Pappsen gästbloggar

Pappsen tycker att jag gör narr av honom här på bloggen. Det är bilar som inte tankas, blommor som inte vattnas och garage som prioriteras framför kök.

Så idag när han kom hem från jobbet tog han kort på sophinken…
Han tyckte att jag kunde visa hur den ser ut de dagar som jag är hemma.

20131212-200948.jpg

foto: Pappsen
Nä, jag går ALDRIG ut med soporna. Det har liksom bara blivit så.

Och ja… det ser verkligen illa ut just nu. Vi har inte riktigt källsorterat som vi brukar eftersom det är fullt även i de behållarna.

Att jag bygger soporna på höjden tycker jag inte är något problem. Jag vet ju att Pappsen tar dem förr eller senare.

Jag är ganska pysslig och ordentlig i övrigt. Det är bara detta jag inte gör.

Har ni också outtalade fördelningar hemma?

Mina mjäkiga makaroner

20131209-210343.jpgSå sitter man där igen. Till allmänt åtlöje och med skampålen runt halsen. Jag försöker manövrera locket så att de nytillkomna inte kan se, men som alltid i dessa lägen är falkögonen på hugget. De dras lystet till min matlåda.

”Vad har du för gott idag då?” frågar de rart, men jag hör den ivriga undertonen. De har redan sett…

”Eh, jag har bara korv och makaroner. Det blev sent hem igår, tog lång tid att köra och Barnet var gnälligt. Förresten var det Pappsen som lagade maten igår…”

”Oj, makaroner, vad gott. Det äter jag aldrig, det är så hemskt onyttigt!” börjar den ena.

”Nä, det äter vi aldrig heller.” fortsätter nästa. ”Bara dåliga kolhydrater! Vi ger det inte ens till våra barn.”

Och så är diskussionen igång, den ena efter den andra ondgör sig över makaronernas hälsofara, samtidigt som de tuggar på sitt matvete och något som liknar en broccolistam stickor ut ur mungipan.

Då har de inte ens kommit in på korven än! Jag försjunker i mina tankar och försöker att njuta av den efterlängtade lunchen men väcks av att en gaffel med spetsade paprikabitar viftar otäckt nära ögonen.

”Vill du ha? Du ser ut att sakna grönsaker!”

”Nä… ja… eller tack…” svarar jag när de studsar ner i min matlåda och landar på varsin överkokt makaron.

Men dagen därpå går jag med stolta kliv in i lunchrummet! Med överdrivna rörelser lägger jag upp min mat på en tallrik och försöker att inte se mig om alltför ivrigt. Kokt kyckling, avokado och tomater. Duktiga jag!

Låt komplimangerna hagla likt bulgurkorn över mig!

Äntligen tittar en kollega på mig, jag blir fnittrig av förväntan, sträcker käckt på ryggen. Nu kommer upprättelsen!

”Jaha, så vad säger du om situationen i Syrien då?” säger hon allvarligt.

Jul i Liseberg

DSC_0589

Nu är vi på väg hem efter en trevlig vistelse i Göteborg!

Vi har varit iväg med ett par andra barnfamiljer, gått på Lisebergs julmarknad och shoppat i Nordstan. Nu är julstämningen på topp! Det är ju så vackert på Liseberg och hela Göteborg är en mysig stad, inte minst i jultider.

DSC_0582

Det här året var jag dessutom väl förberedd på de kalla vindarna så inför Liseberg hade jag pälsat på mig termobyxor, snowjoggers, stor mössa, vantar och den största halsduk jag ägt. Jag tultade fram som en teletubbie men det var det så värt! Pappsen hade träskor och inga vantar och han sa att han fick kortslutning i hjärnan av kylan.

20131207-132150.jpg

Vi hade varit lite oroliga över att åka spårvagn, osäkra lantisar som vi är och med barnvagn dessutom, men det gick finemang! Visst ropade chauffören ut i högtalarna att vi täppte till gången och visst fick spårvagnen vänta medan Pappsen och jag arbetade oss fram genom gången, stretande med vagnen genom de trånga trapporna innan vi hittade en ledig plats. Det blev lite svettigt att tulta runt i termobrallor och artig byfåne som jag är kan jag inte sval och obemärkt gå förbi utan måste, högröd i ansiktet, nicka nervöst åt var och en i den fullsatta vagnen som vi kämpar oss förbi. Nåja, göteborgarna var hyggliga och på vägen ut fick vi till och med hjälp med barnvagnen!

DSC_0592

Barnet har varit en sån gullunge! Han gillar verkligen liv och rörelse och det var bra mycket behändigare nu mot förra året när han bara var fyra månader och skulle amma och sova och skrika hela tiden. Nu har även han njutit av juleljusen och de andras sällskap och på vägen ner åt han upp en hel barntallrik med sju köttbullar och två stora potatisar!

