Öppet brev till Pontus Gårdinger

Eller: Mellofinal del 3

Roligt att Sanna vann igår! Hon har en grym röst och låten var riktigt bra!

Det verkade vara ordentligt drag på arenan igår, kul för dom som var på plats!

Som jag skrev (Avslöjande om lantisar – mellofinal del 1) så har jag ju själv varit på finalen en gång! Och nu ska jag berätta om kändisen jag träffade där!

I godan ro hade vi tittat på artisterna och nu var det dags för omröstning. Då tänkte vi passa på att röra oss lite och började snirkla oss ut från bänkraden.

Då får jag se att en kändis sitter på samma rad som oss!

Wow!

Pontus Gårdinger!

Det här blir något att berätta för dom där hemma!

I mitt liv som lantis har jag inte träffat så många kändisar, bara fått en vresig autograf från Arthur Ringart när jag gick i sexan. (Alla andra i klassen hade fått sina autografer, Arthur Ringart fick telefon och försökte nonchalera mig men blygt stod jag kvar och väntade tills han surt rafsade ner sin hälsning.)

arthur

Så här glad såg du inte ut när jag träffade dig, Ringart!

Skulle detta kändis-möte falla bättre ut?

Jag blev lite nervös. Fast jag skulle ju bara gå förbi, vad skulle kunna gå snett?

När vi var alldeles nära Pontus Gårdinger och hans flickvän tog jag ett djupt andetag och försökte se nonchalant ut men… de visade inga tecken på att resa sig! De drog bara in sina långa skankor något och jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig förbi på ett snyggt sätt.

Jag ville inte visa att jag var nervös så jag satte näsan i vädret, tog ett stort kliv och…

Nej!

…. stampade Pontus Gårdinger rakt på foten!

Men som vanligt fann jag mig raskt, studsade upp med foten igen, gjorde ett litet käckt skutt i luften, satte ner andra foten och…

Åh nej!

Nu landade jag med klacken hårt och bestämt på hans flickväns fot!

Jag vände mig om för att be om ursäkt men när jag såg hur besvärade och sammanbitna de såg ut gav jag dem bara ett lätt hysterisk ögonkast och skyndade ut.

Sen vägrade jag att gå tillbaka! Jag skämdes som ett djur! Det krävdes mycket övertalning innan jag gick med på att faktiskt se resten av showen också.

Och vägen tillbaka, ja… helt oväntat så gick den faktiskt bra! Pontus Gårdinger och hans flickvän såg fortfarande purkna ut men nu stampade jag inte på en enda (kändis)fot!

gårdinger

Ja, så här glad och nöjd såg du då inte ut på finalen 2004, Gårdinger!

Så Pontus Gårdinger med fru: nu vill jag be om ursäkt för att jag så taktlöst klampade er på fötterna! Jag borde ha sett mig för istället för att sätta näsan i vädret!

(Fast om ni hade varit så vänliga at resa på er så hade den här incidenten aldrig behövt inträffa…)

Min första lämning på förskolan

Puh! Då har jag gjort min första lämning på förskolan! Eftersom han funnit sig så väl tillrätta redan så har jag inte haft så mycket ångest utan känt att det kommer att funka bra!

Idag skulle han vara där utan mig i två timmar. Nu när det var dags kände jag mig ändå ganska spänd. Bilfärden till dagis gick under tystnad och när vi brakade in på parkeringen hade jag en klump i halsen och undrade hur jag skulle kunna förmedla lugn till Barnet när jag själv kände pulsen fladdra.

Det var sagt att man inte ska dra ut på lämningen, då blir det bara jobbigare. Möjligen stressade jag på lite väl mycket. Jag rev av honom kläderna och försökte låta normal på rösten när Barnet som vanligt frågade om tvättmaskinen i kapprummet. När våran Fröken kom sa jag till Barnet att jag skulle åka min väg (vi hade pratat om det även på morgonen men det är svårt att veta hur mycket en 1.5-åring förstår). Sen kastade jag honom i famnen på Fröken, slängde upp hans kanin på hyllan, försökte se någorlunda glad ut och vinkade hej då. Barnet såg förvånad ut och såklart hade jag tårar i ögonen när jag gick till bilen. Jag visste inte om han hade låtit bli att gråta av pur förvåning eller om det faktiskt hade gått bra!

