Vad trött man blir!
Jag har ju delat upp korgarna så ordentligt för att förhindra just denna typ av tramp i klaveret.
Vad gör då Pappsens handskar i min korg?!
De två korgarna till vänster är Barnets och de båda till höger är mina.
Det ska väl inte vara så svårt att förstå?
…
Jaså?
Pappsen har blivit utan korg?
Det kan möjligen förklara hans misstag – även om det inte på något vis förlåter det.
Då närmar sig den här helgen sitt slut. En helg där jag tillbringat nästan all min vakna tid på jobbet. Jag hinner inte blogga så mycket men tänkte ge ifrån mig ett livstecken.
Vi har såna mastodontpass när vi jobbar helg! Det är uppstigning klockan 5 för att vara på jobbet en halvtimme innan vi börjar. Sen jobbar vi snabbt och flitigt och allt funkar som det ska, ändå måste alla jobba över en timma! Jag var hemma kockan sex i lördags och då hade jag huvudvärk och ont i kroppen och så fort Barnet lagt sig somnade jag på soffan under min kofta och med Rut som en lång och mager mask längs benet. Sen jag fick barn somnar jag närapå aldrig i soffan, jag har blivit så fasligt kvällspigg, men nu var jag trött och det var skönt att få ett par timmars extra sömn. Idag var jag hemma klockan fem och mycket piggare.
Förstås vill jag bara vara hemma med min familj på helgerna och det är trist att Pappsen och jag går om varandra, vi får ingen ledig dag tillsammans förrän nästa helg. Fast jag har ändå kul på jobbet när jag väl är där. Det känns som att bitarna börjar falla på plats igen efter mammaledigheten. Och vi är en fantastisk helggrupp!
På söndagarna är vi bara tre och killen i gruppen gjorde sin sista söndag tillsammans med oss. Jättetråkigt!
”Det här är alltså sista söndagen vi jobbar tillsammans…” sa jag ödesmättat när vi stod och märkte in prover. Det kändes tungt. Det var en sorglig stund. Tyckte jag. Han skrek av glädje.
Nåja, nu sover Lillhjärtat. Pappsen och jag ska upp och fixa lite i rummet vi renoverar. Pappsen spacklar och jag ska fortsätta att måla på min dörr.
Sen ska vi fira av vårat skiftbyte med tv-serie och cheez starz!
Pappsen och jag har haft så lätt för att snöa in på samma sak på tv. Förut har vi alltid dragit igång Full frys när vi velat se nån serie men så frågade jag efter nya förslag på facebook så nu har vi tittat på The Walking Dead! Jätteroligt med något annat! Den har gått på tv sen 2010 så vi hade en hel del att titta ikapp. Lagom till jul hade vi sett alla avsnitt och började fundera på ännu något nytt. Men… asch, så häftiga ska vi inte vara! Så nu har vi börjat kolla om på Walking Dead istället. Vi ska försöka hinna se alla avsnitt igen innan den nya säsongen börjar i februari.
”Titta! Grävmaskin!” ropar jag, pekar ivrigt och söker hans mjuka lilla hand.
Men han är inte där.
Han är hemma med Pappsen, busar och äter gröt. Och det känns så tråkigt att se en massa stora maskiner på väg till jobbet när jag inte har någon att visa dem för. Så onödigt.
Nu väntar en lång jobbhelg. Många långa timmar utan Pappsen och Barnet. Det kniper lite i mammahjärtat.
”Vi kanske ska sluta ursäkta oss över att vi har så ostädat?” frågade Pappsen i helgen. ”Det kanske är oartigt, det är det ingen annan som gör?”
Jag vet inte om han menar att jag ska sluta berätta för alla som besöker oss att vi dammsuger varje eller varannan dag och eftersom jag aldrig dammsugit dagen innan är det alltid en grusgång mellan hallen och köket när folk hälsar på.
Men det är faktiskt sant! Vi har aldrig städat så mycket som vi gör nu! Det är bara det att vi stökar ner i snabbare takt än vad vi hinner plocka undan. Vi har alltid varit så duktiga på att stöka till, Pappsen och jag, och Barnet verkar minst lika skicklig!
