Yr i mössan

Publicerad den 3 januari, 2015 av Lina

Igår avbröt jag mitt jullov och var inne och jobbade. Även Pappsen jobbade så vi hade Barnet på dagis.

Jag var lite bekymrad över att behöva lämna honom nu när han varit hemma ganska länge. Jag var rädd att han skulle vara ledsen större delen av dagen. Som väl är har jag en snäll syster som erbjöd sig att hämta honom om det var så att han inte skulle trivas på förskolan på fredagen. Jag nämnde det för fröken men hade inget sagt till Barnet. Han ställer så lätt in sig på saker då och har svårt att acceptera att det blir annorlunda sen.

Nu var han ganska ledsen och hängde runt mitt ben när jag skulle lämna honom. Det är ju så svårt att tänka när man har ett ledset barn! Jag hade klätt av mig för att lämna in schema och kläder, nu stod jag i kapphallen, tryckte på mig mössan och försökte prata avslappnat och samlat med fröken samtidigt som jag försökte en någorlunda bra lämning.

När jag ska gå ser jag att min mössa ligger på golvet! Men… vad är det då för mössa jag har på huvudet??

Jag sliter av mig mössan och upptäcker att det är min tvåårings blåa lilla mössa med dinosaurie på! Att jag har lyckats trycka ner den på huvudet! Och stått och pratat med fröken i den… Oj då, där rämnade fasaden av en avslappnad och samlad mamma.

Sen hade Barnet en bra dag på förskolan. Normalt brukar han ändå bli glad när jag kommer men nu hade det blivit lite missförstånd. Man trodde att det var min syster som skulle hämta och Barnet hade fått höra det och sett fram emot att få bli hämtad av sin älskade moster, leka med kusinerna och deras fina leksaker. När så hans mamma skyndade sig in till sin efterlängtade parvel blev han så besviken att han knappt visste vart han skulle ta vägen! Han ville inte med hem! Moster skulle hämta!

Jag förstår att han blev besviken men det känns inget vidare när mitt eget barn blir ledset och besviket när han får se mig efter en lång dag.

Jaha, hej hej, här kommer årets sämsta mamma! Förvirrad, ogillad av sitt eget barn och tänker lämna in Barnet på dagis fast hon ska vara mammaledig sen.

Dessutom har jag svårt att vända hans besvikelse när jag ska hämta honom. Jag vill gärna locka med nåt kul att göra när vi kommer hem, men det enda som kommer upp i huvudet är att muta med pepparkakor och det vill jag inte göra (inför fröknarna.)

”Kom nu så åker vi hem och gör… nåt kul.” är allt jag lyckas haspla ur mig.

Men när vi kom hem spelade vi och sjöng barnvisor på synthen (Vipp på rumpan-affären är favoriten just nu), blåste såpbubblor och bakade hemmagjord pizza. Så visst blev det en bra kväll ändå och även Barnet var någorlunda nöjd med sin mamma.

Pizzan förresten. Jag gjorde degen kvällen innan (efter ett vanligt recpet) och lät den kalljäsa i kylen till dagen därpå. Mycket smidigt och gott! Dessutom testade jag för första gången att värma plåtarna i ugnen och sen dra över bakplåtspapperet med pizzan på när den skulle in i ugnen. Det gjorde också att bottnen blev knaprig och god!

Hoppas att ni har en bra lördagskväll!

2014! Mitt år i bilder…

Publicerad den 31 december, 2014 av Lina

…och text.

Åh, ännu ett år har alltså gått. Jag tänker att jag vill summera året lite.

Vi har nu bott i huset i snart två år. Vi har renoverat ganska intensivt under denna period och det är först nu när övervåningen börjar att bli färdig som jag hoppas på ett lite lugnare tempo.

Lite har vi fixat i trädgården också, men mest har jag njutit av att se allt som växer och blommar. Jag kom inte ens ihåg vilka blommor som växte i trädgården så detta blomsterår var precis lika spännande som det första.

