Kategoriarkiv: Mammatankar

Lupiner!

Publicerad den av

5

Idag har vi plockat lupiner. De är verkligen vackra så här års där de målar landskap och dikesrenar i pastell. 

Lupinerna är rätt nya i Sverige, de blomsterlupiner som växer längs vägarna kommer ursprungligen från Nordamerika och kom till Sverige i slutet av 1800-talet.

De är verkligen invasiva och nu har man börjat höra röster om att de breder ut sig för mycket. De håller på att konkurrera ut våra svenska ängsblommor och är ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Visst är det ljuvligt med stora fält med lupiner, men det är också enastående vackert med dikesrenar fyllda av en massa olika små blommor. 

Min pappa slog alltid vägrenarna hemma när jag var liten, då mejade man ner högväxta blommor, som till exempel hundkex, som annars skulle ta över vägrenen. På våran lilla grusväg kunde jag därför plocka ett myller av blommor i mina buketter; gulmåra, vitmåra, rödklöver, vitklöver, harklöver, johannesört, blåklocka, rölleka, prästkragar, kärringtand, gulvial, kråkvicker… Listan kan göras ännu längre!

Nog är det synd om de ska försvinna, så lupiner tycker jag att man kan plocka mycket stora mängder av med gott samvete! Eftersom lupinerna är kvävefixerande gör de dessutom marken alldeles för näringsrik för ängsblommor, så när lupiner har tagit över en växtplats kan inte ängsblommorna komma tillbaka även om lupinerna skulle tas bort.

Pappa gjorde nog rätt som slog den där vägrenen framåt sommaren, även om jag blev arg på honom när jag var liten. Det blommade ju alltid som bäst just då.  

     

    

Till tiden

Publicerad den av

12

Jag ber dig, kan du stå stilla nu? Eller bromsa in, om så bara för ett tag?

Nu har jag allt.

Jag är rik i livet. Jag är nöjd.

Jag är ung, frisk och stark.

En yngre mamma än så här kommer mina barn aldrig att minnas. Låt mig vara sån.

Jag är självklar i deras liv. Tryggheten. Mamma.

Nu är barnen så små, med nyfikna ögon och silkeslen hud. Gör dem aldrig trötta, skrynkliga och gamla. Låt dem alltid vara spralliga barn.

Mannen för mig är ung och stark, mitt i livet. Tillsammans klarar vi allt.

Och över oss, våra föräldrar. Ännu så kraftfulla. Alltid stöttande och kloka. Med varma famnar och lugn för våra barn.

Vi har tid för varandra. Vi behöver varandra. Vi finns alla där.

Jag kräver inget mer.

Det räcker.

Tiden.

Kan du låta mig leva i detta? Kan du stå stilla nu? Eller bromsa in, om så bara för ett tag?

Sommarlov

Publicerad den av

9

Nu är det examenstider! En härlig tid!

Idag var jag på skolavslutning för min systerdotter i kyrkan här hemma. Det är så skönt att vara mammaledig så att man kan vara med på såna saker! 

Det var väldigt vackert, barnen sjöng och var så fina. Mitt stora barn var på dagis, han hade nog inte gärna suttit still så länge i kyrkan, men Lillan var förstås med. Hon var nymatad, somnade lagom till sin sovtid, som brukar vara i flera timmar, och allt verkade lovande. Men då hade jag inte tagit med i beräkningen att hon mest är van vid att höra sin mamma bräka fram sin favoritvisa ”Ack Värmeland du sköna” med ett antal ofrivilliga tonartsbyten. När hon hörde ljuva barnröster sjunga sommarsånger blev hon rädd och vaknade och grät. Efter ett tag lämnade jag kyrkan så att vi inte skulle störa barnens framträdanden alltför mycket och så att föräldrarna som filmade kanske skulle kunna få sångerna med på band och inte bara Lillans skrik.

Men jag är glad för den stund som jag hann vara med och hoppas att vi inte hann störa alltför mycket.

Eftersom vi ändå hade lite examenskänslor i kroppen idag åkte min lilla familj och åt glass, tittade på båtar och matade änder på eftermiddagen. Jag tycker så mycket om att göra såna saker med min egna familj! Och med två barn känns det så mycket mer som en riktig familj. Jag är verkligen en stolt mamma till mina barn.