Vi som vare sig har asfalt eller trappuppgång släpar in en massa grus i hallen, har ni tänkt på det ni som bor i stan? Pappsen springer in och ut ur garaget, katterna hoppar kors och tvärs genom kattluckan och i mina stövlar fastnar en hel åker varje gång jag går ut.
Det går inte en dag utan att jag drömmer om hemhjälp! Vi har så mycket att göra nu och jag vill inte ägna all min lediga tid åt att städa och plocka!
Problemet är bara att jag skulle behöva på tok för mycket hjälp, helst en person som gick bakom mig och Barnet hela tiden och röjde upp efter oss. Det skulle vara nog så svettigt för den arme stackaren!
Fast det kanske blir bättre när vi jobbar mer och inte har lika många timmar på oss att skräpa ner? (För man tror ju alltid att allt ska bli bättre, eller hur?)
Finns det nån firma, typ Rena hem, för oss som bor i Östergötland?
Och törs man anlita sånt när man bor i en liten bondhåla, eller tycker de andra mammorna att man är högfärdig då?
Är det mer okej att ha någon som kommer och beskär träd och klipper häcken i vår medan Pappsen och jag dricker kaffe i solen och ivrigt motar bort Barnet mot trädgårdshjälpen så att vi får en liten stund i lugn och ro?
Som om vi inte hade nog att göra har vi just dragit igång ”Projekt Övervåning”.
”Det är mysigt att jobba tillsammans” tänkte jag och erbjöd min hjälp. Då skickades jag genast ner för att att måla trappan…
Nu har jag fått visa upp mig i min berömda morgonrock igen!
”Hur dags åker du till jobbet imorgon?” frågade Pappsen häromkvällen när jag precis skulle somna.
”Kan du lägga jobbtelefonen i min bil så kan min kollega stanna och plocka upp den?” undrade han.
”Nä, Pappsen! Lägg inte detta på mig också! Jag är redan tyngd över att jag ska stiga upp, ta med matlåda och köra in! Det blir för mycket! Jag kommer bara att glömma det!” pustade jag.
Men Pappsen bönade så jag gav efter.
Dagen därpå skrotade jag runt i köket och åt fil och müsli när jag såg ett par strålkastare utanför och hörde nåt mullra.
”En bil”, tänkte jag. Och så slog det mig:
”Om jag gömmer mig här bakom fönstret tills den har åkt förbi så riskerar jag inte att synas i min morgonrock.”
Jag hukade mig ett tag men när bilen aldrig åkte förbi tittade jag försiktigt fram och fick se en kille som lätt stressat letade i Pappsen bil.
Visst ja!
Till saken hör att jag gärna vill göra ett gott intryck på Pappsens vänner. Jag är ju några år äldre och vill inte att Pappsen ska behöva skämmas över att han har en sambo som börjar bli gammal och mossig och som inte klär sig lika trendigt som deras unga flickvänner gör. Jag vill visa att man kan vara rätt fräsch och ungdomlig fast man är över trettio och har fött barn!
”Jag har inte hunnit så långt än!” flämtade jag till Pappsens jobbarkompis medan jag for ut med flaxande morgonrock, fil runt munnen och med morgonandedräkten som en sky omkring mig.
”God morgon!” hälsade jag sen högtravande när jag räckte över telefonen.
”Och hej då!” sa jag lika pompöst när han tog emot den.
Han sa knappt ett ord.
Så kanske var han lite imponerad över att jag hade med mig rätt telefon och allt?
Och att jag gick för egen maskin utan vare sig rollator eller permobil.
Jag är på riktigt imponerad över att jag gav bort rätt telefon. Jag dubbelkollade hela morgonen sen och kunde inte tro att det var sant att min egen var kvar!
Skärpt och ordentlig före mammaledigheten.
Pappsen och jag har precis kommit underfund med att det är röd dag i morgon! Hurra! Då är vi hemma från jobbet båda två!