I mars började Barnet på dagis, något jag bävat ordentligt för innan, men som jag ändå tyckt funkat bra. Jag önskar bara att dagarna ifrån honom inte var så långa, men nu går jag ju snart på mammaledighet så då slipper jag ifrån ekorrhjulet för en tid igen.

Barnet har förstås utvecklats enormt mycket under det gångna året. Nu är han en liten kille som pratar och springer och det är mycket som rör sig i hans lilla huvud. Han är väldigt social och tycker om liv och rörelse. Han har en stor vilja, är enormt envis och kan bli lika arg som han är glad. Han gillar traktorer och annat som rullar, att sjunga och dansa och precis som de flesta barn i hans ålder vill han hjälpa till mycket.

Till sommaren blev jag till våran stora lycka gravid igen. Dagen innan jag plussade gick Pappsen och jag på middag vid Göta Kanal, våran första middag ute på tu man hand sen Barnet kom. (Jag ville inte förstöra middagen med ett negativt resultat så vi väntade till dagen efter dejten med att testa.)

Sommaren innehöll allt som den borde. Lek och bad och utflykter, grillning, jordgubbar och värme. Mest minns jag ändå mitt förtvivlade illamående och tröttheten som gjorde att jag helst ville tillbringa dagarna inomhus i soffan… Tur att sånt släpper och att man i sinom tid glömmer. Nu känner jag bara bebisen som sparkar i magen!

Till hösten mådde jag bättre igen. Barnet har verkligen tyckt om att vara i skogen eller bara i trädgården och äta äpplen och björnbär, gunga eller vara i sandlådan. Först efter sommaren kände jag också att jag hade hämtat ifatt på jobbet efter mammaledigheten. Vi har haft ett enormt utvecklingsarbete på jobbet vilket har varit svårt att hänga med i när jag till att börja med bara jobbade ett par dagar i veckan och sen 75 % efter dagisstarten. Dessutom har jag sen i våras varit med i en liten grupp som anpassat vårat nya datasystem till vårat arbete så jag har delat mina 75 % mellan labbet och data-sidan. Det gjorde att jag kände mig vilsen på båda sidorna.

Det var tråkigt, jag som innan mammaledigheten trivts så bra på jobbet, haft så roligt med jobbarkompisarna och vetat att jag varit kompetent i mitt arbete. Nu kände jag knappt igen mig på jobbet. Utbyte av personal, ombyggnad, nya maskiner och arbetssätt hade gjort det till närapå ett helt nytt jobb. Nu funkar det som sagt bättre igen men riktigt som förr är det inte.

Så i oktober förlorade vi våran älskade katt Rut i vingelsjuka.

Hon var så fin och vi saknar henne än. Som tur är har Matilda blivit mycket mer sällskaplig nu när hon är ensam katt i huset.

I år har vi inte gjort några stora resor men en del utflykter har vi hunnit med.

Syrran och jag var i Stockholm i maj och tittade på Priscilla. I juni var min familj till Astrid Lindgrens värld och i juli åkte vi till Ängelholm tillsammans.

Nu senast var jag, syrran och ena svägerskan till Stockholm på Mammaboosten the Show (där jag träffade BlondinBella).

Nu har vi en skön julledighet, magen växer och jag har bara 12 dagar kvar att jobba innan jag går på mammaledighet.

Så sammanfattningsvis har det varit ett väldigt bra år! Lite stressigt med jobb- och dagispussel och renoveringar, men på det stora hela har det ändå varit lugnt – så som det bör vara för livet som småbarnsfamilj. Höjdpunkterna är naturligtvis att se Barnets utveckling och att få bli gravid igen!

Ja, jag är lyckligt lottad.

Åren går fort, eller vad säger ni?

Nougatrutor

Publicerad den 30 december, 2014 av Lina

Det har varit strålande vackra och iskalla dagar nu efter jul! Det har varit gudomligt skönt att slippa ge sig ut till jobbet i kylan, dessutom har jag blivit mycket tröttare igen så jag är verkligen glad över den här julledigheten! Nu är det skönt att det är lite varmare igen så att vi kan vara ute mera.

