Byxlös

Publicerad den 17 januari, 2015 av Lina

Det känns som att vi ligger lite efter nu. Vi är nog till exempel de enda i trakten som har adventsljusstakarna kvar uppe. Vi har inte ens haft vett att släcka dem!

Tänk, jag har längtat i över ett år på att ha så mycket tid över att man bara kan gå och strosa på Rusta! Det är min dröm det…

Både Pappsen och jag tycker att det är tokigt att man ska jobba så mycket och att allt i samhället ska snurra så fort. (Jag jobbar ju bara 75%, men restid och promenad från parkeringen på jobbet är lite i mesta laget). Fast det där är ju egentligen upp till sig själv att bestämma. Vi ska försöka bli bättre på att skifta ner nu. Jag har planerat att vara mammaledig i ett år till att börja med och förhoppningsvis kan Pappsen vara hemma nån dag i veckan tillsammans med oss. Sen får vi se hur vi lägger upp det, och jag får fundera på hur jag kan lösa det med jobb så att det känns som att jag hinner med barnen ordentligt också. Jag tror att vi är fler och fler som tänker så, spännande att se om det leder till nån förändring i samhället!

Nu är åtminstone övervåningen färdigtapetserad! Målaren hade en liten remsa kvar som skulle upp. Han skulle komma häromkvällen, men i vanlig ordning hade Pappsen glömt att berätta det för mig. Pappsen själv var ute på jourjobb, Barnet och jag hade ätit middag och bänkat oss i soffan.

Det känns som att alla kläder skaver nu så jeansen hade jag kastat av mig i badrummet. Snart låg jag under en filt och sov medan Barnet tittade på barnprogram.

”Hallå! Hallå!”

Det lät som att rösten i hallen hade ropat ganska länge. Och den fortsatte.

”Hallå?”

Jag satte mig förvånat upp, byxlös och med korvandedräkt.

”Hallå?”

Säkert Pappsens Farfar! tänkte jag och blev irriterad. Jag snodde en filt runt benen och lufsade surt ut i hallen, framåtböjd med stor-magen. Där blängde jag mig yrvaket omkring.

”Eh… hej! Har inte Pappsen sagt att vi skulle komma?”

I hallen stod Målaren och hans söta flickvän.

”Åh… eh… jag ska bara ta på mig ett par… bättre… byxor.” mumlade jag och kastade mig in på badrummet.

Jag har ofta tänkt att jag ska vara den där människan som alltid är välklädd och snygg oavsett när det ringer på dörren. Men det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte typen som tar på mig mascara för att gå till Ica, och är jag hemma får man vara glad om jag ens har borstat håret. När jag var yngre kunde jag springa och fixa till mig lite när någon aviserat att den snart skulle hälsa på men nu springer jag och plockar undan leksaker och disk istället, så det här verkar ju bara gå utför…

Men nu ska jag ta tag i de där adventsljusstakarna… Hårbotten får vänta lite till.

Fast lite mysigt tycker jag allt att det är fortfarande….

Förresten har Underbara Clara skrivit ett intressant inlägg om det här med att vi jobbar så mycket.

Läs gärna: Jag hatar arbetslinjen

Åttonde månaden!

Publicerad den 7 januari, 2015 av Lina

Nu har jag gått in i åttonde månaden! Det känns som att det går mot slutet av graviditeten ändå. Fast… så länge som jag har räknat ner är det många som tror att jag har ännu mindre kvar. Jag har ju inte minst räknat dagarna som det är kvar att jobba, inte bara inför mig själv (som jag kanske borde ha gjort) utan även inför jobbarkompisarna. Det har blivit så tjatigt att det är många som har försökt säga hej då flera gånger redan. Därför är det faktiskt lite genant att jag har nästan tre veckor kvar att jobba… Folk önskade mig ju lycka till och sa hej då redan före jul!

Jag längtar ju så mycket efter min mammaledighet. Jag har ett jätteroligt jobb och jag har verkligen haft ett långt och lyxigt jullov, men jag är trött, det är jobbigt att pendla och nu börjar pusslet med kvällar, helger och dagishämtningar igen.

Jag jobbar bara var fjärde helg, med nån extra helg ibland. Det låter inte så mycket, jag har själv jobbat varannan helg (om inte mer) när jag jobbade inom vården. Men det funkade mycket bättre med helgjobb innan jag fick barn och när man faktiskt orkade göra saker efter jobbet! Nu tycker jag att helgarbetet går ut över både vårat familjeliv och vårat umgängesliv. Även Pappsen jobbar ju helger och kvällar och för Barnets skull har vi aldrig någon ledig vardag tillsammans heller. Vi vill ju att han ska få gå så få dagar som möjligt på förskolan.

