Etikettarkiv: Familj

Lillans dop

Publicerad den av

6


I helgen hade vi dop för Lillan. Det blev så bra.

Först kände jag att jag kanske inte var så högtidlig i kyrkan som man borde vara, när jag hade en trött Lillan och en rastlös storebror att tänka på, men sen tänkte jag att det var skönt att det inte var så strikt heller.


Det fick bli lite som det blev under dopet. Vaktmästaren hade missat tiden så porten var låst, men som tur var fanns en sidoingång öppen. Barnens mormor och extra-morfar kom tidigt för att smycka dopfunten med blommor och de fick också möblera kapellet, ställa ut stolar och bära bord. Prästen kånkade på psalmböcker och kom inte åt kannan man häller dopvatten från utan hittade istället en vacker mugg.

För våran del gjorde det ingenting. Både prästen och kantorn är så rutinerade och kompetenta kvinnor så de löste det hela galant. Möjligen var det lite tråkigt att det inte blev någon klockringning för Lillan. Hon, som enligt mig är en av de mest fantastiska flickor som fötts till denna jord, är värd fanfarer och klockspel från alla världens kyrkor, känner jag. Och det är ju mäktigt med en kyrkklocka som slår över bygden för just mitt barn, men kantorn spelade en passande trall på pianot istället och det gick också bra.

Sen somnade min lilla tös medan vi avslutade med barfotavisan. Det var så sött. 

Vi hade fikat hemma. Tyvärr blir det lite begränsade platser, så vi hade ett litet dop, till och med mindre än när Barnet döptes eftersom vi blir fler och fler i familjen. Men det var perfekt väder! Ingen sol som gör uterummet outhärdligt hett, men ändå så varmt att barnen kunde springa ute och leka av sig.  Jag tycker så mycket om när bärbuskarna är mogna och barnen kan strosa och äta bär och proväta morötter från landet. Det är idyll för mig.

Både Pappsen och jag är glada att vi är omgivna av så fina människor som hjälpte till att göra dopet så trevligt. Jag kände mig också lite ödmjuk över tidigare generationer. Det var så roligt att få ta fram bestick och porslin efter min farmor och mormor, det var ju ändå deras barnbarnsbarn som döptes. Jag fick också tillfälle att använda min och mina syskons hackefors-porslin igen, det är en så fin gåva från mamma.

Det är inte så vanligt att jag sitter och putsar silver på kvällarna.

Nu njuter vi här hemma av lite lugn och ro, ett städat hem och fina blommor innan Pappsen börjar jobba igen.

Blommorna från dopfunten.

 

Fler blommor från vårat sommardop.

 

Lillan och jag pysslade med dopinbjudningar i våras.

 

Hejdå, napparna!

Publicerad den av

4

Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.

Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.

Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!

Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.

Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.

Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.

Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!

Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!

Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!

Och det är vi med. Våran fina lilla kille!

Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )

En sen ursäkt till alla små kryp

Publicerad den av

8

Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.

Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.

Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.

Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.

En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.

”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.

En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.

”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.

En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!

”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.

Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.

Tror jag i alla fall.

IMG_6300En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.

Har du något minne med barn och småkryp?

En dag när allt går snett

Publicerad den av

6

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.

 

Mellan hägg och syren

Publicerad den av

6

IMG_6178Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…

Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.

Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.

Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?

Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.

Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.

IMG_6177Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.

IMG_6169

Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.

Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…

*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.

Ragnar

Publicerad den av

5

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

Doktor Hår!

Publicerad den av

5

Det känns som att jag har varit för slapp mot Barnet ett tag nu. Vi har inte tränat på så mycket vettigt, mest lallat omkring och kollat på Barnkanalen. Biss och Kajs, det är grejer det!

Så vid frukostbordet tänkte jag testa honom på saker som han borde kunna.

”Vad heter du?” frågade jag.

Jo då, den satte han förstås. Så jag fortsatte:

”Hur gammal är du?”

