Etikettarkiv: Barn

Öppen hylla och bullar med nutella

Publicerad den av

5

Jag är inne i en fas när jag verkligen känner mig som en trött småbarnsmamma. Barnet har inte varit på förskola på många veckor och vill ha mycket tid och uppmärksamhet och Lillan vill ha sitt. Jag hinner inte tänka en tanke klart på dagarna, känns det som. Och hela tiden undrar jag hur de som har fler barn hinner med?

Jag hinner nog det jag ska ändå. Det mesta kan Barnet vara med på och resten får jag göra på kvällen när barnen sover. 

Idag bakade Barnet och jag bullar med nutella i. Det blev väldigt gott! Till en sats bullar hade vi 150 gram smör, cirka 1,5 dl nutella och en nypa salt som fyllning.

   
 
Och en annan kväll bortsåg jag från röran i resten av huset och möblerade om min lilla öppna hylla i köket. 

  
    
    
 

Det är skönt att slå på tunnelseendet ibland. 

Vetebröd med chokladfyllning

Publicerad den av

6

Nu är vi inne på andra veckan som Pappsen jobbar och jag tycker ändå att det går bra. Jag har försökt att inte göra så mycket aktiviteter utan bara komma in i rutiner med barnen.

Barnet är verkligen både i en bra och en dålig fas nu. Hemma är han oftast rätt lätt att ha att göra med, han är snäll och gullig mot Lillan och mig. Han tänker mycket, leker bra och man börjar ha riktigt utbyte av att vara tillsammans med honom. Vi har trevligt.

Inför andra slår han oftast på en annan sida. Antingen blir han lite blyg och då tvär och butter eller också blir han helt i gasen och högljudd och överaktiv. Som mamma är man ju stolt över sina barn och vill visa upp dem från deras bästa sida, men den tiden kommer väl tillbaka snart. Jag antar att alla föräldrar går igenom perioder där de känner att deras barn inte riktigt kommer till sin rätt.

Visst kan han ha överaktiva eller bistra dagar hemma också. Inför Lillans dop skulle jag prova att göra vetekransar för första gången. Pappsen var iväg hela dagen, jag var trött och hade huvudvärk och ville egentligen bara ha en lugn och tyst stund, men Lillan var gnällig och Barnet var glad men som ett yrväder precis hela tiden. Han pratade och spexade oavbrutet, ville hjälpa till med allt i baket och när kransarna äntligen var klara var jag helt matt. Äntligen skulle jag få pusta ut i snurrstolen i uterummet för några minuter. Jag sjönk ner, drog en lättnadens suck och sen kom Barnet farandes… Han kastade en kork i skrevet på mig, tag ett grabbatag i armstödet och sprang runt, runt med stolen de snabbaste han kunde medan han tjoade:

”Du har snopp! Du har snopp!”

Haha, jag kunde inget annat än att skratta. Som småbarnsmamma är det hopplöst att försöka ta igen sig!

Men kransarna blev bra! Inte så snygga, för det där har jag inte fått in nån snits på än, men saftiga och goda!

Jag gjorde degen som vanligt vetebröd men provade att ha smör, vaniljsocker, kakao och chokladknappar i som fyllning. Enda felet var nog att jag hade i för få chokladknappar, annars var det riktigt smarrigt (för en chokladälskare som jag.)

Så det är ett hett tips! Såklart går det lika bra att baka ut degen som vanliga bullar också.

Till en sats vetedeg blir fyllningen cirka:

125 gram rumsvarmt smör
0.5 dl kakao
4 msk vaniljsocker
100 gram chokladknappar

Jag valde att inte ha något extra socker i fyllningen. Jag tänkte att det blev sött nog ändå med ganska mycket vaniljsocker, choklad och pärlsocker. Vill man kan man ta strösocker i fyllningen också.

IMG_6603

IMG_6608Jag fick feeling och klippte upp kransen lite väl snitsigt. Det visade sig att den lättare blev torr och bränd i sina eleganta spetsar då.

IMG_6607IMG_6606

Jag gjorde två kransar av en sats deg och det blev stora kransar. Jag fick dela dem på mitten för att få in dem i frysen.

IMG_6609

Men uppskurna tyckte jag att de såg helt okej ut. Lite föll de isär där jag hade vikt ut snibbarna för mycket bara.

Egentligen skulle jag haft bara nutella som fyllning men burken som stod i skafferiet var tom så jag fick raskt hitta på något annat. Nästa gång ska jag vara mindre konstnärlig med saxen och sen ge den där nutellan en chans.

