Etikettarkiv: Familj

Barn i bilen

Publicerad den av

11

Pappsen är en drömmarnas man! Han har alltid många projekt och jag blir alldeles matt av hans planer på hur huset ska renoveras! Men så i fredags stillade han sig. Han hade fått en ny dröm.

Han hade gått in på begagnat-avdelningen på jobbet för att se ut en ny andra-bil, men blev sugen på att byta första-bilen istället!

Egentligen vill vi leva snålt som småbarnsföräldrar, men blev förstås frestade. Och före allt annat kommer säkerheten! Ju nyare bil desto säkrare!

Jag vill ta tillfället i akt och be alla med barn att tänka en extra gång på säkerheten.

Jag ser ibland bilder på sociala medier där små barn sitter i framåtvända bilbarnstolar. Det gör mig så ledsen! Vi lever i ett så pass upplyst samhälle där vi kan minimera riskerna för barn i trafiken och det finns ju inget som vi är så rädda om som våra barn!

bilbarnstol

Själva har vi nyligen bytt bilbarnstol, förstås E-godkänt. Det är en liten trygghet när vi åker mycket bil och när trafiken är så hård som den faktiskt blivit. Vi har en Besafe izi plus som bland annat finns att köpa från Babyland.se.

Här finns bra råd om hur du åker säkert med barn i bilen:

211f0a50435debb167cc164c1f5d6f

Klicka på bilden.

Ångest och bävan

Publicerad den av

12

Nu har det hänt. Beskedet har kommit.

Det som många verkar se fram emot och glädjas åt. För mig känns det snarare som en käftsmäll, möjligen en spark i magen.

Barnet har fått dagisplats.*

Det borde inte ha kommit så oväntat. Jag har ju pratat om det i ett år nu, att han ska in på dagis i mars. Men det har liksom bara varit en fras som jag har rapat upp, nåt som man bara säger men egentligen inte tror på. Visst, jag har skickat in papper med önskemål om plats och datum, men det kändes som en skenmanöver. ”Det är nog fullt.” tänkte jag. ”Dessutom är det ju bara ett önskemål om att han kanske ska in på dagis nån gång framöver, inte nödvändigtvis i vår”, tänkte jag.

Men nu landade ett brev med ångest på lådan. Inskolning i slutet av februari…

Okej, jag förstår att de föräldrar som gläds över dagisplatsen till stor del gör det för att de har fått sitt förstahands-val, vi kryssade ju bara för ett dagis. Och jag antar att en del av min vånda beror på att jag själv är så hemmakär och var så känslig och mammig som liten, Barnet är ju mycket mer framåt och social än vad jag var. Men hur man än vrider på det så är det ofta stora barngrupper och stökiga miljöer. Det blir långa dagar när både Pappsen och jag pendlar, även om jag ska jobba deltid. Och barn är inte alltid så snälla mot varandra.

Nåja, vi har tackat ja till platsen.

Nu har jag bara ett litet halmstrå kvar att hänga i, ett kluvet sådant. Att Barnet ska vara mycket sjukt så att vi mest är hemma och vabbar.

Mitt lilla hjärta.

Jag är inte redo för det här.

Väx inte upp så fort.

Pappa och jag vill fortsätta att dela dagarna med dig.

 

* jag vet att det heter förskola men jag gillar order dagis. Det låter mer barnvänligt och mindre skrämmande och jag vet att fröknarna gör ett otroligt bra jobb och är högskoleutbildade vare sig det heter förskola/pedagog eller dagis/fröken.

En skrämmande kombination

Publicerad den av

11

Jag är nog ganska nöjd med mig själv men har ändå ett par dåliga egenskaper. En är att jag aldrig har koll på mina nycklar, jag vet inte hur många gånger jag tappat bort nycklar eller blivit utelåst. En annan är att jag klär mig som ett loppisfynd så fort jag kommer innanför husets väggar. Annars klär jag mig helt svensson och normalt men så fort jag kommer hem känns det som att alla kläder skaver och sitter åt och raskt byts jeansen ut mot ett par illasittande mysbyxor med hängröv eller en nött gammal morgonrock.

En gång sammanstrålade dessa egenskapar i en skrämmande kombination!

Vi hyrde ett hus mitt ute på slätten och jag var ensam hemma på kvällen för Pappsen var iväg på kurs. Det var mörkt ute och vi var precis nyinflyttade. Katterna var ute och jag ville få in dem innan jag gick och la mig. När ingen kom när jag ropade tog jag en ficklampa och gav mig ut och letade.