Nu har vi till exempel fyra helger framför oss där antingen Pappsen eller jag jobbar eller Pappsen har jour. Det är ett vanligt scenario så det är tur att vi har försökt att vara sociala nu över våran julledighet! Självklart är det många familjer som har det så och det är inte mer synd om oss än om någon annan, men det ska som sagt bli skönt att få mer tid hemma och mer tid tillsammans! (Sociala med andra kanske vi inte kommer att vara det första vi är däremot. Vi får se hur det funkar att bli fyra… Fulla av förväntan är vi i alla fall!)

Idag har jag varit hos barnmorskan igen. Allt såg fortsatt bra ut. Jag hade sällskap av Barnet och Barnets Mormor under besöket så det var extra trevligt! Även Barnets Mormor hade den barnmorska jag har nu vid en av sina graviditeter. Tänk om det var när jag låg i magen? Häftigt!

Vecka 33, åttonde månaden, 80% av graviditeten avklarad. Man har bra koll med dagens gravid-appar!

”Vad flinar du åt?” frågar jag Pappsen när han tar kort.

”Jag skrattar bara så kanske du blir glad.” svarar Pappsen.

”Det blir jag inte. Jag blir förbannad.” väser jag.

Nä, skratta inte åt en gravid kvinna. Det kan bara tolkas på ett sätt – FEL.

Yr i mössan

Publicerad den 3 januari, 2015 av Lina

Igår avbröt jag mitt jullov och var inne och jobbade. Även Pappsen jobbade så vi hade Barnet på dagis.

Jag var lite bekymrad över att behöva lämna honom nu när han varit hemma ganska länge. Jag var rädd att han skulle vara ledsen större delen av dagen. Som väl är har jag en snäll syster som erbjöd sig att hämta honom om det var så att han inte skulle trivas på förskolan på fredagen. Jag nämnde det för fröken men hade inget sagt till Barnet. Han ställer så lätt in sig på saker då och har svårt att acceptera att det blir annorlunda sen.

Nu var han ganska ledsen och hängde runt mitt ben när jag skulle lämna honom. Det är ju så svårt att tänka när man har ett ledset barn! Jag hade klätt av mig för att lämna in schema och kläder, nu stod jag i kapphallen, tryckte på mig mössan och försökte prata avslappnat och samlat med fröken samtidigt som jag försökte en någorlunda bra lämning.

När jag ska gå ser jag att min mössa ligger på golvet! Men… vad är det då för mössa jag har på huvudet??

Jag sliter av mig mössan och upptäcker att det är min tvåårings blåa lilla mössa med dinosaurie på! Att jag har lyckats trycka ner den på huvudet! Och stått och pratat med fröken i den… Oj då, där rämnade fasaden av en avslappnad och samlad mamma.

Sen hade Barnet en bra dag på förskolan. Normalt brukar han ändå bli glad när jag kommer men nu hade det blivit lite missförstånd. Man trodde att det var min syster som skulle hämta och Barnet hade fått höra det och sett fram emot att få bli hämtad av sin älskade moster, leka med kusinerna och deras fina leksaker. När så hans mamma skyndade sig in till sin efterlängtade parvel blev han så besviken att han knappt visste vart han skulle ta vägen! Han ville inte med hem! Moster skulle hämta!

Jag förstår att han blev besviken men det känns inget vidare när mitt eget barn blir ledset och besviket när han får se mig efter en lång dag.

Jaha, hej hej, här kommer årets sämsta mamma! Förvirrad, ogillad av sitt eget barn och tänker lämna in Barnet på dagis fast hon ska vara mammaledig sen.

Dessutom har jag svårt att vända hans besvikelse när jag ska hämta honom. Jag vill gärna locka med nåt kul att göra när vi kommer hem, men det enda som kommer upp i huvudet är att muta med pepparkakor och det vill jag inte göra (inför fröknarna.)

”Kom nu så åker vi hem och gör… nåt kul.” är allt jag lyckas haspla ur mig.

Men när vi kom hem spelade vi och sjöng barnvisor på synthen (Vipp på rumpan-affären är favoriten just nu), blåste såpbubblor och bakade hemmagjord pizza. Så visst blev det en bra kväll ändå och även Barnet var någorlunda nöjd med sin mamma.