 

Småbarns-idyll?

Publicerad den av

4

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Pappsen har börjat att jobba igen efter semestern och det är inte alltid enkelt att vara hemma med två små barn. Och vädret underlättar inte heller.

Jag och barnen tänkte gå ut på morgonen och plocka hallon till frukostfilen, men Barnet vände i dörren när han kände hur kallt det var. Jag tog på mig långbyxor och långärmat men frös ändå, och fingrarna var stelfrusna när jag kom in. Mitt i sommaren! Nä, nu börjar det faktiskt att bli tråkigt. Barnet har till och med slutat tjata om att åka och bada och jag vet inte om det är skönt eller sorgligt? Idag har han mest suttit och tittat på Byggare Bob.

Tanken var att jag skulle städa och röja idag, och att jag skulle börja få fason på Lillans mat- och sovtider. Det skulle bli ordning på torpet nu när jag var ensam hemma! Så blev det inte alls. Lillan är så väldigt lättdistraherad nu, både när hon ska äta och när hon ska sova och Barnet lyckades störa henne vid varje tillfälle.

Fast, till skillnad mot före sommaren, så gjorde han det inte med flit. Då var han fortfarande så till sig över sitt lillasyskon att han inte kunde behärska sig i närheten av henne. När jag satt med henne i soffan for han runt som en vettvilling runt oss tills han råkade slå emot henne eller tills jag blev arg. Men hur mycket jag än sa åt honom så lyssnade han inte, han var så i gasen. ”Försiktig” var ett ord som han inte verkade förstå. Det var jättesvårt att veta hur jag skulle hantera syskonen utan att väcka avundsjuka och känna att jag räckte till för båda.

Nu är han mycket mer hänsynsfull och förstående, och det märks att de båda tycker om varandra. Han tar med henne i sina lekar, pysslar med henne, vinkar till henne, pratar med henne och leker att han matar henne. Och hon är själaglad över hans uppmärksamhet!

Idag när jag ammade henne visade han sin uppskattning bland annat genom att slå ett par klossar mot varandra och sjunga en egenkomponerad sång för henne. Lillan som knappt kan äta om kylskåpet surrar just nu! Nä, det gick åt skogen med rutiner idag, kan man säga. Till slut fick jag ta barnen och åka hemifrån för det blev bara stökigare ju längre vi var hemma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som inte var bra idag, men det räcker så. Eller, jag kan tillägga att jag har nackspärr också.

Fast vi kom ut och plockade bär idag i trädgården. Det började lite gemytligt med Lillan nöjd i sittern och Barnet som hjälpte mig att plocka. Sen kom odören av liksvamp, det måste ha legat nån mitt inne i buskarna och ruttnat men jag hittade den inte. Barnet ledsnade förstås rätt snart och tog hinkarna till sandlådan istället. Jag plockade en stor skål med röda vinbär och övergick till de svarta. Barnet började, som alltid när det blir tråkigt eller nåt går emot honom, längta efter ”paaapppaaa!”

Sen lekte han bra ett tag tills jag hörde ett:

”Oj då!”

Då hade han provat att hälla över mina röda vinbär i en sandig liten bytta. Den var såklart alldeles för liten så bären svämmade över och rann ut både i sandlådan och i gräsmattan. Vi blev nog ungefär lika besvikna både han och jag, tror jag!

Till slut hade vi passerat lunchdags med en hel timme och istället för att känna mig som en duktig mamma som plockat bär med barnen fick jag gå före med mina hinkar och skämmas medan han släntrade bakom och ropade efter ”paaappaaaa!”

Grannarna måste tro att jag är världens sämsta mamma så mycket som den pojken ropar på sin pappa när vi är ute!

Men Lillan var ganska nöjd och när Barnet fått tio kalla köttbullar till lunch gav jag mig själv en liten klapp på axeln, jag menar, han kunde ju fått gå utan mat helt – det hade ju varit mycket värre.

Nu när vi alla är hemma och barnen sover känns det bra igen.

Och tittar man bara på dagens foton hade jag kunnat lura vem som helst till att tro att vi haft en toppendag i våran småbarnsidyll.

DSC_1102

Matilda


DSC_1112

Sockerärtor


DSC_1114

Broccoli-plantorna blir stora!


DSC_1117

Tomaterna i växthuset börjar att bli röda.


DSC_1111

Det börjar komma bönor.


DSC_1106

Barnet hjälper till att plocka.


