Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.
Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.
Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.
De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.
Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.
Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.
Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.
Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.
Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.
Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.
LillaLina 