Järnspikar! Jag har gjort det igen! Den här nya fina jackan har jag gått runt i ett par dagar nu!
Varför kan jag aldrig ta bort prislappen direkt för? Näh då, den karamellen ska det sugas på, tänker Mammsen. Det är så sällan jag har nåt nytt så.
Skämsigt!
Nu har jag fått det eminenta tipset att stoppa in minneskortet till kameran i datorn! Så här kommer fin-bilderna från resan.
Vi var supernöjda med hotellet, det var så snyggt och fräscht, med många pooler och ett stort utbud av aktiviteter.
Maten på hotellet var supergod och det fanns mycket att välja på! Allt kändes fräscht och gott fast det var buffé. Och personalen var helt fantastisk! Alla var glada och trevliga och verkligen väldigt barnkära.
För oss som hade barn med oss var det skönt att hotellet var så barnvänligt. Det fanns solskyddade babypooler, lekaparker, barnshower och miniland. Vi hade en Happy-baby lägenhet med inhägnad terass. Det ingick sulky, barnsäng och barnstol m.m. Det var väldigt praktiskt!
Nu när vi reste i oktober var det inte så mycket folk, utan det var alltid lätt att hitta en solstol. Första dagarna var det lite blåsigt men solen strålade från en klarblå himmel och sen hade vi vindstilla och 30 grader varmt!
Det fanns spa på hotellet och vi provade på hammam. Det var riktigt skönt och välgörande!
Det fanns några barer och jag föll pladask för Sunset Lounge. Det var riktigt vackert att sitta där och se på solnedgången.
Jag hade hört att den östra stranden skulle vara stenig och blåsig men det var långgrund sandstrand med kristallklart vatten. Och så här års var vattnet riktigt ljummet!
För oss ingick inte alla måltider så vi åt mat på Mehmet´s ett par gånger och det var god mat och bra service.
Vi skulle ätit på Fino´s en kväll men då var Bäbisen så missnöjd att vi välda att gå därifrån. De som satt kvar var tyvärr ganska missnöjda med maten den kvällen.
Hotellet låg en bit utanför Side men det gick taxi och bussar som var framme på ett par minuter. Och om man ville promenera var det bara nån kilometer om man gick längs stranden.
Jag hör att jag låter som en reklampelare men vi var helt enkelt supernöjda med våran resa! Så skönt med en riktig solsemester!
Hur bra man än haft det på sin resa är det ändå alltid skönt att komma hem!
Det är inte allt igenom enkelt att resa med en ett-åring men det är samtidigt ett mysigt och trevligt litet sällskap!
Vi provar hattar på Miniland.
Vi var livrädda för att bli förkylda så veckan före avfärd höll vi oss bort från folk. Det hjälpte tyvärr inte utan på dagen före avfärd började Bäbisens näsa att rinna. Vid läggdagsvar han riktigt förkyld och skrikig och kunde inte sova. Jag som vare sig packat klart eller städat huset blev fast i sovrummet hos den ledsne lille sparven och Pappsen blev nervös och ville stanna hemma. Bäbisen höll oss vakna mer eller mindre hela natten och vid fem steg jag upp för att packa det sista. Det kändes inte som någon lyckad början!
Bye bye Sweden!
Men iväg kom vi och även om det var förskräckligt trångt att dela flygstol med en rastlös ettåring så gick det ändå bättre än vad vi trodde. Han sov en halvtimme i början, sen varvade vi frenetiskt böcker, leksaker och sånger med baby-appar på i-paden och lyckades få tiden att gå någorlunda. Att äta för oss var nästan omöjligt, men flygvärdinnorna värmde vällingflaskan åt Bäbisen så han fick lite i sig. Och förkylningen blev inte så farlig sen.
Hotellet var en hel semesteranläggning och otroligt barnvänligt så där fanns mycket att välja på för barn i alla åldrar. Vi reste med delar av min familj och det underlättar också väldigt mycket när man är flera som hjälps åt.
Det var så tjusigt!
Det är skönt att Bäbisen går själv, men eftersom det var stenplattor nästan överallt var jag lite hönsmamma och ville gärna hålla i handen.
Knallar med barnvagn på Miniland.