Lillan och jag är redo för skolavslutning

Vilse i skogen

Publicerad den av

3

Jag har ett utpräglat dåligt lokalsinne. Jag har ingen känsla för vilket håll jag har kommit ifrån och känner inte igen platser som jag nyss passerat. Kommer jag från ett nytt håll är det som en helt ny väg.
Just nu har jag försökt öva upp mina färdigheter på logio.se, där man kan träna inför högskoleprov.
Samtidigt älskar jag att promenera i skogen. Tystnaden och lugnet, dofterna och allt det gröna. Vi hade egen skog när jag var liten och gick mycket där med familjen. När jag så blev vuxen och flyttade hemifrån ville jag gärna fortsätta med skogspromenaderna, trots att jag inte hade några kända stigar att följa.

En gång bodde jag i ett hus som låg precis vid skogen. Jag försökte att inte gå så långt från huset, men en gång vek jag av från min vanliga stig. När jag skulle vända tillbaka igen kände jag inte igen mig, jag visste inte alls åt vilket håll huset låg! När man är vilse känns varje minut som en panikartad evighet och efter att ha känt att jag yrat fram och tillbaka ganska länge ringde jag min sambo.

Jag behöll någorlunda lugnet när jag förklarade situationen. Min sambo brukade sucka över mig när jag inte hittade, det hände ju stup i kvarten och oftast var det inte så farligt. När jag nu beskrev hur det såg ut runt omkring mig blev han ändå förskräckt och gissade att jag irrat mig till en plats långt hemifrån. Han skulle inte komma hem förrän sent, men han trodde att han visste ungefär vart jag var.

”Det ska finnas ett hus där i närheten, se dig noga omkring.” bad han.

Jag gick upp på en liten kulle, jo mycket riktigt, där var ju ett hus mellan träden.

Vi drog en lättnadens suck.

Jag smög fram mot det lilla huset. Det såg bekant ut, lättnaden sköljde över mig. Nu visste till och med jag vart jag var!

Jag hade visst inte tagit mig så långt.

Jag stod och tittade på baksidan av våran vedbod!

Strax kunde jag ringa upp min sambo igen, från hemtelefonen.

Det blev en djup suck i andra änden…

Men glad i hågen har jag fortsatt med mina skogspromenader, och visst har jag tappat bort mig många gånger både före och efter detta. Men nu när jag har barnvagn med mig kan jag inte ge mig ut på några större äventyr utan får snällt hålla mig till vägarna, och lika bra är kanske det.

 Underbart att få promenera i skogen! Men numera håller jag mig till lite större vägar som denna.

Hår!

Publicerad den av

4

Jag var hos frisören häromdagen. Det har varit dags att klippa sig länge nu, jag har haft riktigt mycket hår! Inte bara långt, utan även väldigt många hårstrån!

 

Mycket hår!

 

Det är fantastiskt detta med hormoner. Nog har jag dragits med många tråkiga sidor av dem under graviditeten, som illamående och sura uppstötningar, men de för med sig bra saker också. Jag har inte tappat ett hårstrå på jag vet inte hur länge! Man brukar ju tappa allt hår man skulle ha tappat under graviditeten när man ammar, men än så länge sitter det fast. Inte ett hårstrå släpper när tvättar håret, jätteskönt!

Ändå nöjde jag mig med en toppning, jag vill gärna ha lite längre hår över sommaren. Ett tag funderade jag på ljusa slingor också, men jag sa som det var till frisören. Att jag tror att jag kommer att bli vithårig snart så då vill jag gärna njuta av min helt egna hårfärg så länge jag kan. 

Frisören lärde mig att de vita hårstråna nästan alltid börjar i luggen, det är sällan de kommer bak på huvudet först. Det är ju praktiskt, så att man inte är sist med att upptäcka det. Hon sa också att flintskallighet ärvs från mammans sida, på tal om detta med att tappa hår.

Andra goda bieffekter av hormonerna är att håret på kroppen (för en gångs skull) inte växer särskilt mycket. Jag har knappt ett hårstrå under armarna! Väldigt praktiskt inför sommaren. Jag har inte heller några synliga porer i ansiktet, näsan är som en babystjärt.

Det här är en bra fas, jag hoppas den håller i sig ett tag. Nästa etapp under amningen brukar ju vara att håret faller av och att man ständigt luktar svett. 

Det är nästan för sent 

Publicerad den av

6

Jag kan inte riktigt förstå att medvetenheten om antibiotikaresistens inte är större i ett modernt och upplyst land som Sverige.

Varför blir så många människor fortfarande arga på sjukvården för att de inte får antibiotika så fort de söker hjälp? Är man ung och frisk i grunden så klarar kroppen de flesta sjukdomar bra på egen hand, det kanske bara tar lite längre tid.

