Jag blir ju inte så ofta arg. Men det är absolut inte så att jag aldrig blir arg.

En sak som man kan tycka är en petitess men som gör mig kanske orimligt upprörd är när man inte följer oskrivna lagar vid köer. Folk som tränger sig eller står och knuffas gör mig till exempel jättesur.

Och igår blev jag riktigt arg. Jag skulle hämta ut ett paket i en liten affär. Vi var tre kvinnor i butiken, en äldre dam som fick hjälp av kassörskan att välja vara, en som gick och valde varor och så jag. Eftersom jag bara skulle hämta paketet ställde jag mig direkt i kassan. När den andra kvinnan hade valt klart gick hon också fram till kassan och jag fick känslan av att hon inte tyckte att jag borde stå framför henne. Jag funderade men kom fram till att jag hade rätt att stå först eftersom jag varit färdig före henne. Jag hade ju dessutom bara ett litet snabbt ärende! När den äldre damen och expediten kom till kassan backade jag såklart undan och lät damen betala. Sen sa jag:

”Hej! Jag skulle hämta ut ett pak…”

Expediten tittar inte på mig utan vänder sig till kvinnan bakom mig.

”Nu var det ju så att det var en före här!” säger hon och medan jag hasplar ur mig en ursäkt kliver den andra kvinnan fram, även hon utan en blick på mig.

Jag kände mig så dum! Och jag vet att det inte borde göra mig arg, jag fick bara vänta ett par minuter extra och vad spelar väl det för roll? Men att bli behandlad som en osnuten och dryg person som anses ha trängt sig gör mig just… jättearg!

Jag är ju så noga med att vara artig i köer! Om jag kommer till en kö samtidigt som en annan person låter jag alltid den andra personen ställa sig först, och står någon bakom mig med bara nån enstaka vara säger jag också alltid åt dem att gå före mig. Och det gör jag gärna!

Men att alltid förväntas lämna sin plats åt andra retar mig. Jag storhandlar ofta och titt som tätt kommer det personer och frågar om de får gå före, trots att jag har ett barn med mig som snart tappar tålamodet.

Och sist jag var i en smyckesaffär hände mig samma sak som igår. Jag tittade ut ett smycke, tog en nummerlapp och ställde mig vid kassan. Efter ett tag kom ett par fram. De var visserligen inne i affären före mig, men jag var färdig före dem.

Expediten ropar mitt nummer och tittar på paret. När hon förstår att jag har numret före dem blir hon vilsen. Jag ser på henne att hon hellre vill hjälpa paret.

”Men du hade kanske inte bestämt dig riktigt!?” säger hon.

En bit utanför affären vallar Pappsen runt med Barnet som är trött och ledsen. Jag känner inte för att stiga åt sidan.

”Jo, jag var färdig.” svarar jag.

Expediten försöker igen:

”Fast du kanske ändå känner att du vill titta runt lite till!”

”Nej, faktiskt inte.” säger jag medan jag hör Barnet gråta.

Till sin stora ovilja får hon expediera mig.

Jag blev arg den gången också utan att våga säga nåt.

Nu undrar jag två saker!

Har jag för lite pondus? Om jag vore en reslig person med mycket auktoritet, gärna en man – skulle folk behandla mig på samma sätt då?

Eller är det helt enkelt jag som har missuppfattat hur man beter sig i små affärer? Är det först in i affären och inte först till kassan som räknas?