Visst har vi varit ute en del, trots kylan. Jag har dragit Barnet i snowracern och en dag tog vi en tur till sjön eftersom Pappsen var nyfiken på hur tjock isen var.

Jag gillar ju naturen men rollen som lekledare med småbarn passar mig inte helt, jag vill helst bara strosa omkring och berätta vad växterna heter eller sitta och titta på när andra aktiverar dem. Så en eftermiddag gick vi in och bakade kakor istället, Barnet och jag, medan Pappsen satte taklister på övervåningen.

Ja, inte så att det alltid är mysigt och idylliskt att baka tillsammans med barn heller. Det tar fem gånger så lång tid som man tror och när Barnet envisas med att göra allt själv, kladdar ner hela köket och tjuvsmakar på allt är det lätt att tappa tålamodet. Och när han i ett obevakat ögonblick dessutom tar sleven och rör runt i mjölblandningen så att den far ut över bänkar och golv så vill jag nästan skicka honom till Pappsen istället.

Fast sen efteråt när allt är städat och frid och fröjd så är vi nöjda ändå. Och jag tänker att han lär sig mer och mer för varje gång han får vara med och öva. Snart kanske jag bara kan sitta i soffan och njuta av hans bakverk…

Eftersom jag har en massa nougat hemma efter julgodis som aldrig blev nåt av ville jag få användning för den. Så denna gång bakade vi nougatrutor.

Nougatrutor

100 g smör
2 msk ljus sirap
4,5 dl havregryn
1 dl socker
2 tsk vaniljsocker
1,5 tsk bakpulver
1 msk vetemjöl

250 g nougat

Sätt ugnen på 200 grader.

Klä en ugnsfast form, 20×30 cm, med bakplåtspapper.

Smält smöret i en kastrull. Blanda ner sirapen.

Blanda havregryn, socker, vaniljsocker, bakpulver och mjöl i en skål. Häll ner i kastrullen och rör till en smet.

Lägg smeten i den ugnsfasta formen och platta till smeten.

Grädda cirka tio minuter i ugnen, eller tills kakan fått lite färg.

Hyvla över nougat och låt smälta över kakan. Jämna ut nougaten och gör gärna räfflor med en gaffel för lite snitsigare utseende.

Låt stå kallt i cirka 45 minuter.

Ta upp kakan ur formen och skär rutor med en stor och vass kniv.

Förvara i kyl eller frys.

Mycket enkla kakor! Lika goda för vuxna som för barn

Yngre medelåldern – här har du mig!

Publicerad den 29 december, 2014 av Lina

Vi hade ju dejt-kväll i lördags, Pappsen och jag. Det var trevligt! Vi åt kinamat och sen såg vi Hobbit del 3 Femhärarslaget. Maten var god och filmen riktigt bra! Vi tittade i 3D med glasögon och allt och det var riktigt tufft! Tyvärr var det lite ansträngande för ögonen bara så som den tant jag börjar bli fick jag huvudvärk.

Annars var det en sån här kväll som jag var glad över att jag är just det – lite äldre – och har lämnat de vilsna och hetsiga ungdomsåren bakom mig. (Jag skulle vilja kalla mig för ungdom än men innerst inne tvivlar jag på att det är en korrekt benämning på en 32-årig blivande tvåbarnsmamma. Yngre medelåldern – här har du mig.)

Att jag kände så just i lördags hade flera orsaker.

– De skräniga tjejerna i 20-årsåldern som satt vid bordet intill oss och som skvallrade högljutt, flabbade och sprang omkring inne i restaurangen utan att tänka på att det förtog en del av den romantiska stämning som bland annat jag och Pappsen velat få till. Det var ju liksom ingen pizzeria vi var på! Jag har väl också varit i den åldern och trott att man var lite tuff och avslappnat nonchalant mot omgivningen när man betedde sig så (fast SÅ illa har jag minsann aldrig varit), men det är rätt skönt att ha insett att det mest är störande. Nu vet man lite mer vad som är tufft på riktigt och slipper klanta till det så ofta.

– Som ung tjej, lite oavsett hur bra man ser ut, så drar man blickarna till sig. Självklart blir man mer medveten om sitt utseende då och på hur andra uppfattar en.