DSC_0588

Vägen hit var verkligen svår med snöyra och slask, lastbilar som stod stilla i uppförsbackarna och totalstopp på flera ställen. Nu på hemvägen skiner solen över ett vackert, vintrigt landskap och vägarna är mycket bättre. Nästan alla julklappar är inhandlade och den nya bilen går som guld.

20131207-132212.jpg

Playing with fire

Det är så fint den här tiden med alla ljus! Vi tänder alltid ett adventsljus till frukosten.

Och jag vet! Man ska inte leka med elden! Men det är ju så svårt att låta bli…

20131205-125408.jpg

Men hoppsan! Vad har hänt här?

20131205-123626.jpg

Stearin över hela ansiktet… Ajaj. Så går det när man inte kan hålla fingrarna i styr.

 

PS. Ja, det snöar på bloggen.

Barn i bilen

Pappsen är en drömmarnas man! Han har alltid många projekt och jag blir alldeles matt av hans planer på hur huset ska renoveras! Men så i fredags stillade han sig. Han hade fått en ny dröm.

Han hade gått in på begagnat-avdelningen på jobbet för att se ut en ny andra-bil, men blev sugen på att byta första-bilen istället!

Egentligen vill vi leva snålt som småbarnsföräldrar, men blev förstås frestade. Och före allt annat kommer säkerheten! Ju nyare bil desto säkrare!

Jag vill ta tillfället i akt och be alla med barn att tänka en extra gång på säkerheten.

Jag ser ibland bilder på sociala medier där små barn sitter i framåtvända bilbarnstolar. Det gör mig så ledsen! Vi lever i ett så pass upplyst samhälle där vi kan minimera riskerna för barn i trafiken och det finns ju inget som vi är så rädda om som våra barn!

bilbarnstol

Själva har vi nyligen bytt bilbarnstol, förstås E-godkänt. Det är en liten trygghet när vi åker mycket bil och när trafiken är så hård som den faktiskt blivit. Vi har en Besafe izi plus som bland annat finns att köpa från Babyland.se.

Här finns bra råd om hur du åker säkert med barn i bilen:

211f0a50435debb167cc164c1f5d6f

Klicka på bilden.

Ångest och bävan

Nu har det hänt. Beskedet har kommit.

Det som många verkar se fram emot och glädjas åt. För mig känns det snarare som en käftsmäll, möjligen en spark i magen.

Barnet har fått dagisplats.*

Det borde inte ha kommit så oväntat. Jag har ju pratat om det i ett år nu, att han ska in på dagis i mars. Men det har liksom bara varit en fras som jag har rapat upp, nåt som man bara säger men egentligen inte tror på. Visst, jag har skickat in papper med önskemål om plats och datum, men det kändes som en skenmanöver. ”Det är nog fullt.” tänkte jag. ”Dessutom är det ju bara ett önskemål om att han kanske ska in på dagis nån gång framöver, inte nödvändigtvis i vår”, tänkte jag.

Men nu landade ett brev med ångest på lådan. Inskolning i slutet av februari…

Okej, jag förstår att de föräldrar som gläds över dagisplatsen till stor del gör det för att de har fått sitt förstahands-val, vi kryssade ju bara för ett dagis. Och jag antar att en del av min vånda beror på att jag själv är så hemmakär och var så känslig och mammig som liten, Barnet är ju mycket mer framåt och social än vad jag var. Men hur man än vrider på det så är det ofta stora barngrupper och stökiga miljöer. Det blir långa dagar när både Pappsen och jag pendlar, även om jag ska jobba deltid. Och barn är inte alltid så snälla mot varandra.

Nåja, vi har tackat ja till platsen.

Nu har jag bara ett litet halmstrå kvar att hänga i, ett kluvet sådant. Att Barnet ska vara mycket sjukt så att vi mest är hemma och vabbar.

Mitt lilla hjärta.

Jag är inte redo för det här.

Väx inte upp så fort.

Pappa och jag vill fortsätta att dela dagarna med dig.

 

* jag vet att det heter förskola men jag gillar order dagis. Det låter mer barnvänligt och mindre skrämmande och jag vet att fröknarna gör ett otroligt bra jobb och är högskoleutbildade vare sig det heter förskola/pedagog eller dagis/fröken.

Jag ber om ursäkt…

…till alla gäster som använt vår toalett!

Jag har inte satt upp några skyltar vid våra handdukar men jag brukar ha en i avvikande färg för gäster. Det kan väl vilken enfaldig stackare som helst förstå, tänker jag.

Pappsen har varit i garaget och kommer in på badrummet och tvättar sig medan jag borstar tänderna.

”Men varför torkar du dig på gästhandduken för när du har så oljiga händer?” frågar jag.

”Gästhandduk?” svarar Pappsen. ”Jag som alltid har trott att det är en Väldigt-skitiga-händer-handduk!”