Innan han kom in i barnkanal-träsket kunde han enkelt svaret, men nu såg han ut som ett frågetecken.

”Hur många år är du?” försökte jag igen.

Fortfarande inget vettigt svar.

”Du är två år!” sa jag frejdigt och satte upp ett par fingrar i luften.

Nu såg jag på Barnets min att det gick upp ett ljus, det här var bekant!

Skönt!

Han vispar till med ett finger i luften, lägger huvudet lätt på sned och ropar:

”Doktor Hår!” medan han plirar med ögonen.

  
”Men som tur är känner jag en doktor som säkert kan hjälpa mig – Doktor Hår!”

Hjälp, mitt barn gör en perfekt imitation av bajskorven Kajs! Mindre barnkanal och mera hårdträning framöver…

Ung och snygg

Publicerad den av

11

Det är inte så att man aldrig får komplimanger för sitt utseende längre. (Ja, det är väl inte så att de duggar tätt heller…) 

Fast det tråkiga med komplimangerna numera är att de oftast avslutas med ett ”…för att…” 

”Jo, men du ser ju bra ut… för att vara 32 år.” 

 ”Du är ju rätt fräsch… för att ha fött två barn.” 

 Man är liksom aldrig bara snygg. 

 Ändå känner jag mig nöjd. Det känns som att jag äntligen har fått min kropp tillbaka!

Inte som att jag har gått ner alla gravidkilon eller så, det har jag visst inte. Det sitter en krans runt magen som nickar ivrigt när jag säger något viktigt. 

Eller när jag går fort, eller hur det är? 

Men jag känner mig ändå lätt och smidig igen. Jag mår bra. Det är skönt att slippa gravidbesvär och allt jobbigt efter en förlossning.

Jag kan dricka kaffe igen och jag får dricka vin och äta mögelost om jag vill. 

Relativt nyförlöst begav jag mig till systemet. Det var inte muntert. För första gången nånsin fick jag inte visa leg, och jag som ser så ung ut (för min ålder). Så idag gjorde jag en ansiktsmask och la ett par gurkskivor över ögonen. Det blev fridfullt i flera sekunder.

Sen började Barnet klättra på mig 

”Inte gurka! Mamma, inte gurka! Inte ögonen! Inte gurk-linser”

Och sen började Lillan skrika också. 

Nu när jag tittade mig i spegeln blev jag ändå full av beundran över resultatet. 

”Fin hy” bedömde jag. ”Ser ung ut, kanske 27,” kisade jag där i skumrasket i hallen. ”Och då är jag ju ändå 32 år och tvåbarnsmamma,” la jag belåtet till. 

Jag gick gick ut till Pappsen i garaget. Han såg glad ut och gjorde tumme upp. 

”Han ser det också.” insåg jag. 

”Du tycker att jag är snygg.” konstaterade jag och i mysbyxor med häng och håret kladdigt av bebiskräks lutade jag mig lojt mot dörrposten. 

Pappsen frustade till. 

”Nä hä hä,” gnäggade han. ”Fast det går bra här ute.” sa han. 

 Jag gick raskt in igen.

”Den där Pappsen borde veta hut.” mumlade jag.

Kransen runt magen nickade ivrigt.  

Pappsen biter ifrån

Publicerad den av

6

”Det där har han fått efter dig.” säger jag till Pappsen vid frukostbordet när Barnet just lägger armen i smörgåsen efter att jag har torkat av honom.

Pappsen, som ägnar nio av tio vakna timmar åt att häckla mig, ser plötsligt mycket kränkt ut.

”Ja, men vad då, du är ju klantig.” säger jag.

Pappsens mun blir till ett streck.

”Fast du välter ju alltid ut saker och slår emot grejer och så…” fortsätter jag.

”Riktigt så är det väl inte,” säger Pappsen förorättat.

