Mina mest pinsamma: 1

teliaJag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”

 

Mina mest pinsamma: 3

Jag kommer ihåg att Cecilia Blankens gjorde en bok för ett antal år sen där folk fick berätta om sina mest pinsamma händelser. Sånt är alltid kul! Jag tänkte köpa boken då men det blev aldrig av.

Jag har ofta funderat på vilka mina mest pinsamma händelser är och jag tror att jag har det ganska klart för mig.

Jag tänkte bjussa på topp tre.

Så här kommer min tredje mest pinsamma händelse!

Jag var på fest hos min kompis. Vi var 17-18 år och förutom oss var det bara ett stort grabbgäng som vi umgicks med. Såklart kände man sig snygg och uppskattad som man bara kan göra när man är nästan ensam tjej bland en massa unga killar. Jag gled omkring, rörde mig lite ärtigt från rum till rum och oj så beundrad jag kände mig. Så fort jag gick in i ett rum hade jag allas blickar på mig.

Med vetskapen om detta var jag nonchalant på väg in i ett av rummen där det satt en drös med killar. Jag slängde med håret, putade lite med munnen, det var alldeles knäpptyst i rummet och allas blickar hängde på mig.

”Jag sköter mig bra.” tänker jag.

Men då!

En av de lite skojfriskare killarna har gömt sig bakom dörren och nu hoppar han fram och skriker!

Jag blir förvånad och jätterädd! Alla killar blir tysta, de ser ner i backen och skäms men det är inget mot mig! Jag är knallröd, skäms som en hund och vet inte vart jag ska ta vägen men försöker att nervös-prata bort det.

Jaja, att bli skrämd är väl inte så farligt? Det kan vara lite sött också.

Om man inte i rena förskräckelsen råkar lägga av en jättefis, vill säga.

Sorry, I farted.

Gammal bild. Fräsch och nyfist.

bortgjord

 

 

Med stolta steg

”Hej Lina!” sa chefen när jag gick förbi på väg till kopiatorn.

”Hej hej!” sa jag.

”Det går framåt med datan, förstår jag”, sa hon och plirade.

Eftersom jag nu suttit i ett par dagar och skrivit in en lista med förkortningar på flera tusen bakterienamn, vilket känns sådär spännande och väldigt enformigt, blev jag lite fundersam. Jag känner mig fortfarande som Goddag Yxskaft på datasystemet men det ville jag inte riktigt säga. Det har jag redan tjatat så mycket om.

”Ja…” sa jag istället svävande.

”Det går väldigt framåt förstår jag. Det märks.” sa hon kryptiskt.

”Jodå, nu har jag ju fått lite egna uppgifter och så också,” försökte jag eftersom jag ännu inte förstod vart hon ville komma.

”Det syns på hur du går.” sa hon. ”Du sträcker på dig när du kommer i korridoren.”

Jaså!

Hon tänkte så.

Jag som bara gick och kände mig fin i min prickiga kofta.

20140323-201650.jpg

Jag älskar prickiga kläder.

 

Sommarfina fötter

I takt med att solen tittar fram igen kommer lusten att börja ta hand om sin vintertrötta kropp. Visst är man fin som man är, men det är ändå skönt att vårda huden och kroppen ibland.

Fast det är svårt. Jag tar mig bara an sådant som kräver en liten arbetsinsats. Tränat har jag till exempel inte gjort sen i höstas. (Man borde ha en personlig tränare. Då hade man åtminstone haft någon att skylla på…)

vikt

Eftersom jag var hemma själv igår passade jag på att ta lite hemma-spa. Jag körde min gamla peeling med socker och olivolja (florsocker till ansiktet), hårinpackning och ansiktsmask med smält 70% choklad.

20140323-202606.jpg

Det är jättekul att lägga smält choklad i ansiktet, men frestande att slicka sig om munnen!

Sen tog jag ett glas vin och kollade på Bridesmaides.

Idag tog jag ett fotbad också men jag har tråkiga fötter. Jag behöver ta ordentlig hand om dem.

För ett par år sen testade jag Babyfoot. Det är ett par huvor med kräm som man sätter över fötterna, låter verka i ett par timmar och sen tvättar bort. Det är en rimlig arbetsinsats, tycker jag.

DSC_0594

Senast jag provade Babyfoot. Det var förstås lite kämpigt att ligga på sofflocket i ett par timmar men vad gör man inte för att bli fin?

