajskorven Kajs! Mindre barnkanal och mera hårdträning framöver…

Armband med telefonnummer

Här har vi en lugn valborgsmässoafton. Barnet sover, Pappsen är i garaget och Lillan och jag hänger i soffan. Pappsen och jag hade tänkt grilla men vädret var inget vidare så vi gjorde hemmagjorda kycklingnuggets istället. Det blev också gott!

Förra året tipsade jag om dessa söta armband från ForLife.

20140318-195710.jpg

ForLife är ett projekt för Fas 3:or och de säljer enkla och smarta produkter till förmån för cancerforskning. De har hittills samlat in över 120 000 kronor!

Nu har det kommit in nya modeller, bland annat som man kan få sitt telefonnummer på. Jättebra att ha på sina barn om de skulle springa bort, och toppen att de samlar in pengar till cancerforskning. Det är verkligen en hemsk sjukdom som vi väl alla är rädda för och som också skördar många offer. Fruktansvärt.

Här kan du följa insamlingen och även skänka ett bidrag.

Vill du köpa ett eget armband så gör du det här.

Hoppas att du har en fin Valborg! Var rädd om dig, njut av livet och tillbringa tid med dem som du tycker om!

IMG_5849

Jobbiga, underbara du!

Barn är ju faktiskt underbara.

Om man nån gång säger nåt annat så får man en mammamaffia på sig. Det är inte okej att vilja ha egentid eller att säga att barn är jobbiga! Då får man skylla sig själv som har skaffat barn, eller hur? Jag ser de åsikterna hela tiden i flöden på Instagram, Facebook och, inte minst, på Familjeliv.

Det där är lite tossigt, tycker jag. Att skaffa barn är jobbigt. Barn ska vara jobbiga. Det är mer konstigt med de mammor på Familjeliv som hävdar att deras barn aldrig är krävande (eller att man i alla fall inte får säga det högt*) och att de aldrig känner att de behöver en stund i lugn och ro. Det får man ju ändå när barnen har flyttat hemifrån, raljerar de framför datorn och sen klappar de sig nöjt på magen och tar en svälj kaffe till. Där fick de till det.

Men lika självklart som att barn kan vara jobbiga – lika självklart är det att de är fantastiska, underbara, sagolika och det allra finaste som finns. Det tycker alla mammor, även om man inte alltid säger det i anslutning till att man suckar.

Igår bakade Barnet och jag syltkakor. Det är en bra kaka att göra tillsammans med små barn. Även om jag många gånger får bita ihop när vi bakar tillsammans så blir jag samtidigt fascinerad över hur smarta och läraktiga de är. Hur de tar efter oss vuxna, drar slutsatser och försöker själva.

baka3

Jaha, mamma lägger en kaka på vågen. Då hjälper jag till att lägga resten där också! Bra, va?

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det - mycket sylt!

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det – mycket!

När vi sen serverar våra kakor till Pappsen och barnens Farfar är vi så stolta att det nästan pyser ur öronen på oss. I alla fall på mig. För Barnet är det bara en självklarhet.

Precis som det ska vara.

Bara det är också lite underbart.

baka

Söta och bakade med mycket kärlek. Han har provsmakat dem till fulländning.

* Självklart ska man inte säga till barnet att man tycker att själva barnet är jobbigt. Man får säga ”Jag tycker att det är jobbigt när du ligger och skriker och sparkar så där…”

Hur var du på skolgymnastiken?

Pappsen har börjat att springa. Oväntat men sant.

Och jag är avundsjuk. Jag vill också vara sportig!

Visserligen avskydde jag skolgymnastiken.  Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är i skolan och inser att vi ska ha gympa!

Inte för att jag inte gillar att röra på mig, men jag var hopplös på bollsporter! Jag bävade alltid för att vi skulle sparka fotboll eller nåt.

Delvis beror det förstås på att jag var dålig på det, men jag tror också att det berodde på en rädsla för att stå i centrum, släppa på integriteten och ge sig hän. Och eftersom jag aldrig vågade prova på riktigt, utan promenerade omkring där jag trodde att det var minst risk för bollen att komma, så blev jag aldrig bättre heller!

Numera förväntas det ändå sällan att man ska vara med på några gymnastiska övningar. Det man har störst risk att råka ut för i sociala sammanhang är kanske bowling.