Pizzan förresten. Jag gjorde degen kvällen innan (efter ett vanligt recpet) och lät den kalljäsa i kylen till dagen därpå. Mycket smidigt och gott! Dessutom testade jag för första gången att värma plåtarna i ugnen och sen dra över bakplåtspapperet med pizzan på när den skulle in i ugnen. Det gjorde också att bottnen blev knaprig och god!

Hoppas att ni har en bra lördagskväll!

2014! Mitt år i bilder…

Publicerad den 31 december, 2014 av Lina

…och text.

Åh, ännu ett år har alltså gått. Jag tänker att jag vill summera året lite.

Vi har nu bott i huset i snart två år. Vi har renoverat ganska intensivt under denna period och det är först nu när övervåningen börjar att bli färdig som jag hoppas på ett lite lugnare tempo.

Lite har vi fixat i trädgården också, men mest har jag njutit av att se allt som växer och blommar. Jag kom inte ens ihåg vilka blommor som växte i trädgården så detta blomsterår var precis lika spännande som det första.

I mars började Barnet på dagis, något jag bävat ordentligt för innan, men som jag ändå tyckt funkat bra. Jag önskar bara att dagarna ifrån honom inte var så långa, men nu går jag ju snart på mammaledighet så då slipper jag ifrån ekorrhjulet för en tid igen.

Barnet har förstås utvecklats enormt mycket under det gångna året. Nu är han en liten kille som pratar och springer och det är mycket som rör sig i hans lilla huvud. Han är väldigt social och tycker om liv och rörelse. Han har en stor vilja, är enormt envis och kan bli lika arg som han är glad. Han gillar traktorer och annat som rullar, att sjunga och dansa och precis som de flesta barn i hans ålder vill han hjälpa till mycket.

Till sommaren blev jag till våran stora lycka gravid igen. Dagen innan jag plussade gick Pappsen och jag på middag vid Göta Kanal, våran första middag ute på tu man hand sen Barnet kom. (Jag ville inte förstöra middagen med ett negativt resultat så vi väntade till dagen efter dejten med att testa.)

Sommaren innehöll allt som den borde. Lek och bad och utflykter, grillning, jordgubbar och värme. Mest minns jag ändå mitt förtvivlade illamående och tröttheten som gjorde att jag helst ville tillbringa dagarna inomhus i soffan… Tur att sånt släpper och att man i sinom tid glömmer. Nu känner jag bara bebisen som sparkar i magen!

Till hösten mådde jag bättre igen. Barnet har verkligen tyckt om att vara i skogen eller bara i trädgården och äta äpplen och björnbär, gunga eller vara i sandlådan. Först efter sommaren kände jag också att jag hade hämtat ifatt på jobbet efter mammaledigheten. Vi har haft ett enormt utvecklingsarbete på jobbet vilket har varit svårt att hänga med i när jag till att börja med bara jobbade ett par dagar i veckan och sen 75 % efter dagisstarten. Dessutom har jag sen i våras varit med i en liten grupp som anpassat vårat nya datasystem till vårat arbete så jag har delat mina 75 % mellan labbet och data-sidan. Det gjorde att jag kände mig vilsen på båda sidorna.

Det var tråkigt, jag som innan mammaledigheten trivts så bra på jobbet, haft så roligt med jobbarkompisarna och vetat att jag varit kompetent i mitt arbete. Nu kände jag knappt igen mig på jobbet. Utbyte av personal, ombyggnad, nya maskiner och arbetssätt hade gjort det till närapå ett helt nytt jobb. Nu funkar det som sagt bättre igen men riktigt som förr är det inte.

Så i oktober förlorade vi våran älskade katt Rut i vingelsjuka.

Hon var så fin och vi saknar henne än. Som tur är har Matilda blivit mycket mer sällskaplig nu när hon är ensam katt i huset.

I år har vi inte gjort några stora resor men en del utflykter har vi hunnit med.

Syrran och jag var i Stockholm i maj och tittade på Priscilla. I juni var min familj till Astrid Lindgrens värld och i juli åkte vi till Ängelholm tillsammans.

Nu senast var jag, syrran och ena svägerskan till Stockholm på Mammaboosten the Show (där jag träffade BlondinBella).

Nu har vi en skön julledighet, magen växer och jag har bara 12 dagar kvar att jobba innan jag går på mammaledighet.

