Etikettarkiv: Barn

En dag när allt går snett

Publicerad den av

6

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.

 

Ostogram

Publicerad den av

6

Nu har det löst sig med osten. 

Jag skulle ju fått ett ostogram i fredags som julklapp från jobbet, men det kom inte fram förrän igår. Då hade det legat i rumstemperatur från torsdag eftermiddag till måndag eftermiddag och det kändes inte så bra. Dessutom hade jag ju velat ha dem som tilltugg på ESC.

Jag ringde igår och de lovade att kolla upp saken och återkomma senast samma dag. Jag ringde några timmar senare men då svarade de inte och sen mejlade jag dessutom (mest för att säga att jag uppgett fel hemtelefonnummer, min virrpanna, men de hade ju mobilnumtet också.) 

Idag på eftermiddan ringde jag igen (jobbig kund) men de svarade inte nu heller. Jag började känna mig ganska less, varför kan det inte bara få vara smidigt ibland? Men nu ringde de upp, bad om ursäkt och lovade att skicka ett nytt paket, med något litet extra i som plåster på såren. Skönt!

Nu har jag getost, blåmögelost, vitmögelost, kittost, lufttorkad korv, kex och jordgubbs- och balsamicomarmelad. Korven, kexen och marmeladen vågar jag äta av och ett par av de andra kan jag ha i matlagning! 

Pizza med getost till helgen kanske?

Kanske vågar jag äta lite av de andra också annars får jag väl ge bort dem till nån som inte är så känslig. Morfar? Farfar?

Det blev nog bra till slut! 

  

Bamsemiss och mögliga ostar

Publicerad den av

6

IMG_6214-2

Vi har haft en så skön helg! Försommaren har verkligen visat sig från sin bästa sida! Igår var vi på Kolmården med min familj. Det var trevligt. Visst funderar man på hur djuren har det, men jag har ändå fått för mig att Kolmården är en ganska vettig anläggning. Dessutom arbetar de ju med att upplysa och belysa problem för vilda djur och med att skydda utrotningshotade arter, så jag tänker att på det stora hela kanske det jämnar ut sig…

Barnet var nöjd med det mesta men väldigt ledsen över att han inte fick träffa Bamse. Vi hade nog trott att Bamse skulle spatsera omkring där på Bamses värld och inte bara träffas efter nån föreställning nån viss tid som vi inte hade koll på. Barnet planerade på morgonen att han skulle krama Bamse och att han skulle ge honom sin napp, när vi sen drog en trött kille tillbaka till parkeringen med oförrättat ärende grät han i högan sky ”Ville träffa Baaamse!” Stackars liten.

IMG_6207

Dagen till ära laddat upp med Bamse-kepsen och Bamse-strumporna.

Idag har vi nästan bara grejat i trädgården. Nu njuter jag verkligen av att få fixa där, inte bara av att slappa i den. Potatisen har kommit upp och idag satte jag ärtor, morötter, dill och rödbetor på landet. I växthuset finns sallad och dill, bönorna som jag förodlat har precis börjat titta upp och tomaterna växer.

IMG_6246IMG_6247-2

IMG_6249-1

IMG_6248-0

I ett par veckor har jag slagit vad om mig själv om när mina Allium ska slå ut, och nu har de äntligen gjort det!

IMG_6266

Enda smolket i bägaren är min ostleverans. Vi fick ett ostogram från jobbet i julklapp. Som gravid trånade och trånade jag efter mögelostarna som jag skulle beställa hem när jag fött bebisen. Jag längtade så och beställde leverans för ostarna till den 22/5, alltså i fredags, men inga ostar kom… Enligt ostaffären är de skickade i torsdags och enligt posten ska de komma fram på måndag. Jag gissar att de inte varit kylförvarade och att de helt enkelt är förstörda nu.

Hur ska man göra? Ska jag sitta under min sten och tänka att jag får skylla mig själv som bor på landet? Eller ska jag tänka att om jag beställt leverans ett visst datum och har ”betalat” för det så ska jag minsann ha mina ostar i ätbart skick? Jag gillar inte sånt här…

Ragnar

Publicerad den av

5

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

Doktor Hår!

Publicerad den av

5

Det känns som att jag har varit för slapp mot Barnet ett tag nu. Vi har inte tränat på så mycket vettigt, mest lallat omkring och kollat på Barnkanalen. Biss och Kajs, det är grejer det!

Så vid frukostbordet tänkte jag testa honom på saker som han borde kunna.

”Vad heter du?” frågade jag.

Jo då, den satte han förstås. Så jag fortsatte:

”Hur gammal är du?”

Innan han kom in i barnkanal-träsket kunde han enkelt svaret, men nu såg han ut som ett frågetecken.

”Hur många år är du?” försökte jag igen.

Fortfarande inget vettigt svar.

”Du är två år!” sa jag frejdigt och satte upp ett par fingrar i luften.