Sen är det kanske inte världens mest avkopplande att resa med en ettåring. Du kan ju inte pressa i en solstol hela dagen, dricka en massa drinkar och göra vågade utflykter. För oss funkade det ändå riktigt bra. Bäbisen sover fortfarande två gånger om dagen och då turades vi om att ligga vid poolen och sola och eftersom vi hade ett särksilt baby-rum fanns det inhängnad terass och när solen låg på kunde vi ligga utanför rummet och sola och ha babyvakten påslagen.
Stekarn.
Eftersom vi hade rese-sällskap fick vi dessutom barnvakt och kunde ta både en middag och en strandpromenad på tu man hand. Och så måste man ju inte bli knallbrun. Det är mysigt att vara i lekparken också eller att bada med småttisarna i den solskyddade babypoolen.
Babypoolen var lagom varm.
Hej vad det går!
Den här semestern var vi inte heller ute efter att upptäcka världen utan tyckte att det var gudomligt skönt att bara komma bort, ligga nån halvtimme då och då i en solstol i 30 graders värme och lösa korsord, slippa laga mat och renovera utan bara slappna av och umgås!
Och när vi låg vid stranden kunde Bäbisen alltid roa sig med att leka i sanden ett litet tag.
Hälla sand på Mammsens handduk.
Ja, det har verkligen varit härligt!
Så i nattas kom tiden för hemresa och det var dags att återgå till vardagen. Men även hemresan gick oväntat bra trots uppstigning kl 2. Bäbisen lyckades sova cirka 1,5 h på flyget och under den tiden la någon äggmökar hela tiden och jag gläntade varje gång nervöst i Bäbisens blöja för att se om det var han som hade producerat. Det var det inte och jag frågade om det var Pappsen och han sa att han för all del släppte en hel del väder men han trodde inte att de luktade något.
Sen lyckades jag sova en stund och när jag vaknade hade Bäbisen faktiskt gjort en monsterprodukt som läckt ut över mina byxor och som luktade vansinnigt skarpt. Folk rynkade verkligen på näsan när vi stod i toalettkön!
När vi skulle försöka byta blöja i den trånga toaletten stod Pappsen i dörröppningen med kväljningar och försökte assistera men flyvärdinnorna sprejade vilt med doftspray och skrek ”Close the door! Close the door!” med skorrande accent så jag blev lämnad ensam. Det tog lite tid men till slut var Bäbisen ren och uppriktigt sagt tog nästan halva tiden att försöka stänga en lucka som jag i min enfald lyckats bända upp där jag trodde man kunde slänga blöjor. Det var ett himla bestyr att försöka få luckan på plats igen!
Nu är vi hemma i ett höstigt men vackert Sverige och när vi hjälptes åt att räfsa löv i trädgården på eftermiddan kunde jag nästan inte fatta att vi alls varit iväg…
Skoj med löv!
Tyvärr funkar inte laddaren till kameran så jag kommer inte åt alla fina bilder vi tagit med den. Nu får vi nöja oss med mobilbilderna.
Pappsen hävdar att det har nåt att göra med att jag försökt ladda batteriet i dimer-uttaget men jag vet inte jag.
Vi kvinnor är ju riktiga sladdertackor i telefon, det vet ju alla. Vi maler på och maler på, sitter i timmar med luren klistrad mot örat tills gubbarna blir hungriga och drar ut jacket. Karlarna själva – de ringer bara när de absolut måste och då är det bara det absolut mest väsentliga som avhandlas.
ELLER?
Nja, jag är inte nån vidare telefonmänniska! jag är mycket kortfattad i telefon.
Vet jag inte vem det är ja då svarar jag helst inte alls.
Och när jag svarar och det är någon jag känner tänker jag att den säkert vill lägga på snart så jag ska inte uppehålla den i onödan. Därför hummar jag bara lite utan att ställa en enda artighetsfråga tillbaka. Ja, ni hör ju, det blir alldeles rumphugget! Sen skäms jag som en hund när jag har lagt på över att jag framstått så ouppfostrat.
Inte är jag bra på att avsluta heller. På jobbet när kunder ringer och frågar om hjälp besvarar jag samtalet så proffsigt jag kan men sen spräcker jag det alltid genom att avsluta med ”Tack så mycket för hjälpen!” Fast det är jag som hjälpt dem. Usch!