När jag var bakom ladan blev jag plötsligt iskall. Jag hade glömt att vi på den dörren brukade ställa in så att låset gick igen när vi stängde. Hade vi gjort så denna gång med? Hade jag låst ute mig kockan halv elva på kvällen utan telefon och utan någon i närheten som jag kände?

Jag sprang tillbaks och ryckte i dörren… och den var låst! Då kollar jag vad jag har på mig och möts jag av raggsockor i Pappsens för stora träskor, termobyxor med trasig jylf och en gammal täckjacka. Som om det inte vore nog fladdrar morgonrocken fram under täckjackan, jag har samma tofs som jag vaknat i, glasögon och en toppluva.

Vi hade inte gett någon extranyckel till någon vi kände utan de enda som hade reservnyckel var de vi hyrde av. Och de bodde många mil därifrån! Tanken på att gå ut bland trafiken på landsvägen i beckmörkret, med morgonrocken flaxande i vinden, knacka på hos en okänd familj och ringa dit hyresvärdarna så sent gjorde mig panikslagen!

Men så fick jag en strimma av hopp! Hade inte Pappsen dagarna innan pratat om att gömma en extranyckel? Han hölls med något i magasinet medan jag lallade runt och inte riktigt lyssnade.

Tänk min enorma lättnad när jag faktiskt hittade en ensam nyckel i magasinet!! Skulle den passa?

Med darrande hand och bultande hjärta fumlade jag med den i låset… och den passade inte. Så fort träskorna bar mig jäktade jag till dörr två… pressade och fumlade… och den funkade inte där heller!

Men på det huset hade vi tre ingångar och när jag, svettig i min bylsiga klädsel, provade nyckeln i tredje dörren, på baksidan, så öppnades den!!!

Jag blev så lättad att jag föll in genom dörren, lealös i mina termobyxor med gapande jylf och med glasögonen på sniskan, låg jag och hämtade andan, prisade Pappsen och lovade att aldrig mer låsa mig ute.

Dagen därpå gjorde jag det igen.

DSC_1463

Men nu har jag ju dessa fina nycklar…

Fars dag

Publicerad den av

11

Det är så skönt nu när Barnet blivit så stor! Jag minns förra året, fix och trix med lotter och choklad, kort som dekorerades med stjärnor och glitter… Och middag och efterrätt skulle han ha, Pappsen. Jag hade fullt upp!

I år sköter Barnet uppvaktningen själv. Han smusslade och pusslade här på morgonen medan en förväntansfull Pappsen satt i soffan och väntade.

20131110-085646.jpg

Se så grant!

Nu vill jag vill önska alla pappor där ute en fin fars dag! Samtidigt vill jag ta tillfället i akt och be er sluta upp med de här fånerierna om att försöka införa Fars Afton och Annandag Far. Ni har ett lillfinger och genast rycker ni till i hela armhålan! Det känns bara desperat och tramsigt!

(Men det är klart, om Pappsen är väldigt angelägen om mer firande så kan jag tänka mig att diskutera saken i utbyte mot en julskinka och en kanna kaffe med kask.)

En STOOOR lastbil

Publicerad den av

5

Så fort Pappsen och jag är ute och åker bil sitter han med ett ivrigt pekfinger och viftar mot var och varannan lastbil som vi möter.

”Den har jag skruvat med!” ”Jaa, den där har jag skruvat med!” ”Den har jag skruvat med!” hojtar han glatt i takten till en valsmelodi.

I början av vårat förhållande nickade jag artigt och svarade. ”Jaså? Har du?” ”Där ser man!” ”Månn de?”

Numera slår jag händerna för öronen, blundar och rystar halvvilt på huvudet. Jag orkar inte engagera mig! Inte när denna replik gör att det inte går att föra ett normalt samtal under våra bilresor, eftersom vi varje minut möter en lastbil som Pappsen vill att jag ska berömma honom för.

När vi i veckan var inne i Linköping fick vi stanna vid ett rödljus. Bäbisen, eller okej… han börjar bli stor nu, låt oss säga Barnet(!), blev stum och tittade storögt ut genom vindrutan.

”Ja, titta!” jollrade jag. ”En lastbil! En STOOOR lastbil!”

”Den har jag skruvat med!” mässades Pappsen rytmiskt.

Och då slog detta förunderliga mig – denna trista, tråkiga och ja, alldeles uttjatade, replik kommer med största säkerhet att imponera nåt kollosalt på Barnet framöver!

Jag lutade mig tillbaka, ensam och lätt chockad, i mitt kalla baksäte.

Hur i jösse namn ska jag kunna kontra detta?

20131109-104112.jpg

Och här gaddar de ihop sig över fordonsboken!