Jag är bortom det nu. Jag slipper obemärkt förbi. Jag kan gå i omodern täckjacka och stor-mössan nerdragen över öronen utan att någon bryr sig, inte ens jag själv. Visst drog jag lite uppmärksamhet till mig när jag ramlade med magen före in i mannen som satt på platsen bredvid min på bion men det ÄR så svårt att balansera sig förbi allas fötter när man själv har taxben och, just nu, stor mage. Men efter att vi skrattat förläget och utbytt diverse artighetsfraser kunde jag sätta mig tillrätta, trycka upp de hornbågade 3D-glasögonen i ansiktet och peta loss popcornskal ur tänderna i lugn och ro. Verkligen skönt!

– När Pappsen och jag tog oss till bilen igen passerade vi party-kvarteren där människor i alltför tunna kläder stod och rökte och skriade i 20 minusgrader. Herregud, vad jag är glad över att slippa stå och frysa i för tunna kläder! Nej, jag har aldrig feströkt, men väl stått utomhus för att man inte har haft så mycket annat att göra än att hänga på byn eller stan och sen fryst så mycket att det har känts ända in i benmärgen och sen har det tagit timmar innan man har tinat upp igen.

Dessutom räckte det med att passera alla rökande ungdomar för att det skulle stinka om håret efteråt. Nä, tummen ner för det och tummen upp för tacos på fredagar, parmiddagar och småbarnsliv!

Yngre medelåldern – jag är så glad över att vi har funnit varandra!

Här är tanten med taxben och mage, men utan 3D-glasögon. Måhända lite sur över att Pappsen ville sitta kvar och kela med katten istället för att komma och fota mig. Vad är det med män och katter egentligen??

Fick ni en bra jul?

Publicerad den 25 december, 2014 av Lina

Det blev en jättefin julafton för oss!

Ja, egentligen har aldrig tanken med bloggen varit att skriva dagboksinlägg, utan att bryta ut små händelser som jag ser på med glimten i ögat… men nu fungerar inte min gravidhjärna riktigt på samma sätt som min vanliga hjärna. Nu är det fullt fokus på Barnet, bebisen i magen och på hemmet och jag ser inte riktigt saker ur samma perspektiv som annars. Jag skulle kunna strunta i att skriva helt men jag vill gärna hålla bloggen vid liv så då får det bli lite triviala inlägg. Kanske kommer min humor tillbaka mer efter förlossningen, eller också blir det ännu sämre under en period… Ni som orkar fortsätta läsa får se.

På morgonen igår kunde jag känna att julafton kanske inte är så speciell för oss vuxna, att det kanske mest är stress och bök och att förberedelserna innan och friden efteråt egentligen är det man är ute efter. När vi väl var på plats igår var det förstås ändå lika jättemysigt och trevligt som det brukar vara. Det är så roligt att fira jul tillsammans med barn och det är speciellt att vi firar i huset där jag växte upp och där vi alltid firade jul som små!

Även tomten kom på besök! Lycka för barnen och Barnet var inte rädd utan väldigt belåten över han kom.

Det enda som blev lite tråkigt var paketöppningen. Innan jag fick barn tänkte jag att mina barn minsann skulle öppna ett paket i taget och visa tacksamhet, inte bara slänga paketet åt sidan och kasta sig över nästa. Igår blev det lite hysteriskt med alla paket för Barnet. Han rev upp paket efter paket utan att knappt titta på dem och när de var slut letade han bara efter fler. Som mamma tyckte jag att det kändes genant när han hade fått så mycket fint men samtidigt förstår jag nu när jag själv har barn att det blir lite för mycket för de små under själva öppnandet. Idag har han varit jätteglad och nöjd med alla sina julklappar och lekt med dem allihop.

Det har hur som helst varit jätteskönt idag att ta en paus från julfirande och bara få vara hemma med familjen, leka med de nya sakerna, titta i böckerna och sjunga och spela ur nya sångboken. Imorgon drar vi igång firandet igen men det ska bli jättekul, inte minst Barnet längtar redan efter att träffa alla igen!