Och när jag själv ringer upp folk har jag en tendens att avsluta samtalet med ”Tack för att du ringde!” Det blir ohyggligt genant!
Tur att det finns sms, mejl och sociala medier där man kan samtala istället…
Pappsen då?
Hans telefon tutar konstant upptaget. Han snattrar och tjattrar med än den ena än den andra.
Pladdrar och sladdrar utan en tanke på övriga familjemedlemmar.
Han kacklar på värre än en äggsjuk höna!
Hur är det med telefonerandet hemma hos er?
Pappsen och jag tittade på skräckfilm för ett tag sen.
Skräckfilm så här i höstmörkret! Hålla hand och krypa tätt intill. Så kärt! Då kanske det rent av vankas kuckelimuck, tänker ni.
Men icke!
Visst, Pappsen är omtänksam och rar.
Vi sitter i soffan. Bredvid Pappsen ligger Rut och trynar.
Väldigt mysigt!
Jag sitter som på nålar, Pappsen är lugn. Så kommer de otäcka flickorna in och jag hoppar högt och skriker så pass att Rut vaknar.
”Meeeen lilla gumman. Inte ska du bli jädd.” säger Pappsen och kramar om. Och när Rut lugnat sig lite ger Pappsen mig en sned blick.
”Titta här, nu skrämde du ju Rut.”
Jaha, ja. Men jag förstår Pappsen.
Rut är en stilig katt.
De ska gifta sig nån dag.
Pappsen har friat 125 gånger men Rut har envetet tackat nej.
Hon klarar inte av när Pappsen pratar med mat i munnen.
Jag är inte så duktig på att kallprata! Jag känner liksom att jag inte har så mycket att prata om med människor som jag inte känner och jag tänker mig att de inte har så mycket de vill delge mig heller.
Idag var jag och Bäbisen och handlade och i kassan skulle jag byta in mina trisslotter.
”Ja och så skulle jag vilja byta in de här till nya lotter också.” sa jag.
”Javisst, då vill du ha med högvinst dådå?” svarade kassörskan och plirade skämtsamt mot mig.
Med högvinst? Jag rådbråkade min stackars hjärna. Har det kommit en ny slags triss? Jag funderade på att fråga vad såna kostade och om det gick att byta in mina vanliga lotter mot såna här högvinstlotter. Jag funderade också på om det var lägre vinstchans om nu vinstbeloppen var högre och tänkte fråga kassörskan om det men (som tur var!) ville jag inte vara besvärlig utan låtsades bara att jag mycket väl kände till dessa nya lotter och med uttryckslöst ansikte svarade jag:
”Ja, det kan jag ta.”
Kassörksan såg lite frågande ut men jag fick mina lotter och hon inledde ett mer givande samtal med nästa kund medan jag i godan ro packade mitt varuberg.
Först när jag närmade mig utgången förstod jag skämtet.
Pinsamt!
Men jag fann mig snabbt, vände lite på mig och bockade några gånger.
”Eh, hihihi, höhö” sa jag medan jag artigt skrynklade ihop ansiktet åt kassörskans håll och med återupprättat anseende kunde jag lämna affären.
Det är inte lätt att kombinera mammaliv och jobb. Jag saknar Bäbisen så att jag nästan blir tokig när jag är skild ifrån honom hela dagarna.
Nu har han börjat att sakna mig också när jag är borta och det känns riktigt hemskt att vinka hej då på morgonen till en gråtande Bäbis och sen vara hemifrån i elva timmar. Igår hade jag riktigt mycket på jobbet, stressade på som en tok och fick ett smärre migränanfall när jag väl kom hem.
Idag har jag därför varit jättetrött på jobbet men kände mig ändå tvungen att gå på körövningen ikväll eftersom jag missade förra veckan.
Och imorgon jobbar jag kväll (åker strax efter nio och är hemma efter Bäbisens läggdags)! Det känns inte ett dugg roligt. Jag är verkligen glad att jag tog flexledigt på torsdag!
Nu hade jag egentligen tänkt kolla igenom fotona som en kompis tog på Bäbisen och oss och välja ut några för framkallning, men…
…jag tror att jag kryper ner i sängen hos mitt lilla hjärta istället.