Renoveringen fortgår!

Publicerad den av

6

Så att ni inte ska tro att Pappsen och jag bara fjantar runt hela dagarna utan att få nåt gjort så tänkte jag visa lite nytt från renoveringen.

Vi har kommit lite längre med hallen nu. Det är väl bara nån dörrkarm kvar som ska målas och lite annat fix.

Så här såg hallen ut när vi flyttade in, mörk och tråkig och på bilderna full av utslagna möbler från köket.

DSC_1267 DSC_1303

Just nu ser det ut så här när man kommer in. Nytt golv, nytt tak, spotlights i taket och nya lister. Dörrar och fönster är vitmålade och vi har också rivit bort garderoben/hatthyllan som mest skymde och var i vägen.

image

Pappsen är i full färd med trappan nu. Det ska in spotlights (såklart!) och väggen vitmålas. Taket ska vitlackeras så småningom.

20131103-115950.jpg

Vi är också igång med lite snabba uppfräschningar i tvättstugan. Där har även jag dragit ett strå till stacken.

Så här såg det ut före. Det syns knappt men väggarna är vita med bruna prickar. Jag vill inte gärna skriva vad Pappsen kallade tapeten.

DSC_1279

Nu är handtagen bytta och väggar och dörrar är vita. Katterna har fått en kattlucka och det har kommit till en dörrmatta. Dörrmattan är mitt lilla bidrag.

wpid-20131102_101732.jpg

”Ojoj, den gjorde verkligen hela rummet!” tyckte Bäbisens Morfar när jag visade honom igår. Han var så översvallande imponerad av dörrmattan att han nästan lät teatralisk. Jag tyckte lite synd om Pappsen som lagt ner så många timmar, men samtidigt är jag benägen att hålla med.

Nu ska vi ha fler möbler till hallen. Vi var inne och beställde hatthylla, skoställ och byrå i veckan.

20131103-121444.jpg

Bäbisen som aldrig brukar kunna sova borta sov i våra famnar hela tiden! Mysigt men väldigt tungt och otympligt att kånka runt på honom. När vi kom ut såg Pappsen att de hade barnvagnar till utlåning vid ingången.

”Då kunde han ju sovit i en sån!” utbrast Pappsen.

”Ha! Såg du inte det? Det var det första jag såg när vi gick in!” skröt jag.

20131103-120002.jpg

Kul att kunna knäppa honom på näsan nån gång ibland.

Bus i Halloween!

Publicerad den av

11

image

Så var det det här med Halloween då. En högtid som många inte är helt förtjusta i.

Själv tycker jag att det är härligt att åtminstone en gång om året få klä ut sig till oigenkännlighet och härja runt i grannskapet – gräva upp blommor i trädgårdarna, repa bilar och äntligen ge riktigt svar på tal till de snoriga ungarna.

Eller vad för slags bus är okej att göra? Vi pratade om det på jobbet och en tjej hade som förslag att man kunde… hrmm… ”lägga en kabel” i rabatten men jag vet inte… det kanske är sånt folk i stan håller på med. Här på landet är vi lite mer sofistikerade än så.

Det kom också förslag om att vifta med en låtsasspindel framför ögonen och det tyckte jag lät mera harmlöst.

Bäbisen är än så länge för liten för att gå på ”bus-eller-godis” men själv har jag klätt ut mig och är i full färd med min runda.

image

Skönt med en ordentlig förklädnad så att man riktigt kan löpa amok.

Fast först måste jag kanske köpa godis ifall nån stadsbo har vägarna förbi.

 

Tips på bra halloween-bus enligt Pappsen.

Raka dig över det nyskurade handfatet.

Sprid ditt fotludd över alla golv.

Släpp väder precis när ni sätter er i bilen efter en lång promenad.

Guldkant nu och då

Publicerad den av

5

Folk som inte har barn kanske tror att man inte lyxar till det lika mycket när man blivit förälder som man gjorde innan.

Det är inte helt sant! Det kommer fortfarande stunder med guldkant på tillvaron!

För ganska precis två år sedan var Pappsen och jag på en weekend till Göteborg. Det var himmelskt! Vi bodde på flott hotell och på morgonen kom de in med en dignande frukostbricka som avnjöts i lugn och ro medan vi fortfarande satt i morgonrock.

DSC_1025

Morgonlyx 2011

Sen kom Bäbisen och så många stunder i lugn och ro har det förstås inte blivit. Nu har man en Bäbis som drar en i mysbyxan och vill ha uppmärksamhet när man försöker att göra något.

Men så idag var både Pappsen och jag hemma! Alldeles ifred, fortfarande i morgonrock, kunde jag passa på att skura toaletten!

image

Morgonlyx 2013

Det var himmelskt!

