Vi har nu avverkat första tre dagarna och för er som undrar kan jag säga att det går bra. Men det är inte alldeles lätt! Vare sig för mig eller för Barnet.
Jag tror nog att han kommer att trivas bra där! Men än så länge är allt ovant och det är också svårt att veta vad som förväntas av mig under inskolningen. Det finns jättebra pedagoger där och vi får ett väldigt bra bemötande, men förstås ska de inte gå och hålla mig i handen hela tiden och viska vad jag ska göra. Föräldrarollen är alltid svårare när man inte är ensam hemma i lugn och ro utan man får för sig att det finns andra som iakttar hur man beter sig och som kanske har åsikter ifall man är en hönsmamma eller om man är nonchalant.
Jag vet med mig att jag är en ganska tillåtande förälder. När Barnet kladdar med maten hemma så ler jag och tänker att han kommer att bli en riktigt bra fysiker en vacker dag. Och när han slår två klossar mot varandra och hojtar så är det så att ögonen tåras på mig för jag tycker att han är så go och fin och verkar ha en sån fantastiskt musikalisk ådra.
Men när vi har besök eller är iväg känner jag att det kommer tillfällen när man borde vara mer tillrättavisande, och då är blir jag osäker på om man lägger sig på ”rätt” nivå eller om man plötsligt uppfattas som för hård. Nej, jag är inte optimal i mitt föräldraskap, det är alltid mycket lättare att utifrån säga hur man borde bete sig, men när man är mitt i situationen är det många gånger väldigt svårt och man gör inte alltid som man skulle gjort om man fått tänka efter i lugn och ro först.
På förskolan ställs vi också inför problem som vi inte riktigt möter hemma.
Häromdan var han ledsen på sångstunden och jag var jag osäker på om det var okej att han hade nappen eftersom inga andra barn där hade napp och när de sa åt de andra barnen att sitta stilla undrade jag om det förväntades även av mitt Barn fast det var så nytt för honom. Men nu har jag kollat läget och visst får han använda nappen och såklart får han knalla omkring medan de andra sjunger om han vill. Jätteskönt! (Han får kladda med maten också vilket kändes som en lättnad.)
Idag var vi ute och lekte för första gången. Jag hade hoppats att Barnet mest skulle sitta stilla med nån spade, men han for iväg överallt; skulle klättra upp på de mest otillgängliga ställena, ville ha allt han inte nådde i leksaksboden och när de andra barnen skulle åka rutschkana ville han klättre upp åt fel håll. Och när jag fick flytta bort honom blev han jättearg. Om och om igen! Överlag verkar han visa mer humör på förskolan än hemma, men allt är ju så nytt och ovant för honom och på ett sätt kan jag tycka att det är lite bra att han inte bara går undan och blir ledsen. Jag tror att det kommer att bli enklare när han vet mer vad som gäller där.
Sen är det förstås sorgligt att tiden hemma drar mot sitt slut. Att vi snart ska lämna bort honom hela dagarna. Att vi ska vinka hejdå på morgonen och inte hämta honom förrän sent på eftermiddagen och han inte riktigt förstår varför.
Men det är en ny fas i livet för både honom och oss och snart kommer vi säkert att komma in även i dessa rutiner och tycka att det funkar riktigt bra.
Mammas lilla plutt… Är det redan dags att bli ett dagisbarn?
LillaLina 