Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.