Så var inte oroliga, ni som går i barnatankar. Allt kommer inte att förändras, även som småbarnsmamma kommer tillfällen av extravagans och flärd.

Snarkar du?

Publicerad den av

6

Vad är det med folk som snarkar? Vem är det de försöker att lura egentligen?

Det är ju samma visa varje gång! Ögonen faller ihop. Huvudet faller bak, munnen öppnas på så vid gavel att man då och då skymtar rectum där bakom den lilla spenen i gommen.

Och sen!

Det snarkas så att rutorna skallrar! Ibland är det tyst ett litet tag, så att man sitter på helspänn och lyssnar, bara för att golvas av nästa snarkning som är desto mer högljudd och intensiv, ja riktigt vildsint!

Och om man då blir lite full i skratt  och råka väcka personen, som irriterat ser sig omkring – ja hur låter det då?

”Jag har inte snarkat!” fräser den surt!

Jaha. Minsann!

Och hur kan den veta det?

Jo, hör och häpna. Här kommer det lite oväntade.

Den har inte ens sovit!

”Jag har varit vaken hela tiden!”

Jo, det är klart. Det var ju lite det jag misstänkte när dregelsträngen rann och det ryckte i ena foten.

Att personen var pigg som en mört.

DSC_1375

Personen på bilden har inget samband med texten.

Ett gott intryck

Publicerad den av

16

wpid-20131011_075719.jpgJag var och storhandlade häromdan. När jag packade insåg jag att jag behövde en kasse till och räckte fram ett par kronor till kassörskan. Det var mest tänkt som en vacker gest men hon tog girigt emot dem.

Ja, jag säger då det!

Det påminner mig om Turkiet! En av dagarna var jag inne på hotellets Minimarket för att handla. Det var trevligt att strosa runt bland varorna, om än lite otympligt, för jag hade Bäbisen på ena armen och hans badring och kundkorgen runt den andra. Men när jag kom till kassan hade jag fortfarande inte hittat några soppåsar!

”Excuse me, do you have any bags?” frågade jag tjejen i kassan.

”You mean like these?” frågade hon och pekade på påsarna i kassan.

”I mean like for waste.” försökte jag.

”Oh, sorry we don´t.” ursäktade sig tjejen.

”But you can have extra of these.” fortsatte hon rart.

”Well, then I can take two maybe.” deklarerade jag stolpigt.

Tjejen packade varorna utan tecken på att ge mig någon extra påse så jag skämdes och tänkte att jag missförstått henne. Och där hade jag stått som en snålvarg och krävt TVÅ påsar. Usch, så genant!

Men sen log hon stort och la en hel bibba med påsar i kassen!

Sen blinkade hon och la ner en hel bibba till!

Jag blev så till mig av vänligheten att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

”Thank you, thank you! It is so friendly of you!” svallade jag och med ett stort och barnsligt leende baxade jag mig ut ur affären samtidigt som jag då och då gjorde en menande nickning. Man vill ju liksom göra ett gott intryck på så snälla människor, så att de känner att man själv är en trevlig och förståndig människa.

Det var en bit att gå till lägenheten och fast jag hade riktigt mycket att kånka på så valsade jag fram medan jag småflinade för mig själv. Tänk vilken trevlig berättelse att dra för Pappsen!

”Titta här, Pappsen!” ropade jag när jag närmade mig verandan. ”Titta vad jag har fått!” sa jag ivrigt.

Men Pappsen han bara tog sig för pannan.

”Vad håller du på med?” frågade han.

Jag förstod inte alls vad han menade och blev lite besviken när jag inte fick berätta min historia. Men när jag försökte fortsätta avbröt han mig genom att helt taktlöst rycka ett par gånger i kundkorgen.

”Har du släpat med dig korgen ända hit!” utropade han förfärat.

Jaha, ja. Där satt den kvar, fortfarande inklämd mellan axeln och badringen.

Mitt uppspelta jag förvandlades till en våt liten fläck som ynkligt kröp in i soffhörnet och skämdes medan Pappsen gick tillbaka med kundkorgen.

”Fast det där förklarar han fint.” intalade jag mig.

Sen kom Pappsen tillbaka.

Han sa att han helt enkelt bara hade lagt ett finger mot pannan, vispat runt några gånger och sen skakat sorgset på huvudet.

En koko-gest alltså!!! En vink om att jag inte skulle ha alla hästar hemma!

Kassörskan hade nickat deltagande.

Tack för den Pappsen!

Sen så gick jag inte till Minimarket nåt mer.