Jag kan inte föreställa mig hur uppslitande det måste vara att behöva lämna ett gråtande och skrikande barn! Själv tyckte jag att det var mycket mer omskakande än vad jag trott fast Barnet verkade någorlunda nöjd.

När jag åkte därifrån ville jag egentligen inte göra så mycket mer av min efterlängtade egentid än att begrava mig under en filt med ett stort wienerbröd (gärna med choklad eller också med väldigt mycket vaniljkräm), men jag lyckades handla mat, dricka kaffe, fixa disken, städa toan och klippa ner perenner i trädgården!

En kvart före utsatt tid kom jag tillbaka för att hämta. Det kändes nästan lika jobbigt eftersom jag inte visste vad som väntade mig, om Barnet skulle vara ledsen eller hur jag skulle reagera på att återse honom.

Med bultande hjärta smög jag in på dagiset. Hörde jag inga barnskrik?

Nej…

När jag tassade in i matrummet satt Barnet i knät på Fröken och tittade i en bok.

Det hade gått jättebra! sa Fröken. Han hade inte varit ledsen en enda gång! Han hade lekt, varit med på hela samlingen och applåderat efter sångerna, men nu var han ganska trött.

Förstås blev jag lättad! Sen har Barnet alltid varit sån att han inte visar så mycket känslor när man hämtar honom eller kommer hem efter en arbetsdag. Han kan ha ropat efter mamma eller pappa hela dagen men när mamma eller pappa väl kommer hem så pekar han oftast bara på nåt han vill visa och sen är det bra. Nu när jag kom kände han att han ville visa mig en röd hink och mer storartad än så blev inte återföreningen mellan mor och son.

Sen så for vi hem, Barnet och jag. Barnet ivrigt bubblande och Mammsen lättad och nöjd men med huvudvärk efter anspänningen av sin första lämning på förskolan.

DSC_0714

Jag är så stolt över dig min lilla parvel! Att jag snart ska behöva lämna dig långa dagar för att åka 6 mil till jobbet, det kan jag fortfarande inte föreställa mig!

Fläckvis perfekt

Än så länge är jag nöjd med dagen! Det här är ju INTE en blogg som handlar om att jag har ett välstädat hem, ett vackert barn och att jag lagar mat och bakar bröd som ser fasligt snyggt ut på bild.

Men just idag är det lite så!

Jag vill ju vara en sån mamma som städar bakom spisen varannan torsdag, istället är jag en sån som staplar soppåsar utanför dörren och kastar kissiga blöjor på golvet.

Fast idag har vi varit en ganska kort och tidig dag på förskolan så vi var hemma redan vid 11. Eftersom Barnet sov ett kort pass igår när han skulle försöka sova i vagnen på dagis och sen blev väckt tidigt idag så tror jag att han sover ett långpass nu.

Jag hade tänkt berätta om att Barnet blir så väl omhändertagen av de större barnen på förskolan som säger att han är så söt. (Förstås av personalen också.)

Att jag hunnit hämta gårdagens post innan dagens kom och att jag torkade av bänken på momangen efter att jag bakat bröd idag istället för att vänta till dagen därpå.

Ja, och så har jag bakat bröd men det framgick kanske?

Men eftersom Barnet vaknade samtidigt som jag skrev ”långpass” så ska jag försöka runda av.

Hur som helst så ska jag prova att lämna för första gången imorgon och det känns faktiskt bra! Mest tänker jag på vad jag ska göra under nästan två timmar mitt på dagen hemma själv!  Tanken är svindlande! Jag kan ju göra i princip vad jag vill!