Och varför skriver läkare fortfarande ut antibiotika så relativt frikostigt, särskilt i andra länder, med tanke på den förödande situation vi hamnar i när antibiotika blir verkningslöst?

Jag jobbar idag med mikrobiologi, tidigare jobbade jag på vårdcentral. Jag såg flera gånger unga människor som vägrade lämna vårdcentralen om de inte fick recept på antibiotika med sig hem – fast läkaren förklarade att de hade en vanlig förkylning, orsakad av virus, där antibiotika inte hjälper.

Bakterier – kan stoppas med antibiotika

Virus – påverkas inte av antibiotika

Ibland gav läkarna upp och skrev ut recept bara för att bli av med patienten, så att de kunde fortsätta ta in folk från det överfulla väntrummet.

Man kan inte kräva att sjukvården ska fixa allt. Vi måste kunna ha ett samhälle där det är tillåtet att vara sjuk ibland.

Annars går det ut över de som verkligen behöver vård och hjälp.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/larmar-om-resistensen-det-ar-nastan-for-sent

En sen ursäkt till alla små kryp

Publicerad den av

8

Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.

Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.

Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.

Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.

En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.

”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.

En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.

”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.

En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!

”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.

Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.

Tror jag i alla fall.

IMG_6300En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.

Har du något minne med barn och småkryp?

Det här med belysning

Publicerad den av

6

Vi har ju ganska uppdelade områden som vi har hand om här hemma. Pappsen är den som sköter belysningen. Som jag sa så är Pappsen tokig i spotlights, eller i belysning över huvud taget. Det verkar vara ett behov som pockar på. Det började lite smygande med spotlights i bokhyllan och under tv-hyllan, för att sen sprida sig till vitrinskåpen i köket och under skåpshyllorna.

DSC_0016

Hm, få se nu saknas det inte nåt?DSC_0762

Vi sätter lite belysning under köksbänken också!

När vi gjorde om i hallen så blev det spotlights i hela taket och eftersom hallen i nedervåningen hänger ihop med allrummet på övervåningen blev det spotlights i taket även där. wpid-20131102_101522.jpgNu har jag sagt stopp, men det har jag gjort flera gånger förut också utan att det har gett resultat så än är det nog inte slut. Och eftersom jag är så dålig på inredning, särskilt lampor, så är det faktiskt ganska smidigt.

IMG_4776DSC_1051Jag tänker liksom inte så mycket på sånt där. Jag är ju så nöjd med det lilla jag… När vi har dåliga lysen på bilen tänker jag att det är ganska bra eftersom jag ändå är så dålig på att blända av. Men så sätter Pappsen dit ledljusramp och så vips märker folk när man bländar dem igen.

Och medan jag mest rensar i rabatterna och håller efter så har Pappsen planer på hur vi ska kunna ha belysning i trädgården också, såklart. Ett tag hade vi så att det lyste upp i ett träd och han vill nog gärna belysa nån fasad på huset också.

Det blir nog bra det där. Det är bra att vi är olika, när man som jag går runt och och nöjd hela tiden och bara påtar i det lilla så händer det ju inte så mycket.

Vi kompletterar varandra så bra.

IMG_4559

En dag när allt går snett

Publicerad den av

6

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.

 

Ostogram

Publicerad den av

6

Nu har det löst sig med osten. 

Jag skulle ju fått ett ostogram i fredags som julklapp från jobbet, men det kom inte fram förrän igår. Då hade det legat i rumstemperatur från torsdag eftermiddag till måndag eftermiddag och det kändes inte så bra. Dessutom hade jag ju velat ha dem som tilltugg på ESC.

Jag ringde igår och de lovade att kolla upp saken och återkomma senast samma dag. Jag ringde några timmar senare men då svarade de inte och sen mejlade jag dessutom (mest för att säga att jag uppgett fel hemtelefonnummer, min virrpanna, men de hade ju mobilnumtet också.) 

Idag på eftermiddan ringde jag igen (jobbig kund) men de svarade inte nu heller. Jag började känna mig ganska less, varför kan det inte bara få vara smidigt ibland? Men nu ringde de upp, bad om ursäkt och lovade att skicka ett nytt paket, med något litet extra i som plåster på såren. Skönt!

Nu har jag getost, blåmögelost, vitmögelost, kittost, lufttorkad korv, kex och jordgubbs- och balsamicomarmelad. Korven, kexen och marmeladen vågar jag äta av och ett par av de andra kan jag ha i matlagning! 

Pizza med getost till helgen kanske?

Kanske vågar jag äta lite av de andra också annars får jag väl ge bort dem till nån som inte är så känslig. Morfar? Farfar?

Det blev nog bra till slut!