Och på lördag ska Pappsen och jag ta en riktig dejtkväll innan bebisen kommer, med middag och bio. Det ser jag verkligen fram emot! Vi har sån tur att vi har så fina barnvakter i både Pappsens och min familj som alltid ställer upp när vi ber om hjälp!

Jag hoppas att ni alla också haft en fin jul!

Stockholm, Mammaboosten & BlondinBella

Publicerad den 27 november, 2014 av Lina

Nu har jag så mycket att berätta om gårdagen!

Det blev en jättelyckad dag! Tyvärr hade en mamma fått förhinder men vi var ändå tre glada mödrar som efter lunch styrde kosan mot huvudstaden. Resan upp gick väldigt bra, det var inga köer och på första försöket hittade vi till parkeringshuset – Gallerian mitt inne i smeten! Jojo, kvinnor kan, heter det ju!

Vi hade lite tid på oss innan showen skulle börja så först strosade vi runt. Vi tog oss till NK för att titta på deras berömda julskyltning.

Det var verkligen stämningsfullt med tomtar i skyltfönstren, julbelysning på gatorna och vackra julgranar inne på NK… fast jag har sällan varit så medveten om min Prada-kopia till väska som jag prutade till mig i Turkiet eller mina stövlar med lerstänk på som jag blev när vi gick genom den eleganta väsk- och skoavdelningen där…

När det blev dags för mat var vi riktigt hungriga. Jag hade ägnat ganska mycket tid hemma åt att hitta en bra restaurang på lagom avstånd från parkering och show. De vi föll mest för visade sig vara fullbokade så till slut tog vi Jensens böfhus. Jag var rädd att det skulle kännas som ett lite finare McDonalds, men jag blev jättenöjd! Urvalet var inte så stort, men det visste vi ju om redan innan, och det var gott och vällagat. Köttet var otroligt mört (men tyvärr inte svenskt). Det är ju dessutom så lyxigt att få sätta sig i lugn och ro och prata, äta och bli uppassad!

Men vi var verkligen utsvultna när maten kom in. Med munnarna fulla och med bearnaise i mungiporna konstaterade vi raskt att pommesen inte skulle räcka så genast ropade vi extra pommes frites.

Se, så snålt med pommes…

Efter att vi tre gånger förvarnat om att vi ville ha efterrätt också (så att allt skulle flyta på bra, tänkte vi) fick vi beställa in våra chokladkakor med mjukglass, hackade hasselnötter, chokladsås och jordgubbssylt…

Det vattnas i munnen bara jag tänker på den varma, rinniga chokladkakan…

När det så blev dags för show var vi så mätta att man nästan kunde känna att den där extra pommesen inte varit nödvändig. Med GPS:en i mobilen vilseledde jag oss fram och tillbaka tills batteriet i telefonen dog utan att vi hittat till kongress-centret. Istället fick vi fråga oss fram ett par gånger.

Sen var jag ju ganska orolig för att mina sponsrade biljetter inte skulle finnas där… När personalen letat igenom hela högen med vackra vita kuvert utan att ha hittat mitt namn hoppade hjärtat över ett par slag. ”Sa du Nina?” frågade kvinna då. Till min lättnad hade hon hört fel och eftersom kvinnan jag haft kontakt med dessutom envist kallat mig för Linn så blev det ett par missförstånd för mycket. Men nu fick vi äntligen biljetterna i handen. Puh!

Vi hann mingla innan showen började.

Visst är det typiskt att man inte blir nöjd när man glatt ställer upp på ett foto? Jag kan inte låta bli att tänka på en mätt groda när jag ser mig på denna bild!

När vi fortsatte vårat mingel på vi helt oförhappandes syn på… en kändis! Isabella Löwengrip sålde sin nya bok ”Baby boost”. Jag som har så lätt för att bli starstrucked, hur skulle detta gå? Vi smög fram och jag fingrade på en bok och försökte stolpigt att småprata lite.