Ska jag:

* ta en promenad?

* städa?

* eller laga mat?

Ojojoj! Jag får hybris.

DSC_0792 DSC_0793

tekakor

Utslagna vårliljor och nybakade tekakor förstärker känslan av ett fläckvis perfekt hem.

Tips! Smidig babyvakt!

Det är inte så ofta vi använder babyvakt till Barnet längre, men det finns fortfarande stunder som vi är i behov av en. När Barnet sover och vi renoverar på övervåningen, när Pappsen skruvar i garaget eller om vi bastar till exempel!

Förut hade vi ett par ganska otympliga mackapärer till babyvakt som tyvärr tappade sändningen både nu och då, fast vi bara var i rummet intill. När babyvakten var tyst kunde man aldrig veta om det var för att Barnet verkligen sov eller om det var för att babyvakten hade tappat kontakten.

Nu har vi fått prova en babyvakt från Nabby (www.nabby.se). Den verkar funka bra! Det är en liten dosa som man lägger hos sitt barn, och så finns det en app som man laddar hem till sin iPhone, iPad eller android-telefon. Appen är gratis men det finns extra tillägg som man kan köpa. Jag har köpt till temperaturmätare, sömnmätare och att man kan lyssna på barnet och det tillsammans kostade just nu 7 kronor.

20140302-125435.jpg

Så här ser dosan ut.
Det finns också en sida på facebook om man är nyfiken. https://www.facebook.com/NabbySverige

Telefonen har man ju ändå alltid med sig. Mottagningen verkar också vara bra, den har bara tappat kontakten en gång och det var när Pappsen skruvade i garaget och råkade trycka telefonen mot bilplåten. Men när den tappar mottagningen så säger den till.

Så igårkväll kunde vi äntligen basta i lugn och ro! Jag gjorde mig klar i god tid, satt i handduken och väntade redan när Pappsen satte igång bastun. Där satt jag i en timme och rullade tummarna tills jag var säker på att bastun var riktigt varm. Glad i hågen gick jag upp på övervåningen, men när jag kom upp var bastun iskall! Pappsen hade vridit för långt på vredet så jag fick rulla tummarna en timme till! (Att det var Andra chansen på tv hade jag helt glömt bort!)

Sen bastade vi i tjugo minuter. Det var varmt, svettigt och lite långtråkigt. Sista minuterna fick vi kämpa oss kvar.

20140302-131016.jpg

Kämpa! Vi har ju längtat så länge efter det här!

Och ja… vi längtar redan till nästa gång!

Hade ni väntat er nåt sånt här?

Nu har jag i alla fall varit och klippt mig! Det var slitet så det var ju mest topparna jag var ute efter.

I den bästa av världar, om man har halvlångt till långt hår, har hittat en frisyr som man är nöjd med och klipper sig med jämna mellanrum, då ska det ju knappt synas nån skillnad från före och efter. Man ska ju liksom bara underhålla den frisyr man har.

Hur kommer det sig då att folk förväntar sig storartade förändringar så fort man kommer tillbaka från frisören?

”Men det syns ju ingen skillnad!” utbrister de.

”Du ser ju ut precis som när du gick dit!” hävdar de.

Jaha, men det var ju liksom meningen.

Jag ska toppa mig säger jag. Vad väntar sig folk då?

20140301-184236.jpg

Att jag faktiskt ska komma ut som Mona Sahlin?

20140301-184339.jpg

”Ta bara det mest slitna.”‘

20140301-184244.jpg

”Jag har klippt mina slitna toppar, visst blev det fint?”

Fast den här gången blev det lite mer förändring. Precis som jag tänkt mig blev det snedlugg och mera uppklippt. Och eftersom det var rejält slitet tog hon en decimeter på längden också.

20140301-184512.jpg

Så här långt och trist såg det ut före besöket.

20140301-184537.jpg

Och så här blev det efteråt. ”INGEN skillnad!” var den första kommentaren.