Sen tar han en sista tugga på smörgåsen, reser sig resolut upp och slår huvudet i taklampan.

 

 

Att gå över tiden

Publicerad den av

8

Jag hade ju verkligen trott att bebisen skulle komma tidigare.

Jag har en app i mobilen som visar en översikt över gravidveckorna. När jag har tittat på bilden har jag alltid hållit ett finger över vecka 39 och framåt för att få en mer ”realistisk” uppfattning över hur många veckor det är kvar. Haha, ja… och här sitter jag nu i vecka 41. Det är bara fyra dagar över tiden idag, men efter att ha varit beredd så länge så känns det som en halv evighet.

vecka

Det känns som att den här graviditeten inte ledde till nån bebis. Som att jag kommer att gå resten av livet med stor mage, men utan att få barn.

Igår var jag hos barnmorskan. Jag hade hoppats på att slippa åka dit, att förlossningen skulle vara igång till dess. Men när jag nu åkte, hade jag siktet inställt på ett positivt besked. Att hon skulle säga att förlossningen verkade vara mycket nära.

Istället kändes det som att hon trodde att förlossningen låg en bra bit bort. När hon kände på magen skakade hon bara på huvudet och sa att bebisen låg precis som den gjort de senaste fem veckorna.

”Trycker det nåt neråt?” frågade hon.

”Eh, nja, det molar och jag har en del förvärkar, men det betyder väl ingenting som omföderska…?” svarade jag.

Hon skakade bekräftande på huvudet. Ivrigt.

”Nej, nej, det betyder ingenting. Och bebisen ligger ju likadant som sist så det är nog så att det inte trycker något.”

Jag fick tid för igångsättning den 18:e mars…

Jag är visserligen glad över att ha ett slut-datum på förlossningen, men samtidigt kändes det som att ha fått ett jobbigt besked när jag gick därifrån. Jag kände mig matt och ledsen. Jag skulle försöka ta mig till Pappsens jobb för att hämta upp honom för en gemensam lunch, men mitt lokalsinne svek mig, som så många gånger förr.

Jag tog fel i en rondell och pep istället iväg på motortrafikleden till Jönköping.

Åh, det var det sista jag behövde just då och jag blir trött på mig själv. (Och så blir jag lite arg på Pappsen också av bara farten.) Men efter 20 minuter lyckades jag, lätt gråtfärdig, att hitta tillbaka till Pappsens jobb.

Jag har varit så sugen på riktiga kiosk-hamburgare även denna graviditet så vi tog en snabb-lunch på Sibylla. Onyttigt såklart, men det var så fantastiskt gott och med mat i magen kändes det genast mycket bättre. Barnet var hos sin Mormor så det var skönt att få en lunch på tu man hand.

sibylla

Just nu är jag faktiskt också barn-fri. Barnmorskan misstänkte att graviditeten inte vill sätta igång eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Det är ju bara förkylningar, men det är jobbigt ändå, och jag har ju också varit ganska orkeslös och inte riktigt känt att jag skulle orka med att föda barn Hon trodde också att blodtrycket kanske blivit för högt för att jag helt enkelt inte mått bra, så hennes bästa tips var att bara vara hemma och vila, slappna av och försöka bli frisk.

Så Pappsen tog Barnet och åkte till Barnets Farmor idag. Jättesnällt av honom och jag hade egentligen gärna följt med, men istället ska jag läsa en bok, baka bullar och bara småplocka här hemma.

böckerJag har redan läst ut dessa tre godingar under mammaledigheten.

Ibland misstänker jag också att bebisen inte vill komma för att jag inte packat ner kameran och videokameran i förlossningsväskan, så det måste jag göra. Kanske påverkar det också att jag inte bakat bullar än som jag ju hade tänkt göra innan förlossningen…?

Ja, det låter rimligt. Inte underligt att förlossningen inte satt igång! Skönt att jag tar tag i det nu.