DSC_1107

Det är inte svårt att plocka när det finns så mycket vinbär.


DSC_1109

Till slut gav jag mig med detta.

Lillans dop

Publicerad den av

6


I helgen hade vi dop för Lillan. Det blev så bra.

Först kände jag att jag kanske inte var så högtidlig i kyrkan som man borde vara, när jag hade en trött Lillan och en rastlös storebror att tänka på, men sen tänkte jag att det var skönt att det inte var så strikt heller.


Det fick bli lite som det blev under dopet. Vaktmästaren hade missat tiden så porten var låst, men som tur var fanns en sidoingång öppen. Barnens mormor och extra-morfar kom tidigt för att smycka dopfunten med blommor och de fick också möblera kapellet, ställa ut stolar och bära bord. Prästen kånkade på psalmböcker och kom inte åt kannan man häller dopvatten från utan hittade istället en vacker mugg.

För våran del gjorde det ingenting. Både prästen och kantorn är så rutinerade och kompetenta kvinnor så de löste det hela galant. Möjligen var det lite tråkigt att det inte blev någon klockringning för Lillan. Hon, som enligt mig är en av de mest fantastiska flickor som fötts till denna jord, är värd fanfarer och klockspel från alla världens kyrkor, känner jag. Och det är ju mäktigt med en kyrkklocka som slår över bygden för just mitt barn, men kantorn spelade en passande trall på pianot istället och det gick också bra.

Sen somnade min lilla tös medan vi avslutade med barfotavisan. Det var så sött. 

Vi hade fikat hemma. Tyvärr blir det lite begränsade platser, så vi hade ett litet dop, till och med mindre än när Barnet döptes eftersom vi blir fler och fler i familjen. Men det var perfekt väder! Ingen sol som gör uterummet outhärdligt hett, men ändå så varmt att barnen kunde springa ute och leka av sig.  Jag tycker så mycket om när bärbuskarna är mogna och barnen kan strosa och äta bär och proväta morötter från landet. Det är idyll för mig.

Både Pappsen och jag är glada att vi är omgivna av så fina människor som hjälpte till att göra dopet så trevligt. Jag kände mig också lite ödmjuk över tidigare generationer. Det var så roligt att få ta fram bestick och porslin efter min farmor och mormor, det var ju ändå deras barnbarnsbarn som döptes. Jag fick också tillfälle att använda min och mina syskons hackefors-porslin igen, det är en så fin gåva från mamma.

Det är inte så vanligt att jag sitter och putsar silver på kvällarna.

Nu njuter vi här hemma av lite lugn och ro, ett städat hem och fina blommor innan Pappsen börjar jobba igen.

Blommorna från dopfunten.

 

Fler blommor från vårat sommardop.

 

Lillan och jag pysslade med dopinbjudningar i våras.

 

Hejdå, napparna!

Publicerad den av

4

Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.

Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.

Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!

Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.

Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.

Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.

Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!

Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!

Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!

Och det är vi med. Våran fina lilla kille!

Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )

Sätter kaffet i halsen

Publicerad den av

4

Jag har ju varit inne på att köpa en ny bikini till sommaren. Som småbarnsmamma på landet shoppar jag mer på nätet än i stan, så jag började med att kolla sajter där jag ofta handlar kläder. Jag brukar vara nöjd med sidorna, jag har inte tidigare reagerat på någon särskild bild men nu när jag klickade in på Nelly höll jag på att sätta kaffet i halsen. Jag tyckte att flera av bikinibilderna var så retuscherade att man nästan inte såg om det var en levande människa eller en docka på bilden.

  Foto från http://www.nelly.com

Jag gillar inte alls den här utvecklingen. Nu har det ju gått så långt att även vanliga människor retuscherar foton på sig själva innan de lägger ut selfies på Instagram. Jag vill inte att det ska vara så när mina barn växer upp. Jag vill inte att mina barn ska känna att de behöver retuschera bilder på sig själva innan de kan visa dem för folk.

Det är en hård värld där ute bakom datorskärmarna. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att barnen ska vara ledsna för att de inte får så många likes på sina foton, eller ännu värre, att de ska få elaka kommentarer för sitt utseende. Jag vill ha en tolerant värld.

Det kommer jag inte att få, det kommer alltid att finnas människor som sårar andra, men hårt retuscherade bilder från modevärlden gör knappast ungas självförtroenden bättre eller utseendehetsen mindre. Nej, fram för fler naturliga modeller och oretuscherade bilder, som till exempel denna.