20140301-184557.jpg

Själv tyckte jag att det blev fint!

Fast vissa menar också att jag borde behållt det slitna håret och är jätteförvånade över att jag kom ut från frisören med ny frisyr.

(Ojojoj, det är svårt att vara alla till lags.)

Och då undrar jag istället om det var nåt mer sånt här ni hade förväntat er? Samma hår men ändå en viss förändring.

20140301-185908.jpg

”Frisyren är jag nöjd med men lägg på några år, tack! Och lite kajal.

 

20140301-184329.jpg

Här ser jag ut ungefär som vanligt, lite mer melankolisk bara, men näsan är lika sned som alltid.

20140301-184252.jpg

”Gör vad ni vill! Överraska mig!”‘

Jag antar att ”Hej! Vad fin du är!” är förlegat.

Hur går det med inskolningen då?

Vi har nu avverkat första tre dagarna och för er som undrar kan jag säga att det går bra. Men det är inte alldeles lätt! Vare sig för mig eller för Barnet.

Jag tror nog att han kommer att trivas bra där! Men än så länge är allt ovant och det är också svårt att veta vad som förväntas av mig under inskolningen. Det finns jättebra pedagoger där och vi får ett väldigt bra bemötande, men förstås ska de inte gå och hålla mig  i handen hela tiden och viska vad jag ska göra. Föräldrarollen är alltid svårare när man inte är ensam hemma i lugn och ro utan man får för sig att det finns andra som iakttar hur man beter sig och som kanske har åsikter ifall man är en hönsmamma eller om man är nonchalant.

Jag vet med mig att jag är en ganska tillåtande förälder. När Barnet kladdar med maten hemma så ler jag och tänker att han kommer att bli en riktigt bra fysiker en vacker dag. Och när han slår två klossar mot varandra och hojtar så är det så att ögonen tåras på mig för jag tycker att han är så go och fin och verkar ha en sån fantastiskt musikalisk ådra.

Men när vi har besök eller är iväg känner jag att det kommer tillfällen när man borde vara mer tillrättavisande, och då är blir jag osäker på om man lägger sig på ”rätt” nivå eller om man plötsligt uppfattas som för hård. Nej, jag är inte optimal i mitt föräldraskap, det är alltid mycket lättare att utifrån säga hur man borde bete sig, men när man är mitt i situationen är det många gånger väldigt svårt och man gör inte alltid som man skulle gjort om man fått tänka efter i lugn och ro först.

På förskolan ställs vi också inför problem som vi inte riktigt möter hemma.

Häromdan var han ledsen på sångstunden och jag var jag osäker på om det var okej att han hade nappen eftersom inga andra barn där hade napp och när de sa åt de andra barnen att sitta stilla undrade jag om det förväntades även av mitt Barn fast det var så nytt för honom. Men nu har jag kollat läget och visst får han använda nappen och såklart får han knalla omkring medan de andra sjunger om han vill.  Jätteskönt! (Han får kladda med maten också vilket kändes som en lättnad.)

Idag var vi ute och lekte för första gången. Jag hade hoppats att Barnet mest skulle sitta stilla med nån spade, men han for iväg överallt; skulle klättra upp på de mest otillgängliga ställena, ville ha allt han inte nådde i leksaksboden och när de andra barnen skulle åka rutschkana ville han klättre upp åt fel håll. Och när jag fick flytta bort honom blev han jättearg. Om och om igen! Överlag verkar han visa mer humör på förskolan än hemma, men allt är ju så nytt och ovant för honom och på ett sätt kan jag tycka att det är lite bra att han inte bara går undan och blir ledsen. Jag tror att det kommer att bli enklare när han vet mer vad som gäller där.

Sen är det förstås sorgligt att tiden hemma drar mot sitt slut. Att vi snart ska lämna bort honom hela dagarna. Att vi ska vinka hejdå på morgonen och inte hämta honom förrän sent på eftermiddagen och han inte riktigt förstår varför.