Så sammanfattningsvis har det varit ett väldigt bra år! Lite stressigt med jobb- och dagispussel och renoveringar, men på det stora hela har det ändå varit lugnt – så som det bör vara för livet som småbarnsfamilj. Höjdpunkterna är naturligtvis att se Barnets utveckling och att få bli gravid igen!

Ja, jag är lyckligt lottad.

Åren går fort, eller vad säger ni?

Nougatrutor

Publicerad den 30 december, 2014 av Lina

Det har varit strålande vackra och iskalla dagar nu efter jul! Det har varit gudomligt skönt att slippa ge sig ut till jobbet i kylan, dessutom har jag blivit mycket tröttare igen så jag är verkligen glad över den här julledigheten! Nu är det skönt att det är lite varmare igen så att vi kan vara ute mera.

Visst har vi varit ute en del, trots kylan. Jag har dragit Barnet i snowracern och en dag tog vi en tur till sjön eftersom Pappsen var nyfiken på hur tjock isen var.

Jag gillar ju naturen men rollen som lekledare med småbarn passar mig inte helt, jag vill helst bara strosa omkring och berätta vad växterna heter eller sitta och titta på när andra aktiverar dem. Så en eftermiddag gick vi in och bakade kakor istället, Barnet och jag, medan Pappsen satte taklister på övervåningen.

Ja, inte så att det alltid är mysigt och idylliskt att baka tillsammans med barn heller. Det tar fem gånger så lång tid som man tror och när Barnet envisas med att göra allt själv, kladdar ner hela köket och tjuvsmakar på allt är det lätt att tappa tålamodet. Och när han i ett obevakat ögonblick dessutom tar sleven och rör runt i mjölblandningen så att den far ut över bänkar och golv så vill jag nästan skicka honom till Pappsen istället.

Fast sen efteråt när allt är städat och frid och fröjd så är vi nöjda ändå. Och jag tänker att han lär sig mer och mer för varje gång han får vara med och öva. Snart kanske jag bara kan sitta i soffan och njuta av hans bakverk…

Eftersom jag har en massa nougat hemma efter julgodis som aldrig blev nåt av ville jag få användning för den. Så denna gång bakade vi nougatrutor.

Nougatrutor

100 g smör
2 msk ljus sirap
4,5 dl havregryn
1 dl socker
2 tsk vaniljsocker
1,5 tsk bakpulver
1 msk vetemjöl

250 g nougat

Sätt ugnen på 200 grader.

Klä en ugnsfast form, 20×30 cm, med bakplåtspapper.

Smält smöret i en kastrull. Blanda ner sirapen.

Blanda havregryn, socker, vaniljsocker, bakpulver och mjöl i en skål. Häll ner i kastrullen och rör till en smet.

Lägg smeten i den ugnsfasta formen och platta till smeten.

Grädda cirka tio minuter i ugnen, eller tills kakan fått lite färg.

Hyvla över nougat och låt smälta över kakan. Jämna ut nougaten och gör gärna räfflor med en gaffel för lite snitsigare utseende.

Låt stå kallt i cirka 45 minuter.

Ta upp kakan ur formen och skär rutor med en stor och vass kniv.

Förvara i kyl eller frys.

Mycket enkla kakor! Lika goda för vuxna som för barn

Fick ni en bra jul?

Publicerad den 25 december, 2014 av Lina

Det blev en jättefin julafton för oss!

Ja, egentligen har aldrig tanken med bloggen varit att skriva dagboksinlägg, utan att bryta ut små händelser som jag ser på med glimten i ögat… men nu fungerar inte min gravidhjärna riktigt på samma sätt som min vanliga hjärna. Nu är det fullt fokus på Barnet, bebisen i magen och på hemmet och jag ser inte riktigt saker ur samma perspektiv som annars. Jag skulle kunna strunta i att skriva helt men jag vill gärna hålla bloggen vid liv så då får det bli lite triviala inlägg. Kanske kommer min humor tillbaka mer efter förlossningen, eller också blir det ännu sämre under en period… Ni som orkar fortsätta läsa får se.

På morgonen igår kunde jag känna att julafton kanske inte är så speciell för oss vuxna, att det kanske mest är stress och bök och att förberedelserna innan och friden efteråt egentligen är det man är ute efter. När vi väl var på plats igår var det förstås ändå lika jättemysigt och trevligt som det brukar vara. Det är så roligt att fira jul tillsammans med barn och det är speciellt att vi firar i huset där jag växte upp och där vi alltid firade jul som små!