Sen kommer de döda hudcellerna att falla av inom loppet av ett par veckor. Man ömsar hud, kan man säga. Senast gjorde jag det mitt under sommaren, vilket var lite dumt eftersom fötterna inte är så fina under behandlingen, så i år ska jag vara ute i god tid.

Jag beställer min från Bodystore. Där kostar den 199 kr nu. Jag ska ta före- och efterbilder sen så vi kan se om det blev någon skillnad!

Nu blir det nog läggdags, Pappsen sitter redan i soffan och sover.

Sjuka begär

Både jag och Barnet är fortfarande förkylda. Det har varit segt, men nu är vi nog i sluttampen.

Men huvudsaken är ändå att Pappsen har hållit sig frisk. Han blir så ömklig när han är sjuk. Ingenting orkar han, allt behöver han hjälp med. Och så klagas det. Pågående förkylning verkar alltid vara den värsta i mannaminne.

Senast han var förkyld blev han liggandes på soffan i flera dagar, jag fick sköta hushållet och Barnet själv samtidigt som jag fick badda panna och lyssna tålmodigt på den lilla klagomuren.

Sen var jag iväg på fika med tjejerna och när jag kom hem överraskade jag Pappsen i köket.

Vad var det då som fick honom på fötter till slut?

Var det Barnet som var hungrigt?

Försökte han med darrande, febriga händer att göra sig en kopp te?

Eller letande han bara i skåpen efter panodil?

Nej.

20140322-190401.jpg

”Jag blev så väldigt sugen på chips.” sa han. ”Och vi hade inga hemma.”

Inte för att vara sån, men ibland så undrar man…

Ett rackarns påfund!

När jag i måndags parkerade i parkeringshuset på jobbet blev det premiär för mig! Att stå i parkeringshus alltså! Under mina 12 år som körkortsinnehavare har jag annars undvikit det!

Trångt, har jag tänkt. Svårt att hitta ut, risk att krocka med andra bilar om man brakar åt fel håll.

Men eftersom jag misstänkte att min kollega hade våran kvällsplats och eftersom den vanliga parkeringen på US är tokfull så dags hade jag inte mycket annat val än att betala och stå i p-huset (ja, ni stadsbor kanske är vana vid sånt, för oss lantisar är det som ett hårt slag i magen.)

Jag blir hejdundrande nervös för såna här saker och förberedde mig dagen innan genom att läsa på om hur bommarna fungerar, ladda hem en app där jag kunde se antal lediga platser och sen sitta och bäva en halvtimme innan jag gick och la mig.

Sen präglades förstås hela dagen av min gnagande oro för parkeringshuset.

20140319-191605.jpg

Fast det gick bra.

In alltså.

Ut var det knixigare.

”Jag kör ut samma väg som jag kom.” tänkte jag.

”Jag kör vidare fast pilarna pekar åt andra hållet.”

”Eller nej. Jag försöker backa, vända och köra runt.”

Jag körde ett varv runt mitt våningsplan och kom till min stora förvåning till samma ställe igen!

Aj då. Svetten började krypa ur armhålorna.

”Jag kör väl emot pilarna då och ser vart jag hamnar!”

Så jag kör ännu ett varv, oroligt åt fel håll, och hamnar på samma ställe återigen!

Ajajaj.

Jag börjar bli riktigt nervös, undrar om parkeringshuset har stängt och tar ett varv till för att se om de har dragit igen en vägg för bommarna eftersom jag inte kan hitta dem.

Sen provar jag att åka upp ett våningsplan och ser faktiskt ett par bommar men de lyser knallröda så jag blir rädd och tar mig snabbt ner på mitt trygga gamla våningsplan igen.

Jag letar efter ett nödnummer att ringa till för att fråga om vägen ut men eftersom jag ändå inte kan hantera vägbeskrivningar åker jag upp på nästa våningsplan igen.

Räddhågset sneglar jag mot bommarna. Ska jag göra ett försök ändå? Jag är trött, förkyld och har rungande huvudvärk och vill verkligen hem!

Oroligt men ändå bestämt, ja lite som Mr Bean, gasar jag mot de ilsket röda bommarna!

bean

Där tvekar jag. Ska jag verkligen mata in biljetten, tänk om den bara äter upp den utan att öppnas och jag blir fast därinne över natten? Jag tänkte backa och fortsätta leta efter en annan utväg men sen tryckte jag sturskt in biljetten.

Svalde.

Och bommen öppnades!

Väldigt lättad åkte jag snabbt därifrån!