Ock ock ock, vad han är duktig, Pappsen! Han fixar och grejar och gör huset fint och oj vad mycket beröm han får av alla som hälsar på!
Men Mammsen då? Vad drar hon för strå till stacken? Jo, jag vill bara meddela att jag också sliter mycket hårt. Det är så det brinner i knutarna här hemma när Mammsen är i farten! Inte en sekund tillåter jag mig att pusta ut!
Fixa, dona, putsa, feja! Tänk om ni bara kunde se mig – jag kör verkligen så det ryker!
Jaså, ni kan se mig?
Rackarns.
Säga vad man vill men jag är verkligen en artig prick, trevlig ut i fingerspetsarna.
Idag var jag nere i jordkällaren för att hämta en kruka. Jag gick där i godan ro i halvmörkret, pratade lite för mig själv och kanhända släppte jag väder. Då tycker jag mig se något fladdra till i ögonvrån och vänder mig hastigt om. Kanske står där en psykopat med en yxa??? Eller har någon av Pappsens kompisar gömt sig där för att skrämmas?
Medan jag vänder mig om tar jag på mig ”Lätt förvånad men inte arg”-ansiktet. Det har en min som säger ”Oj, vad rädd jag blev, men lite kul ändå, hihi”.
Bakom mig stod…
…nä, det var ingen där. Nada personada.
Men jag blir så trött på mig själv. Om det verkligen hade varit en mördare eller någon av Pappsens kompisar – hade de då inte gjort sig förtjänt av ”Nu är jag förbannad, här har du en rak höger”-minen istället?
Jo, det kan man tycka!
Visst är det konstigt att artigheten sitter så djupt inpräntad?
Nämen, låg du här och lurpassade? Aja baja! Fast visst ser jag snäll ut?
Visst är det mysigt att ha kalvar i hagen bakom huset men usch och blä för alla flugor som kommer in så fort man gläntar på dörren. De surrar runt maten och de har tokbajsat på hela köksfönstret!
Jag har alltid varit en blödig typ som helst har velat släppa ut flugorna genom fönstret men med de mängder som kan komma in här är man mer eller mindre tvungen att smälla dem.
Fast det är en vidrig sysselsättning! Flugor är en ju en sån där insekt som knappt går att ha ihjäl. Första gången jag smällde samlade jag helt orutinerat mina femtio (50) smällda flugor i ett papper i soppåsen, men när jag nästa gång öppnade dörren till sophinken (som surrade betänkligt) flög ett helt band med uppretade flugor ut och anföll mig! Gaahh!
Visst är det konstigt? Det spelar ingen roll att det bara är en våt fläck man torkar upp efter dem, likt Terminator 2 samlar de kvickt in sina kroppsdelar, sväller upp och flyger iväg som om ingenting hade hänt.
Nä, usch! Men nu har jag bestämt mig för att se lite positivt på det hela. Jag smäller flugor flera gånger om dagen och varje tillfälle är som ett riktigt gympapass!
Man får fokusera, ta i från tårna och verkligen svinga flugsmällaren för bästa träff! Mycket bra träning!
I got my mind set on you!
Swing it magistern, swing it!
Ibland får man hoppa högt…
Jump! (for my love)
…och ibland sätter de sig i underkanten av kylen och då får man göra en riktig loop.
I´m too sexy for my love, too sexy for my love
Det tar på en kropp som har fött barn och som inte är riktigt färsk längre!
Men värst är när man måste spana efter dem högt uppe i taket. Jag har så svårt att böja nacken uppåt och ryggen känns så stel.
Kom ner från taket!
Och när man böjt nacken så pass känns det som att den aldrig riktigt ska gå att böja tillbaks igen.
If you start me up If you start me up I’ll never stop
Det är så illa att det känns som att hela ansiktet spänns när man tittar uppåt. Som att huden på kroppen inte riktigt räcker till så att man får göra värsta grimasen för att kunna böja på nacken.
Haha, men riktigt så illa är det förstås inte!
Det kan jag inte tänka mig i alla fall!
Så jag vet inte varför Pappsen lämnar rummet varje gång jag smäller flugor i taket???
I´m running, I´m scared tonight…
LillaLina 