Nu såg jag på Barnets min att det gick upp ett ljus, det här var bekant!

Skönt!

Han vispar till med ett finger i luften, lägger huvudet lätt på sned och ropar:

”Doktor Hår!” medan han plirar med ögonen.

  
”Men som tur är känner jag en doktor som säkert kan hjälpa mig – Doktor Hår!”

Hjälp, mitt barn gör en perfekt imitation av bajskorven Kajs! Mindre barnkanal och mera hårdträning framöver…

Jobbiga, underbara du!

Publicerad den av

4

Barn är ju faktiskt underbara.

Om man nån gång säger nåt annat så får man en mammamaffia på sig. Det är inte okej att vilja ha egentid eller att säga att barn är jobbiga! Då får man skylla sig själv som har skaffat barn, eller hur? Jag ser de åsikterna hela tiden i flöden på Instagram, Facebook och, inte minst, på Familjeliv.

Det där är lite tossigt, tycker jag. Att skaffa barn är jobbigt. Barn ska vara jobbiga. Det är mer konstigt med de mammor på Familjeliv som hävdar att deras barn aldrig är krävande (eller att man i alla fall inte får säga det högt*) och att de aldrig känner att de behöver en stund i lugn och ro. Det får man ju ändå när barnen har flyttat hemifrån, raljerar de framför datorn och sen klappar de sig nöjt på magen och tar en svälj kaffe till. Där fick de till det.

Men lika självklart som att barn kan vara jobbiga – lika självklart är det att de är fantastiska, underbara, sagolika och det allra finaste som finns. Det tycker alla mammor, även om man inte alltid säger det i anslutning till att man suckar.

Igår bakade Barnet och jag syltkakor. Det är en bra kaka att göra tillsammans med små barn. Även om jag många gånger får bita ihop när vi bakar tillsammans så blir jag samtidigt fascinerad över hur smarta och läraktiga de är. Hur de tar efter oss vuxna, drar slutsatser och försöker själva.

baka3

Jaha, mamma lägger en kaka på vågen. Då hjälper jag till att lägga resten där också! Bra, va?

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det - mycket sylt!

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det – mycket!

När vi sen serverar våra kakor till Pappsen och barnens Farfar är vi så stolta att det nästan pyser ur öronen på oss. I alla fall på mig. För Barnet är det bara en självklarhet.

Precis som det ska vara.

Bara det är också lite underbart.

baka

Söta och bakade med mycket kärlek. Han har provsmakat dem till fulländning.

* Självklart ska man inte säga till barnet att man tycker att själva barnet är jobbigt. Man får säga ”Jag tycker att det är jobbigt när du ligger och skriker och sparkar så där…”

Hur var du på skolgymnastiken?

Publicerad den av

15

Pappsen har börjat att springa. Oväntat men sant.

Och jag är avundsjuk. Jag vill också vara sportig!

Visserligen avskydde jag skolgymnastiken.  Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är i skolan och inser att vi ska ha gympa!

Inte för att jag inte gillar att röra på mig, men jag var hopplös på bollsporter! Jag bävade alltid för att vi skulle sparka fotboll eller nåt.

Delvis beror det förstås på att jag var dålig på det, men jag tror också att det berodde på en rädsla för att stå i centrum, släppa på integriteten och ge sig hän. Och eftersom jag aldrig vågade prova på riktigt, utan promenerade omkring där jag trodde att det var minst risk för bollen att komma, så blev jag aldrig bättre heller!

Numera förväntas det ändå sällan att man ska vara med på några gymnastiska övningar. Det man har störst risk att råka ut för i sociala sammanhang är kanske bowling.

Och det är betydligt bättre! Särskilt nu när jag är vuxen.

Nu när jag inte skäms så mycket över att vara i centrum skulle jag nog tycka att det vore riktigt kul. Det är ju trevligt att umgås genom att göra saker tillsammans. Nog låter det skoj att gå ut med kompisar, dricka lite vin och bowla medan man fnittrar åt de fula skorna? Till exempel. Strax innan jag blev gravid med Lillan var vi faktiskt ett tjejgäng som var ute och åt middag och sen drog vidare och spelade biljard. Det var också kul.

Och det skulle vara skönt att komma ifrån hemmet själv nån gång! Hur mysigt det än är med en 1,5-månaders baby så blir det inte många tillfällen till att göra saker på egen hand. Jag lyckas på sin höjd stjäla åt mig en dusch.

Men så är ju tiden med en nyfödd. Kanske kan jag börja med en kvällspromenad så får det väl eskalera till bowling sen…

Då kanske jag äntligen kommer över mardrömmen om grabbarna som ropar argt efter mig när jag missar bollen?

Vilken typ var du på skolgymnastiken? Kastade du dig svettig efter bollen? Eller var du som jag – bättre på att undvika den?

  
Än så länge mest mys med den här lilla tjejen.

