Nu är jag hemma efter min första dag i datagruppen!

Jag får nog lov att säga att jag är nöjd med dagen och att jag inte känner mig så skrämd längre! Jag är väl inte dummare än nån annan, som min mamma sa, så förr eller senare kommer jag säkert att lära mig det.

Det var också första gången som jag steg upp i ottan tillsammans med Barnet, lämnade in honom hos barnvakt och hade en tid att passa till jobbet. Bra träning inför dagis, tänkte jag.

Fast uppladdningen var väl inte den bästa. Halv två vaknade jag av en mus som sprang och pep i sovrummet och Matilda som sladdade efter och slog mot den. Jag satte mig förskräckt upp i sängen, Barnet vaknade och grät och Pappsen klev upp och skällde på Matilda som for ut genom kattluckan igen. Men musen lämnade hon kvar.

Sen bedrev Pappsen musjakt i ett par timmar. Den här gången innefattade jakten ett gäng spikar som bändes bort för att kunna stänga in musen i tvättstugen och ett resultatlöst rivande i krukskåpet efter de där begagnade råttfällorna. Det innefattade också ett Barn som var vaken från och till under flera timmar och som efter att ha sprungit runt i hallen och skrattat klockan tre på natten till slut fick en vällingflaska och somnade om.

Efter det drömde jag ett flertal stressade drömmar som alla handlade om att jag missade tiden men ändå råkade jag gå upp 20 minuter innan klockan ringde för jag trodde att den nog redan hade ringt.

”Så bra nu hinner jag klippa Barnets naglar”, tänkte jag. Barnet värjde sig, jag kliade mig i huvudet med saxen och klippte bort halva huvudet. Eller åtminstone en ganska stor hårslinga.

Sen gick det lite bättre.

Räknar man bort fikarast så fick jag ihop en arbetsdag på tre timmar, ganska lagom! Det kändes glassigt att gå i privata kläder, smutta på en kopp kaffe och knappa lite på datorn. Jätteskönt att inte behöva springa ner i källaren och byta om och slippa fundera på om man har nån MRSA under naglarna när man kommer hem. Sen var det förstås som vanligt att jag nickade förståndigt när min kollega förklarade, men sen när jag själv skulle testa var jag helt tom i bollen och fick fråga om tre gånger. Men som sagt, det känns inte hopplöst. Det här lär jag mig med tiden!

Och Barnet var glad över att få leka med kusinerna och mysa med moster. Han var bara ledsen en gång och det var när jag lämnade honom. Han ville springa och leka med trakorerna och blev inte glad när Mammsen envisades med att pussa honom hejdå. Jaja.

När jag hämtade honom fick jag till och med äta pannkaksrester från deras lunch. ”Men inte ska väl jag…” tänkte jag medan jag hets-åt tre pannkakor.

Nu väntar en ledig torsdag och sen två jobbdagar på labbet.

Först på onsdag blir jag datamänniska igen.