Jag köpte boken och fick den signerad. Syrran dristade sig till att fråga om hon fick ta en bild på oss tillsammans och Isabella ställde snällt upp på en bild med sitt fånleende fans som barnsligt höll upp boken.

Jag beundrar verkligen BlondinBella som vid så ung ålder har byggt upp ett så starkt varumärke. Hon är verkligen driven och en riktig förebild för kvinnligt företagande.

Sen vaggade jag därifrån och tyckte att jag på det stora hela hade hållit huvudet kallt och skött mig ganska bra.

”Eh, men jag knappar in 200 kronor här då!” hörde jag BlondinBella stressat säga en bit bakom mig när hon insåg att preggot höll på att smita med hennes bok. Skamset lommade jag tillbaka, stack in kontokortet, knappade fel kod ett par gånger innan jag lyckades betala och gick sen därifrån.

Men showen var jättebra! Petra Mede roade och engagerade, Andreas Lundstedt sjöng och lärde oss diskodansa och Tomas Järvheden lockade fram stora skrattsalvor och mycket igenkänning när han berättade om föräldraskap.

Sen var det skönt att sätta sig i bilen för att åka hem. Jag är ju van att somna i soffan på kvällen så det blev en lång dag och händelserik dag. Det var oväntat köer ut ur Stockholm, annars gick även hemresan toppen. Hade jag inte haft såna enerverande krypningar i benen nu när jag sitter stilla, som man ju ofta får när man är gravid, hade jag säkert sovit hela vägen hem. Vi var hemma runt halv två och då längtade jag riktigt efter att få stupa i säng.

Tyvärr hade jag glömt att ta med nyckel, mobilen var död och ringklockan funkade inte. Dessutom har jag en sambo som knappt skulle vakna av en slägga i huvudet. Jag ringde länge på dörrklockan utan att veta om den funkade eller inte, bankade på dörren, gick runt huset i kolmörkret och slog på rutan till sovrumsfönstret utan att kunna väcka min sambo. Jag ringde på dörren igen, gick runt huset igen, slog på rutan igen… Gravid och trött i becksvarta novembernatten visste jag inte vart jag skulle vända mig. Till slut fick dörrklockan liv, Barnet vaknade och till slut släntrade Pappsen upp och öppnade dörren. Eftersom jag är slarvig med nycklar och lätt låser mig ute har vi en reservnyckel gömd, fast för tillfället har jag tappat bort även denna.

Sen var det i alla fall ljuvligt att få sova några timmar… Tills Barnet vaknade klockan 5.10 och ville gå upp. Som väl var somnade Barnet i alla fall om till klockan sex när Pappsen åkte till jobbet och uppstigning blev ett faktum.

Håhåjaja, livet som småbarnsmamma är inte lätt att kombinera med sena nätter och shower.

Idag har jag varit riktigt trött och mest ägnat mig åt att mysa med Barnet – och med min goodie-bag.

En goodie-bag. Gratis grejer!

Tiden har varit knapp

Publicerad den 26 november, 2014 av Lina

Bloggen har tyvärr fått stå tillbaka lite de senaste dagarna. Vi mår alla bra igen, men Barnet har inte kunnat somna på kvällarna om inte jag har legat bredvid honom i sängen. Han har varit ganska svårsövd och ofta somnar jag också. När jag väl har vaknat har jag behövt fixa med schema till dagis och fylla i frågor inför hans utvecklingssamtal (som är nu på morgonen) och annat. Bloggen är ju tyvärr bara något jag kan ägna mig åt när jag har en stund över, och ibland finns inte det.

Det har varit mycket på jobbet också. Jag tänker varje vecka att nästa ska bli bättre och den förhoppningen har jag fortfarande. Jag har mycket att göra med datasystemet och annat jag har ansvar för, men nästan varje dag måste jag rycka in på labbet eftersom det fattas folk där. Ändå förväntas det gärna att jag ska hinna mina andra uppgifter också, så det känns lite stressigt, särskilt som jag är en gravid deltidare.