20131128-135745.jpg

En skrämmande kombination

Jag är nog ganska nöjd med mig själv men har ändå ett par dåliga egenskaper. En är att jag aldrig har koll på mina nycklar, jag vet inte hur många gånger jag tappat bort nycklar eller blivit utelåst. En annan är att jag klär mig som ett loppisfynd så fort jag kommer innanför husets väggar. Annars klär jag mig helt svensson och normalt men så fort jag kommer hem känns det som att alla kläder skaver och sitter åt och raskt byts jeansen ut mot ett par illasittande mysbyxor med hängröv eller en nött gammal morgonrock.

En gång sammanstrålade dessa egenskapar i en skrämmande kombination!

Vi hyrde ett hus mitt ute på slätten och jag var ensam hemma på kvällen för Pappsen var iväg på kurs. Det var mörkt ute och vi var precis nyinflyttade. Katterna var ute och jag ville få in dem innan jag gick och la mig. När ingen kom när jag ropade tog jag en ficklampa och gav mig ut och letade.

När jag var bakom ladan blev jag plötsligt iskall. Jag hade glömt att vi på den dörren brukade ställa in så att låset gick igen när vi stängde. Hade vi gjort så denna gång med? Hade jag låst ute mig kockan halv elva på kvällen utan telefon och utan någon i närheten som jag kände?

Jag sprang tillbaks och ryckte i dörren… och den var låst! Då kollar jag vad jag har på mig och möts jag av raggsockor i Pappsens för stora träskor, termobyxor med trasig jylf och en gammal täckjacka. Som om det inte vore nog fladdrar morgonrocken fram under täckjackan, jag har samma tofs som jag vaknat i, glasögon och en toppluva.

Vi hade inte gett någon extranyckel till någon vi kände utan de enda som hade reservnyckel var de vi hyrde av. Och de bodde många mil därifrån! Tanken på att gå ut bland trafiken på landsvägen i beckmörkret, med morgonrocken flaxande i vinden, knacka på hos en okänd familj och ringa dit hyresvärdarna så sent gjorde mig panikslagen!

Men så fick jag en strimma av hopp! Hade inte Pappsen dagarna innan pratat om att gömma en extranyckel? Han hölls med något i magasinet medan jag lallade runt och inte riktigt lyssnade.

Tänk min enorma lättnad när jag faktiskt hittade en ensam nyckel i magasinet!! Skulle den passa?

Med darrande hand och bultande hjärta fumlade jag med den i låset… och den passade inte. Så fort träskorna bar mig jäktade jag till dörr två… pressade och fumlade… och den funkade inte där heller!

Men på det huset hade vi tre ingångar och när jag, svettig i min bylsiga klädsel, provade nyckeln i tredje dörren, på baksidan, så öppnades den!!!

Jag blev så lättad att jag föll in genom dörren, lealös i mina termobyxor med gapande jylf och med glasögonen på sniskan, låg jag och hämtade andan, prisade Pappsen och lovade att aldrig mer låsa mig ute.

Dagen därpå gjorde jag det igen.

DSC_1463

Men nu har jag ju dessa fina nycklar…

Mest Av Allt

Som ni förstått är jag ju tillsammans med en klantig herre som ofta trampar i klaveret och som fäller grodor till höger och vänster. Detta delar jag ju gärna med mig av i bloggen.

Men nu har väldigt många fiktiva läsare hört av sig. De är oroliga över vårt förhållande och undrar hur det står till.

Var inte oroliga! säger jag då. Visst, småbarnsåren är tuffa. När dagarna går och allt man hinner säga till varandra är pikar om disk och tvätthögen måste man ibland gå tillbaka och tänka på det där som var så fantastiskt i början.

När jag träffade Pappsen föll jag för att han var så snäll och mjuk. Han gjorde sig inte till men hade lätt för att ge komplimanger. Han var glad, trevlig och social – en hygglig kille.

Han uppskattade små saker med mig och hade lätt för att visa det. Jag vet en gång när jag satt i soffan med en filt om knäna och drack te. Då kom han in i rummet, stannade upp och tittade på mig. Efter en stund sa han:

”Jag älskar att se dig dricka te! Det är det bästa jag vet!”

Det var så gulligt sagt och lite senare skrev jag en dikt om det. Den gäller förstås än idag, även om jag numera sällan skriver ner några dikter. Är ni intresserade av blogginlägg på vers så kika istället in på Ulrikas blogg, ”Det som händer hos oss.”

hjärta

MEST AV ALLT

Vi talar utan ord
du och jag

Du vet vad jag menar
vad jag än säger

Och jag vet vad du menar
även när du säger
Ingenting alls

På natten försöker jag
att andas in
Den luft
som du andas ut

Och om du gråter
är det med mina tårar
För dina känslor
är mina

När inte du orkar
så orkar jag

För att jag älskar dig

Men när du säger
att det bästa du vet
I hela världen
är att se mig dricka te

Då älskar jag dig
Mest Av Allt.