Även tomten kom på besök! Lycka för barnen och Barnet var inte rädd utan väldigt belåten över han kom.

Det enda som blev lite tråkigt var paketöppningen. Innan jag fick barn tänkte jag att mina barn minsann skulle öppna ett paket i taget och visa tacksamhet, inte bara slänga paketet åt sidan och kasta sig över nästa. Igår blev det lite hysteriskt med alla paket för Barnet. Han rev upp paket efter paket utan att knappt titta på dem och när de var slut letade han bara efter fler. Som mamma tyckte jag att det kändes genant när han hade fått så mycket fint men samtidigt förstår jag nu när jag själv har barn att det blir lite för mycket för de små under själva öppnandet. Idag har han varit jätteglad och nöjd med alla sina julklappar och lekt med dem allihop.

Det har hur som helst varit jätteskönt idag att ta en paus från julfirande och bara få vara hemma med familjen, leka med de nya sakerna, titta i böckerna och sjunga och spela ur nya sångboken. Imorgon drar vi igång firandet igen men det ska bli jättekul, inte minst Barnet längtar redan efter att träffa alla igen!

Och på lördag ska Pappsen och jag ta en riktig dejtkväll innan bebisen kommer, med middag och bio. Det ser jag verkligen fram emot! Vi har sån tur att vi har så fina barnvakter i både Pappsens och min familj som alltid ställer upp när vi ber om hjälp!

Jag hoppas att ni alla också haft en fin jul!

Världens bästa komplimang

Publicerad den 17 november, 2014 av Lina

Han är så go Barnet! Jag längtar verkligen efter att äntligen få mycket mer tid tillsammans med honom!

De här dagarna som han har varit sjuk har vi börjat titta på Emil i Lönneberga tillsammans. Jättemysigt! (Blir ni också avundsjuka på livet som skildras där? Arbetsamt och hårt, men inte lika uppskruvat som nu och familjen på en gård arbetade tillsammans nära hemmet och gjorde saker från grunden.)

Idag såg vi avsnittet där Ida gör en krans till sin mamma ”Blev jag vacker nu?” frågar Alma.
”Nja, inte så värst…” eller nåt sånt svarar Ida och Alma skrattar.

Jag blev nyfiken på vad Barnet skulle svara så jag frågade honom ”Tycker du att din mamma är vacker?”
Han satt i mitt knä, var trött och inne i filmen, så jag räknade med ett slentrianmässigt ”Mmm…”
Istället vänder han upp ansiktet, ger mig ett stort leende och med glittrande ögon stryker han mig över håret.

Åh, vad mitt mammahjärta svällde!

Sjukdag och dagistankar

Publicerad den 17 november, 2014 av Lina

Idag är hela familjen hemma. Barnet har haft en ordentlig magsjuka. Han började kräkas på fredagsnatten och kräktes i princip allt han fick i sig till och med söndag morgon. Allt han fick behålla var när vi matade honom teskedsvis med vätska. Själv jobbade jag hela lördagen och det bar emot med varje cell i kroppen att behöva lämna honom när han mådde så dåligt, men Pappsen skötte honom såklart galant.

Idag är Barnet fortfarande trött och verkar må lite illa när han äter. Jag vabbar idag och är ledig imorgon sen får vi se hur mycket han har piggnat till.

Och i nattas började Pappsen att kräkas så även han är hemma. Jag håller tummarna för att jag håller mig frisk denna gång. Jag ska till barnmorskan på onsdag och det vill jag ju inte skjuta upp!

Det är lite drygt två månader kvar innan jag går på mammaledighet så det är hög tid att bestämma hur Barnet ska gå på dagis när jag går hem. Innan han började på dagis hade jag aldrig kunnat drömma om att jag inte tvärsäkert skulle ha honom hemma när nästa barn kom. Nu har jag väl nästan bestämt mig för att han får vara där ett par dagar i veckan. Jag VILL ju verkligen ha all tid tillsammans med honom som jag kan, men samtidig är han ett väldigt aktivt och socialt barn som trivs väldigt bra på sitt dagis. När jag hämtar honom där efter en lång dag vill jag bara vara hemma i lugn och ro med honom, Barnet däremot blir alltid besviken om vi inte åker och hälsar på någon direkt när vi kommer hem… Han kräver mycket aktivitet och sällskap min lille kille och det är inte helt lätt att ge honom det om vi bara går här hemma i vårat hus ute på vischan.