Därför ser jag extra mycket fram emot den här dagen! Jag, min syster och en av mina svägerskor åker till Stockholm i eftermiddag för att gå på Mammaboosten the Show! Det ska bli riktigt skönt att få komma iväg, äta på restaurang och bli roade på showen! Vi kommer hem framåt natten men jag ledig imorgon också så det känns riktigt lyxigt!

Lite nervöst är det förstås för bilkörning och parkering, ovana vid storstaden som vi är. Jag är också orolig över att maten inte ska vara bra eftersom det varit fullbokat på alla restauranger som vi helst ville till, och maten är ju en av höjdpunkterna när man är iväg!

Som om det inte vore nog är jag orolig över biljetterna också. Eftersom jag har en mammablogg har jag blivit erbjuden biljetter gratis från Familjeliv som driver showen, vilket förstås är toppen. De ska ligga i kassan och vänta på oss, men såklart är jag rädd för att detta ska strula…

Så, det ska bli en jätteskojig dag men jag kommer inte att kunna andas ut riktigt förrän vi (förhoppningsvis) sitter på showen och väntar på att Petra Mede, Andreas Lundstedt och Tomas Järvheden ska göra entré.

Håll gärna tummarna för oss! Jag berättar allt sen om hur det har gått!

Projekt övervåning

Publicerad den 20 november, 2014 av Lina

Jag har inte skrivit om renoveringen på ett tag. Det betyder inte att vi inte jobbar på. Sen i våras har vi jobbat med övervåningen. Hela familjen ska flytta upp innan bebisen kommer, så innan dess vill vi ha ett rum till Barnet och ett sovrum till oss färdigt. Dessutom vill vi göra iordning hallen på övervåningen så att det blir som ett vardagsrum.

Det innebär att vi på två år kommer att ha gått igenom kök, vardagsrum och hall på nedervåningen och två sovrum och en hall på övervåningen. Det är i mesta laget med tanke på att vi är arbetande småbarnsföräldrar, men samtidigt är det skönt att gå igenom huset så att man vet att det inte finns mögel eller så nånstans.

Hittills har vi bara stött på ett problem, en fuktskada i köket. .

Det var nån vattenledning under diskbänken som hade läckt. Nu rev vi ju upp köksgolvet innan vi ens flyttat in så det var enkelt att reda ut med försäkringsbolagen vems bolag som skulle stå för kostnaden. Det kommit en besiktningsman som gjorde en fuktskadekontroll men det var bara golvet och isoleringen som hade drabbats. Så allt har flutit på bra ändå.

Ibland glömmer man hur det såg ut innan. Då är det roligt att se tillbaka. Här är till exempel köket.

Före

Efter

Och här kommer lite glimtar från övervåningen. Jag lägger gärna ut före- och efterbilder sen när det är färdigt.

I Barnets rum har vi bytt tak, golv och tapetserat. Inredningen är inte helt topp, men jag skyller det på att vi inte kan använda rummet så mycket än.

I rummet där Pappsen, jag och bebisen ska sova har vi bytt golv, målat tak och tapetserat.

Men det stora projektet är hallen. Pappsen har börjat byta golv och satt ett par rader tak. Han har också satt en mörk panel som fondvägg.

Det kommer att bli jättefint och jag längtar så tills vi kan använda hela huset ordentligt! Sen hoppas jag att vi kan njuta lite innan nästa projekt drar igång.

Världens bästa komplimang

Publicerad den 17 november, 2014 av Lina

Han är så go Barnet! Jag längtar verkligen efter att äntligen få mycket mer tid tillsammans med honom!

De här dagarna som han har varit sjuk har vi börjat titta på Emil i Lönneberga tillsammans. Jättemysigt! (Blir ni också avundsjuka på livet som skildras där? Arbetsamt och hårt, men inte lika uppskruvat som nu och familjen på en gård arbetade tillsammans nära hemmet och gjorde saker från grunden.)

Idag såg vi avsnittet där Ida gör en krans till sin mamma ”Blev jag vacker nu?” frågar Alma.
”Nja, inte så värst…” eller nåt sånt svarar Ida och Alma skrattar.