Så nu har jag åtminstone lärt mig något. Jag har haft rätt i min oro hela tiden, undvik parkeringshus så långt det bara går! Det är ett rackarns påfund!

(Nä, såklart stod inte min kollega på kvällsparkeringen.)

Feber och förkyld (tack och lov!)

20140318-195710.jpg

Idag är jag sjuk och orkar inte blogga så mycket. Jag har haft ont i halsen i över en vecka men förkylningen bröt inte ut på allvar förrän jag jobbade kväll igår. Vi har tuffa kvällar på vårat jobb!

Jag har jobbat idag också men hade feber när jag kom hem.

Fast det var inte det jag tänkte säga. Jag tänkte inte klaga på en förkylning. Jag tänkte tacka gudarna för att jag inte har det värre än så, att vi inte är drabbade av någon allvarlig sjukdom i familjen utan på det hela taget är friska och glada.

Idag fick jag hem mitt armband från ForLife. De säljer bland annat dessa armband och överskottet går till cancerforskning.

Bra initiativ och pigga och käcka armband!

Nu ska jag dricka te under en filt i soffan och i morgon har jag en ledig dag som jag ser fram emot att spendera med Barnet!

Vad skulle vi annars prata om?

Vilken tur egentligen att Pappsen och jag bara är vanliga medelmåttor. Annars skulle vi inte ha mycket att prata om!

Nästan en kväll i veckan sitter vi och planerar vi vad vi skulle göra om vi vann på lotto.

Planen spikad och klar. Vi vet precis vad vi skulle göra med pengarna! Vi behöver inte lägga mer tid på hur den blivande vinsten ska fördelas. Ändå fortsätter diskussionen – in i detalj! En miljon, eller två miljoner! Och vem av oss ska åka om vi får skrapa i tv?

nyhetsmorgon

Jo, det blir jag som skrapar och småpratar med programledarna.

Tänk om vi la alla timmar som vi drömmer om en storvinst åt att ta hand om vårt ostädade hem istället! Vad rent och fint vi skulle ha det!

Vågar jag gissa att vi inte är ensamma om detta?!

Pappsen suckar

”Kom här och titta!”  säger Pappsen. ”Så här kan vi inte ha det, katterna kommer ju knappt åt att äta!”

Jag följer efter Pappsen till tvättstugan. Jo, nog är det fullt med grejer på bänken där katternas skålar står.

”Så här kan vi inte ha det.” upprepar Pappsen.

Och Pappsen som har ett skarpt öga har genast lokaliserat problemet.

DSC_0786

Är det månne toarullarna som orsakar mest problem?

Men, nej nej nej!

DSC_0787

Är det då Pappsens arbetskläder som är mest i vägen?

Nej då, inte alls, menar Pappsen.

DSC_0788

Pappsens målargrejor då?

Nä, här finns gott om plats för en katt. Det ser ju vem som helst.

DSC_0789

Här har Pappsen helt uppfinningsrikt ställt en hushållsrulle.

Men det är inte heller den som är i vägen.

Det är nämligen den här!

DSC_0791

Mammsens vas!

”Den här får du nog flytta på”, menar Pappsen. ”Den tar upp alldeles för mycket plats!”

”Och så kan vi ju inte ha det.” suckar Pappsen.

 

Hallonbåtsracet – En bok som gör skillnad

DSC_0798

Jag har fått läsa en barnbok som jag gärna vill tipsa om!

Den heter Hallonbåtsracet och är skriven av Mikael Rosengren.

Hallonbåtsracet är en fin och tänkvärd bok. Den handlar om en svensk familj som är på semester i Thailand där de besöker ett barnhem. Barnen märker att det finns skillnader mellan länderna och att de bor på olika sätt, men de finner också likheter och vänskap!

I slutet av boken finns frågor där man tillsammans med barnet kan diskutera och reflektera över vad man läst, så att man på det sättet övar inlärning och läsförståelse.

Mitt kille är lite för liten än så länge, han tittar mest på de fina illustationerna av Märta Lindqvist, men för lite större barn kan den väcka många tankar och funderingar.

DSC_0805 (2)

Författaren har startat Childrens book for change som med hjälp av sagoböcker stöttar utsatta barn, djur och natur.

För varje såld bok går 10 kronor till ett barnhem i Muang Mai i Thailand.

Provläs gärna boken genom att klicka här eller kika in på bokens facebook-sida: Hallonbatsracetbarnbok.