Och det är betydligt bättre! Särskilt nu när jag är vuxen.

Nu när jag inte skäms så mycket över att vara i centrum skulle jag nog tycka att det vore riktigt kul. Det är ju trevligt att umgås genom att göra saker tillsammans. Nog låter det skoj att gå ut med kompisar, dricka lite vin och bowla medan man fnittrar åt de fula skorna? Till exempel. Strax innan jag blev gravid med Lillan var vi faktiskt ett tjejgäng som var ute och åt middag och sen drog vidare och spelade biljard. Det var också kul.

Och det skulle vara skönt att komma ifrån hemmet själv nån gång! Hur mysigt det än är med en 1,5-månaders baby så blir det inte många tillfällen till att göra saker på egen hand. Jag lyckas på sin höjd stjäla åt mig en dusch.

Men så är ju tiden med en nyfödd. Kanske kan jag börja med en kvällspromenad så får det väl eskalera till bowling sen…

Då kanske jag äntligen kommer över mardrömmen om grabbarna som ropar argt efter mig när jag missar bollen?

Vilken typ var du på skolgymnastiken? Kastade du dig svettig efter bollen? Eller var du som jag – bättre på att undvika den?

  
Än så länge mest mys med den här lilla tjejen.

En inte så söt docka 

Barn och katter.

Så mysigt, säger ni.

Katter och barn.

Men den kombinationen behöver inte alls vara trevlig. Inte för mamman. Igår gjorde den mig gråtfärdig och fick mig att skrika rakt ut.

Jag satt i soffan och ammade Lillan. Barnet ropar från hallen. Han vill att jag ska komma och titta.

”Mamma! Kom hit, mamma!” 

Jag svarar att jag inte kan komma, men på en 2,5-årings vis upprepar han frågan ett oräkneligt antal gånger ändå. Sen blir det tyst ganska länge innan han nöjd och glad kommer trallandes med sin dockvagn.

Fortsatt munter plockar han ur sin docka ur dockvagnen. 

Sen lyfter han ur sin gosekanin.

Jag tittar förstrött på.

Till sist tar han, väldigt högtidligt, upp något ur botten på dockvagnen. Vad är det nu han har kört runt på? Tydligen något mycket litet.

Med ett stort leende håller han fram det mot mig. En gråsvart liten boll.

”Är det, mamma?” frågar han.

Mellan sina söta små fingrar håller han… en stor och välmatad fästing!

Fy! Jag är inte så rädd för kryp men just fästingar får mig att rysa! Jag vägrar att ta i dem och har sagt till Pappsen att jag gör vad som helst bara jag slipper plocka fästingar från katterna. Jag tycker att de är vidriga!

Så tänk min förskräckelse när jag inte hinner svara innan Barnet lyfter handen och kastar fästingen på mig!

Med Lillan i famnen kan jag inte göra mycket annat än att skrika rakt ut. 

Som tur var landade fästingen på filten jag hade om oss och efter stort besvär lyckades jag lirkandes loss Lillan utan att fästingen föll ut.

Sen skrubbade jag en förvånad pojkes händer länge. Jag kan bara ana hur mycket han petade, fingrade och undersökte fästingen innan han tog den på en tur i sin dockvagn. Som en annan docka. 

Tanken gör mig närmast gråtfärdig.

  

Gästinlägg: KOSTNADSFRI PT & HÄLSOCOACHING!

Hejsan!

Linnéa heter jag, jobbar tillsammans med Lina och har fått tillåtelse att dela något riktigt härligt med er!

För ett par månader sedan fick jag chansen att göra en förändring, en förändring som inte bara har lett till att jag har fått en starkare och friskare kropp utan även en gladare knopp. Nu kan du också få den chansen!

Vill du ta tag i din hälsa, gå ned i vikt, komma tillbaka efter en graviditet, behålla din hälsa under en graviditet, kanske bygga muskler eller helt enkelt bara leva mer hälsosamt? Klicka på någon av länkarna nedan och läs mer! Du kommer inte ångra dig :).


https://www.facebook.com/halsocoacherna/posts/676439582482253?__mref=message_bubble

halsocoacherna.nu/halsoprogram21