Jag njuter verkligen av dagarna hemma! Jag minns hur ofattbart det kändes innan Barnet kom, att någon av oss alltid skulle vara hemma på dagarna! Så roligt för katterna, tyckte jag! Och vilken lyx att få se dagsljus även på vintern!

Och det är det. När jag började skriva på det här satt jag i uterummet. Barnet sov, Rut lekte med en låtsasmus intill mig och då och då såg jag upp från datorn, ut över snön i trädgården och över myllret av småfåglar.

Nu har vi blivit så vana vid att någon alltid är hemma. Hur ska det gå sen? Vem ska ta emot alla paket som Pappsen beställer? I förrgår kom det ett. Jag skämdes eftersom det stod tomma majonnäsburkar på trappan och två soppåsar stod lutade mot dörren.

Fast igår skämdes jag mera. Då kom det också paket. Den här gången stod det tre soppåsar utanför dörren och jag hade på mig ett par stora mysbyxor tillsammans med ett par halkiga underbyxor, så jag var tvungen att hålla uppe byxorna med ena handen. Håret var flottigt efter min hemmagjorda hårinpackning.

Fast ändå var det mest för budkillens skull som jag var generad.

Pappsen hade sagt att det skulle komma paket mellan klockan 11 och 13. Det hade jag glömt. När det ringde på dörren klockan halv tre möttes jag av en stressad budkille som sa att han hade ett enormt paket till oss, det skulle inte gå in genom dörren!

”Nähä”, sa jag, drog i byxorna med ena handen och försökte mota undan Barnet som ville ut med den andra. ”Då får vi försöka med garaget.”

Nu har vi ju bara bott i huset i tio månader så jag har inte riktigt lärt mig hur man öppnar garaget än.

Jag ryckte i porten från utsidan.

Barnet skrek.

Jag sprang in och ryckte i dörren från insidan.

Barnet skrek.

Jag ryckte från utsidan.

Jag ryckte från insidan.

Budkillen baxade ut det jättestora paketet från lastbilen.

Nu hade jag fått bära med mig Barnet ut i snöyran, för han skrek så förskräckligt för att han inte fick titta på lastbilen. Med ena handen bar jag honom och med den andra ringde jag till Pappsen för att fråga hur man öppnar garageporten.

När jag låst upp garaget och öppnat portarna visade det sig att paketet ändå inte gick in! Det var ett par centimeter för stort!

Budkillen blev allt mer stressad.

”Det går inte!” ropade han. ”Jag måste klippa upp kartongen!”

Pappsen var kvar i luren.

”Vad har du beställt egentligen?” frågade jag med byxorna på halv stång. ”Det går inte ens in i garaget!”

”Oj då! Då måste de ha använt en väldigt stor förpackning” tyckte Pappsen. ”Det är ett par ledlampor!”

Jag tittade på paketet. Det var ett par meter långt, brett och tunt.

”Det ska vara ett par lampor.” sa jag försiktigt till budkillen som börjat riva i kartongen.

”Har jag verkligen… har jag verkligen tagit fel paket?” viskade han. Sen hoppade han upp på släpet och efter ett tag kom han skamset och lite motvilligt tillbaka med en oansenlig, och verkligen mycket liten, påse.

”Ja, den här var ju lite behändigare.” log jag. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret. Jag borde verkligen ha haft koll på vad det var för slags paket vi väntat oss!” sa jag för att släta över hans misstag.

”Äsch…Det är snabbt gjort att få upp den här på flaket igen”, sa han och försökte se hoppfull ut.

Jag kunde inte stänga garageportarna men sprang ändå in med Barnet eftersom han inte var klädd för snö.

Barnet skrek för att han inte fick titta mer på lastbilen.

”Lastbilen åker snart. Vi vinkar från fönstret”, lovade jag.

Sen fånglodde vi genom fönstret på budkillen som kämpade och stretade för att få upp sitt otympliga paket på flaket igen.

Det tog en kvart.

Mammsen skämdes och försökte gå jättesnabbt fram och tillbaks framför fönstret så att han kanske inte skulle se oss.

Budkillen skämdes där han slet.

Och Barnet… ja, han var glad.