Foto från http://www.swimsuitsforall.com

Jag hoppas att fler företag väljer att visa mer naturliga bilder, för så hårt som många mode- och reklambilder retuscheras idag är faktiskt sjukt.

http://youtu.be/iYhCn0jf46U

Jag har kontaktat Nelly.com och kritiserat den hårda retuscheringen. De har kontaktat den ansvariga fotostudion, som själva håller med om att detta foto var ett exempel där retuscheringen har gått för långt. De menar att detta var en ”väldigt gammal” bild och att de för länge sedan har frångått denna typ av retusch. Idag vill de istället att alla modeller ska se så naturliga ut som möjligt. Nelly vill också framföra att de aldrig formar om kroppen eller kroppsformen på sina modeller.

Jag tycker att det är lite konstigt att de använder ”väldigt gamla” foton till nya bikinis, men tycker ändå att det låter positivt.

Trevlig stadstur med dålig repris

Publicerad den av

6

Jag är i ett slags mellanland med klädstorlekar nu. Jag har ett par kilo kvar till min ursprungsvikt och jag tror att jag kommer att gå ner till den igen, om jag ammar ordentligt och inte äter för mycket glass i sommar. Så därför vill jag inte köpa för mycket nya kläder nu, samtidigt som mina gamla kläder inte sitter helt bra än.

I helgen var vi på bollskola med Barnet. Jag tänkte ta ett par ganska lösa shorts och en t-shirt som inte var så tight. När jag drog på mig shortsen satt de som en vakuumförpackning på kroppen.

”Jo, men jag kan nog röra mig.” tänkte jag och provade.

Jag må ha promenerat långsamt men knappen i shortsen for ut med desto högre hastighet. Och t-shirten som jag tänkt ha slimmade mot kroppen på ett föga smickrande sätt. I brådrasket fick jag slita åt mig nåt annat som åtminstone satt lite löst, så jag fick vippa runt på fotbollsplanen med volangkjol och en top med paljetter på. Men det gick ju bra, man kastar sig ju inte riktigt i gräset på liv och död på ett sånt arrangemang.

Idag åkte syrran, Lillan och jag in till stan för att ändå köpa lite nya kläder, mest för att köpa varsin ny bikini. Jag hoppas på många bad med barnen i sommar och då vill jag ha en lite förlåtande bikini.

Det kändes som ett nästintill omöjligt uppdrag men vi gick in på Triumph och jag föll för första bikinin som jag provade! Det var urplockat i storlekarna men jag hade tur och hittade en som passade! Lite dyr för en mammaledig snåljåp, men jag var jättenöjd.

Jag var riktigt i köpartagen så jag unnade mig en ny mascara för första gången på många år också. Jag har tänkt köpa ny länge men alltid snålat ur. 

Sen började Lillan bli gnällig i vagnen så vi fick bära henne en del och så gick kassarna lite fram och tillbaka i och ur vagnen medan vi bar henne. 

Vi gjorde några fler fynd, åt varsin riktigt god pasta med kyckling, grönsaker och svamp, fyndade lite till och sen åkte vi till barnens mormor.

Där visade vi upp vad vi hade köpt.

”Ja, men nu vill jag se bikinin!” tyckte Mormor.

Men påsen med bikinin fanns ingenstans… Jag hade gjort en dålig repris och ställt ifrån mig påsen nånstans och glömt bort den. 

Tänk att jag ska vara så urbota klantig! Det var likadant sist syrran och jag var i stan. Då lämnade jag en påse i en provhytt, men som tur var saknade jag den när vi lunchade och vi kunde springa tillbaka till affärerna och fråga om nån sett den. Den gången hade jag tur.

Nu har jag ringt till väktaren på köpcentret för han får allt från affärerna som är kvarglömt. Han skulle ringa upp om han fick in påsen, men än har han inte ringt. Och nu när jag skulle testa min nya mascara kom jag på att jag la den i Triumph-påsen…

Jaha, vad ska man säga. Jag får väl vara glad att jag fick med Lillan hem i alla fall. Och så håller jag tummarna för att väktaren ringer imorgon. Än har jag inte riktigt gett upp hoppet.

  
Annars får jag ta min gamla bikini och gömma mig i vassen i sommar.

Hår!

Publicerad den av

4

Jag var hos frisören häromdagen. Det har varit dags att klippa sig länge nu, jag har haft riktigt mycket hår! Inte bara långt, utan även väldigt många hårstrån!