Men det är en ny fas i livet för både honom och oss och snart kommer vi säkert att komma in även i dessa rutiner och tycka att det funkar riktigt bra.

DSC_0539

Mammas lilla plutt… Är det redan dags att bli ett dagisbarn?

Frisyrer!

* VARNING! Detta inlägg kryllar av bilder på mig själv! Man kan tycka att jag borde kunna lägga band på mig men när det gäller foton på mig själv så kan jag inte alltid det.*

Häromdagen var jag hos frisören. Inte för att klippa mig, trots att jag verkligen behöver det, utan för att få tips på frisyrer och hur håret ska skötas.

Tro det eller ej så har jag faktiskt ett visst intresse för hår. Men tid och tålamod saknas och oftast har jag bara håret hängandes och slängandes längs sidorna, i bästa fall borstar jag det och ibland sätter jag bara upp det i en ful och slarvig knut i nacken.

Jag trodde att jag haft samma frisyr sen urminnes tider men när jag kollade igenom arkiven såg jag att jag i alla fall testat på några varianter.

Det är sant att jag länge bara hade håret långt, långt, långt men under student-tiden råkade jag faktiskt klippa håret ganska kort!

kort

Fast jag är glad ändå! Ja, utom första två dagarna som jag storgrät och liknade mig själv vid Mona Sahlin.

Och ett tu tre för några år sen så testade jag lugg!

DSC00052

”Väldigt annorlunda!” var en återkommande kommentar.

DSC00049

Men själv liknade jag mig vid en fransk lolita, ända tills jag slog upp vad det betydde.

För ett par somrar sen gjorde jag ljusa slingor.

20140223-183943.jpg

Under luggen hade ögoonbrynen växt till sig.

DSC00247 - Kopia

Men det var faktiskt modernt då, intalade jag mig.

Sen tonade jag bort slingorna med en kopparröd toning, som visserligen var väldigt lik min naturliga färg.

DSC_1105

Ovetandes om att Barnet växte till sig i magen.

När jag väntade Barnet blev det ljusa slingor igen som jag inte alls blev lika nöjd med. Håret blev mest randigt och såg utväxt ut från början. (Men magen var fin!)

DSC_0185

Här står jag lite lojt, likt Eva i Paradiset. Till och med lövet har jag fått till.

DSC_0160

Så när Barnet kom klippte jag mig och tonade håret mörkt igen. Denna gång med sidbena!

20140223-183702.jpg

Även frisören jag träffade nu tyckte att jag skulle ha sidbena, men inte med luggen framåt eftersom min panna får en neandertalare att framstå som aristokratisk. Hon hade också många andra tips:

*Tvätta håret två gånger i veckan. Håret vänjer sig snart och blir inte alls så fett.

*Använd inpackning och ha i den länge! Sov gärna med den!

*Föna håret när det är halvtorrt och börja med hårbotten för mer volym.

*Använd bra produkter när du stylar. På mig som vill ha volym använde hon en spray som hette Root-lifter som funkade bra. Jag har ett visst självfall så jag ska också prova att krama mousse i håret när det är på väg att torka och se om jag kan lura fram några lockar. Det funkade åtminstone när jag hade kortare hår.

*Tona håret i samma färg som du har om du vill ha mer liv och glans i håret.

Sen visade hon olika frisyrer. Bland annat hur man flätar luggen.

20140223-183757.jpg

Än så länge känner jag mig väldigt inspirerad!

Fram till igår såg jag ut så här. Blek och trött och med slitet hår.

20140223-195423.jpg

Det skiljer över tio år på denna bild och den första och, ja, jag får väl erkänna att det syns. Fast så hade jag en sömnlös natt med ett skrikande Barn bakom mig också. Faktiskt!

Sen åkte det i en toning som ju skulle vara samma nyans som jag har men som än så länge är närmast svart!

I skrivande stund ser jag ut än så här. Blek och trött och med slitet och nu också lite för mörkt hår!