Jag gillar ju mitt jobb och så men det har inte riktigt varit detsamma efter mammaledigheten. Innan hade jag fullt fokus och stenkoll på det mesta! Jag var snabb och flitig.Tror jag.
Under mammaledigheten har de börjat bygga om labbet, skaffat andra apparater, ändrat metoder och nu byter de ut datasystemet! Det är som ett nytt jobb! Och när jag bara jobbar ett par dagar här och där, med desorienterad hjärna, hemlängtan och slö kropp, blir det mest att jag vimsar runt och är till allmänt besvär.
Mina gamla kollegor kan nog ha visst överseende eftersom de ändå upplevt mig i min forna glans, men nya kollegor tittar på mig med väl mycket skepsis i blicken. Jag försöker allt att skärpa mig i deras åsyn men det blir ändå inte riktigt bra.
Häromsist skulle jag gå över ett med ett par plattor till ett annat labb. Jag gick samma väg som jag brukar, tvekade bara något eftersom det var gul tejp runt första dörren men lyckades skickligt ta mig genom korridoren, fast den var mörk, full med stegar och byggdamm. Jag hittade dörren till andra labbet! Där var det ännu mer gul tejp! Jag blev osäker igen, stod ett tag och blängde med obegåvad min in genom rutan. Där var flera studenter och nya kollegor. ”Nu ska jag göra bra ifrån mig”, tänkte jag. Då såg de mig och jag fann mig direkt, skrattade lite och ryckte i dörren.
”Nej, nej!” rörde sig deras läppar och så viftade de med armarna.
Jag skrattade osäkert några gånger och smet sen kvickt ut i en annan korridor. Där blev jag kvar ett tag eftersom alla dörrar ut var låsta och jag med svettiga fingrar slog fel kod och använde fel kort.
När jag så tagit mig in igen och ganska kompetent hittat rätta vägen till labbet låtsades jag som ingenting, nickade allvarligt och lämnade plattan till en kollega.
”Vad ska jag med den här till?” ropade hon stressat efter mig.
Jaså. Fel person, de har flyttat på labben!
Jag sprang tillbaks, log stelt och sa:
”Oj, ursäkta jag blir så…” och så letade jag efter rätt ord i några sekunder.
”…så …konfiskiterad… när de byggar om överallt.” sa jag ganska fort så att de kanske inte skulle höra.
Och så tog jag mig äntligen därifrån. Mina nya kollegor var så generade över mitt beteende att de envist såg ner i backen. De besvarade inte ens mina nervösa vickningar med huvudet.
Tack och lov för röda dagar!
Det är bråda tider för Pappaskämtaren! Han har väntat i nästan ett år, nu måste han smida på för fulla muggar! Så många skämt som ska hinnas med så här i början av januari!
”Oj, vad skönt det var att duscha! Men så har jag inte duschat på hela året heller!”
”Det här var inte alls dumt! Det var nästan det godaste jag har ätit i år!”
…och så vidare!
Men roligast är förstås att driva med barnen.
”Vad fick du i julklapp i år?” undrar Pappaskämtaren lurigt.
Och sen utbrister han storögt och mycket överdrivet:
”VA??!! Har du fått paket I ÅR?”
Oj, så roligt!
Inte underligt att han väntat hela året på detta.
Nu har jag bloggat i snart ett år! Jag publicerade mitt första inlägg den 7:e januari och sedan dess har det blivit ytterligare 260 inlägg!
Och jag tycker verkligen om det! Det är roligt att skriva och att dela med sig av sina funderingar, få respons och tips tillbaka och lära känna andra bloggare och kommenterare.
På ett sätt blir bloggen lite av en terapi. Jag får sitta i lugn och ro när Barnet sover och knappa av mig sånt som jag funderar över. Jag är ju en sån person som kan älta pinsamma händelser i flera år, men när jag skriver om dem här så släpper jag det sen! Det känns inte lika farligt om man visar att man är medveten om att man har tabbat sig! Samtidigt försöker jag att inte hänga ut folk jag känner, mer än Pappsen då som bara blir glad när jag gör narr av honom, så det blir ju förstås en del som jag får hålla inne med också!