 

Mycket hår!

 

Det är fantastiskt detta med hormoner. Nog har jag dragits med många tråkiga sidor av dem under graviditeten, som illamående och sura uppstötningar, men de för med sig bra saker också. Jag har inte tappat ett hårstrå på jag vet inte hur länge! Man brukar ju tappa allt hår man skulle ha tappat under graviditeten när man ammar, men än så länge sitter det fast. Inte ett hårstrå släpper när tvättar håret, jätteskönt!

Ändå nöjde jag mig med en toppning, jag vill gärna ha lite längre hår över sommaren. Ett tag funderade jag på ljusa slingor också, men jag sa som det var till frisören. Att jag tror att jag kommer att bli vithårig snart så då vill jag gärna njuta av min helt egna hårfärg så länge jag kan. 

Frisören lärde mig att de vita hårstråna nästan alltid börjar i luggen, det är sällan de kommer bak på huvudet först. Det är ju praktiskt, så att man inte är sist med att upptäcka det. Hon sa också att flintskallighet ärvs från mammans sida, på tal om detta med att tappa hår.

Andra goda bieffekter av hormonerna är att håret på kroppen (för en gångs skull) inte växer särskilt mycket. Jag har knappt ett hårstrå under armarna! Väldigt praktiskt inför sommaren. Jag har inte heller några synliga porer i ansiktet, näsan är som en babystjärt.

Det här är en bra fas, jag hoppas den håller i sig ett tag. Nästa etapp under amningen brukar ju vara att håret faller av och att man ständigt luktar svett. 

En sen ursäkt till alla små kryp

Publicerad den av

8

Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.

Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.

Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.

Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.

En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.

”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.

En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.

”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.

En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!

”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.

Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.

Tror jag i alla fall.

IMG_6300En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.

Har du något minne med barn och småkryp?

Havrebullar

Publicerad den av

5

Jo, jag det är väl inte så farligt att ha det ”lite” ostädat men jag kommer att låsa dörren hädanefter när jag ska gympa! Jag har försökt gympa än gång till förutom denna och hur tror ni det gick? Jo, någon stod plötsligt i hallen och ropade ”Hallå!”

Då var det bara min pappa som tur är, men visst är det typiskt?

Morgonen har varit riktigt hektisk med ett trotsbarn som kämpar emot allt jag säger och allt jag vill att han ska göra. Jag vet inte hur man ska bete sig för att det inte ska bli en strid om allting. Tur att Lillan är lugnet själv och oftast inte gör så mycket väsen av sig.

I vanliga fall brukar inte Barnet sova nåt mitt på dagen men han vaknade ovanligt tidigt i morse och var utpumpad av alla kamper, så just nu sover faktiskt båda barnen. Det innebär en lugn stund för mig framför datorn med en kopp kaffe. Otroligt skönt! Ikväll ska jag (om jag hinner och orkar) prova att göra tacos med hemmagjord tacokrydda och hembakta tortillas. Och så min egenodlade sallad till! Inte för att vara superpräktig utan bara för att jag försöker att snåla så mycket jag kan på matkontot. Jag gillar ju att baka och om det dessutom är enkelt och blir gott så kan man ju göra så ibland. Annars är ju en stor fördel med tacos just att det är ganska lätt och snabbt att svänga ihop! Jag återkommer med resultat.

Tills vidare slänger jag ut ett annat recept på bröd som jag gillar. Havrebullar som är mjuka och fina och som smakar riktigt mycket havre. Man sparar ju mycket pengar på att baka sitt eget bröd också. 😉

Havrebullar, 20 st

6 dl mjölk
3 dl havregryn
50 g jäst
100 g smör eller margarin
1 msk socker
1,5 tsk salt
ca 12 dl vetemjöl

Lägg havregrynen i degbunken.
Värm 3 dl av mjölken och häll över havregrynen. Låt svälla i 30 minuter.
Smula jästen i havregrynen och lägg i smöret i bitar.
Värm resten av mjölken till 37 grader och häll över i bunken och blanda.
Tillsätt socker, salt och det mesta av mjölet.
Arbeta till en smidig deg och jäs övertäckt i 30 minuter.

Knåda degen lätt på mjölat bakbord och dela den i två bitar. Rulla längder av bitarna och skär varje längd i tio bitar som du formar till bollar.
Pensla bullarna med vatten och doppa dem i havregryn.
Låt jäsa i 30 minuter.

Grädda i mitten av ugnen, tio minuter i 250 grader.