Dagens trädgård

Publicerad den av

11

IMG_4735

Det är mycket på gång i trädgården nu. Pappsen gräver, klipper häckar, tar bort buskar och stenar och kanske nån rabatt här och där.

Jag planterar och rensar.

Vi är väldigt olika med det mesta, Pappsen och jag. Jag vill ha det lummigt och med mycket växter, gärna huller om buller, det behöver inte vara så noga med allting. Jag vill skynda långsamt och går gärna och funderar och planerar innan vi gör nåt drastiskt, som att hugga ner träd eller så.

Pappsen vill ha det strikt och ordentligt. Öppet och fritt, och viktigast är förstås att det bara går att braka på med gräsklipparen. När han går igång med motorsågen får han tunnelseende och vill hugga ner allt han ser på en gång.

Idag har Pappsen trimmat och klippt gräs och jag har provat min maskros-uppdragare(?). Där har vi en olikhet till. Pappsen älskar prylar. Det gör inte jag. Jag vill göra allt med så enkla medel som möjligt. Jag gillar inte dammsugare utan föredrar att sopa (men Pappsen har gömt sopskyffeln), jag vispar gärna grädde för hand och har bara hummat i två år när Pappsen har försökt få mig att använda maskros-uppdragaren.

”Det går så bra för hand.” säger jag och river upp ännu några maskrosblad utan att få med nån rot. (Det är ju inte så noga.)

Idag har vi också satt potatis, barnens Farfar och jag.

Det är Farfar som har ansvar för potatislandet. Han har utnämnt sig själv.

IMG_4706

Fast det är jättebra med hjälp.

IMG_4726
Här har ni dagens outfit.

Tröja – från Pappsens garderob
Arbetsbyxor – nya snygga från Jula
Pannband – som Farfar har vunnit på lotto

Och så har Pappsen grävt bort den dåliga jorden från växthuset så kanske jag äntligen kan plantera där snart! Det gick sönder glas i vintras så vi har fått sätta in nya rutor och så har Farfar och jag försökt plocka bort skärvorna. Vi fick inte bort allt splitter så nu byter vi ut jorden istället.

IMG_4707

Nu blommar också bergskörsbärsträden. De är så söta.

IMG_4671

Jag ska plantera mycket fler hyacinter. Jag har varit skeptisk till hyacinter som vårblomma eftersom den är så starkt förknippad med jul, men de är verkligen fina i vårrabatten och doftar ljuvligt!

IMG_4704

Den här lila blomman är så söt, men jag vet inte vad den heter?

IMG_4694

Det händer så mycket i naturen nu. Forsythian har slagit ut.

IMG_4693Och häggen är på god väg. Jag ser skillnad för varje dag. Igår tog jag detta fotot och idag när jag kom ut hade Pappsen mejat ner den.

Jättestor skillnad…

Fast maskros-uppdragaren var bra.

En inte så söt docka 

Publicerad den av

13

Barn och katter.

Så mysigt, säger ni.

Katter och barn.

Men den kombinationen behöver inte alls vara trevlig. Inte för mamman. Igår gjorde den mig gråtfärdig och fick mig att skrika rakt ut.

Jag satt i soffan och ammade Lillan. Barnet ropar från hallen. Han vill att jag ska komma och titta.

”Mamma! Kom hit, mamma!” 

Jag svarar att jag inte kan komma, men på en 2,5-årings vis upprepar han frågan ett oräkneligt antal gånger ändå. Sen blir det tyst ganska länge innan han nöjd och glad kommer trallandes med sin dockvagn.

Fortsatt munter plockar han ur sin docka ur dockvagnen. 

Sen lyfter han ur sin gosekanin.

Jag tittar förstrött på.

Till sist tar han, väldigt högtidligt, upp något ur botten på dockvagnen. Vad är det nu han har kört runt på? Tydligen något mycket litet.

Med ett stort leende håller han fram det mot mig. En gråsvart liten boll.

”Är det, mamma?” frågar han.

Mellan sina söta små fingrar håller han… en stor och välmatad fästing!

Fy! Jag är inte så rädd för kryp men just fästingar får mig att rysa! Jag vägrar att ta i dem och har sagt till Pappsen att jag gör vad som helst bara jag slipper plocka fästingar från katterna. Jag tycker att de är vidriga!

Så tänk min förskräckelse när jag inte hinner svara innan Barnet lyfter handen och kastar fästingen på mig!

Med Lillan i famnen kan jag inte göra mycket annat än att skrika rakt ut. 

Som tur var landade fästingen på filten jag hade om oss och efter stort besvär lyckades jag lirkandes loss Lillan utan att fästingen föll ut.

Sen skrubbade jag en förvånad pojkes händer länge. Jag kan bara ana hur mycket han petade, fingrade och undersökte fästingen innan han tog den på en tur i sin dockvagn. Som en annan docka. 

Tanken gör mig närmast gråtfärdig.