Jag vill så klart ha en levande blogg, med många inlägg, foton och kommentarer. Samtidigt tar bloggen mycket mer tid än vad jag hade trott och med familj, jobb och hus så kan jag inte lägga ner så mycket tid. Jag skulle förstås önska att jag skrev både oftare, intressantare och roligare inlägg men många gånger har jag inte riktigt tid eller inspiration och då får det bli mer av ett livstecken än ett sjudundrande bra inlägg. Därför tycker jag att det är så roligt med kommentarer som gör att det händer lite nytt på bloggen även när inte jag skriver något! Tack alla ni som kommenterar och tack förstås ni som bara läser också!
Och tack Mamma och Barnets Farmor som, var och en på sitt håll, var på mig om att jag borde skriva! Det blev kanske inte nåt märkvärdigt skrivande från mig, men det blev det här! Det blev en blogg!
Eftersom vi inte har nån snö här hemma nu så kan vi väl kika på ett par snöbilder från förrförra året istället!
Paljon lunta
mutta ei taskulamppua
Det är en del att tänka på inför dagisstarten. Jag kan inte påstå att jag är så värst duktig på att förbereda mig men idag har jag köpt stora vantar och igår började jag märka upp Barnets kläder.
Jag har inte mycket tålamod för att knåpa med sånt men jag har provat en namnstämpel som funkade riktigt bra! Pappsen monterade bokstäver och siffror så att vi fick Barnets namn och telefonnummer och sen var det bara att stämpla på! Väldigt smidigt och ser proffsigt ut! Jag beställde min från http://www.ikastetiket.dk/se.
Tyvärr funkar det inte på mörka kläder och vi har ganska mycket såna. Till dem har jag istället använt strykmärken som jag bara stryker fast med strykjärnet. Det var också smidigt, det jobbiga är bara att ta fram strykjärnet!
Men nu tror jag att fröknarna kommer att bli åtmistone lite nöjda med mig.
Jag förstår inte varför jag har blivit sån här för? Det var jag ju inte innan mammaledigheten.
Förr hade jag stenkoll på vad jag hade sagt och till vem! (tror jag.)
Nu när det inte händer så mycket om dagarna borde det väl vara lättare att ha koll? När jag bara har 3-4 historier att berätta för 3-4 umgängeskretsar borde väl saken vara biff?
Ändå sitter jag glad i hågen och tjatar om samma historia för samma personer varje gång vi ses!
”Jo ni förstår, när vi hade köpt huset och skulle träffa de förra ägarna…” börjar jag.
Och alla lyssnar artigt och ler chevalereskt. Eftersom jag är en sån miserabel historiaberättare så borde jag ju ana ugglar redan när jag märker att folk hänger med i min historia, och om de dessutom förstår att jag har kommit till slutklämmen, utan att jag måste slå ut med händerna och osäkert säga ”Jaaa…?” så borde jag väl genast inse min blunder?
Istället sitter jag glad och nöjd över min prestation och det slår mig inte förrän långt senare att jag ju redan berättat EXAKT samma historia på EXAKT samma sätt VARJE gång vi setts det senaste halvåret!
Usch, skjut mig eller nåt!
Eller uppfinn en mojäng som ger mig en elektrisk stöt när jag börja smyga in på ett område som jag redan har varit på några gånger, och som blir starkare om jag ändå inte fattar vinken.
”Jo, ni förstår…”
bbbzzzt!
”…när vi hade köpt huset…”
bbbzzzt! bbbzzzt!
”…och skulle träffa…”
BBBZZZZTTT!!!
Vänta, jag ska bara stänga av den här mojängen.
”…skulle träffa de förra ägarna… då åt jag TVÅ bitar äppelpaj och sen så spillde jag kaffe på mig.”
Tänk att den här anekdoten gick så väl hem. Den borde jag berätta oftare!
LillaLina 