Jag tänker att jag kan hinna sköta hushållet, sova eller bara vara med nya bebisen medan han är på dagis. Är han hemma kanske det blir att jag sätter honom framför tv:n alldeles för mycket medan jag ska göra dessa saker och då känns det ändå bättre med dagis.

Jag tänker till och med att jag ska ha honom lite på dagis de veckor jag är hemma innan nästa barn kommer. Dels för att det inte ska bli för långt uppehåll för honom och dels för att det inte ska bli som att jag lämnar bort honom just för att bebisen kommit. Sen ska jag erkänna att det skulle kännas ganska skönt att kunna städa eller storhandla i lugn och ro också, även om jag får lite dåligt samvete av att känna så.

Man är ständigt jagad av det dåliga samvetet som förälder, men jag tror ändå att denna lösning är den bästa för oss. Så länge han fortsätter att trivas så bra på dagis och jag har honom färre än 15 timmar i veckan så känns det ändå okej. Vi börjar så här så får vi se sen hur vi tycker att det funkar.

Tittar på gamla foton där Barnet och jag är tillsammans. Så liten och fin han var. ❤️

Spark i magen

Publicerad den 16 oktober, 2014 av Lina

Barnet klappar bebisen.

Nu bökar det en del i magen! Jag skulle vilja kalla det sparkar men det är väl mest små buffningar än så länge.

Halva graviditeten har passerat och jag tror äntligen att den bra delen börjar! Nu börjar jag bli piggare, kräks inte så ofta, magen syns och jag älskar att känna ”sparkarna”!

Foto från igår när jag gick in i vecka 21. Busfrön i bakgrunden.

Det stora Barnet

Publicerad den 30 september, 2014 av Lina

Nog är Pappsen lite yngre än vad jag är.

Många gånger går det faktiskt rätt bra. Men det är klart, andra gånger är det mer påfrestande…

Häromdagen höll jag på att leta vantar och varma kläder till förskolan. Det var lite stressigt. Jag kom på det sent på kvällen och kläderna låg på vinden. Nu satt jag på hallgolvet och försökte hitta storlekar som passade.

Pappsen fanns i faggorna. Han hade fullt upp på sitt sätt. Han höll på att andas in helium ur Barnets marknadsballong.

Nu smög han fram i dörröppningen.

”Hej Lina!” sa han med heliumröst och frustade av skratt.

”Lägg av!” sa jag. ”Det låter så obehagligt!”

Det gick ett tag men sen dök han upp igen.

”Vad gör du?” Han hade andats i heliumballongen igen och nu pockade han på uppmärksamhet.

”Men det där var sista gången…” suckade jag. ”Du skrämmer mig med den där rösten!”

”Det här är sista gången jag pratar så här.” sa Pappsen med heliumröst.

”Det är du som lämnar på förskolan imorgon. Kolla här vad du får ta med istället!”

Pappsen kom och satte sig på golvet. Jag visade kläderna jag valt och frågade vad han tyckte.

Men hjälp! Pappsen faller framstupa ner med huvudet i klädhögen!

”Oj! Är du yr?” ropade jag oroligt. (Och det hade inte varit så otippat med tanke på de mängder helium han hade dragit i sig den sista kvarten.)

Men Pappsen flinar och sätter sig upp igen.

”Jag kände bara för att göra så!” svarar han.

”Så du menar att du låtsades somna när jag pratade med dig?” förtydligar jag.

Pappsen skrattar nöjt.

Aah, suck…!

Men mot alla odds så kom det stora Barnet ihåg att ta med påsen till förskolan dagen därpå! Under över alla under och man får vara glad över det lilla…

	Camila Perkins om Vad tycker du om hen?
	Eliza om Marängtårta med rice kris…
	Mait om Rabarbersaft
	Lina om Marängtårta med rice kris…
	Anonym om Marängtårta med rice kris…

	Camila Perkins om Vad tycker du om hen?
	Eliza om Marängtårta med rice kris…
	Mait om Rabarbersaft
	Lina om Marängtårta med rice kris…
	Anonym om Marängtårta med rice kris…
	Lina om Spindel-cupcakes

LillaLina

Det här är Lilla Lina. Här skriver jag, med humor och glimten i ögat, om min vardag med mammaledighet, matlagning och trädgård. Jag delar livet med käre (tokige) Pappsen, Barnet och lilla Lillan.

Etikettarkiv: Barn