Jag blev nyfiken på vad Barnet skulle svara så jag frågade honom ”Tycker du att din mamma är vacker?”
Han satt i mitt knä, var trött och inne i filmen, så jag räknade med ett slentrianmässigt ”Mmm…”
Istället vänder han upp ansiktet, ger mig ett stort leende och med glittrande ögon stryker han mig över håret.

Åh, vad mitt mammahjärta svällde!

Sjukdag och dagistankar

Publicerad den 17 november, 2014 av Lina

Idag är hela familjen hemma. Barnet har haft en ordentlig magsjuka. Han började kräkas på fredagsnatten och kräktes i princip allt han fick i sig till och med söndag morgon. Allt han fick behålla var när vi matade honom teskedsvis med vätska. Själv jobbade jag hela lördagen och det bar emot med varje cell i kroppen att behöva lämna honom när han mådde så dåligt, men Pappsen skötte honom såklart galant.

Idag är Barnet fortfarande trött och verkar må lite illa när han äter. Jag vabbar idag och är ledig imorgon sen får vi se hur mycket han har piggnat till.

Och i nattas började Pappsen att kräkas så även han är hemma. Jag håller tummarna för att jag håller mig frisk denna gång. Jag ska till barnmorskan på onsdag och det vill jag ju inte skjuta upp!

Det är lite drygt två månader kvar innan jag går på mammaledighet så det är hög tid att bestämma hur Barnet ska gå på dagis när jag går hem. Innan han började på dagis hade jag aldrig kunnat drömma om att jag inte tvärsäkert skulle ha honom hemma när nästa barn kom. Nu har jag väl nästan bestämt mig för att han får vara där ett par dagar i veckan. Jag VILL ju verkligen ha all tid tillsammans med honom som jag kan, men samtidig är han ett väldigt aktivt och socialt barn som trivs väldigt bra på sitt dagis. När jag hämtar honom där efter en lång dag vill jag bara vara hemma i lugn och ro med honom, Barnet däremot blir alltid besviken om vi inte åker och hälsar på någon direkt när vi kommer hem… Han kräver mycket aktivitet och sällskap min lille kille och det är inte helt lätt att ge honom det om vi bara går här hemma i vårat hus ute på vischan.

Jag tänker att jag kan hinna sköta hushållet, sova eller bara vara med nya bebisen medan han är på dagis. Är han hemma kanske det blir att jag sätter honom framför tv:n alldeles för mycket medan jag ska göra dessa saker och då känns det ändå bättre med dagis.

Jag tänker till och med att jag ska ha honom lite på dagis de veckor jag är hemma innan nästa barn kommer. Dels för att det inte ska bli för långt uppehåll för honom och dels för att det inte ska bli som att jag lämnar bort honom just för att bebisen kommit. Sen ska jag erkänna att det skulle kännas ganska skönt att kunna städa eller storhandla i lugn och ro också, även om jag får lite dåligt samvete av att känna så.

Man är ständigt jagad av det dåliga samvetet som förälder, men jag tror ändå att denna lösning är den bästa för oss. Så länge han fortsätter att trivas så bra på dagis och jag har honom färre än 15 timmar i veckan så känns det ändå okej. Vi börjar så här så får vi se sen hur vi tycker att det funkar.

Tittar på gamla foton där Barnet och jag är tillsammans. Så liten och fin han var. ❤️

	Camila Perkins om Vad tycker du om hen?
	Eliza om Marängtårta med rice kris…
	Mait om Rabarbersaft
	Lina om Marängtårta med rice kris…
	Anonym om Marängtårta med rice kris…

	Camila Perkins om Vad tycker du om hen?
	Eliza om Marängtårta med rice kris…
	Mait om Rabarbersaft
	Lina om Marängtårta med rice kris…
	Anonym om Marängtårta med rice kris…
	Lina om Spindel-cupcakes

LillaLina

Det här är Lilla Lina. Här skriver jag, med humor och glimten i ögat, om min vardag med mammaledighet, matlagning och trädgård. Jag delar livet med käre (tokige) Pappsen, Barnet och lilla Lillan.

Etikettarkiv: Mamma