20140223-195755.jpg

Håll till godo. Roligare än så här blev det inte.

Men efter ett par tvättar och ett besök hos frisören så kommer det säkerligen att bli strålande!

Då kanske jag kan lägga ut ännu ett lass med bilder?

Eller okej, jag ska försöka att låta bli.

Pappsen kryper till korset

Åh, vad jag retar mig på att Pappsen aldrig går och lägger sig förrän jag gör det. Det spelar ingen roll hur länge jag sitter uppe, på pin kiv ska han sitta uppe lite till. Det innebär att det alltid är jag som måste masa mig upp ur soffan först och sen åker jag på att bädda sängen också eftersom ingen av oss gjort det under dagen.

Men så igår satt jag uppe jättelänge! Så länge att Pappsen till slut kröp till korset och gick in på badrummet före mig!

Haha! Segerns sötma var ljuvlig!

Trodde jag. Ja, jag visste ju inte bättre.

Först fick jag gå runt och släcka alla lampor och sen tog Pappsen sån faslig tid på sig på badrummet så jag bäddade sängen när jag ändå väntade.

Men det kändes ändå ganska bra, tyckte jag.

Till slut öppnades dörren till badrummet. Äntligen var han klar!

Nä, då kom han med tandtråden i högsta högg!

”Oj, du har då inte kommit särksilt långt!” utbrast jag som trott att han skulle vara helt färdig.

Pappsen leende sträckte sig misstänkt från öra till öra, och mycket riktigt:

”Jag sket också.” berättade han.

Förstås blev jag mäkta irriterad eftersom jag fick vänta ytterligare innan jag vågade gå in på badrummet. När jag väl gick in stod Pappsen och borstade tänderna. Med min tandborste!

Ilskan steg inom mig.

Jag har köpt en grön och en blå tandborste eftersom jag tycker att det är larvigt att köpa rosa till mig bara för att jag är tjej. Men då visade det sig att Pappsen också använde den gröna!

Jag är väldigt noga med min tandborste och hyser lätt bacillskräck även för Pappsen i tandborst-sammanhang.

Så mitt under min borstning retade jag upp mig och försökte mig på att ge Pappsen en utskällning, men det enda som hände var att det frustade om mig och sprutade lödder över golvet. Pappsen, den rackaren, blev inte alls särskilt ångerfull utan skrattade tills han låg på backen och sprattlade med benen rakt upp som en stor och väldigt oförskämd skalbagge.

Usch usch.

Så nu blir det sängen ögonaböj. Jag gör vad som helst för att slippa dela badrum med Pappsen om kvällarna.

(Hur det gick på förskolan? Det gick toppen! Det var väldigt lugnt nu under sportlovet och Barnet var inte särskilt blyg utan lekte och var glad. Det enda negativa var kanske att vi stannade mycket längre än vi tänkt oss eftersom både Barnet och jag tyckte att det var så trevligt.)

En väldigt vanlig vardag

Jaha, jag har ju åbäkat mig och försökt komma in två heldagar till jobbet för att lära mig data. Men sen visade det sig att det inte fanns någon som kunde lära upp mig när det var sportlov och allt, så det blev ett par dagar hemma istället. Förödande för jobbet eftersom jag verkligen behövt de här dagarna, men ändå skönt att vara hemma! Särskilt som det är sista veckan innan inskolningen.

Igår var Pappsen också ledig. Då var vi på Ikea och köpte möbler till Barnets rum som mer eller mindre är färdigt. Det blir så fint och så fort de flesta i familjen varit och tittat ska jag lägga upp före- och efterbilder här!

Jag har också knåpat ihop ett schema till dagis. Vi ska dit och hälsa på imorgon och det ska bli jättespännande! Barnet kan vara ganska blyg ibland och det ska bli intressant att se om han kommer att slappna av något under tiden där eller om han helst bara vill sitta knä.

Annars går det väl ungefär som vanligt här hemma. Jag sysslar och pysslar. På morgonen skulle jag märka Barnets kläder.

20140218-131314.jpg

Men Pappsen, den luringen, har tagit ur själva färgen och jag vet inte hur man sätter dit den igen.

Sen skulle jag se till att den här fläckiga tröjan fick komma i tvätten.

20140218-131321.jpg

När jag startat tvättmaskinen såg jag att tröjan låg kvar på bänken! Så jag fick köra en urpumpning och börja om från början. Nu när tvätten var klar såg jag att tröjan FORTFARANDE låg kvar otvättad på bänken.

Och nu tänkte jag koka ett ägg till Pappsen.

20140218-131328.jpg

Det går bra nu.

Ikväll ska jag i alla fall bege mig till kören och öva inför kyrkan på söndag. Men jag hoppas att det går bättre den här gången. Förra gången lät det så hemskt illa när vi skulle upp på de riktigt höga tonerna. Det var någons röst som skar sig, det riktigt slet i öronen och jag skämdes å den personens vägnar. Sen tystnade jag lite före de andra och då försvann äntligen den skorrande stämman.

Nu ska jag väl torka upp ägget och hänga tvätten.

Men först har jag väl ändå gjort mig förtjänt av en kopp kaffe?

Nakenchock!

20140216-135723.jpg20140216-135456.jpg

Ute smälter snön, fåglarna kvittrar och vintergäcken blommar.

Jag ägnar mycket tid åt att se ut genom fönstren, ser hur snön kryper allt längre bort från träden och nu är det bara några fläckar kvar på baksidan. Jag tänker att jag ska plantera krokus runt äppleträden i höst så att jag kan stå i fönstret i vardagsrummet och blicka ut över blomningen nästa vår.

Jag tycker om att se ut genom fönstren och är glad att vi bor så pass ensligt att vi inte behöver några persienner.

När jag bodde i lägenhet inne i byn hade jag hus och vägar åt alla håll och då fick jag använda persienner. Det var ganska ovant för en lantis som jag men jag hade dem nere nästan hela tiden, då kunde jag vara mig själv och slapp fundera över om någon såg mig.

En gång kom jag ut genom duschen och hörde ett gäng ungdomar skratta utanför sovrumsfönstret. Jag blev förstås nervös över att de sett mig men med en snabb blick kunde jag till min lättnad konstatera att persiennen var både nere och vinklad.

Då slappnade jag av igen, lät handduken falla och tog fram ett par rejäla mormorstrosor ur byrålådan. Utanför fönstret var det knäpptyst. Nu tänkte jag att jag skulle göra det till en utmaning att kliva i underbyxorna. Jag menar, man måste ju skoja till det ibland även om man är själv hemma.

Så:

”Jag hoppar jämfota in i dem.” tänkte jag.

Jag höll upp trosorna en bit framför mig, tog sats och hoppade in i dem med båda fötterna samtidigt. Det var mycket lyckat och precis när jag tog mitt lilla skutt hördes en rungade skrattsalva utanför fönstret. Jag blev förstås iskall och kollade lamslaget mot fönstret igen. Jo, men persiennen var ju nere! Vilken lättnad!

Jag vill inte tänka på vad pinsamt det kunde ha varit.

Nästa dag höll jag på att laga mat när soppåsen blev full. Jag tog påsen och smet ut till sophuset. På vägen tillbaka fick jag en chock när jag såg in i mitt kök!

Persiennerna var ju nere! Och vinklade! Men ändå såg jag rakt in!

Jag vet inte om det är så med alla persienner men de som satt i min lägenhet skulle tydligen vinklas åt ett visst håll. Vinklade man åt fel håll så blev det springor utifrån och på lite håll såg man in riktigt bra!

Jag tog ett djupt andetag, smög med bultande hjärta ut i sovrummet för att se hur jag hade vinklat den persiennen.

Och ja… det behöver jag väl inte ens skriva?

Jag skäms än idag.